Alla ni som bor i Kalmar, Lund, Miami, Stockolm och i övriga världen. Ni har väl inte glömt att det är julafton idag.

God jul och gott nytt år önskar vi från bloggen.

Johan

Vägen till jobbet är en attraktiv rutin. I dag regnar det, paraplyet redo. Jag promenerar längs med vädjande julskyltning. Plånboken ryggar tillbaka. I fatbursparken står en man och spelar julsånger på sin trumpet. Han har en mycket egen och personlig frasering. Kanske kunde han få rätsida på den om han gick på någon av mina kurser. Men tonen är fin och visst känner vi igen Betlehems stjärna. De små barnen från dagis dansar kring den stora julgranen mitt i parken. Trots regnet lite julstämning. Söderhallarna har just öppnat för dagen. Man erbjuder färdigkokt skinka till ett hutlöst kilopris. På Medborgarplatsen har blomsterförsäljningen varit igång några timmar, hyacinter, amaryllis och barrträdsdekorationer trängs i väntan på att komma in i någons stugvärme. Det är snart jul.

Götgatan; vägkorsningar, trafikkaos, gatuhörn, stress. Regnet tilltar. Jag trycker paraplyet längre ner mot hjässan. Nere vid Ringen står tomten och tomtar. Hela köpcentrat går i rött och affärsverksamheten tömmer långt förvärvade tillgångar. ”Jul, jul, strålande jul” hörs i en förfärligt slemmig version. Hur kan någon stå ut med denna Hollywoodtolkning i plastförpackning? Tomten pinglar i sin bjällra. Han ser ansträngt glad ut, visar inte att han längtar efter snälla barn. Nere vid Skanstullsbron råder ingen julstämning. Här är det en underbar frid. I dag promenerar jag i ett lugnt tempo, har ingen brådska och gårdagens gympass känns fortfarande i benen. Tvärbanan glider mellan byggarbetsplatserna. Det är fortfarande ganska mörkt. I dag är det avslutning i skolan. Alla går vi på jullov. Snart är min promenad slut och snart sjunger vi ”Bereden väg för Herran. Det är snart jul.

Johan

Hela institutionen går nu ner i varv; sista arbetsdagen före jul och i morgon är det avslutning. I kväll har vi avslutningsmiddag på vår avdelning; ungefär 18 personer har kommit och det börjar med glögg. Det känns lite högtidligt. Jag är fortfarande uppe i varv, har undervisat hela dagen, analyserat notbilder, strukturer och väldiga ackord tillsammans med trötta studenter. Glöggen nästan knockar mig. Det blev ingen riktig lunch, dessutom är jag trött och sliten. Nu dricker jag julmust. Sötman väcker mig från den kroniska dåsigheten. Det hålls tal och nu sätter vi oss till bords i minnet av en gången termin. Men vi talar inte om jobbet, gudskelov. Vi talar om enkla, vardagliga saker, befriande och ganska ljuvligt.

Middagen är god, ingen julmat och nu passar det med ett glas rödvin. Klockan är bara åtta, men det känns som midnatt. Studenternas betyg lämnade jag in under eftermiddagen, precis före julkonserten i stora salen, där det blev allsång. Hosianna och Dagen är kommen. Musikhögskolans kammarkör och ”ackis” brassensemble. Så nog traskade julen in även i mitt liv; 20 julsånger under en dryg timme, nästan för mycket och sedan sjunger vi igen: ”Här över barnet evigt lyser glorian. O kom låt oss tillbedja vår Herre Krist”. Julmiddagen är snart över. Klockan är 22.00. Skolan ska larmas på. Den långa dagen är äntligen slut och jag lämnar julstämningen, en tom skola som redan gått på lov, som nu även jag gör.

Johan

Stravinsky sitter framför mig, livs levande, en film då det begav sig. En blåsorkester spelar upp. Fotografen byter position, zoomar in Igor som verkar behagligt lycklig; på amerikabåten, på väg till europa, ingen sjögång, bara sjövett, musikaliskt sjövett. Borta vid relingen sitter tonsättaren, han som komponerat några av historiens viktigaste verk. Whiskeyglaset står framför honom och nog verkar han vara lite rund under fötterna. Glad och entusiastisk påstår han att han aldrig varit sjösjuk, endast sjöfull. Kameran skakar till och Igor fräser till på obegriplig ryska. Det är något han ogillar och han blänger strängt mot sin hustru. Nu pratar han om den gudomliga musiken. Lyriskt talar han om musikens väsen på sluddrande engelska. Stravinsky trivs på amerikabåten. Det gungar och han tömmer gärna ett och annat whiskeyglas.

