Mitt i natten vaknade hon av ett buller utifrån gården. Sovrummets taklampa var tänd och ljuset stack henne i ögonen. Någon stod vid fotändan och rotade bland hennes kläder. Bråkdelen av en sekund senare förstod hon att lampan inte alls var tänd, det var morgon, och mannen vid fotändan var Johan som sökte efter tevens fjärrkontroll.

Men detta buller från gården, vad kunde det vara frågan om? Hon kikade ut. Först syntes inget, sen fick hon se en ung man släntra omkring med ett aggregat fastspänt på ryggen, hållande en slang i handen. Mannen blåste bort löv på gården. Han blåste dem till synes planlöst. Löven for hit och dit, samlade sig i klungor. Hon tänkte att det skulle ha gått fortare och bättre om han hade haft en sopkvast som verktyg. Ljudet intog hela lägenheten. Skall jag verkligen behöva stå ut med detta? tänkte hon. Hon gick in i badrummet och fyllde en tio-litershink med vatten. Hon bar ut den i köket och öppnade fönstret. Satt där beredd med hinken balanserande på fönsterbrädet. När den unga mannen befann sig precis under hennes fönster och ljudet från lövblåsaren var outhärdligt, tippade hon hinken och dess innehåll över honom. Mannen blev, naturligtvis, fullkomligt överrumplad, han tappade slangen som började kränga våldsamt fram och tillbaka, tills aggregatet tydligen kortslöts pga. vattenmängden. Tystnaden sänkte sig över gården. Mannen stod och höll i slangen. Han tittade upp, men hon hade stängt fönstret och stod och kikade på honom från lägenhetens bortersta fönster. Mannen gjorde några försök att starta aggregatet igen men han misslyckades. Hon såg hur han lommade iväg, ut genom gårdens gallergrind, samtalande i sin mobiltelefon. Oh, ljuvliga morgonstund!

Lotta

Recension

Tall ships’ races 2007

Stora scenen, The Diamonds

Rita Saxmark, Linnea Sallay,

Cecilia Mannesson, Jan-Erik Sandvik

Scenen är gigantisk, byggd för en symfoniorkester och dubbla körer. Denna kväll fylls scenen till bredden av två sopraner, en mezzosopran, samt en pianist. Med stark närvaro, humor och musikaliska budskap trollbinder de skeppsbrutna flanörer under två fartfyllda akter.

Iklädda blåställ och arbetshjälmar bereder koloraturerna inledningsvis ”Softly as in morning sunrice”, med inslag av Traviata och Carmen, under det att scenklädseln förvandlars till divors utsmyckning. Linnea Sallays mörka mezzofärg letar efter sin livs kärlek i den kända balladen ”The man i love”. Opera och evergreen i en förtjusande kombination. ”Sempre libera ur La Traviata är kanske Verdis mest känsloladdade aria. Cecilia Mannesson gestaltade detta med en nordisk klang och inte ett öga var torrt.

”Primadonnorna” är The Diamonds mest kända nummer; där tre sångerskor kämpar om vem som är vackrast, mest utmanande och den största divan. Roligt, fyndigt och mycket personligt, i en flerdelad musikalisk resa.

I andra akten skruvas tempot upp ytterligare. I ”Diamonds are a girl’s best friend”, i ett magnifikt - nästan orkestral pianoarrangemang, får de diamantutsmyckade sångerskorna visa på ytterligare färdigheter. Som tre Marilyn Monroe’s vädjar de om ädla livskvalitéer, där rösterna tillfälligt lämnat magstödet. Showen går på mellan briggmaster och teakdäck. Soloarior avlöser varandra från Bizet till Puccini. Rita Saxmarks sångfågelröst för med oss till Franz Lehárs ”Meine lippen”. Höjden är knivskarp, i en i övrigt förtjusande röst.

Swingmedleyt, i arrangemang av Jan-Erik Sandvik, visar upp en imponerande bredd i musikaliska krumsprång, där festivalpubliken bjöds på det mesta i sångekvilibrism.

