I dag var jag på STIM, närmare bestämt på avdelningen ”Svensk Musik”, som nu har blivit ett eget företag. Det är hit vi går för att deponera våra verk, allt från solostycken till orkesterverk. Tre nya körstycken lämnade jag in i dag. De kopierar upp notmaterialet, hyr ut eller säljer det till beställare och andra intresserade. Tonsättaren får fem friex. per verk och högen i bokhyllan där hemma växer ännu mer. Att allt detta finns för oss upphovsmän är inget konstig. Vi äger ju STIM, fast de flesta tror nog att staten äger STIM och näringsidkare upplever nog STIM som en kontrollinstitution likt skatteverket. Som vanligt bemöts jag med stor värme på Svensk Musik. Det blir kaffe kl. 14.00. I biblioteket sitter nämnden för Stimstipendiet, kolleger som granskar andra kolleger. Jag har själv suttit i sådana nämnder, inte helt smärtfritt; bedöma, kanske döma, bevilja eller kanske belöna. Nu för tiden avböjer jag sådana uppdrag just för att man har kollegers ev. avgöranden i sina händer.

I går kväll var jag på tonsättarföreningens klubbafton. Som vanligt hölls den på galleri Aguéli, som nu har fått ny inredning. En ljuvlig gulasch stod och väntade på oss tonkonstnärer. Vi pulsade uppför Blecktornsgränd, ett någorlunda djupt snötäcke, glashal trappa; sedan in i lokalen efter vissa besvär, in i värmen och trivseln. Många kolleger dök inte upp då snökaoset blockerat vägarna. Underbar mat, öl, sallad, bröd och kaffe höll oss alla på bra humör. Kvällens föreläsare reste med oss till Afghanistan. Via bilder och fantasifullt berättande tog vi oss igenom det torra landet från Kabul, letande efter Sidenvägen, till alla möjliga platser; i ett land som är ca. dubbelt så stort som Sverige. Vår nyfikenhet tog aldrig slut och olika folkslags historia blev med ens högaktuell. Däremot blev inte kvällen speciellt sen, men insikt och eftertanke slog följe med mig på en snöyr promenad hem.

Johan

Hur märks finanskrisen? För oss, folket i verkligheten, nästan inget. Om jag varken hade tidningar, radio eller TV skulle jag nog tro att det var som vanligt. Men visst är jag orolig, men jag är alltid orolig för om slantarna ska räcka. Vår borgeliga regering började styra i välfärd och optimism och har reformerat därefter. Var det klokt? Kan de hantera problemen; arbetslöshet, bankkris och en börs som darrar dagligen. Vad händer med människor som har hutlösa lån och skulder, med industrin med låga orderingångar, med handeln som backar och ett folk som får det sämre och inte minst, vad händer med vår kultur och de smulor som fördelas från en statlig kistbotten?Försvinner dessa pengar nu? Vi som kämpar i kulturella vindfång, som alltid befinner oss i finanskris känner kanske inte av konjukturläget ännu. Men det är klart att alla vi som är instoppade i kultursverige är nog de sista som nås av sista hjälpen. Myten om att konstnären ska ha det svårt och lida kan nu leva upp helt och fullt. För visst blir man väl en bättre konstnär utan pengar och mat? Men vi lider inte. Vi jobbar extra.

Hur märks den nya musiken? De flesta människor, i princip alla, vet inte att den existera och så har det kanske alltid varit. Samtidens människa lyssnar inte till samtidens musik, men gärna gammal musik eller musik som bygger på gamla traditioner, ex. populärmusiken. Det nya är däremot obegripligt, fult och orent; för det väl så de flesta anser. Tänk att det nya inte bär sig, att det inte är nu som det verkliga intresset finns för samtidsskapandet. Dilettanter beskriver andra verkligheter; ofta bestämmer de vad som är det ena och det andra och sedan tycker de flesta så. Högskolorna utbildar ständigt nya målare, musiker, dansare, tonsättare etc. och man kan undra vad som ska hända med dem. - Kan vi tycka synd om finansvalpar och börsklippare när de nu ev. gör stora förluster? Vad ska vi tycka om banker; de som en gång tog ansvarsfullt hand om människors privatekonomi med stor service och som nu bara tar ut avgifter för vår kontoexistens. Ska nu skattebetalarna, dvs. vi, rädda deras fasader? Och vad blir då vårt pris: att betala ännu högre avgifter, utan någon ränta på kapital, där vi går i en ständig finanskris?