Julian Bream kommer fram till en koncentrerad Stravinsky. Tonsättaren ska snart inleda repetitionen; en orkesterrepetition och jag undrar vad den engelska solisten vill Stravinsky. Gitarristen är mycket angelägen. Det kan man inte säga om tonsättaren. Stravinsky ser smått besvärad ut, bara några minuter till repetition. Men snart är lutan framme och Bream tar med den ryske tonsättaren på en gammal, musikalisk resa, medan förberedelserna fortsätter på podiet. Varför spelar Bream för Stavinsky och just vid detta olämpliga tillfälle. Givetvis spelar han fantastiskt, men Stravinsky ser alltmer besvärad ut. Likväl snurrar artighetsfraser och gester i luften. Det är ett möte mellan två giganter vid fel tillfälle. Julian Breams insmickrande attityd går inte att ta fel på. Inte kan man heller ta fel på Stravinskys ointresse av Bream, om han nu egentligen vet vem den världsberömde gitarristen är. I alla fall ser han rätt osäker och irriterad ut. Den unika filmen tar abrupt slut när det är dags för repetition och maestro Stravinsky stiger upp på dirigentpulten. Han hälsar på orkestermusikerna som applåderar. Julian Bream lämnar konsertlokalen förbryllad, medan filmbolaget har fått ett scoop i sina händer.

Johan

Visst är luncherna tuffa. Vi går igenom det mesta. Samma tid varje gång, dvs. när tiden tillåter, samma ställe, en utvalt resaurang, en lokal som mest ligger i mörker. Hit hittar inte ens sommarljuset. Lunchrusningen är nästan över. De flesta har redan gått tillbaka till sina arbeten då vi kommer. Jag har redan varit på banken, i finanskristider och nog är den skeptiska känslan påtaglig när jag tillsammans med alla andra står i den kala banklokalen. Restaurangens mat är alltid bra, personalen trevlig; idag köttbullar, till det flädersaft. Debatten sätter igång direkt, intensiv och saklig. Idag berörs Polen, bankernas räntepolitik och psykvården, eller rättare sagt bristen i psykvården. Det märks inte minst här på Södermalm. Sossarnas bristande vårdpolitik verkar bestå över den borgerliga mandatperioden och vi medborgare undrar vad som händer. Diskussionen väcker andra matgästers uppmärksamhet, de som äter julbord i andra delen av lokalen. Finansministern förbannar bankerna och det gör vi också. Tar de ett samhällsansvar eller vill de bara tjäna pengar. Vi äter, tjänar inte mycket pengar, men vi tar samhällsansvar. Banken tar ränta och avgifter på våra tjänster, även de tjänster där kunden själv gör allt arbete.

Kaffet är suveränt, lagom varmt, underbar arom. Vi har flyttat till kaffebaren. Debatten tilltar. Nu är vi i Polen, historiskt och geografiskt i Krakow. Tysk historia, polsk historia, svensk historia. Vi går igenom alla fakta. Nu är vi bara EU, men vi minns Sigismund, Gustav II Adolfs kusin och slutet av 1500-talet och den regeringstiden, men det var då de’. Lunchen är snart över. Tankarna flyger genom huvudet, från Polen till det moderna EU, ”europas förenta stater” Ska denna allians klara av den globala finanskrisen; ska välfärdstaterna hjälpa de nödställda, länder på gränsen till konkurs. Eller blir det som vanligt: de som har mycket får mer och de som har lite blir utan. Tanken sitter kvar när jag lämnar in veckans tips, i förhoppning att jag i ett enda ögonblick kan byta sida.

Johan

I tanken vill jag inte, men i verkligheten är det ett faktum. Vi människor glömmer så lätt, även jag. Vardagen förtränger tiden, framförallt tiden som gått. En sådan här känsla har jag inte upplevt sedan jag var kanske 15 år. Nu känns det som igår, fast jag inte tänkt på något liknande på 40 år. Nu är verkligheten alltför påtaglig. Det är då man flyr in i sömnen. Men drömmen väcker mig oavbrutet med sanningar. Jag minns min 15-årsdag, fast jag förträngt den sedan dess. Varför vill verkligheten återupprepa detta? Är det för att väcka mig? Det är väl ändå något sent. Jag ryser bara av tanken. Varje morgon befinner jag mig utanför verkligheten, men traskar in i realiteten framåt kvällen. Jag flyr, men samtiden står där och väntar på mig.