Visst ligger det i tiden, tre sångerskor med blandad repertoar, från klassiskt till jazz och visa. Men The Diamonds visar också upp en välregisserad föreställning som fick segelfartygen att hissa fulla segel.

Lars Boklund

- pfratatatata!

Lasersvärdet har förvandlats till kulspruta, stjärnkrigaren till krypskytt. David ålar sig fram mellan grästuvorna. Kvigorna står kvar i den bortre delen av hagen. Plötsligt sätter de sig i rörelse och närmar sig i full galopp. Barnen sprätter i väg upp för berget.

- Men här ligger färska komockor! Det betyder att de kan springa efter oss!

I deras röster blandas fnittret med ett uns av panik.

Kvigorna galopperar inte fram mot oss, de rör sig i stället till en annan del av hagen. Deras galopp avstannar lika hastigt som den började. De blir stående långt ifrån oss och vi vågar komma fram ur våra gömmor i bergen. Vi kommer till en taggtråd. Nadir är för liten för att klättra, han försöker krypa under och fastnar, först med håret, sedan får han en reva i ansiktet. Ner för pannan sipprar bloddroppar. Det ser otäckt ut. Undervegetationen i den skog vi nu står inför, lockar oss ur vår förskräckelse. Vi har kommit till en plats där ingen av oss varit förr.

En stig leder in under träden, vart för den? Vad är det där? Något rör sig långsamt bakom stammarna. En älg, en enorm älg! Vi är alldeles nära den och den märker ingenting. Vi betraktar dess krona, kan älgar vara farliga? Det är svårt att stå still och under våra fötter prasslar löv och knäcks kvistar. Älgen reagerar inte och nu backar den, går baklänges tillbaka samma väg den kommit.........

Våra skratt river sönder tystnaden. Älgen är en måltavla, på jägarnas övningsbana. Nu känner vi igen oss. Bredvid övningsbanan bor Elsa, hon bjuder på kaffe och bullar.

Lotta

"Sommarföljetong i två delar"

Del 1

Bonden har spänt upp ny taggtråd över gärdesgården, det verkar som om han inte ville att vi skulle klättra över där. När vi kommit över står vi stilla och lyssnar. Jag är nervös. Under vintern har bonden röjt bort sly i kanten av hagen, på marken ligger kvistar och rishögar. Vi beväpnar oss med grenar. I gåsmarch beger vi oss ner mot strandängen, barnen härmar kalvarna, räds inga faror de inte vet något om.

Jag går först. Vi kommer fram till en äng där vattnet forsar efter de senaste dagarnas regn. Längs med bäcken står fläckigt nyckelblomster i rader, jag vill förklara för barnen varifrån blomman fått sitt namn, men de hör inte på. Jag lyssnar hela tiden, känner efter i kroppen, men inget hörs ännu, inget känns. Barnen lyckas inte gå in i stundens allvar. De har utvandrat till en fjärran planet. Påkarna de bär i sina händer har förvandlats till lasersvärd med magisk kraft. Nedanför en bergknalle växer några exemplar av granspira. David riktar sitt lasersvärd mot dem, snuddar vid blommorna och säger med mekanisk röst:

- Aktivera granspira!

Nadir gör likadant med sitt svärd. En stund står de tysta vid granspiran, sedan brister de ut i okontrollerat fnitter, hoppar vidare bland grästuvorna, svingande sina svärd ovanför sina huvuden. De springer långt före mig. Jag hör dem ropa:

- Här har korna gått, då kan vi också gå här.

Jag följer efter dem, klafsar i leran bland klövars avtryck. Vi sjunker ner med våra stövlar, utom Nadir som har sandaler på sig och blir stående, strandad på en brun tuva. En stjärnornas krigare, skamligt fallen till jorden, fast i en komocka.

Längst bort i strandängen står kvigorna, alla med lyftat huvud vänt mot oss.

Missa inte den spännande fortsättningen i morgondagens blogg.

