Känslan är alltid den samma, sommarlov och elever som försvinner ut genom dörren för sista gången. ”Trevlig sommar” och så ser man dem inte mer. ”Lycka till i livet” och unga, optimistiska fötter springer ut till framtiden. Det är alltid smärtsamt, kommer alltid en tår, likadant varje år. Tillsammans med eleverna har jag kämpat genom terminer, genom samklanger, skalor och olika tempi och i bästa fall hittar varje elev en förutsättning för sina musikaliska hjärtan.

Sommarloven, med dess avslutningar, är ofta extra smärtsamma, avsked i kombination med sommarlycka och förväntan. Själv går jag hem till tomma notpapper, där lusten tillfälligt tagit slut. Avslutningar, examen och sommarpsalmer ha har alltid vänt upp och ner på mitt innersta välstånd; väckt alla minnen från tidens begynnelse och jag ser plötsligt alla gamla klasskamrater och elever passera förbi, som en enda livslång film; jag ser mig själv spela avslutningspsalmen på Novaskolan 1976, hör mig sjunga ”Den blomstertid nu kommer” på Södra Latin 1987 och aldrig glömmer jag ”En vänlig grönska och Ackis sista dag.

Årets elever är som alla års elever, lika nära och kära, som de som slutade 1977, 1988 eller 2002.

Johan

Huddinge Jazz- och Bluesfest 25-26 maj

Andreas Petterssons kvartett, Georg Riedel, Jan

Allan, Etta Cameron m fl

All heder åt Huddinge Kommun. De har nu i sex-ton år gratis och franko anordnat jazzfest i Sjödalsparken .Till skillnad från storebror i Sthlm som numera innehåller allt annat än jazz spelas det nästan enbart jazz i Huddinge med visst undantag, en vokalist som enligt programmet tolkat svenska vislegender som Bellman, Taube, Vreeswijk, Lundell, Adolphsson och Ramel och det låter inte bra någon gång. På festivalen skall han till och med ge sig på en Hyllning till Astrid Lindgren, vad nu det kan ha med jazz att göra. Självkritik är en sällsynt vara.

Nåväl, jazzfesten började med Andreas Pettersson, som spelade musik ur sin nya skiva, Gershwin on Guitar. En fantastisk skiva, köp den innan den tar slut. Det lät lika bra i Huddinge som på skivan. Han hade dessutom med sig en av de många skickliga svenska unga pianisterna, Daniel Tilling. Ett späckat eget program möjliggjorde tyvärr inte längre lyssnande, men det är bara att hoppas att Huddinge kommun fortsätter med jazzfesten kommande år.

Hampus Lindahl

Spårvagnen går på tvären, från Sickla, över Årsta och Essingeöarna, ända till Alvik. Jag sitter på tvären på Tvärbanan, åker varken fråmåt eller bakåt. Tåget är tyst, smyger liksom igenom landskapet. Passagerarna är tysta, jag är tyst. Stämningen i vagnen är ”trött efter dagens arbete”, resenärer slumrar till mellan stationerna. Jag slumrar till, på tvären i en disciplinerad spårvagn.

Lila systemkassar klonkar förväntansfullt. Pingsthelg, vila och kanske fest efter veckans mödor. Snart ett glas vin, kanske en pilsner. Någon trycker på stoppknappen, det plingar hemtamt, signalen kommer och sedan ropas stationen upp: ”Nästa Trekanten”! Jag har en bit kvar - ska till Alvik, slutstationen. Spårvagnen går mitt i små samhällen, förorter till Stockholm, där torghandeln just avverkar sin sista timme.

Jag åker på tvären, jag nickar till då vi lämnar sydliga breddgrader. Tåget fylls till bredden, passagerare på väg från vardag till helgdag. Nu står de i gången, lätt gungande, letande efter något att hålla sig i. Jag sitter längst in i hörnet, på tvären, på väg väster ut. Jag trycker på stoppknappen, det plingar till och så kommer signalen och rösten: ”Nästa Alvik - slutstation, avstigning för samtliga passagerare”.

Johan

Kungliga Operan

Cosi Fan Tutte

Fullsatt. Hovkapellet var bra fast utan att glänsa. Dekoren något märklig i mina ögon. Solisterna var bra som operaångare, men........

Operakören måste haft en trevlig kväll; de fick deltaga i handlingen på ett ovanligt aktivt sätt, agerade inte folkhop, som de så ofta får göra vilket ibland verkar enbart löjeväckande. Men var detta en opera eller ett spex? Skulle det vara en opera passade inte alls de "muntra" inslagen in och skulle det föreställa ett spex var det inte heller bra för spexinslagen var inte genomarbetade och operasångare kan inte göra spex, lika lite som sjunga jazz, vilket de tyvärr försöker sig på ibland.