I drömmen vill jag vara där, men verkligheten förbjuder mig. Som alltid glömmer jag lätt vardagen, framförallt det som ligger bakom mig. En nyvunnen tanke har fångat mig och jag undrar hur länge den ska bestå. Minnet är igår. Tanken är i morgon. Men var är här och nu? Jag kanske gör som de flesta, planera för framtiden. Inget binder mig till det gällande ögonblicket, nuet som jag gärna hoppar över. Tanken på att existensen kan förändras är skrämmande, samtidigt kittlande. Vill verkligheten förändra förutsättningarna? När ska jag väckas ur detta? Kanske då minnet inte räcker till. Då återgår jag till nuet, det reala ögonblicket. Då blir det tomt. Här härskar sanningen. Den är inte alltid ljus. En annan tanke infinner sig. Jag blir inte lika utsatt, vänder mig från verkligheten till en uttänkt känsla. Pulsen sjunker. Jag flyr, men samtiden står vid närmaste hörn och väntar på mig.

Johan

När tåget kommer ur tunneln, från Slussen, ler trafikanterna. En ljusglimt i tillvaron och blickar går från gratistidningar till den tillfälliga utsikten. Fast mannen mittemot mig läser något kompendium och lämnar inte texten, har säkert med hans arbete att göra och inget får störa honom nu. Det är en mulen morgon. Konturerna av Gamla stan tittar fram vid ett krusat vatten. Tyska kyrkan sträcker på sig lagom till tio-slaget. Dess klockor är originella och tilldragande. Tyska brinken. Jag föreställer mig den trånga gränden, just där den tar av vid Västerlånggatan. Skomakargatan möter brinken och sträcker sig ända upp till Stortorget. Riddarfjärden har ännu inte lagt sig på is, men småbåtarna är för länge sedan uppdragna till sina vinteriden. Riddarholmskyrkan ställer sig framför oss. Till vänster skönjas stadshuset; en kort färd över vattnet i ett tillfälligt ljus.

Tåget har nu vänt borta vid Ropsten. En eftermiddagssol lyser upp hela mänskligheten. Tåget kommer in till Gamla stan efter ett längre avbrott mellan två stationer. Söders höjder lyfter landsskapet och Katarina kyrka bevakar ett organiserat boende. Området kring domen är för mig mycket bekant. Senast igår gick jag igenom den vilande kyrkogården. ”Pinnen”, tornet på Medborgarplatsen syns över alla takåsar. Men det är fronten, mariaberget som tar all uppmärksamhet, där husen hänger som klasar från bergväggen. Tunnelbanan åker sakta ut från Gamla stans tunnelbanestation, mot Slussen. Skärgårdsbåten, nedanför, glider sakta in mot kaj, kanske efter en trad från insomnande mälaröar som nu preparerar sig för vintern. Nattsvart, 14.30 och jag preparerar mig för ytterligare en tunnel.

Johan

Har du någonsin blivit inslängd till korvtillverkning någon gång. Inte, synd om dig i så fall. Roligare finns inte. Titta bara på inramningen: Ett stort kök, 6-7 entusiastiska grabbar med receptfulla tankar, julkorvsstök, ett gammalt recept från 1930-talet, öl, glögg och ett 'jädrans gott humör. Assistenterna går för fullt. Det skärs fläsk, potatis och nötkött. Hunden ligger på golvet och väntar på rester som kontinuerligt distribueras till honom. Vi jobbar i lag. Jag står vid ena assistenten och matar. Fjälster i metervara fylls långsamt i lagom bitar. Korvhornet korkar oavbrutet igen och vi rensar. Sedan en ny vända; tung matning, känns i fingrar, nacke och axlar. Men ölen är god, svalkande i det överhettade köket.

Gasspisen är igång med glögg och kvällsvard. Fram emot middagstid är den sista medvursten fullmatad. De läckra korvarna konserveras, salt, socker och saltpeter. Varför köpa julkorv när gamla recept kan utnyttjas? Nu ska medvursten skickas på rökning. Sedan blir det väl provsmakning? Cognac-medvurst. Givetvis hade vi cognac i smeten, cognac som vi nu ivrigt får i oss. Korvtillverkningen firas med middag; stek som stått länge i ugnen, svag värme. Såsen är alldeles underbar och nu smakar cognacen ännu bättre. Om du aldrig blivit inslängd i en korvtillverkningsgrupp, se då till att du bli det, för roligare finns inte. Den kvällen går jag hem med ett leende på läpparna.