Lotta

Jag komponerar inte mycket denna sommar. Det har bara blivit så. Klaverutdragen tar all tid; så svårt att få till en pianostämma värt namnet. Mötet med de gamla sångerna väcker andra känslor; visst betyder de mycket, men varför denna reducering? Svaret är enkelt: Sångerna kommer att framföras betydligt oftare.

Jag läser mycket denna sommar. Det blir bara så. Dagarna känns längre och en s.k. ledighet tas i anspråk; lätt att krypa in i soffhörnet och dra av några kapitel. Den svenska deckaren väcker minnet av alla somrars läsning och visst är det härligt med sträckläsning, men varför just deckare? Svaret är enkelt: Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Jag tänker andra tankar denna sommar. Det har bara blivit så. Varje dag jag går ut lämnar jag vardagen och blir serverad drömska paradis. Jag möter mig själv under andra förutsättningar; visst är jag nöjd med min befintliga närvaro, ändå beskriver dagdrömmarna andra villkor. Varför denna eskapism under asfaltens fotvandringar? Svaret är enkelt: Man är aldrig riktigt nöjd, och väntar på att yttre omständigheter ska förändra verkligheten.

Johan

Okej. Nu har vi läst det i dagens tidning. Vi människor har orsakat klimatförändringarna.

- Ja, det är ju så, alla vet det nu, säger Lisa.

- Men tänk om det inte stämmer? Tänk om klimatförändringarna har med kosmiska lagar att göra? Tänk om växthuseffekten är en bluff, en av miljömaffian påhittad sammansvurning, en världsomfattande konspiration? Och alla sjunger samma visa, alla hänger med i refrängen.

Under bråkdelen av en sekund ser jag mig själv som ”den enda som vet”.

- Det var inte länge sedan alla visste att jorden var platt. Det var farligt att komma för nära jordskivans kanter. Då kunde man trilla ner, säger Lisa. Sen var det någon som kom och sade att jorden var rund! Han blev bränd på bål.

- Just det, men jorden är rund, eller hur?

Vi sitter båda eftertänksamma en stund. Till sist enas vi om att vi tror på att jorden är rund, även om vi med vår personliga erfarenhet inte kan bevisa det.

Jorden är rund och sommaren regnar bort................

E Namké

Jag ligger på stranden, på rygg och ögonen har full kontroll på himlen. Klockan är 16.10 - jag vill inte gå hem. Pilar och Alar ringar in den minimala stranden; trädstammarna sträcker sig ut mot ett virvlande vatten. Små stackmoln håller solen på avstånd. Svalorna flyger högt trots SMHI:s regnvarningar. Uppe i lövverken pågår fågellivet. Sången har avtagit och ungar skriker oavbrutet efter föda. De kraftiga trädstammarna skuggar sig genom grenar och klorofyll.

Flygplanens efterlämnade spår visar sig på himlen, i vita slingor leder de vår fantasi till alla världens hörn. Havet har mörknat. Krusningar talar om mindre kastbyar och Laserbåtarna, borta vid udden, burkar till havs.

Jag ligger på stranden, på sidan och ögonen följer en marin miljö. Klockan är 17.25 - jag vill inte gå hem. Flytande trevåningshus stiger upp ur ett innanhav, där pontonbryggor binder ihop ett båtliv. Jag promenerade vid detta marina system en gång, i väntan på att någon skulle investera i havets äventyr. Kanske det bara stannade vid tanken. Jag är nöjd med landbacken. Klockan är 18.10 - nu går jag hem.

Johan

Hon är först av alla att lämna båten. I de inglasade gångarna, på väg till ankomsthallen, spanar hon ut över parkeringsplatsen. Planen framför ingången till incheckningen är tom, han är inte där, men långa rader av bilar väntar på att få köra ombord på färjan och på parkeringsplatsen far bilarna fram och tillbaka.