Johan

Så var de det där med vädret. Kallt! Hur det känns har man glömt bort under sommaren. Nu är i alla fall kölden här, dessutom en pinande vind. Stora snöflingor dalar från himlen som ett bevis på att det är köldgrader. Men det är något visst med den första snön, den som oftast inte ligger kvar. Fast nu har det kommit någon decimeter, ett snötäcke som vägrar att smälta bort. Mössa på, halsduk runt halsen. Rocken är tjock och välknäppt. Nu ska vi stå ut med denna vinter i åtminstone fyra månader. Långkalsonger, dubbla strumpor, kan det bli värre? Nu lägger sig mörkret. Jag ser inte snöflingorna längre, känner bara dem, stora och blöta. Ska vi stå ut med detta? Nu tilltar vinden, två minusgrader och nu åker jag hem. På Söder är det något varmare, en grad kallt, allt enligt den stora termometerskylten på södermalmstorg. Det är slutet av november och jag är redan trött på vintern.

Så är det mörkret. Jag vaknar senare, mycket senare; klart när solen aldrig går upp. Redan vid tretiden backar ljuset, ger upp och lämnar plats för den svarta kvällen. Hur klarar vi sådant? Man ser knappt handen framför sig. T.o.m. barnen på gården ger upp sina vinterlekar och beger sig inomhus, till konstbelysningen. På TV sänds vinteridrotter just när fotbollsallsvenskan har avslutats. Allt handlar om en mörk årstid, där en alltför tidig julhandel lockar med juleljus och påhittad frid. Bor vi i fel land? Gå ut får du se. Fast jag har det varmt inomhus. Skidåkarna, på TV, åker i sina spår, genom skog och dalar. För dessa idrottsutövare betyder vintern allt; de som kommer norrifrån, där aldrig solen går upp. Hur orkar de? Nu ser jag målgången i skidstafetten. Det är en repris. Utanför fönstret är det snöstorm och jag sitter inne i värmen och längtar efter sommaren.

Johan

Han blir 28 år. Jag minns hans första dagar. Det känns inte som det gått 28 år sedan dess. Om han nu uppnått denna ålder hur gammal är då jag? Varför springer tiden ifrån oss. Varför hinner vi inte med allt? Visst kommer jag ihåg min egen 28-årsdag, inte länge sedan, 27 år tillbaka, men det känns nästan som förra veckan. Det är fest, stor fest, på restaurang och det väller in syskon, vänner, nyfikna och arbetskamrater, de som kommer sent. Restaurangen är inte abonnerad, men den upplevs så. Inredningen väcker 1970-talsstämning; stor lokal, flera barer, bord vid väggarna och öppna ytor i mitten. Födelsedagsbarnet spelar skivor, kvällens discjockey. Det är vardag. Det blir bara två öl under hela kvällen. Musiken går på i högt tempo, i stark dynamik. Folk konverserar inte, de skriker till varandra. Jag hör inte min egen röst, inte de tilltalade heller. Nya ansikten hälsar på mig. Jag känner inte igen dem. De känner igen mig. Senast jag såg dem var de små barn, nu är de vuxna.

Jag är 55 år och jag minns 28-åringens första dagar i livet. Under alla år har jag bara glömt hans födelsedag två gånger, men nu är jag här bland alla andra. Kusinerna sitter bland syskonen och i mitten sitter jag och höjer medelåldern. En sådan här kväll är alla glada. Stämningen i en stor familj är annorlunda och bekantskapskretsen växer snabbt till stora proportioner. Hela nätverket är här, för detta vill ingen missa. Fram emot midnatt kommer arbetskamraterna från ett sista applådtack. Trängseln tilltar, ölet flödar, discjockeyn fyller år. Han spelar skivor i en upphöjd hytt och han känns ännu längre. Restaurangens inredning påkallar återigen den tydliga 70-talsstämningen. Jag känner plötsligt igen alla människor, alla typer, precis som det var för 30 år sedan, ser mig själv som 25-åring, inget konstigt med det. Strax efter midnatt lämnar jag en uppfylld födelsedagsfest, går ut i kylan och känner mig återigen som 28.