Så tyvärr trots lysande recensioner i andra media en föreställning som inte visste vad den var.

Hampus Lindahl

Brev från Mozart till Bästle

Kaiserheim den 23 december 1778

Ma très chère Cousine

I största hast - och med den fullkomligaste ånger och smärta och med fast föresats skriver jag till er, och meddelar er att jag avreser till München redan i morgon. Bästle, min raring, var inte harig! Jag vill mycket gärna till Augsburg, det försäkrar jag er, men Herr Riksprelaten vill sig inte från mig skilja, och jag kan inte känna ovilja, ty det vore mot guds lag och naturen, den stora, och den som inte tror det är en h-a. Så är det nu en gång.

Kanske kommer jag från München på kort besök i Augsburg; men det är inte säkert. Om ni har lika stor glädje av att se mig som jag er, så kom till München, den värda staden.Försök stanna kvar till före nyårsdagen, så ska jag er konfrontera, och om så behövs också konfirmera, men dessvärre kan jag er inte logera, därför att jag inte bor på något värdshus, utan bor hos - ja var? Det skulle jag vilja veta. Nu skämmmmt å sido, just därför jag gärna ser er vid min sida, får ni kanske en stor roll att bestrida. Alltså måste ni komma hit, annars är det skit. I egen hög person skall jag då er complimentera, och er lilla bak signera, era händer skall jag kyssa, och skjuta med min bakersta byssa, er ambrassera, fram och bak er konfirmera. Allt vad jag är skyldig skall jag betala, och en vacker fjärt låta skalla, och kanske också låta någon falla.

Nu

adieu - min ängel mitt hjärta

jag väntar på er med smärta

Skriv nu genast till mig i München poste restante

ett litet brev på 24 ark, men

skriv inte var ni logerar,

så att jag inte finner er och ni inte mig

P.S. Skit=Dibitari, prästen i Rodempl

har slickat sin kokerska i arslet, en annan till exempel:

vivat-vivat

votre sincère Cousin

W.A. Mozart

Johan

Konrad har varit på fotboll ikväll. Det borde han inte ha varit. Konrad har sett mycket bra fotboll i sina dar, men tyvärr även dålig fotboll och kvällens match var nog bland de sämsta han sett. Ett bortalag som inte ville spela fotboll och ett hemmalag som inte kunde. Hemmalagets mål kom efter en feldömd straff sedan en hemmaspelare mycket lätt föll utanför straffområdet. Det var patetiskt att se hur hans kamrater kramade om honom, som om han hade gjort något bra. Gudskelov slapp Konrad att betala biljetten själv; han hade fått en friplåt av den glade AIKaren från Sturebadet.

Resultatet: helt intressselöst 1-1

Jochum Ejlertsson

Jag minns femtioåringens artonårskalas, då det begav sig. Det var 1975, den tid då vi bodde i kollektiv; precis som i filmen ”Tillsammans”, med oxblodsröda väggar prydda med politiska affischer och där Jan Hammarlunds vibrerande stämma snurrade på skivtallriken dagarna i ända. 50-åringens 18-årskalas firades under kollektiva premisser, som brukligt med brakfest, lättsam mat och rödtjut. Vi anordnade alltid fester; vi sex personer under samma tak, med schemalagda uppgifter, där allt delades - inget konstigt med det. Sex rum och kök, badrum och toalett i hallen, sex ungdomar och en hund som ogillade pensionärer - inget konstigt med det.

Jag minns 18-åringen som nu fyller 50. Tjugohundrasju, och vi som inte trodde att vi skulle överleva 30-årsdagen. Femtioårskalaset är stillsamt, som en respektfull bemärkelsedag bör vara. Champagne, snittar och söta jordgubbar bjuds runt i täta intervaller. 18-åringen, som nu blivit 50 står i mitten av all blomsterprakt och beskriver sin nyss upplevda Italienresa. Fyra rum och kök, badrum och toalett i hallen, två vuxna och två barn som snart fyller 18 år - inget konstigt med det. Uppvaktande gäster kommer och går, allt enligt modern mottagningsprincip - inget konstigt med det.

18-årsfesten varade hela natten, alla fester på 70-talet varade hela natten. Livet låg framför oss och vi hade en benhård politisk hållning. 50-årskalaset rör sig mitt i livet, i bostadsrätt och fast anställning. Det är champagne som gäller. Jag minns artonåringen som nu fyller femtio. Det är tjugohundrasju och vi bor inte kollektivt.

