Första gången jag somnade ifrån filmen Örnnästet var 1986, alltså 22 år sedan. Jag minns det som i går. Det var i samband med min födelsedag. Jag hade under denna vecka gjort inträdesprov till diplomutbildningen på musikhögskolan i Stockholm. Alla som sökt dessa utbildningar vet vad inträdesproven vill säga; en riktig eklut, instängd med prov i fyra hela dagar, som man till slut släpps ut ifrån, söndertrasad och sliten för lång tid framåt. Vi var klara med proven på torsdagen. På fredagen bestämde jag och en kamrat oss för att bege oss till en annan vän och se filmen Örnnästet på video. Vad jag inte kunde förutse var min utmattning. Det tog inte många minuter förrän jag sov den djupaste sömn. Då och då vaknade jag till och kände av den dramatiska handlingen, för att snart somna om igen. Filmen är ju lång. Det var nästan midnatt när jag väcktes till eftertexten och då var det dags att åka hem. Jag blev hemskjutsad i den svinkalla natten, 28 februari 1986. Nästa morgon vaknade hela Sverige till nyheten att Olof Palme hade blivit mördad.

Det har genom åren blivit ett flertal gånger till då jag sovit mig igenom filmen Örnnästet. Egentligen helt obegripligt när jag nu vet hur spännande filmen är. I veckan såg jag filmen för första gången rakt igenom, utan att somna. 22 år senare; klarvaken, helt koncentrerad. Vissa scener hade jag något förnimbart minne av; bussen med snöskyffeln och jakten till flygplatsen, samt den dramatiska musiken. Äntligen skulle jag nu få uppleva slutet av filmen; när de väl sitter på planet och avslöjar generalen, befälet som till slut tar konserkvenserna av sina dubbla roller och hoppar ur planet. Sedan Richard Burtons sista replik, översatt: ”Vi får försöka, löjtnant”.

Johan

Jag har just lämnat en förklaring på ordet a capella - körmusik utan beledsagning av instrument. Nu till nästa beskrivning; inte vårt svenska modersmål, nej musikens skriftspråk, en historia som leder bort ända till antiken. Fast då tog sig kommunikationen ut på ett annat sätt. I dag, i dataskriftens tid, har studenterna sämre koll på skriftspråkets detaljer; hur noterna egentligen utformas, proportioner, optiska principer, partiturens uppställning etc. Dataprogrammen gör så många ”egna” beslut att många komponister inte behöver tänka på hur verkens skriftdel ser ut. Det är bara att hitta på och de får bli som det blir; programmen bestämmer och resultaten kan både se konstiga och felaktiga ut, standardmässigt och betraktaren hittar inte mellan notsystemen. Felaktigheter som först kanske upptäcks vid en första repetition.Under lektionen bygger vi upp en notbild steg för steg; ett partitur, hur orkestern struktureras; jämför gamla uppställningar med moderna lösningar. Orkestern växer genom århundraden, även terminologin. Gammal notskrift är nu förvandlad till digitala stereotyper och på något sätt är det svårare att läsa dataskrift än Bach’s snirkliga handstil. Notprogrammens typsnitt känns som död. Bach är också död, men inte hans handskrift och givetvis inte musiken, som fortfarande klingar tack vare det bevarade skriftspråket. Studenterna funderar på sina egna partitur. En del av dem arbetar fortfarande med pennan och de är förvånadsvärt duktiga. Många för sedan över handskriften till digitala resultat. Jag känner mig nöjd med deras tuschade hemuppgifter och deras överföringar till notprogrammen är också godkända; moderna notbilder som Bach, Beethoven och Brahms med lätthet skulle kunna ta till sig, trots delvis modern notation. Däremot skulle de få det svårare med de aleatoriska partituren som praktiserades på 1960-talet, men det skulle även kunna gälla för våra studenter. Hur läser vi svensk skrift från 1700-talet? Förstår vi allt? Kanske inte helt lätt. Däremot är det inga problem att studera Händel eller Haydnpartitur, notskrift i rakt led, som lätt kommunicerar med hela världen.