Johan

Arbetsdagen är lång. Schemat innehåller allt från Gustav Mahler till Claude Debussy, via Stravinsky, Mozart och Per Nørgård, nästan nio timmars undervisning; att föra gamla kollegers tekniker till en ny generations dirigenter och komponister. Jag har aldrig problem på morgonen, då är jag alltid pigg. Det första seminariet är därför mycket vaket. Vi arbetar med Gustav Mahlers träblåsbehandling, femte symfonin; egensinnig instrumentation, på den tiden personlig och vågad. Tonsättaren täcker upp låga, ganska fula träblåsklanger, klär dem med brass och stråk och det låter ofta bra. Studenterna fördjupa sig i uppbyggnaden av ackord, hur dessa fördelas inom olika instrumentfamiljer. Här finns många hemligheter att upptäcka. - Årskurs 1 arbetar men Wienklassicism; Mozarts värld, en mindre orkester och hur olika teman instrumenteras ut i klassisk sonateform. Varje takt ska analyseras och jag fördelar ut uppgifter. I dag nöjer vi oss med själva expositionen. Varje student tar ansvar för en specifik del. Varje seminariepass avslutas med elevernas egna verk, utifrån instrumentationssynpunkt.

Jag introducerar Per Nørgårds seriella teknik för årskurs 3, utvecklingen av naturtonserien, oändlighetsserien, kanonprinciper etc. ”Voyage into the golden screen”. Tonaliteten är delvis mikrotonal och klangvärlden är finurligt konstruerad; en klangvärld som får studenterna att gå igång, ett verk som komponerades i slutet av 1960-talet, som fortfarande känns som nytt. Uppgiften blir att analysera hur tonserierna instrumenteras och förflyttas i tiden. - Sista passet ägnas åt Debussy, åk. 2. Fransk instrumentation, säregna tankar, personlig tematik, uppbruten form och en egen tanke kring harmonik. Både jag och studenterna är så här på eftermiddagen trötta, men kreativiteten väcker oss till en sista koncentration. Flöjten leder temat in till verkets uppbrutna värld. Debussy duttar på med instrumentation, som vid den tiden kändes främmande och ny; inget låter enligt tradition. Studenterna tar ansvar för olika instrumentgrupper, att analysera varje instrumentfamilj och vilken roll instrumenten spelar i verkets helhet. De ska sedan redovisa sina resultat för varandra. Klockan är halv sex och vi går ut i den svenska vintern. Mörkret bjuder på allt utom impressionistiskt innehåll.

Johan

Efter att ha åhört Tonsättarfestivalens ofta ointressanta och innehållslösa musik var det en lisa för själen att i Katarina Kyrka få var med om framförandet av Karl Jenkins´ The Armed man-A Mass For peace. Mässan skrevs på beställning av Kungliga Armémuseet i London som ville högtidlighålla Milleniumskiftet med dett nytt verk byggt på den franska medeltida visan L'homme armé Karl Jenkins inledde sin karriär som saxofonist i flera fram-gångsrika jazzband.

Dirigent var den evigt unge dirigenten, som trots att han avtackats för över ett år sedan med bravur höll ihop förnämlig orkester från Hovkapellet, stor kör, böneutropare och goss-sopran. Det var lite märkligt att i en "kristen" kyrka höra den kallelse som fem gånger per dygn förmedlas från minareterna av böneutropare. Jenkins pacifistiska budskap löper genom hela mässan, som slutar med text ur Uppenbarelseboken; Gud skall torka alla tårar, Döden skall inte finnas mer. Ett mäktigt stycke mästerligt framfört. Bravo!

Hampus Lindahl

Hur är det med skivbranschen? Betyder skivor något längre? När det gäller konstmusiken finns det snart bara en skivaffär i Stockholm som säljer dessa alster, förutom den underbara platthandeln i Stockholms konserthus. För oss tonsättare är våra skivor en ljuvlig dokumentation. Dessutom är det lättare att bli spelad i radio när vår musik ligger på CD. Vad innebär då recensioner? Får vi ny publik genom det? Tveksamt, men en viss PR är det nog. Jag har haft två grammisnomineringar genom åren. Det har nog inte ökat färsäljningen nämnvärt. I pop och rockbranschen betyder nog grammis och grammisnomineringar fortfarande mycket, men knappast i vår nisch.

