Egentligen är hela stan ett stort offentligt väntrum. Överallt väntar människor, utom barnen, de leker, de är experter på att göra trist väntan till en lek. Rulltrappor skall åkas i motsatt färdriktning, ledstänger är till för att rutscha på, de gamla tunnelbanevagnarna inbjuder till lek med mittstången, runt, runt snurrar de. Men inte i centralstationens stora hall. Där är de (relativt) stilla. Kanske känner de den koncentrerade stämningen, blir lite oroliga av stressade föräldrar, håller därför hårdare i handen?

Stockholm, Malmö, Köpenhamn, Hamburg... åh, kultur! Paris, Barcelona, Madrid, dessa fantastiska järnvägsstationer! Alla byggda i slutet av artonhundratalet. Varför byggdes de så höga och luftiga? Var det för att de in- och utgående ånglokens ånga skulle rymmas i rummet utan att plåga människorna alltför mycket?

Stockholms centralstation invigdes 1871 och från början körde tågen in i hallen. Idag, när tågtrafiken flyttat utomhus, kan alla resenärer glädja sig åt utrymmet under det välvda taket. Mästartolkaren av intryck, Claude Monet, målade tågstationen St. Lazaire i Paris flera gånger. Han måste ha förförts av ljusspelet i den väldiga glas och stålkonstruktionen. Kanske var ljusinsläppet ett annat från början i Stockholms centralstation? Idag är ljuset dämpat, lite dimmigt. I hallen finns inga stora kontraster mellan ljus och mörker, inga starka färger heller, över alla ljud ligger sorlet från människorna i hallen.

Hur beter sig människor inne i Stockholms centralstation? De väntar och medan de väntar rör de sig oupphörligen. Alla är på väg någonstans hela tiden. Människornas rörelser är behärskade, ibland koncentrerade, avvaktande, några småspringer, de flesta rör sig målmedvetet mot en annan del av hallen än den de kom ifrån, ingen rusar. Det finns ett antal träbänkar att sitta på, dessa inbjuder inte till att vila länge, de är hårda, tillåter ingen privat sfär. Hela hallen är en värld mitt i staden men utan stadens liv och tempo. Hit anländer resenären, andas in, rättar till klädseln, tillåts befinna sig utanför alla ramar en kort stund, sedan är det över. Här ges ingen plats för stora känsloyttringar. Här blir en människas alla handlingar offentliga, det finns ingenstans att gömma sig eller vara ifred, därför är centralstationen ingen bra plats för den som av någon anledning har något att dölja, men för den som vill iaktta sina medmänniskor, eller bara få känslan av att vara utanför tiden en stund eller känna doften från kontinenten, är det rätt plats.

Lotta

Slutet av månaden. Samma frustration, lite ångest, plikten framför allt, obligatoriskt - annars vräkning och kronogogden. Bankkontot sjunker oroväckande, men jag är en lydig medborgare, kanske en alltför lydig medborgare.

Räkningar. Varje månad räkningar som ska betalas. Pengarna sinar och elbolagen höjer tarifferna, du vet - bonusar. Men lilla jag då?! Konstnärer och tonsättare äger ingen rätt till bonus, trots vår insats till eftervärlden.

Jag gör mina räkningar traditionellt; girerar, som alla andra skeptiska människor, absolut inte betala räkningar på nätet! Då länsar de säkert kontot. Bankernas säkerhetssystem är ihåligt, men avgifterna höga och inte har de betalat tillbaka skulderna till bankakuten; de som var konkursmässiga av egen oförsiktighet och lånade miljarder av staten, dvs. skattebetaltarna, som de nu inte erbjuder någon ränta, däremot höga avgifter.

Jag räknar ihop vad livet kostat denna månad. En tonsättare är inte dyr i drift, ändå blir summan stor; ett ensamhushåll kan inte ransonera för mer än en människa. Jag biter ihop, skriver under girot, klistrar igen kuvertet och lämnar ansvaret till bankgirot; jag länsar kontot och se till att lämna fordringsägarna på avstånd.

Johan

Östersjöfestivalens avslutningskonsert, Brahms och Blomstedt, satte ganska djupa spår hos mig. En erfaren dirigent anrättar Brahms första pianokonsert med stor respekt och känsla. Han verbalisera tonsättarens intuitioner som om det vore upphovsmannen själv som stod på pulten. Solisten, Antti Siirala, anlägger pianots första insats kristallklart, så att terser och sexter rinner mellan spänning och avspänning, nedför frekvensbäcken, just där alla teman ska bearbetas. Pianisten bjuder in lyssnaren till Brahms ungdomsår, i en konsert tonsättaren själv uruppförde för en fåtalig åhöraskara. Brahms skrev två pianokonserter. Det tog tid för mig att upptäcka dem, men nu hittar jag alltid in i hans snåriga värld.

