Vi följer Mozarts linjer. Motivet är rytmiskt och förändrar sin innersta tanke i en utbyggt tematik, medan harmoniken kränger sig mot parallelltonarten. Jag ställer upp orkesterstrukturer på tavlan. Färgpennorna visar på instrumentens väg genom planerade takter. Studenterna följer linjerna, noterar och ställer frågor. Det handlar om hornens egenskaper, flöjtens fördubblingar och stråkets grundfunktioner. Mozarts karaktäristiska orkesterklang. Partituret är litet, endast en liten stråkbesättning, två horn, dubbla träblås, förutom den ensamma flöjten, som ideligen öppnar upp det melodiska ljuset.

Kompet, rörelsen transformeras i tematikens riktning; täta ackord löses upp till glesa, öppna klanger, på väg någonstans, för att till slut hitta hem. Jag ställer upp tuttiackord, pekar på karaktärstoner, utsmyckningstoner och visar på Mozart’s förträfflighet. Han lägger instrumenten där de klingar bäst. Det gäller att få en sammanhållen klang i de stora tuttiackorden. Eleverna pekar på balansen mellan rörelser och liggande ackord; jag kallar det för musikalisk bindvävnad. Rörelserna känns mer organiska omgiven av förlängda toner.

Nu har vi kommit till sidotemat. B-dur öppnar upp sig i en mer renodlad orkestrering. Försiktigt rör sig kromatik, nedför för att möta fagottens solo. Kontrasten är märbar och studenterna börjar nu att analysera. Hur flyttas temat och hur stämförs det? Huvudtemats små insatser rycker in och poppar upp som enstaka öar i partituret, påkallar reprisen, påkallar genomföringen.

Med färgpennor visar jag på expositionens utveckling. Eleverna noterar med den enkelhet som Mozart sprider ut sina signalement, som låter så klart, så fylligt och effektivt.

Jag samlar ihop de kopierade partituren och delar ut klaverutdrag; att instrumenteras till nästa vecka, i Mozartstil. Vi avslutar dagen med studenternas egna verk. Hur har de tänkt sin orkester i sitt tonspråk? Det klingar inte som Mozart, men det klingar som i dag, som kanske Mozart skulle låta om han hade varit student på Musikhögskolan 2008.

Johan

Jag och den vilde pojken, han som exponerar sig i mina sånger - han som en gång levde ett kort liv i början av 1800-talet, åker tunnelbana från Mariatorget till förorten. Väntan, innan tåget kommer, är lång, 8 minuter och jag hinner att sjunga de tre första sångerna. Sedan ångar tunnelbanan in på stationen. Den stora tersen klingar ut i högtalarna och en standardiserad röst meddelar att tåget mot Mörby Centrum anländer och att det är åtta vagnar långt. Vi stiger på. Mitt i tredje sången, ”när elden brinner i spisen”, är det dags att byta till grön linje på Slussen och visst känner jag mig lite förkyld. Jag snorar på och sjunger färdigt.

Tåget mot Hässelby låter vänta på sig och jag hafsar igenom den fjärde sången; minns Olle Perssons underbara oktavsprång när han sjunger om ”vintern när skogen dör”. Jag sjunger den med upphovsmannens känsla, grovt och reflekterande, medan jag studerar mina medtrafikanter. Den vilde pojken sitter tyst bredvid. Hässelbytåget kommer och vi tränger oss på. ”En vagn förde oss genom landet”, den femte sången och T-banan passerar Gamla Stan. Tempot är högt, tempot är 120, men tunnelbanan slirar. Visst är jag lite förkyld? Tenoren blir till en baryton.

Sjätte sången hänger ihop med den femte, ungefär som T-centralen hänger ihop med Hötorget, endast en kort resa mellan stationerna; samma språk, samma periodisering. Jag sjunger för den vilden pojken. Han sitter tyst bredvid, säger ingenting. Då sjunger jag högt. Medpassagerarna tittar skeptiskt på en modernistisk sångare. Nu tar det fart igen:”Doktorn, doktorn, doktorn, doktorn visar en bild av en fågel” och vi kommer snart ut ur tunnlarna. Den sjunde sången växlar mellan 16-delar och forten och dörrarna stängs vid Odenplan. Är jag riktigt klok? Ja visst, men lite förkyld. Åttonde sången stannar till vid S:t Eriksplan, skiftar ackord, mot Fridhemsplan och den nionde sången. Den vilde pojken ägnar ingen uppmärksamhet åt sångerna, han tittar bara ut genom fönstret. ”Vet du vad en sång är”? ”Nästa Fridhemsplan och tänk på avståndet mellan tåg och plattform när du stiger av”!