När hon kommer ut i solen framför ankomsthallen konstaterar hon än en gång att han inte är där. Hon spejar, sveper med blicken över hela hamnområdet. Han har inte kommit ännu. Hon sätter sig och väntar på en bänk. Minuterna går. Varför kommer han inte? Hon har väntat och längtat så länge nu att det känns omöjligt att vänta en minut till! Tänk om han inte kommer...............

Men var är han? Nu är det endast tio minuter kvar till färjan lägger ut igen. Skall hon ta färjan tillbaka utan honom? Eller skall hon stanna kvar? Tänk om han kommer precis när färjan har gått? Det skulle inte göra någonting. Hon skulle inte bli arg för då vore de ju i alla fall tillsammans.

Solen lyser från en klar himmel, i hennes huvud kollrar tankarna ihop sig. ”Nu går jag ombord på båten igen, nu kan jag inte vänta längre.” Känslorna är ännu för oordnade för att tårarna skall finna sin väg fram i tårkanalerna.

Men då ser hon något rött komma guppande i värmedallret på den asfalterade parkeringsplatsen. Det är han! Äntligen kommer han! Det röda är hans keps. Ett litet smultron som trillar sin väg fram emot henne. Han skjuter kepsen lite bakåt i nacken med ena handen, den andra handen i byxfickan.

- Mamma, det var köer, så pappa kunde inte köra så fort, men nu är jag här. Jag är sju år nu.

E Namké

Huvudstabadet blänger mot oss från andra sidan sundet. På vår strand bygger barnen sandslott och sprider ringmuren runt oss, på en redan belägen kustremsa. Solstolar bär upp nöjda soldyrkare, som ännu inte vågat sig i havet. Framför oss tittar Mälaren in, flikar sig genom landskapet och svalkar välmående Brommabor. Strandpromenaden skyltar med gastronomiska matlagningsredskap; grillar, i alla dess konstellationer, står uppställda, väntande på entrecoutes och laxkotletter. Bostadsrättsinnehavarna kommer i grupper med matkorgar och vinboxar. De markerar sina revir med ljusa sommardukar. Lyckliga familjer belägrar stränderna likt en sydeuropeisk sed. Grilldoften möter oss i en redan bortregnad sommar.

En ensam boj väntar på sin bortblåsta båt, det är semestersverige - juli månad. Det är 20 grader i vattnet. En gammal Maxibåt fladdrar i undanvinden. Nu slår båten mot nord-ost. Familjebåten kryssar ut ur farleden. Pelle Pettersson ritade en gång denna båt;han som även ritade Volvo Sport P1800, den bil som ”Helgonet” körde.

Nu skriker barnen på stranden. De stör friden, medan föräldrarna har sin koncentration någon annanstans. Sandslottet har krackelerat mellan ström och vågskvalp och höghusen i Huvudsta har lagt sig i mörker.

Johan

50 meter. Armtag, bentag, simultant. Jag för en klorfylld tillvaro på min färd mot en spänstigare tid. Nu crawlar jag, hellre än bra, sjunker under ytan. 100 meter, jag har simmat 100 meter. Det går inte fort, men det går. Nu simmar jag ryggsim. Det går inte alls och jag trasslar in mig i linorna. Inte många i bassängen. Jag ser molnen på himlen - ryggsimmet artar sig. 200 meter. Armarna är tunga, de faller mot ytan. Bröstsimmet känns lättare nu. På andra sidan linan simmar en simkunnig individ. Han har snorkel och simfötter. Fånigt, men det går fort

500 meter. Jag har redan simmat 500 meter; i en bassäng jag inte besökt på tio år. Luften är sval, vattnet ljummet. Glasögonen sitter på näsan. Varför badar jag med glasögonen på? Ser bättre, men inte under vattnet. 700 meter. Nacken är stel, men jag är viljestark. Nu vilar jag en kort stund, hänger på kanten, tänjer på benen. Bröstsim, ryggsim och någon variant av frisim som ingen har sett maken till. 1000 meter, en kilometer, en tiondels mil och jag har just börjat ett nytt liv; inte kravfyllt, däremot en klorfylld tillvaro mot ett längre liv.

Johan