Den senaste skivan, min och Niklas Rådströms sångcykler, har fått både ris och ros. Bra recensioner är alltid roligt; lyfter självförtroendet åtminstone till nästa dag, medan negativ kritik kanske tar några dagar extra att komma över. Men genererar god kritik något? Kanske en bra idé, ett nytt infall. Men var ska människor köpa våra skivor? Knappast på stan. Nej, det är på nätet det händer. Det är där framtidens publik kommer att finnas och visst hittar man redan sina skivor på de flesta försäljningssajter. På 1960-talet uppstod det många små skivbolag, som sedan köptes upp av större bolag, som i sin tur köptes upp av ännu större bolag osv. Nu när skivbranschen går dåligt kanske vi är tillbaka till de små bolagen och vem vet vad det betyder för framtiden.

Johan

Med stark huvudvärk kastar jag mig in i konserthusets foajé; fem minuter kvar till konsert. Tonsättarfestival, en höjdpunkt i svensk musikliv som återkommer varje år. Detta borde vara en tradition i varje konserthus, att spela den musik som skrivs just nu. Partitur ligger utlagda för beskådan; de handskrivna noterna är ett minne blott, här gäller digitala partitur. Skivförsäljningen går på högvarv denna kväll och årets tonsättare ska signera i pausen. Tonsättarkolleger går med nedsänkt huvud, kanske har de också kraftig huvudvärk. Men de är här, i alla fall en del av dem. Nu är det dags för konsert.

Flöjtkonserten är skriven utifrån en flöjtteknisk uppfinning; glissandot som på detta sätt blir större än sekundintervallet. I fransk känsla arbetar solostämman mot en delvis uppbackande orkester. Visst känner man igen upphovets alldeles speciella orkesterklang, där tider passeras med pricksäker precision. Ett första orkesterverk genom Kurosawas värld och verket blir på något sätt bildlikt. I pausen vårdar jag huvudvärken, ytterligare en alvedon. Folkvimlet är dimmigt, jag går på svaga ben dricker vatten, mår illa, men tar mig ändå tillbaka till min plats på första raden. Poeten läser textade diftonger, inlevelsefullt och sant. Stråkorkestern, samt flöjt, klarinett och oboe, följer handlingen och temat kommer åter tillbaka i jämn andning. Violinkonserten känns ny, annorlunda. Det lilla uttrycket är här viktigt. Violinisten spelar de virtuosa partierna med uppenbar lätthet och han spelar dessutom konserten utantill; själfullt, med stor klang och insikt. Jag lämnar konserthuset i minnet av de slutliga violintonerna, befriad från huvudvärken.

Johan

Skolans fik har stängt för dagen trots symfoniorkesterns kvällskonsert. Ändå sitter det folk runt borden, Själv sitter jag längst bort från disken, nästan under trappan. Den gamla ljusgården har nu blivit stort café. Annat var det för 25 år sedan när jag själv var student på skolan. Då drällde folk mest omkring i ljusgården, förutom något år när studentspexet var förpassat hit. Den plats som vi förr bara passerade är nu centrum för hela skolan; för lunch, möten och kanske bara för att umgås. I ljusgården finns också servicecentrum där man kan få hjälp med det mesta. Jag brukar vanligtvis inte vara här på kvällarna, men befinner mig här just nu, klockan är nästan sex. Det övas i alla rum och en stormig, ljudande kontrapunkt av skalor och upprepande figurer lägger sig i den öppna atmosfären. Musikstuderande har alltid övat mycket, så även i dag. Jag känner igen min egen ambition från studenttiden. Många av övningsrummen har nu renoverats om till administrativa lokaler, en avdelning som ständigt växer. Men nu på kvällen verkar det som om övningsskalor utövas i de flesta rum. Jag myser av allt övande, den musikaliska fliten som råder vid lärosätet; nog verkar allt fungera mycket bättre nu än på vår tid. Trots att fiket är stängt belägger studenterna borden, i väntan på nästa repetition, mellan två övningspass eller kanske på väg till en sen lektion. Själv väntar jag på kvällens konsert; ett uruppförande, Wagner och Alfvén.

Johan

Konserthuset

Tonsättarfestival

Verk av Rolf Martinsson och Kimmo Hakola

Jag begrep ingenting, fattade inte vad musiken gck ut på och tyckte den var fruktansvärt tråkig. Dessutom hatar jag trumpet i sådana här verk och lika illa är det för mig när de står och bankar på vad som förefaller verkar vara järnvägsräls. Båda dessa "instrument" förekom rikligt i Hakolas Kammarkonsert. Det enda trevliga med kvällen var att den alltid lika vänlige

Sven-David Sandström kände igen mig och hälsade på mig.

Tack för kaffet

Hampus Lindahl