Ut i friska luften, över jord och tionde sången: ”åkrarna, åkrarna, skogens bryn” och Thorildsplan, fast det är natt och kallt och något förkylt. Jag är lite hes och elfte sången har sjungits klart i höjd med Alvik. ”I orden är du människa”. Här byter folk, till Nockebybanan. Orden går på räls. ”Det är en stor fara”, mot Hässelby.

Stora Mossen - tretakt, vi sjunger i tretakt, dvs. jag. Pojken är tyst. Han tittar på mig som om han undrar om vi är framme snart. Jag sjunger den sista sången så tyst att jag knappt hör orden. Abrahamsberg, mellanspelet klingar isolerat, utan medpassagerarnas insyn. ”Månen såg mig. Allt var tyst. Allt var tyst”. Nästa Brommaplan. Pojken och jag stiger av i vår epilog och går mot nattens slutstreck.

Johan

Min pappa dog för några år sedan. Han lämnade mycket minnen efter sig och mycket kan sägas om Bertil Hammerth. Något typiskt för honom var hans alldeles karaktäristiska Kalmarpersonlighet, med allt var det innebär: gester, språkbruk, tankesätt etc. Varje Kalmarit känner väl till dessa egenskaper, men det är svårt att förklara för oinsatta, utanför bygden.

Ändå skiljde han sig något från just detta. Exempelvis hade han en hel del roliga uttryck, som han använde ofta, även ibland i märkliga sammanhang. Mitt i den grövsta rotvälskan förekom ordet ”kis”. I Kalmar kallades vanligtvis ”kisar” för grabbar, män, pojkar m.m. Men pappa hade på något sätt plockat upp ”kisar”, som man mer förknippar med stockholmsdialekt, utstuderad söderslang; och kisar kallade han alla oavsett samhällsklass, sammanhang eller ålder. Om kungen eller statsministern kunde han t.ex säga: ”Det verkar vara en bra kis, det där, på typiskt Kalmarmål. Diftongerna fanns där och pappa uttalade givetvis kisar som brukligt är i sydöstra Småland: Kisa, utan r.

Ett typiskt, mycket komiskt, sammanhang är när Radiosymfonikerna skulle uruppföra min första pianokonsert. Pappa resonerade mycket inför denna händelse, var mycket intresserad hur det stod till med musiklivet i Stockholm. Då lät det ungefär så här: ”Du Johan, de där Sveriges Radios Symfoniorkester, vad är det för några kisa’ som spelar i det bandet”?

Johan

Filmmusik och/eller symfoni

Konserhuset

Filharmonikerna

Alan Gilbert

Cho-Liang Lin

När de flesta andra kompositörer skriver en symfoni plockar de fram ett tema, upprepar och varierar detta tema tills de tycker symfonin är färdig. Så gör enligt min mening inte Aaron Copeland. På mig verkar det som om han bestämt sig för att han skall skriva en symfoni, t ex symfoni nr 3. Den skall ta 40 minuter och då fyller han upp den med en massa filmmusik som inte hänger ihop på något sätt. Inget fel på väl komponerad filmmusik, men att slå ihop en mängd filmmusik och kalla det för symfoni tycker jag är

något magstarkt.

I övrigt bjöd kvällen på välspel av Lin och ett intressant stycke av Anders Hillborg, fast när det började spelas på glas höll min kvinnliga bänkgranne för öronen. Hon tyckte dessutom att Sv.Dagbladets rescensent såg ovårdad ut och luktade illa.

Hampus Lindahl

Första gången vaknar jag kl. 04.30. Nu på vintern vet man inte om det är natt eller morgon. Jag tittar på klockan och kan bara konstatera att uppstigning ligger några timmar framåt. Så här dags på dygnet är ensamheten påtaglig. Bara jag i hela världen är vaken, just så känns det. Då kryper ångesten på, alla eventuella problem tittar fram och det är omöjligt att somna om. Vad gör jag? Antingen plågar jag mig och snurrar runt i sängen, letande efter sömnen. Dåligt alternativ. Bättre att läsa bok, nu Albert Speer´s dagbok; jag tänder lampan, läser någon sida, slumrar till - släcker, bara för att bli helvaken igen. Så kan det hålla på hela morgonen. Det sämsta alternativet är att slå på TV:n och ”se” på något obegripligt i någon märklig kanal. Då brukar jag, konstigt nog, somna om; en ytligt sömn som inte håller koll på tiden; vaknar sedan alldeles för sent, med resultat att jag är dödstrött hela dagen. Konstigt, men sant.