Pianokonserter är hemma på min bakgård och Brahms bor i gårdshuset. Han väcker ofta min inspiration. Hans båda solokonserter leder mig in till romantikens kärna, där tangentryttaren möter orkestern i en uppenbar symfonisk uppgörelse. - Min första pianokonsert är långt ifrån Brahms värld; den berättar en annan historia, med ett ryskinspirerat tema, som utvecklas till något som inte var initialt uttänkt. Jag skrev konserten för sjutton år sedan, men dess frustrerande innehåll känns ständigt aktuellt. När jag bläddrar i partituret eller lyssnar till skivan känner jag inte igen mig, fast upphovsmannen står fortfarande kvar, på väg in i något slags moget konstnärsskap.

Min andra pianokonsert är mer klassisk och pianostämman är ofta en syntes av Bach och Liszt, kanske en komplex Brahms, men ändå jag: Jag står placerad mellan då och nu och mitt i mellan finns ett märkligt, eget språk. Jag blir fortfarande inte klok på den konserten.

Love Derwinger spelar nu in mina 24 preludier på skiva. Dessa cykelbetonade pianoverk har blivit mitt skötebarn, där jag kastar mig ut mellan virtuosa kaskader och enkla valser. Mina musikaliska spegelbilder beskrivs i varje stycke; tillstånd som uppstår, för att tre minuter senare slockna i en dov minnesbild. Jag längtar efter nästa inspelningsperiod, då fyra nya preludier ska spelas in; jag möter musiken igen, åtta år senare och jag får något Brahmskt över mig, när melodin äntligen harmonierar med verkligheten.

Johan

Jag är på loppis, samtidigt som sommaren tar sina sista andetag. De sena augustidagarna är fortfarande ljumma och håller i gång entusiastisk grannsamverkan och hemtam affärsverksamhet. Här tjänas pengar, långt från skatteverkets översyn och människor får igen en del av sina dyrbara utlägg. Skräp, kan tyckas. Men här hittar vi en hel del nyttoprylar; saker för vintern, utrustning till köket eller hippa gardiner till sovrummet. Barnen köper Playstation 2, VHS:videos och gamla seriertidningar till nästan ingen kostnad alls.

Privata loppis uppstår ofta på gränsen mellan årstider, i parker, på gamla bakgårdar och där folk går på varandras utförsäljning. Grannarna blir mer grannar för varje gång och det bjuds på kaffe och bulle och en smakupplevelse, marrängpaj med citronsmak.

Billiga priser blir nästan gratis vid dagens slut. Tiokronorsvaror reas ut för fem kronor. Vackra buteljer säljs för en krona. Jag köper en CD med pianisten Martha Argerich för 20 kronor. Ett riktigt fynd. De sista besökarna köper mycket för ingenting. Kanske gör de det ofta; kommer sent till försäljningar och köper upp det mesta, bara för att kanske sälja det vidare på nästa loppis.

Grannarna räknar pengar. Affärerna var goda i dag. Hemmen har rensats ut och kan nu smyckas med nya inventarier, kanske från grannens loppis. Den ljumma dagen har gått över i sval kväll och jag har varit på höstens första loppis.

Johan

Vi ändrar på dygnet. Japansk tid. FriidrottsVM, varje gång en idrottsfest. Varje gång misstankar om doping. Förr skrev media om att det inte gick att vinna ett guld utan att vara dopad. Nu vinner svenska atleter guldmedaljer. Hur ska ni ha det media? Är våra svenska guldmedaljörer dopade?

Maratonloppet bjuder in oss till Osaka, Närmare Japan än så här kommer jag nog aldrig. Löparna springer i 35 graders värme. Många kollapsar. Vansinnigt kan tyckas, men vinnaren är glad. Carolina Klyft höll idrottssverige i ett järngrepp i två dagar och hon slog årsbästa i varje gren, europarekord och ett tredje VM-guld var ett faktum. Jag läste om hennes dopingrädsla; att någon ska lägga otillåtna medel i hennes vätskeflaskor. Kan sådant hända?