Johan

Recension

Sonny Rollins med band

Konserthuset 22/5

Helt fullsatt, även körläktaren

En gammal skäggig farbror stå på scen och spelar så man inte tänker på hans ålder."Someone to watch over me" spelar han så fantastiskt att man nästan får tårar i ögonen. Sedan spelar han två stycken med Harry Belafontestuk och det är inte lika roligt. Han försöker improvisera, men kommer hela tiden tillbaka till huvudtemat, så det hela blir tjatigt i längden. Tjatiga blir också de obligatoriska gitarr- och trum- solona, men de går förmodligen inte att undvika.

Den gamla slagdängan "If you love me half as much as i love you” spelar herr Rollins med en totalt avväpnande humor. Tänk att få sådan glöd i en sådan sönderspelad låt! Han hade med sig en mycket duktig trombonist som hette Clifton Anderson som verkligen behärskade detta svårspelade instrument. Nisse Landgren kan slänga sig i väggen, igen!

På det hela sätt en fantastisk kväll med en entusiastisk och kunnig publik, som inte gick på försöken till publikfrieri. På tal om Polarpristagare hade någon frågat Steve Reich vem han tyckte skulle ha nästa Polarpris. Tråkmånsar och minimalister ihop hade han svarat Arvo Pärt. Gud förbjude.......

Hampus Lindahl

”Kära dagbok” är en fras som skrivits i alla tider, som påkallar en känsla av: ”Jag och mina hemligheter, det som inte omvärlden bör veta”. Kära blogg låter inget vidare och aldrig skrev man kära logg under seglatserna. Nej, det är just dagbok och dess anteckningar som förenar det mest intima.

Min syster hade alltid tidsmässigt designade dagböcker på 60-talet, gärna i blått, rosa eller lila färger och med ett lås utformat som ett hjärta. Just att dagboken var låst gjorde omgivningen än mer nyfiken. Men dagböckerna var och förblev förseglade utan nyfikna ögons insyn. Mina första dagböcker utgjordes av vanliga spiralblock, som låg slängda överallt - inga hemligheter där minsann. Med åldern blev dagboksbeskrivningarna mer privata och intima och böckerna gömdes då omsorgsfullt för omvärlden.

Mina kompositioner har också fungerat som en typ av dagbok. Minnet är solklart vad som hänt runt tiden för olika stycken; många hemligheter är gömda mellan notraderna, kanske inte som en dagbok, men ett verk klingar alltid från sitt ursprung.

”Kära dagbok”. Nu tar även denna dag slut. Jag måste sova, en ny blogg är i antågande.

God natt!

Johan

Masterclass. Studenterna kommer redan klockan ett, alla i samlad trupp. Stråkkvartetter, deras stråkkvartetter ska synas en sista gång, i ett offentligt seminarium. Sonateform, första satsen. Eleverna har arbetat hårt hela terminen och nu examination. Varje elev börjar med att presentera sin komposition för studiekamraterna och spela upp en digital inspelning. Därefter tar min undervisning vid. Jag benar upp form, innehåll och går igenom proportioner och balansproblematik. Varje stycke är unikt och då gäller det att berätta sin historia så trovärdigt som möjligt, ärligt och personligt.

Notbilderna är digitala, utan kalligrafisk charm, med stelt optiskt utförande, varje not är den andra lik, nästan dött. Så ser dagens musikskrift ut, framavlad i exklusiva notprogram. Musiken kan låta därefter, längre processer, konstiga tempi och ickehistoriska planlösningar.

Jag rättar till parameterproblem, stråksättningar och andra små förseelser; men hittar personlig touch i varje komposition. Jag undervisar alltid utifrån varje elevs förmåga, strävan och personlighet; får dem att gräva fram just sin egen identitet, sitt eget språk.

Det blir kaffe och tilltugg i pausen. Stråkkvartetterna har fått sin sista besiktning - eleverna har fått sitt första möte med sonateformen; att skriva i tradition, men i en modern, personlig kostym.

Masterclass. Andra halvlek ägnas åt Romantikens form och tematik, där jag bl.a. återgår till den klassiska sonateformen. Jag hugger mig fram från Beethovens tredje symfoni; från Rokokons linjer fram genom 1800-talet via Schubert, Schumann och Brahms - tyska skolan, symfonien i utveckling. Studenterna känner delvis igen sin egen musik i hundrafemtio år gamla symfonier och så är det: musik går igen, genom sekler, där varje generation tillför innovationer.

Jag slutar dagens session med Brahms fjärde symfoni, med dess ters-sext motiv, som ska bli elevernas nästa uppgift: Att utveckla tematik från ett givet motiv. Masterclass

Johan