Recension

Dramaten

Ett drömspel

Dödsdansen

Jag har sett Ett Drömspel förut utan att fatta något överhuvudtaget så för säkerhets skull läste jag igenom texten i min utsökta Strindbergsbok innan jag gick dit, men vad hjälpte det; jag begrep om möjligt ännu mindre. Dock en eloge till den mängd av skådespelare, som medverkade i pjäsen. Oerhört skickliga.

Några dagar senare var det dags för Dödsdansen, som jag för några år sedan såg på samma scen med Margareta Krook och Keve Hjelm. Rollerna

som Alice och Edgar spelades denna gång av Stina Ekblad och Örjan Ramberg. Örjan Ramberg gjorde Edgar till en otäck djävul, medan Stina

Ekblad inte fick fram hatet på samma sätt som Margareta Krook. Stina Ekblads röst hörs dessutom inte speciellt bra i salongen. Pjäsen är dock oerhört otäck och dialogen exakt efter Strindbergs manus.

Några citat ur pjäserna att bära med sig på vägen genom livet:

"Det är synd om människorna"

"Jag har varit med om värre"

"Stryk över och gå vidare"

Hampus Lindahl

I dag förtsätter Bondfestivalen, medan regnet faller utanför fönstret och vi memorerar den klassiska Bondmusiken och sjunger Goldfinger i stämmor. Känn på den ni!

Johan

Kaffebaren 13.50, ungefär samma tid varje dag. Det är viktigt med rutiner. Lunchen handlade om Wallenbergare, denna speciella anrättning, en exklusiv husmanskost med överklassförpliktelser, svagt kryddad, rårörda lingon, lättöl och till det en smaklös sallad. Att man står ut. Men vad gör man inte för rutinerna, upprepningen, tryggheten.

Sedan går vi promenaden till Söders hjärta, hörnet av Hornsgatan och Torkel Knutssonsgatan och nästgård, Kaffebaren. Vi sitter ute bland alla familjära ansikten; människor som går hit varje dag, en del upprepar besöken flera gånger om dagen, andra är alltid här. Ägaren till kaffebaren har växt ordentligt de senaste dagarna, IFK Norrköping är ju äntligen tillbaka i Allsvenskan. Han har plågats de senaste åren i de lägre divisionerna. Löpsedlarna är fyllda av Göran Perssons dubbla inkomster och media belyser en ”laglig” verksamhet men ifrågasätter moralen. Göran Perssons girighet diskuteras kring borden. Vi analyserar Allan Petterssons nionde symfoni, vi som inte finns, vi som tillhör kulturen.

Johan

Höstlöven faller, fast nog känns det fortfarande som sommar. Ambulansen hörs på långt håll, och sedan ytterligare sirener, kanske en eldsvåda. Tänka sig, alla dessa utryckningar. Min soffa, där jag nu sitter, solar sin grönmålade yta. En japansk turistgrupp passerar förbi. Jag fotograferar dem, typisk gruppbild, ett minne från Stockholm. De ber mig och jag fotograferar med japanska digitalkameror. De fotograferar mig, typisk svensk i europeisk posé. Japanerna äter glass. Jag vill också ha glass, men avstår.

Pilar, Askar, Almar och Ekar skuggar mitt inre lövverk och jag undrar hur länge sensommaren ska bestå. Ett löv landar på hjässan och duvan, framför soffan, studerar mig skeptiskt. ”Jag har ingen mat till dig, så det är ingen idé att du tigger”, tänker jag ogeneröst. Nu går den japanska turistgruppen. Nu går jag, fast åt andra hållet. Nästa arbetsmöte ligger i antågande. Kan det ge något i livet? Sommarens färger hänger över mig, fast nog känns det lite som höst.

Johan

Nya stycken utvecklar nya teman ur gamla motiv; jag förädlar språket, några takter om dagen. Försiktigt smyger intervaller omkring, omgivna av döva pauser. Kanske i en solokonsert, varför inte i en kvartett eller ett körstycke.

Motivet i det nya klarinettstycket föll på plats efter dagar av förvirring; plötsligt låg det framför mig, naket och självklart. Ska det krävas dagar av ångest för att teman ska födas? Nu flödar variationerna så att t.o.m. klarinetten blir briljant. Det gäller att utnyttja instrumentets virtuosa förmåga, men samtidigt inte glömma klarinettens ljuva tonbildning, på höjden, i svaga nyanser, där man nästan inte känner igen träblåskaraktären.

Jag låter som ett öppet membran när jag sjunger högfrekventa linjer. Tonerna klingar på ett förunderligt sätt inom mig och jag anstränger mig till det yttersta att överföra visionerna till ett enkelt rörblad och dess tonbildning. Stycket kalla jag för ”Over the clarinet” och kanske får jag en svävande känsla.

Nu står musiken nästan stilla, toner vrider sig runt sin egen axel, inga kvartstoner, endast antydan i långsamma glissandi. Nu står jag stilla, kanske som en kvartston, antyder långsam musik och jag sträcker mig ända upp till klarinettens högsta ton.