Klockan är 05.00 Jag har snurrat i sängen några varv. Tankarna anfaller mig. Jag tänder lampan. Det är kolsvart ute. Albert Speer vandrar runt i rastgården och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Trött, men ändå vaken. Samma visa, varje morgon. Nu släcker jag och jag somnar.

Johan

Denna vecka har kompositionsindustrin legat nere, inte en ton på mils avstånd. Nu frågar jag mig, gång på gång, vad håller jag på med? Kommer jag någonstans? Har sista ackordet redan klingat ut? Det blir nu mer undervisning, åtminstone periodvis. Kan man överleva som tonsättare i ett modernt samhälle? Är inte alla vi döda? Många tror det, men jag och mina kolleger finns. Vi lever! Nu begränsas stipendieringen, Stimersättningarna sjunker och konkurrensen om beställningarna är knivskarp. Musikhögskolorna utbildar alltfler tonsättare till en sinande marknad. Varför kan man undra?

Mina tre körverk har tillfälligt tappat mark. Den entusiasm som inföll sig i julas åkte ut med julgransplundringen. Allt är som bortblåst och jag använder min tid till att förbereda min undervisning. Jag saknar mina orkesterverk och undrar hur det står till med den nya beställningen; den tredje sångcykeln till Jönköpings Sinfonietta. Vi skulle skriva kontrakt denna månad, men allt segar ut. Det börja bli tidsnöd. Först ska Niklas Rådström producera texten och sedan ska jag ta hand om det stora partituret. Uruppförande hösten 2009.

Jag komponerar inget denna vecka. I går började jag undervisningen på Musikhögskolan, instrumentation med åk. 1 och 2; rakt in i den romantiska perioden. Vilken inspiration! Jag menar verkligen det; att få jobba med unga komponister med något man brinner för. Kraften ligger i musiken, om inte annat påminner Beethoven och Richard Strauss om det.

Johan

Jag möter min gamla skola, nu arton år efter min examen. Är jag så gammal? Vad har hänt med tiden och vad har skett sedan det begav sig. Jag gick på Musikhögskolan mellan 1982-1990. Nu heter skolan Kungliga Musikhögskolan och jag undrar om det är finare att gå här nu med kungligt sigill och allt. Lokalerna ser ut som vanligt, än mer slitna, men stämningen på skolan verkar fin. En av de starka minnesbilder från min gamla skola är doften i lokalerna, en obeskrivlig och ganska obehaglig lukt, svår att förklara. Den slår mot mig direkt när jag stiger in i huvudbyggnaden och upplevelsen rör upp min skolnärvaro direkt. Jag håller andan och minns den gamla professorn, som blandade upp skoldoften med parfym och cigaretter.

Ljusgården utstrålar numera ett mer vitalt studentliv, med cafeteria, servicecentrum och naturlig mötesplats. På min tid var detta en öde plats man helst höll sig ifrån. Jag famlar mig fram i före detta invanda lokaler; går korridorer upp och ner och minns föreläsningar, pedagoger och alla timmar jag spenderat i studion och i övningsrummen. Det känns som länge sedan, samtidigt som det känns som i går. Här hade vi satslära och kontrapunkt. I rummen intill instrumentation och gehörslära. Jag tittar in, allt är sig likt. Vissa lärare är kvar, andra pensionerade eller avlidna.

Tiden vandrar hand i hand med mig genom skolans landskap. Det är en blandning av glädje och ångest. En gång i tiden bestämde jag mig för att aldrig återvända hit. Nu är jag här tillsammans med gamla studier, yrkesprofession, som jag nu ska föra vidare till en ny generation komponister.

Johan

Jag står ansikte mot ansikte med Ludwig van Beethoven. Han håller en lång monolog för mig, som består av flera teman och låser in mig i sin alldeles egna redogörelse. Jag betraktar hans mycket säregna rörelser, där han står i sin sin sista symfoni. Min analys riktar in sig på hans karaktäristiska orkestrering. Formen är solklar, om än mer sofistikerad, i en brytningstid, då seklet ännu var ungt. Huvudtemat kastar in kvinterna i en ren, öppen klang. Jag letar efter dess spår genom hela första satsen. Beethoven står över mig och varierar rytmisk figuration. När jag missar en insats i partituret trummar han den på min rygg.