Johan

Att vänta på doktorn i väntrummet kan väcka märkliga känslor. Jag går alltid till min husläkare tidigt på morgonen. Då är det relativt lugnt i väntrummet. I och för sig ligger mottagningen i samma hus som Mariapolikliniken, så det kan vara något stökigt utanför sjukhuset. Men i väntrummet råder det lugn. Artighetsfraser hörs överallt när personal och patienter kommer till mottagningen. Själv sitter jag lugnt och väntar; åtminstone är jag lugn på ytan. Den lilla nervositet som råder tror jag mer har att göra med känslan av återupprepningar; minnet av att gå till doktorn som barn, tillfällen som kunde vara dramatiska. Min nuvarande läkare är vänlig, effektiv och noggrann; så ingen anledning till stress inför blodtryckskontrollen. I dag är jag mer fundersam kring borelian som uppenbarade sig för ett par månader sedan. Den vill inte riktigt ge sig. Väntrummet fylls fort; förkylningstider, influensatider, många patienter, många läkare. Jag läser väntrumstidningar, tidningar som jag bara läser i väntrum. Alla andra väntande läser också väntrumstidningar, dam och inredningstidningar. Jag bläddrar mellan skvallerspalterna när hon plötsligt står där, doktorn och jag går in för min vanliga årskontroll.Nu sitter jag i väntrummet till provtagningen. Här gäller kölappar. Här sticks människor på löpande band och här råder en annan stämning. Nu ska man genomskådas via blodprov: hb, alp, kalium, kolesterol och boreliaprov. Folk verkar mer nervösa här och sköterskorna pratar i ett, kanske för att lugna de utsatta. Nu läser jag väntrumstidningar igen, under det att väntrummet oavbrutet byter ut folk. ”Var vänlig sitt ner och vila”, läser jag på en lapp. Det är tydligen bra att vila i minst 15 minuter före provtagningen. Ingen risk då jag snabbt uppskatta väntetiden till minst en halvtimme. En Isaac Grünewald hänger på väggen, ingen äkta, bara en affisch, om en utställning 1989. Nu tänker jag på 1989, ’jäklar, nästan 20 år sedan, men det känns som igår. Men det är faktiskt oktober 2008. Jag kontrollerar mina papper; recept, remiss och provtagningskarta. Nr. 90 ropas ut, snart min tur. Damtidningen känns fånig och nu är jag ganska trött på väntrum. Nästa 92, min tur, det är dags för årlig kontroll.

Johan

I dag läser jag en dataskrift på T-banan. Tar ingen notis om något eller någon. Känner bara av alla människor som står packade som sillar; morgon, rusning, av och på vid stationer, sedan vidare, tåget mot Mörby, avstigna var och en till sitt. Dataskriften fyller mitt huvud; webbdesign, programmering, gränssnitt, windows, unix-system, javascript. Hela verkligheten omkring känns främmande medan den virtuella verkligheten står i centrum. T-centralen är inte kul. Folk rusar av, andra på. Jag sitter kvar. Varför är perrongen så smal? Rymmer den egentligen alla dessa människor? Varje individ blir tillsammans folkmassor som rör sig i olika väderstreck. Individer känns trygga. Folkmassor ska man inte lita på. Stora, uppviglade folkmassor kan var direkt livsfarliga. Det vet vi som varit på fotbollsderbyn, på stora evenemang och demonstrationer. Östermalmstorg, känns fortfarande som en ny T-banestation, ganska fräck och trevlig. Men jag bryr mig inte om det, läser bara vidare, isolerad från verkligheten.

Idag är jag full av tankar, tar bussen mot Gärdet; kommer knappt ihåg att jag stigit på bussen, än mindre var jag steg på. Men nu sitter jag här längst bak och bussen lämnar Södra station. Märkligt, att befinna sig i trafiken, på väg mot busshållplatsen och inte vara medveten att man går på trottoarer och över gator. På bussen läser jag en analys av Brahms första symfoni. Vem kan då hålla koll på verkligheten utanför? Vid Mariatorget fylls bussen och jag fyller mig med den symfoniska formen. Själv promenerade Johannes Brahms mycket, gärna uppe i bergen. Hade han levt idag hade han så klart åkt buss. Människor som åker buss är annorlunda än de som åker tunnelbana; ser lugnare ut, inte så bråttom, åker själva, möjligtvis är de äldre. Kanske är det tryggare. Jag åker både buss och tunnelbana. Bredvid mig sitter en äldre dam, men jag bryr mig bara om Brahms och hans kontinentala tonspråk. Kungsträdgården, Norrmalmstorg. Jag trycker på knappen i sista sekunden. Jag och Brahms byter buss mot Gärdet. Det är fullsatt och jag står lutad mot mittenstången med boken vinklad mot ögonen. Bussen passerar radiohuset och Gärdet öppnar upp sig, vidsträckt, oändligt, som en senromantisk symfoni som aldrig vill ta slut. Jag är fortfarande inbunden i opus 68, c-moll; försjunken i mig själv, i grepp att förstå en gammal kollegas hemligheter. Jag är isolerad från verkligheten.

