August Strindberg hoppade av sina akademiska studier i Uppsala 1872. Han blev aldrig någon integrerad medlem av studentkåren men han fick många vänner för livet. Till Gustaf Eisen skrev han i mars från Stockholm:

”Folket gnyr över mitt vansinne men det sätter jag mig över - och här äro ej gatorna så trånga att man behöver stöta på sina dödar var gång man går ut.”

Johan

På midsommarafton gav sig alla av från stan, till landet, till Baltikum, Uppsala, Öland, till alla platser som en verklighetsflykt kräver. Kvar fanns vi och hela den undre världen, de som tittar fram när civilisationen avviker från staden. På midsommarafton promenerade vi mellan Söders höjder, mellan injektionssprutor och halvdruckna flaskor. Uppoppade figurer som vi ej trodde existerade fanns plötsligt bland oss. På näst intill tomma gator drog underjordens karavaner in mot centrum och en annorlunda stämning låg över staden, långt från ”Allsång på Skansen” eller Parkteaterns evenemang.

På midsommarafton fanns vi kvar, bland de bortglömda som nu tillfälligt ägde staden, medan den styrande makten satt och skålade i skärgården, långt bort från verkligheten. Kanske de borde sett huvudstadens förändring, som det förhöll sig denna kväll, när ljuset log ett underjordens leende. Men vi var här denna märkliga midsommarafton, långt ifrån verklighetsflykt och romantik, långt från folkdräkt och familjefrid, en verklighet som vi sent ska glömma.

Johan

Vi går i båttankar, mot Beckholmen. De giraffmönstrande kranarna bjuder in till klassiskt varvsområde, där vi balanserar mellan dockor och kajer. Han sitter där, utanför husvagnen, nere vid vattnet, intill båtupplägget, på norra sidan av holmen. Han tittar på oss skeptiskt när vi försöker passera honom in mot de upplagda båtarna. ”O’ vart ska ni gå?! Detta är privat område, här får ni inte vara”! uttrycker han sig bryskt. Den reslige mannen, fårad åt det sjöbusiga, studerar oss kritiskt. Vi möter mannen med psykologisk rättframattityd, beskriver våra båttankar i en romantisk konversationsskola och att vi är ute efter att studera lämpliga farkostobjekt. Mannen, som visar sig vara en erfaren sjöman, blir genast intresserad och vi flyttar taktiskt över intresset till båtvärlden och nu förändras hans något buttra attityd till att vara entusiastisk och hjärtlig. Han visar oss sin gamla båt, en ”Brofjord, han nyss sålt till en slagverkare i Stockholmsfilharmonin. Givetvis känner jag denne slagverkare och nu blir stämningen vänskaplig och upprymd. Vi får förslag på båtar som är till försäljning och vilka båttyper som är intressantast. Under några ögonblick beskriver mannen sitt långa sjömansliv, på alla tänkbara hav och han känns plötsligt som en gammal kär vän, som berättar en livshistoria. Här, på Beckholmen, slutar hans sjömanskarriär, bland upplagda skrov i färd att renoveras, förvaras eller skrotas. Vi lämnar den gamle hamnkaptenen, med sin nyss sålda 36-fotare och vi går återigen på Beckholmen mellan kranar och kajkanter, i ett klassiskt varvsområde som väcker andra båttankar.

Johan

En italienskinspirerad gård, mitt i Stockholm, berättar en hemlig historia; en öppen plats innesluten mellan 1600-talsväggar. Solen har inte nått hit ännu, denna tidiga morgon. Det japanska hagtornträdet sprider små spillningar och vi väntar på varma croissanter och dagens första kaffe. Växtligheten berikar denna gård, där den gamla stenbeläggningen pryder marken. Statyn, vid entrén, berättar om att här finns andra tankar; konstnärlig utsmyckning mitt i stan, strax intill ett av huvudstadens mest utsatta trafikstråk. Men vi upplever inget av detta, på en italiensk innegård någonstans på Söder.

Motorcykeln, bredvid statyn beskriver den moderna tiden. Den är gul och glänser i kromen. Jag speglade mig där nyss, i en annan tid, i ett annat sekel. Det är tyst, det är morgon. Stadstrafiken har precis startat en ny dag - långsamma bilkaravaner mellan Slussen och Hornstull. En inspirerad gård i italiensk stil berättar historiens hemligheter mellan 1600-talets sekel och nu, medan vi väntar på kaffet och varma croissanter.

Johan

Idag var jag med om en klassiker, på tunnelbanan, i färdriktning mot T-centralen. Min väninna och jag är på väg från Alvik till stan. Vi är ganska upprymda efter en lyckad arbetsdag och vi håller låda i tunnelbanan. När tåget står på Fridhemsplan kommer väninnan på, just innan dörrarna ska stängas, att vi kanska ska byta tåg - till den blå linjen, mot Kungsträdgården. Vi rusar upp, hela tiden tveksamma på vilket val vi ska göra. När signalen för dörrstängning ljuder är tveksamheten i extas och vi nästan hoppar i frustration, hon plötsligt utanför tåget, jag förvånad innanför. Då slår dörrarna igen och vi tittar på varandra genom fönstret. Precis som på film ser jag väninnan, fastnaglad på perrongen, svischar förbi på min ensamma färd in i tunneln.

Johan

Jag reducerar mig i ett komponerat klaverutdrag, ungefär som en MP3-fil:Ta bort det mesta från orkesterpartituret och behåller det viktiga för tangenternas konstruktion. Första versionen blir avskalad, sedan smyckar jag ut pianosatsen i romantiska gester. Tre fjärdedelstakt, en bedräglig vals, vacker på ytan, men mördande obehaglig i det innersta.