1820-tal. Nu förändras traditionen; en ny orkesterutveckling börjar och formen frigör sig ur en gammal tvångströja. Sidoteman rör sig mellan övergångar och slutgrupper och jag slutar aldrig att fascineras av tematikens framfart. Beethoven följer mitt analytiska arbete. Han är lika döv som vid uruppförandet. En inre musik klingar öronbedövande. Den nya, stora orkestern är funnen. Jag upptäcker återtagningen då tonsättaren har genomfört alla sina tänkbara fantasier. Kraften lyser i oktaverna, precis som om han måste vara extra tydlig i allt han säger.

Beethoven stirrar på mig just före sista ansatsen. Han ser sträng ut och visslar det viktiga huvudtemat, som ekar ända in till mina drömmar. Nu tystnar orkestern, efter de sista fem åttondelarna, de som nu avslutat den första satsen i den nionde symfonin.

Johan

Bion börjar 15.00. Det lördag. Två biljetter, en vuxen, ett barn. Vi är i god tid, olika förutsättningar, olika förväntningar. Platserna är på bänk 5, godisförrådet väl tilltaget. Nu väntar vi bara på att det ska börja och störs ideligen att folk ska gå förbi oss, på väg till sina platser. Vi reser oss, sätter oss, reser oss, sätter oss.... Nu är det reklamfilm och vi gungar i takt. Reklam för kommande svenska långfilmer; film på film, samma gamla skådisar, utslitna ansikten, ansikten vi tröttnat på för länge sedan. Volymen på biografen är som vanligt hårresande och vi skakar av lågfrekventa ljud, där vi sitter smått chockade. Vi, en förvåndande hög genomsnittsålder, som redan har bestående hörselskador, som planterades redan på rockgalorna på 1970-talet.

Arn, visar sig vara en romantiserad skildring, fritt efter Jan Guillou’s böcker. På något sätt känns filmen som en utveckling av gamla svenska långfilmer, typ Snapphanarna, men med all amerikansk kostymfilms förtecken. Musiken såsar till skildringen och spekulerat våld får stå undan för romantik och mild äventyrsskildring. Handlingen är tunn, men tunga skådespelare från Sverige och andra länder mustar till innehållet. Mitt i alltihop undrar jag var arvet från Ingmar Bergman finns, i alla fall inte här. Arn kämpar i Jerusalem och han ska snart bege sig hem till Västergötland och Cecilia igen. Då slutar plötsligt filmen och vi får vänta på den fortsatta handlingen något år, då del två släpps. Pojken, bredvid mig är entusiastisk, tyckte mycket om filmen. Jag ger den två tveksamma notsystem.

Johan

Jag missade just tunnelbanan. Tolv minuter till nästa tåg. Tolv missade minuter av mitt liv, eller....Räknas den förlorade tiden in när mitt liv ska räknas ihop. Eller, kanske är det inte missad tid. Jag ser i alla fall tåget försvinna bort mot Abrahamsberg och stan. Det är kallt, snön ligger i luften. De andra, som också snöpligt missade tåget står nu och hänger vid väggen. Några svär, andra ser uppgivna ut. Jag försöker att ta det lugnt.

Mina missade tolv minuter använder jag till att planera min sena hemkomst. Kan jag göra något för att vinna tillbaka tiden? Kommer jag att hinna med livet när jag nu ligger efter? Kanske var det meningen. Tänk om det händer något alldeles speciellt nu när jag blir tvungen att ta ett senare tåg. Sex minuter kvar. Hur ska jag tjäna in tiden? Kanske går jag och lägger mig tolv minuter senare i kväll och låter sömnen ta smällen. Har jag då tagit igen minuterna? Knappast! Tre minuter kvar. Jag lunkar nu fram och tillbaka på perrongen, i tron på att tiden går fortare, men det gör den ju inte.

När tåget mot Hagsätra dundra in på stationen står jag fastnaglad vid den bortesta pelaren. Tolv minuter försenad stiger jag på den sista vagnen; jag kommer att stiga av längst bak, station Mariatorget, alltid tjänar man en och annan sekund. Nu är vi i Kristineberg, ovan jord, fast det är kolsvart och jag är försenad i mitt liv, till vad då kan man undra. Vi reser framåt, först mot stan och sedan söderut. Odenplan, halvvägs. Är tåget försenat och i så fall varför? Jag reser i en långsam tanke, mot en tid jag aldrig får igen, som försvann just när jag försökte öppna tunnelbanvagnens dörrar. Jag har förlorat några futtiga minuter, som jag i morgon inte kommer att ha något minne av.

Johan