Johan

Vi känner alla igen honom, men nog ser han extra glad ut idag, trots att han fyllde år igår. Förresten, det är väl ingen höjdare att fylla år när man lämnat ungdomsverksamheten, man blir ju bara bli äldre. Själv går mina bemärkelsedagar oftast spårlöst förbi. Men det är alltid roligare med andras födelsedagar och idag är det en stor dag, mottagning med ca. 70 besökare som kommer och går under eftermiddagen. Maten är helsvensk, även att det ryktats att det skulle bli thai-mat. Presentbordet står borta vid bardisken och högen av gåvor växer som den värsta hampaodling; blommor, vin, whiskey, dessutom fantasifulla presenter väl inslagna i hemliga paket. Matborden är utspridda i lokalen och vi i bekantskapskretsen förlustar oss och minnen och upplevda anekdoter håller stämningen högt. Visst har det varit roligt; åren på handelshögskolan, under alla s.k. golfveckor, för att inte tala om alla spex och akademiska spektakel, jazzfestivaler, barer och måndagsgrupper.

Nu står födelsedagsbarnet vid öppningen mellan utställningslokalen och själva caféet. Han är i centrum. Alla talar med honom. Klienter hälsar respektfull och påminns om att det snart är dags för nästa deklarationsperiod. En present, en miniräknare i storformat, påminner om sammanräknat moms och beskattning; kanske extra stora inkomster, de smarta avdragen eller varför inte alltför stora skulder. Nu kommer de sena gästerna. De som påminner om att fint folk kommer sent. Jag kommer alltid tidigt, oftast för tidigt. Födelsedagsbarnet är fortfarande i fin form, trots att han stått upp i nästan fyra timmar. Vi andra sitter och smuttar på vinet, efter att ha intagit kaffe och kaka och nu börjar personalen att duka ut. 70-årskalaset slutar kl. 6 och livet går nu vidare mot nästa födelsedag och tiden tar aldrig uppehåll och här står vi bara och åse eländet, medan vi blir äldre och äldre. Men visst var det roligt på 70-årskalaset.

Johan

Stränginstrument, slagverk och celesta. Här fördelar Bartok ut orkestern på ett rumsligt sätt. Stråket i olika frekvenser på ytterkanterna, basar längst bak, där i mellan övriga instrument. Vi arbetar med tredje satsen, den musik som bl.a Stanley Kubrik använde sig av i filmen ”The shining”. Xylofonens inledande motiv allierar sig med pukans kvartglissandi; karaktärer som följer med genom verket, så koncentrerat, så fyndigt. Tematiken arbetar med minimala intervaller; bygger spänningar, fyller igen, speglar, transponerar och tonsättarens signum känner vi sedan tidigare. Rörelser i olika skepnad håller varandras energi. Andningen är påtaglig, ljuv, skir; konsten att få ut mycket av det lilla. Xylofonen är tillbaka, bara som en påminnelse av ett motiv som håller ihop satsen. Pukan inverterar glissandot, sedan tremolo. Det rör sig. Jag rör mig.

Så vad tänkte Bartok och vad låg bakom de musikaliska principerna. En tonsättare som från början uppmärksammades som ett pianistiskt underbarn, en öppen musikalitet, en sluten individ. Tre pianokonserter, växlande kvalité. Han rör sig i folkmusikens ursprung och han sneglade på den nyvunna jazzen; en facination som ofta tittar fram i Bartoks musik. Många ansikten, ibland för många. I konserten för orkester åker uttrycken fram och tillbaka och man får en tudelad uppfattning. Fagotternas uppträde i andra satsen är hemligt listiga, medan den tredje delen står för det stilistiska utbudet. Nu klingar konserten för stränginstrument, slagverk och celesta i högtalarna igen. De sista takterna binder ihop formen. Tempo 66. Xylofonens höga F, pukans glissando, altfiolens ihopbundna toner och pukans sista fjärdedel. Nu kan vi andas. Jag rör mig inte längre.