100-meterslöparna ser ut som bodybuilders, förutom de som kommer från de små nationerna, öar i Stilla havet. Rekordhållarna far fram som muskelära lokomotiv, på extremt snabba banor, i kampen om vem som är världens snabbaste man. Släggkastarna och kulstötarna ser ut som vanligt, som små, muskelära hus och de rör sig obegripligt smidigt. Läktarna är glest besatta, på ett gigantiskt stadion. VM har just börjat, på andra sidan jorden och vi väntar på nya medaljer och på första dopingfallet.

Johan

Jag slår på radions P2, för sent, har försovit mig, tog en tupplur, det borde jag inte gjort, missade uruppförandet. Direktsändningen är igång, en kort tystnad, sedan kommer applåderna. Jag hör genast att det är applåder från Berwaldhallen, mjukt insvängda, med en specifik efterklang, ungefär som radiosymfonikernas stråkstämma. Fast ikväll spelar Göteborgssymfonikerna, Europakonsert, festligt värre.

Lustigt, här sitter man och lyssnar på applåder i radion. Det gör jag ofta. Undrar hur mycket av P2:s sändningstid som består av applåder? Även under inspelade konserter brakar långa applådåskor ut. Varför, kan man fråga sig? Visst, applåder kostar inget. Hit, till folkvimlets ljudåtergivning, når inte Stim:s avräkningar.

Applåderna tilltar. Dirigenten kanske kommer in på scenen igen och nu kommer säkert tonsättaren upp på podiet för nu brakar det loss ordentligt. Men jag hör inga bravorop. De obligatoriska bravoropen uteblir. Ganska skönt tycker jag. Har aldrig gillat hysteriska bravorop; ofta människor som vill ha uppmärksamhet och som lägger ut sina väl tilltagna röstresurser i konsertsalsakustiken, ofta män med aggressivt entusiastiska syften. De mest spektakulära bravoropen kommer strax efter dirigentens avslag, just före applådens första insats. Vissa röster känns igen. De är ofta i direktsändning i radio. De drar med sig en kör av bravorop, allt enligt traditionen; publiken har fest med fotstamp och gemensam inklappning, för att till sist återgå till den vanliga applåden. Jag hör det ofta, i radions program 2.

Johan

Ur ett brev till Gustav Mahler, från Arnold Schönberg, efter att ha hört sjunde symfonin.

Den 29 december 1909

Ärade Direktör Mahler!

Jag var verkligen mycket upptagen och fick därför inte tillfälle att skriva till Eder omedelbart efter framförandet av Sjunde symfonien....

Om framförandet var tillfredställande, kan jag inte avgöra. Jag skulle tro, att det på det hela taget inte var dåligt, eftersom Löwe alldeles uppenbart bemödade sig att noggrant följa anvisningarna i partituret. Men högre kan man knappast säga att han nådde. Jag hade rätt ofta en känsla av att utförandet borde lagts helt annorlunda - men jag menar att det hela i alla fall var en aktningsvärd prestation för att härröra från Löwe. Det är ju ganska svårt att inse, varför han skulle förstå just detta verk, när han nu har dirigerat så många år utan att någonsin har förstått ett enda verk.

Vilken sats jag älskade mest? Allesammans! Jag kan inte göra någon skillnad därvidlag. Kanska var jag ännu i början av första satsen en smula oberörd. Men i varje fall inte länge. Och när jag väl fångats av Ert verk, blev jag för var minut som gick allt starkare gripen, och värmen och entusiasmen steg oavbrutet i mitt inre. Och inte ett ögonblick övergav mig denna stämning, den höll mig i sitt grepp ända till slutet. Och hur genomskinligt klart allting förehöll mig! Det var så många formfinesser man kunde glädja sig åt, och ändå förlorades aldrig den stora linjen ur sikte. Det var korteligen en utomordentlig njutning och jag förstår inte att Era verk inte tidigare väckt en liknande resonans hos mig......

Johan

Här sitter jag, på tunnelbanan mellan Mariatorget och Bromma. Det är tredje gången denna vecka. Ibland byter jag tåg på Slussen, mot Åkeshov eller Hässelby. I förrgår destination Alvik, igår Ekerö och i dag Brommaplan. Hur orkar ni pendlare? Dag ut och dag in.