Johan

Eftermiddag. Katarina kyrkogård. Klockan är 14.45. Mitt i stan, men ändå rofyllt. Flanörer kommer och går, med eller utan hund. Jag passerar här nästa varje dag, på min vanliga promenad. Sätter mig på en av sofforna en stund. I dag är solen hösthet, nästan i starkaste laget. Kyrkan är åter uppbyggd och jag minns, nästan som i går, när kyrkan brann och jag glömmer aldrig när klockan slog i backen. Vilket brak! Nu slår klockan, tre slag.

Barnen leker stillsamma lekar borta vid minneslunden. Anna Linds gravplats är dekorerad med röda rosor. Jag var här på årsdagen, 11 september. Människor stod i kö för att hedra en saknad utrikesminister. Putte Wickmans grav ligger snett emot Anna Linds viloplats, mitt emot Cornelis Vreesvijks gravplats. En musikalisk tanke, nästan magiskt och jag känner mig trygg bland dessa spelmän. Solen går tillfälligt i moln och jag närmar mig östra entrén och det blev en kort frid i dag. Eftermiddag. Katarina kyrkogård, något senare.

Johan

F-mollsonaten bygger på ett flertal språng, uppåt i ett okonventionellt huvudtema. Jag har spelat sonaten sedan tonåren och den känns tröstrik varje gång jag fingrar på inledningen; en gymnastisk uppmjukning som inleder kvällens Beethovenmedley. Tonsättaren skrev sonaten 1795, en tid då han började utveckla musikhistorien. När man spelar igenom alla 32 sonater är det bokstavligen som att följa Beethovens utveckling. Tredje satsen får mig att rysa, lika dramatiskt idag som för 40 år sedan och jag kan fortfarande höra min farbror öva satsen inför ett ackisprov. Triolerna binder ihop temat till en väv av stora ackord.

Sonaten i c-moll, opus 10, studerade jag in första gången under mina amerikaår på 1970-talet. Sonaten ger mig alltid en ny insikt vid varje möte. Så också i kväll. Redan här märks det att Beethoven vågar mycket mer, fräckare, friare i materialet. Det punkterade temat ger en robust anspänning, ett igångsättande med förväntan, samma förväntan som inledningen på femte symfonin. Åttondelarna håller ihop motiven och blir till enkel musik. Hur bär han sig egentligen åt; att prestera ett så stort innehåll med de mest enkla metoder? Ass-dur och ett adagio smälter ornamentiken och här gäller det att hålla igen trots den komplexa atmosfären.

Pathetiqesonaten går idag på rutin, i kontrasternas värld mellan det gravt allvarliga och det mer vitalt virtuosa. Inledningen på opus 13 tar sig fram, trögflytande, nästan stillastående, till allegro di molto con brio, där musiken totalt vibrerar. Sedan bollar jag olika tema fram och tillbaka. Ibland känns det som om Beethoven inte vill sluta att ställa temperamenten mot varandra. Han fulländar motoriken i tredje satsens Rondo, alla breve, där svänget pulserar mellan gester och utsmyckningar. Själva codan sammanfattar mitt musikaliska tillstånd och det känns som om jag aldrig vill sluta detta Beethovenmedley.

Johan

Det har varit en intensiv helg, administration och planering för viktiga möten nästa vecka; rysk middag, samt genrepet på operan Sara, kollega Anders Nilsson och premiären på Folkoperan. En otäck historia som höll publiken i ett järngrepp i nästan tre timmar. En imponerande föreställning.

Arbetet med cellokonserten och orkesterstämmornas iordningställande börjar nu se slutstrecket, ett nästan ettårigt arbete är i hamn. Solostämman är på plats och nu ska endast lite stråkstämmor överföras. Varje ”ledig” stund arbetar jag med detta. Ändå blev det en liten promenad idag mellan möte och instrumentering; Tantolunden, ner mot Årstaviken, Långholmen, en glass vid vattnet. En helt vanlig söndag, en annorlunda helg.

Johan

I dag mår komponisten som en prins och ska ge sig iväg till paradiset.

Johan

Recension

Stockholms Konserthus

Kungliga filharmonikerna

Dirigent Eva Ollikainen

Solist Andreas Brantelid, cello

För en gångs skull var jag helt nöjd med filharmonikerna. Om det berodde på Ollikainens energiska viftande med dirigentpinnen, kallas förmodligen dynamisk slagteknik av skönandarna, eller Brantelids fantastiska framförande av Schumanns cellokonsert vill jag låta vara osagt, men bra var det i alla fall.

Dvoráks "Från nya världen" framfördes med bravur. Det första stycket som spelades, Helios av Carl Nielsen, imponerade inte på mig. Ingen kritik över framförandet, men stycket saknade struktur och kom aldrig riktigt igång.

Det märkliga dessutom var att när Ollikainen slog igång den finstämda inledningen till Helios började publiken hosta något helt enormt, ungefär som om hon slagit in hostarna istället för orkestern. Dessutom var det en inspelning för webben och något hakade upp sig, så det sprang folk fram och tillbaka, men Brantelid lät sig icke störas. En som däremot blev störd, eller rättare sagt sk-tf-rb-nn-d för att uttrycka sig på grönköpingska, var

den sympatiske konserthuschefen som i pausen meddelade att sådana störningar inte får finnas till och som på stående fot inbjöd publiken att i mån av plats gratis höra samma konsert i morgon. De, som inte får plats då, får byta ut biljetten till någon annan konsert.

Amus Kerstin Andersson hade klippt håret.

Hampus Lindahl