Barytonstämman är en enkel tondikt, där små och stora intervall bär upp ett fundersamt motiv. Tonaliteten är upplöst, ändå låter det i tradition. Flöjten blir högerhandens ornamentik, fagotten vänsterhandens djupsinnighet. Där i mellan tampas stråkets mellanstämmor fördelade på båda händers spegelvända innefingrar.

Nu är sången flyttad från orkester till piano. Inget lätt arbete, att reducera och ändå behålla musiken. Jag hör barytonstämman när jag spelar igenom valsen; i en omvandlad notbild, men där musiken fortfarande berättar samma historia.

Johan

De 29 mars 1824

”O fantasi, du mänsklighetens dyraste klenod, du outtömliga källa, ur vilken både konstnärer och lärda dricka! Bliv alltid hos oss, även erkänd och ärad endast av få, för att bevara oss för denna så kallade upplysning, detta gräsliga skelett utan kött och blod!”

Johan

Den ligger med undersidan vänd uppåt, dess tentakler rör sig runt, runt, sökande efter fäste. Sjöstjärnans ovansida ligger mot min handflata. Den känns som en gammal mans orakade ansikte; huden är hård och skrovlig, innanför är det mjukt, simmigt, motståndslöst.

Kvinnan hjälper mannen. Han sitter i rullstol. De befinner sig i hans lägenhet, en etta med toalett, hall, ingen kokvrå. Hon snor runt mannen, hittar den plats hon behöver för att kunna hjälpa honom. Han skall kläs av, kläs på sin pyjamas, göras i ordning för natten. Hon sveper med en fuktig frottéhandduk över hans ansikte, känner den raspiga huden under sina fingrar. Kvinnan räcker honom ett glas - han ska spotta ut sina löständer. Mannen gör det han skall, det han måste. Plötsligt slår han henne i ansiktet. Hon slår blixtsnabbt tillbaka.

Han vill inte, sitter på sängkanten. Hon har vikt undan lakanet och filten, nu lyfter hon upp hans fötter på sängen. Mannen lägger sig ner, huvudet sjunker ner i kudden, i hans ögonvrår tårar.

Ettolrach Namké

Hur mår ni alla fästingar, där ni smyger omkring i gräset? Ni som förökar er snabbare än vi människor förstår. Vet ni att ni är Sveriges farligaste djur, som varje år försätter oss medborgare i livsfara? Förstår ni blodsugare att ni sprider livsfarliga sjukdomar på er färd genom svettig hud; ni som ändå inte överlever efter en tung avsugning. Har ni någonsin hört talas om Borelia, TBE eller fästingfeber? Vet ni vad det innebär att drabbas av detta? Ni sprider er som den värsta pest, där ni kryper i er äckliga röta.

När vi var små fanns ni i ett fåtal; aldrig att vi var tvugna att kolla oss på kvällarna, skaka sängkläder, syna fötter, ben och hårkalufs på jakt efter era små anläten. Nu går det inte en dag, i den svenska sommaren, utan att ni försöker att spotta ut ert klägg i folkblod. Små som knappnålshuvuden smyger ni er på oss stackare. Från grässtrån eller våta blad kastar ni er brutalt på en skör hals, ett buskigt ögonbryn eller en ömtålig armhåla; osynliga för världen suger ni er fast och sprutar in ert nervgift, blåser upp er - röda av falsk rodnad, tills ni faller av pinn.

Vi hatar er, mobiliserar försvar allt var vi förmår; vaccinerar oss, kastar i oss all tänkbar antibiotika, spanar efter rodnade ringar på kroppen, medan ni hela tiden uppfinner nya knep och infektioner. Men hit når ni inte, till stenöknen mitt i stan. Här är det gudskelov fästingfritt.

Johan

Mats Holmqvist och Stora Stygga

Svante Thuresson, Babben Larsson,

Anders Ekborg, Anne-Lie Rydé,

Pugh Rogerfeldt m.fl.

Mats Holmqvist och Stora Stygga har funnits i över 20 år. Man kan inte nog imponeras av detta storband, med dess alldeles speciella klang, explosiva dynamik, personliga stil och inte minst en innovativ orkester, med en ledare som dessutom är en spännande kompositör.

Svante Thuresson känner vi igen, med sin karaktäristiska röst, i Toots Thielemanns Bluesette - Hasse och Tages text. Denne proffsiga artist lyfter bandet till dess högsta höjd. Babben Larsson inleder sin del med en stand up, en hyllning till den svenska sommaren och Gotland och medetidsveckan. Hon håller förvånadsvärt god ton i en Tolstoylåt med ett pumpande band i bakgrunden. Mats Holmqvists egen ”Samma gamla låt” är inspirerad av Steve Reich och minimalism och han får plötsligt ett storband att inte låta som ett storband. Goda solister tråcklar in finvävda melodier i en alltmer komplex massa.

Anne-Lie Rydé klingar hett i Cornelius samba i ett grundsatt arr. av bandledaren. Kungsträdgården nästan lyfter i tonartsbytet. Kvällens överraskning är Pugh Rogerfeldt och hans låt ”Stockholm, Stockholm. Det var länge sedan hans röst klingade över nejden, men vi känner igen den ljusa, något bitska färgen, ljus och skön.

Det blev en oförglömlig afton; musik som hyllar den svenska sommaren, vid solnedgång och jag längtar redan till nästa år och en ny sommarkonsert.

Lars Boklund