Johan

Hur hinner vi med vår snabblunch? På jobbet är maten undermånlig, om man nu kan kalla mackor och magra sallader för lunch. Sushi och Thai ligger för långt bort, så vad gör man? I och för sig kan man ha mat med sig och mikra. Inte riktigt min stil. Nej, jag går ner i tunnelbanan. Det perfekta stället är en liten utskänkning i tunnelbaneplanet, station Stadions T-bana. Det var studenternas som tipsade om stället. Man bör inte gå dit vid lunchrusningen, då ringlar kön. När det väl bereds plats är trivseln god och de har verkligen begripit det här med näringsvärde, rikliga portioner och detta till hyfsade priser, anpassat för studenter då området består av en hel del högskolor. Baren, om man nu får kalla den så, ser inte inbjudande ut. Men väl inne finns det mycket värme, trevligt bemötande och inbjudande mat; sallader, laxpudding, pajer och mäktiga mackor. Även att det i princip är fullsatt känns atmosfären lugn och sansad. Matenä fräsch och välgjord, till det valfri dricka, smör, bröd, kaffe, till det facila pricet av 59 kr. Hur kan det löna sig kan man undra? Idag äter jag kycklingsallad, currydressing, pasta, sallad jätteportion; utsökt, nyttigt, energitillskott. Lunchen är kort, 30 minuter, men jag behöver inte slänga i mig maten. När jag går tillbaka till arbetsplatsen går jag förbi skolans restaurang och undrar vad de håller på med. Ska det vara så svårt att höja kvalitén? Är det inte lönande i studentvärlden? Jag köper i alla fall en frukt, en dricka och tar en morgontidning i tidningsstället, går till nästa lektion och funderar redan på vad jag ska äta till lunch i morgon.

Johan

Ska det vara så här? Har alla människor på liknande sett? Tiden, som en gång fanns, var finns den nu? Tid och nutid, tid och dåtid, vad är skillnaden?

Jag finns, finns inte i tiden, men tiden finns och någonstans där finns jag. Finns du och var i så fall finns du i tiden, om nu tiden egentligen existerar. Tid är pengar. Om man nu inte har några pengar, vad är då tid värt? Men arbetsinsatsen skapar pengar, som i sin tur berövar all fritid; tid som ger frid i sinnet, den tiden som befriar hjärnan från att ens behöva tänka på tiden. Att komponera musik handlar bara om tid; en övergripande tid, som det tar att komponera ett verk. I kompositionen finns det tidsvärden som delar upp verkets framfart och där rörelser och klanger håller ordning på samspelet; ex. nio månads kompositionsprocess har omvandlats till ett 15 minuters orkesterverk, som sedan spelas upp i en annan tid, en komposition bestående av en massa tidsperspektiv. Hur ska människan förstå detta; tiden och alla dimensioner på en gång och ändå finns man bara här och nu.

Tänk om det inte vore så. Tänk om alla hade all tid i världen. Tid som alltid fanns till hands, en tid som är nu och att man aldrig skulle behöva leva efter tid som ska komma, typ planering, eller tid som funnits, ex. gräva i det förflutna. Precis som i kompositionprocessen fungerar det i livet. Vårt liv är makrotiden, vår tid på jorden. Den tid som räknar ner sekunderna, den tid som aldrig går att ta igen. Varje ögonblick fyller vi ut detta tidsrum, ibland flera saker på en gång, för att kanske hinna med dubbelt så mycket, som vi i slutänden kanske ändå inte minns. Att leva här och nu, finns det? För mig möjligtvis på fredagskvällar, när tiden står relativt still. Minnesbilder ligger tillfälligt i dvala och framtida uppdrag är bortglömda. Kanske ett glas vin spä på tidlösheten ytterligare och en DVD-film klär upp tiden i en tillfällig eskapism. Den gamla symfonin, som snurrar på skivtallriken, talar om en annan tid och får mig att förstå att det alltid funnits tid, som var då och som kan upplevas nu; och en tid som kommer, en tid då vår tid möjligtvis kan beskrivas med den tidens värderingar. Tänker alla människor så här? Finns tiden och i så fall finns jag? Tiden är nu. Jag har tillfälligt ingen tidsbrist.