Johan

Lektioner, idag individuellt; form, linjer, uppbyggnad av ackord, stråk, färgläggning, harmonisering. Var ska karaktärstoner fördubblas? Hur ska dominanterna lösas upp? Knappast bedrägligt, beror på vilket slutfall som väljs. Studenten skriver stil. När han väl behärskar stämföringen ligger orkestern i startgroparna. Nu analyseras ackordföljder, sedan räknas takter och perioder. Det finns egentligen ingen standard. Däremot frihet i befintlig form. Lektionen går vidare in i menuettens värld. Den gamla dansformen befinner sig nu i symfoniens universum; tredje satsen, i förberedandet till finalen. Tutti, hela orkestern, tretakt, men inledningsvis en känsla av jämn period; fråga och svar, kontrapunkt - enligt Bach. Läxa till nästa gång: att instrumentera ett kort preludium; allt enligt stil och specifik norm.

Nu kommer nästa student; alltid i tid, det uppskattas. Att skriva stil gäller även här, men utifrån en annan tidsperiod. Vi arbetar mycket kring andra parametrar; där gesten är viktig och där artikullationen har fått en annan betydelse. Instrumenteringen är mer fri. Harmoniken är tydligt utsmyckad, nästan överlagrad, av stor betydelse för själva orkestreringen. Studenten räknar perioder, takter och märker att det hänt mycket på hundra år. Förhållningsackord cirkulerar drömskt över motiv. Här gäller en annan färgläggning. Den annars så dominanta stråkfamiljen har här fått en annan roll. - Nu gäller det problem i studentens eget verk. Hur kan harmoniken läggas om? Ska vissa toner fördubblas eller ska en kanon börja redan här? Dynamiken får avgöra och nu klingar en förmodad lösning. Lektionen går in i en mer konstnärlig fas, i en diskussion där form och innehåll ställs på sin spets. Inspiration skapas och plötsligt står tiden still. Tystnad råder. Studenten gick nyss.

Johan

I sista minuten. Alltid i sista minuten. Hinner jag nu? ’Jävlar, där missade jag t-banan. Inte första gången. Förmodligen inte sista heller. Men jag måste ju hinna med varje minut i livet. Två jobb, beställningar, uppdrag, förberedelser, städa lägenheten, måla om, betala räkningar, rensa källarförrådet, grundforska, ta fram nytt material, planera för allt och andra, dessutom tänka på en framtid, om det finns någon. Visst får man hjärtklappning och visst far man över hela stan; till ackis, Bromma, Kulturama, Värmdö, Stim, radion och ibland till hötorgshallen, vad man nu har där att göra i dessa jultider. Men jag far inte utomlands i jul. Det får bekantskapskretsen göra. Däremot missade jag tåget mot Mörby. Nu hinner jag inte att kopiera, låna på biblioteket, lämna in rapporter och vet verkligen inte om jag hinner med konserten ikväll. Jag ska ju städa, tvätta, läsa korrektur, skriva stämmor, programmera, skriva 33 mail, ringa sju samtal, skaffa fler jobb. Om tid finns bör jag sova, åtminstone en timme. Så det får bli en annan konsert, en annan dag, någon annanstans, i ett annat liv.

Även idag är jag ute i sista sekunden, närmare bestämt alldeles för sent. Varför lär jag mig aldrig. Jag som inte packat ryggsäcken ännu. Vad ska jag ha med mig idag? Dator, tentor, skivor, böcker, noter, pärmar, skisser, andra kopior och all litteratur jag lånat på biblioteket under terminen. Fem minuter till tåget ska gå. Det gäller att skynda på; borsta tänder, klä sig, stänga av all utrustning och sedan kolla att jag kollat allt som bör kollas. Men det är kört, hinner inte med nästa tåg och vilken skola ska jag till idag? Visst jag, det är ju inte den skolan, det är väl den andra, eller....? Jag packar om ryggsäcken, slänger mig ut genom dörren, springer nedför trapporna. Sedan rusning, med full packning, till t-banan. För sent, alltid för sent och jag som inte hunnit med någonting, inte ens hunnit med själva livet. Men kanske i kväll, eller i morgon, eller nästa dag eller.....Men det går ju inte, för då måste jag planera nästa dag, ja, ni vet, hopplöst. Så är livet, aldrig på rätt plats vid rätt tid, men jag kom faktiskt i tid till jobbet idag.

Johan