I dag puttrar jag fram i ett gammalt tåg, med gröna, vingliga vagnar, som sett sina bästa dagar och där ljudnivån håller oss från att tjuvlyssna på medpassagerarnas ”privata” telefonsamtal. Tåget är fullt av folk som vägrar att inse att sommaren håller på att ta slut; de är klädda som om det vore värsta högsommar.

Jag tittar på Martin Fröst, vår stjärnklarinettist, som just fått DN:s kulturpris. Han finns på reklam överallt i tunnelbanevagnarna och propagerar för Kungliga Filharmonikerna och deras säsongsprogram. Hoppas nu också publiken kommer.

I dag byter jag till gröna linjen på T-centralen, ett modernt tåg; tyst smyger t-banan genom tunneln och passagerarnas uppförande är som förbytt, inga stressade miner, inga fingrar i öronen framkallade av gamla tågs gnissel. Jag får ro, åker framåt, sitter vid fönstret, handikapplats, golvet är fullt av gratistidningar. Håll Sverige rent! Tunneln är lång, jag vet inte om det är natt eller dag. Vad gör alla pendlare under sina färder mellan hem och arbete?

Min resa går i två etapper: i tunnlar mellan Mariatorget och Fridhemsplan och över jord mellan Thorildsplan och Brommaplan och jag skriver blogg.

Johan

Svenska spel för oss nu in till ett större beroende; att köpa dyrare trisslotter, hundra kronor och du kan vinna 10 miljoner direkt på skrapet. Har du spelkort får du dessutom extra erbjudanden direkt i brevlådan. Köp fem trisslotter till priset av fyra och du har förlorat ännu mer pengar. Finns det verkligen någon som vinner 10 miljoner? Hur ser en sådan vinnare ut? Jag känner ingen och kommer förmodligen aldrig att träffa någon.

Vi skrapar fyra fält i en speciell ordning. Vi är två stycken, varannan gång, spänningen byggs upp, plötsligt kan det hända; men skrapa inte kontrollrutan, då gäller inte lotten! Det skrapas fram 10 miljonerrutor i lagom intervaller, allt för att hålla hoppet uppe. Svenska Spel vet hur svenska folket ska fångas in, i drömmen om Champagne och rikedom, men skrapa inte kontrollrutan, då förlora du allt!

Nästan alla fält är barskrapade, två av varje belopp, nu ska vinsten tas hem. Men då skrapas helt nya belopp fram, belopp som vi inte trodde existerade, just så där snöpligt och vi var hundra kronor fattigare. Precis som vi trodde är detta bara bluff och om någon, mot förmodan, skulle vinna 10 miljoner ser i alla fall den personen inte ut som vi gör.

Johan

Höst? Nej, kanske inte ännu. Men det sätter igång nu, det syns överallt. Tempot i stan har ökat och det känns som säsong igen. Tonsättarverkstaden har ju varit igång hela sommaren, så här är det ingen skillnad. Igår var jag hos min agent och la pussel. Vi inventerade allt som ska göras och ruskade om kreativa tankar och planer. Det tog hela eftermiddagen. Kompositionsarbetet har alltid varit höjdpunkten i tillvaron, medan administrationen mer ett måste; fast det är stimulerande att bolla sitt liv med en entusiastisk person som företräder just mina intressen.

Klaverutdraget av den tredje kärlekssången är princip klar. Det var hiskligt svårt, men jag gav mig inte förrän resultatet var klanderfritt. Vissa orkestrala parti är nästan omöjliga att översätta till 10 fingrar och där pedaliseringen ska skildra en orkesters andning. Spontant tror man att komplexitet är svaret, men ofta är det enkla ackord och rytmer som blir lösningen.

Jag har mycket tankar kring undervisning och att lära ut komposition och dess hemlighet. Under de 25 år som jag undervisat har jag lagt grunden för många studenter, tonsättare och arrangörer; en verksamhet som även hjälpt mig i min egen utveckling, förmågan att kunna verbalisera mitt eget språk. Att beskriva min konst har gjort min musikaliska dialekt tydligare. Jag har också undervisat solister och orkestermusiker i komposition och stilämnen, en utbildning som givetvis ska vara självklar för varje musiker som spelar den stora repertoaren; att förstå form och innehåll. Orkesterns klangkropp är enorm och kunskapen om den är stor, från Haydns klassiska orkestrering till dagens komplexa tonfysik. Det är ljuvligt att sätta tänderna i all denna kunskap och borde vara obligatoriskt för varje utövande musiker och jag ställer härmed mina pedagogiska resurser till förfogande.

Johan