Johan

Vi studerar Mahlers femte symfoni. Tonsättaren komponerade detta jätteverk i början av förra seklet, just när han gick in i en relation med sin blivande hustru Alma. Hur påverkade det tonsättaren? Hade symfonin blivit annorlunda utan denna relation? Som vanligt bedrevs kompositionsarbetet på ferierna under sommaren. Vi, studenten och jag studerar inledningen utifrån instrumentationstanken. Ciss-moll, solotrumpet, i Beethovens anda, fast tre åttondelar är förvandlade till trioler, c-moll till ciss-moll, stadig introduktion till en försiktig trumpetsignal. Sidotemat transformerar upphovsmannen ur Brahms värld, känslan av intermezzot i tredje symfonin. Låga A-klarinetter sätter prägel, fördubblade, en personlig färgning. Mahler briljerar i de flesta parametrar, sex horn unisont kan ge svar i tre tromboner. Slagverket har en viktig roll, så långt har vi nu kommit i musikhistorien.

Vi studerar sidotemat i femte symfonin. Vad tänkte Mahler här? Tradition, kontrast eller möjligtvis utveckling? Ett ganska typiskt sidotema, mycket svagt; fyra toner, unisont violiner och cello, sedan spegling, transponering och sedan bygger han upp en hel sång, i Brahms anda. Studenten och jag tråcklar oss igenom punkteringarna. Hur är det med tempot och vad gör tonsättaren för att ta sig tillbaka till marchen. Klarinetter färglägger en pågående cellostämma tillsammans med fagotterna, så svagt att det knappt går att uppfatta. Ändå espressivt, märkligt men ljuvligt. Accenter passerar i en långsam förflyttning. Orkestreringen klingar som om musiken var komponerad till en begravningskortege. Bastrumman och pukan leder oss in till huvudtemat igen, först försiktigt, sedan mer övertygat. Alma Mahler var i högsta grad involverad i denna femte symfoni och vi hör hennes väsen i verkets fjärde sats, adagiettot. Gustav Mahler arbetade ständigt om symfonin; förenklade, förbättrade och visst imponeras man av det noggranna detaljarbetet. Mahlerpartitur generellt är en instrumentationsskola; personligt och mästerligt hanterat av den stora orkestern. Lektionstimmen går fort och vi har kommit till takt 87 av verkets 791 takter.

Johan

Hur många gånger har jag inte stått i hissen och skällt på den för att den är för seg att komma igång. Stått där och tänkt på tusen saker. För det är ju så att en hiss är ett självklart transportmedel som bara ska finnas. Inget man just tänker på, vårdar eller ger större uppmärksamhet till. Efter en minut, när tålamodet tagit slut, ser jag att hissen inte är nedtryckt, jag har bara ställt mig där och drömt mig bort i fjärran. Då blir jag förlägen, trycker på ettan och far iväg. Hur många gånger har jag inte sprungit tillbaka till den väl avstängda spisen och kollat om alla plattor står på sexan, som jag sekunderna före varit helt övertygad om. När jag väl står framför spisen tänker jag på tusen andra saker förutom plattornas eventuella avstängdhet, med resultat att jag får springa tillbaka ytterligare en gång och kanske ännu en. Detta tillsammans med hissen gör ofta att jag missar bussen, annan kollektivtrafik eller mötestid.

Hur många gånger har jag inte suttit på tunnelbanan i alla möjliga dumma tankar, sett avstigningsstationen skymta förbi och glad i hågen åkt vidare och förvånat sedan upptäcka att jag åkt alldeles för långt, stigit av, gått över perrongen, tagit nästa tåg tillbaka och i bästa fall stigit av där jag planerat. Hur många gånger har jag inte checkat låskolven, om det möjligtvis är så att jag inte låst dörren efter mig, trots att jag hade nycklarna i handen. Visst har det hänt att jag glömt att låsa dörren, men då har jag oftast befunnit mig på insidan, inne i lägenheten. Men det räcker för att jag ska genomföra fler extra kontroller varje gång jag lämnar hemmet. Värre är det när man ansvarar för någon annans lägenhet, typ vattnar blommor och tar hand om posten hos vänner som är bortresta. Då kan det bli ett ’jädrans spring i trapporna och bara för att konstatera att dörren är låst. Detta tillsammans med att missa avstigningsstationer gör att man undra hur det står till med nerver, kontroll och en åldrad hjärna.

Johan