Vattengymnastik, 17.30. Jag är som vanligt på plats en timme före, i god tid; duschar, stretchar, mjukar upp. Skåp nummer 5, alltid nummer 5, men i dag är det skåpet upptaget, det får bli skåp nummer 2. Allt är rutin. Torsdag eftermiddag, det har blivit en oas i tillvaron. Vår gympaledare är redan igång med halvfemgruppen. Jag hör hennes stämma, i rörelser jag kan se framför mig. Nu arbetar den gruppen med käppar, en balans och vridövning som är bra för ryggen. Musiken är den samma, varje gång, varje grupp. Hur står hon ut? Nu håller hon ner volymen, en lindrande effekt. Jag har alltid undrat vad musiken gör i detta sammanhang. Populärmusik som kanske har som syfte att stimulera deltagarna, ett otyg och skval i skvalpandet.

Jag sitter på stolen närmast ytterdörren. Handduken ligger runt axlarna. Klockan är fyra minuter över fem, 26 minuter till vårt pass börjar. Jag är fortfarande ensam i omklädningsrummet. Men snart väller de in, deltagarna och jag har redan lagt beslag på skåp nummer 2. Stretching före är viktigt, men idag myglar jag, hoppar helt enkelt över det. Gruppen som nu vattengympa paddlar omkring i bassängen. Vår nedräkning har börjat. Jag läser anslaget på dörren: ”Bassängen får ej beträdas förrän ledaren säger till”. Men det sitter ett gäng i bastun. De klagar alltid på att det är för varmt. Jag vägrar att gå in i bastun, inte min stil, om jag har någon stil. Nu är det fullt i omklädningsrummet och minuterna räknas ner. Vi hör på musiken när det är dags att gå in och nu börjar vårt pass.

Johan

Ibland känns förmågan begränsad; att det finns för få frön kvar. Efter snart 130 opus söker jag efter fritt flöde; att saker och ting bara ska flyta på, åtminstone några. Just nu står alla projekt stilla och trög byråkrati rör sig med en halv sextondel om dygnet, i tempo noll. Under tiden skriver jag en massa skräp för att någolunda överleva, att hålla igång metronomtalen. Självförtroendet lever varannan dag; ni vet: en dag geni, nästa dag bluff. Ofta när jag promenerar lyfter kreativiteten till fulländade resultat; orkesterverk, stråkkvartetter, episka texter, projekt etc., blomstrar, men fastnar ofta senare i sena kvällseanser, då det ska systematiseras. Men det brukar alltid finnas ett frö som klarar sig ur grodden; kanske nästa beställning, en ny betraktelse m.m.

Jag går på gamla Skanstullsbron. Det gör jag varje fredag, på väg till jobbet. Nya kvarter växer upp på södra Hammarbyområdet. De ser ut som nya orkesterverk, genomskinliga, övertonsrika. Moderna hus finns, modern musik gömmer sig i underjordiska utrymmen. På Dramatiska teatern ska de enbart spela nyskrivna verk nästa höst, som har resulterat i stor uppmärksamhet. Ett mycket modigt initiativ. Stockholm New Music, en stor internationell händelse, avslutades i helgen utan att egentligen har uppmärksammats för de flesta stockholmare. Hundraårig gammal musik är fortfarande för modern för den nutida människan. Dagens befolkning lyssnar till musik som har rötter i klassicism och romantik. Det är där vi hämtar språket, tempot och parametrarna. Vi är reliker och vi upprepar alla mönster. Vi älskar att känna igen.

Förmågan väntar på nya alster. Finns det några frön och var tappade jag begränsningarna? Flyter verksamheten på eller består den bara av repriser? Vad händer med de planerade tankarna? Fastnar de i byråkrati eller hittar de fotfäste i fasta ensembler? Frågorna är många och bakom står upphovet och väntar, på en kreativ bakgata som inga institutionschefer någonsin har besökt.

Johan

Inventioner med intentioner

Konserthuset 20/2

Janine Jansen violin

Maxim Rysanov viola

Torleif Thedéen cello

Verk av Bach och Schnittke

En oerhört säker Janine Jansen, säker på sig själv och säker på det hon spelade som solist:Partita nr 2 d-moll. Inget publikfrieri här inte, bara rakt upp och ner med en fantastisk teknik. Man måste också beundra akustiken i Konserthuset, alla toner gick perfekt fram åtminstone till första raden. Tillsammans med Rysanov spelade hon Bachs tvåstämmiga inventioner och tillsammans med både Rysanov och Thedéen Bachs trestämmiga inventioner.

Behållningen för kvällen, förutom Janines solo- framträdande, var dock framförandet av Schnittkes stråktrio. Sådan musik och sådant spel av trion.

I programmet nämndes Pärt, men det här stycket är överlägset allt Pärt har skrivit. Han kommer inte i närheten av Schnittke Ack ja, Scnittke är död

men Pärt lever.......

Hampus Lindahl

Sportlov, på en skola där ingen och jag menar verkligen ingen, är i närheten av idrottsutövning. Musikstuderande utan pengar, ingen har någon reskassa, istället arbetar de på lovet, för att tjäna in till terminsavgiften. Nej, sportresorna är mer för lärare och skolledning.

Förr i tiden var det lov när skörden skulle tas in och när man i övrigt behövdes på gården. Och visst fanns det något som kallades för skurlov. Jag har i alla fall inte skurlov eller sportlov. Jag har däremot alltid förknippat sportlovet, eller som det kallades förut februarilovet, med min egen födelsedag.

Vad gör då fattiga musikstudenter på lovet, förutom att arbeta. Det är skrivet i stjärnorna. Men jag hoppas att just mina elever fortsätter att vara flitiga, planera sin avslutningskonsert och att de finner inspiration på andra platser än i skolan. Sportlov, vilket påhitt och snart är det påsklov. Röda dagar. Jag gillar röda dagar; då går det bra att lata sig utan dåligt samvete. Musiken tar aldrig ledigt. Har ni inte förstått det!? Dagens arbete är slut, ett glas vin, anklever, grönsakssoppa. Jag tror jag tar ledigt, åtminstone i dag.

Johan

Vem hade trott att det skulle gå så här. Det var ingen som sa något om det när det en gång började. Allt såg så bra ut, kapitalet var framtiden. Allt gick enligt planerna, inget talade för en annan utveckling. Men, vad gick fel? Svårt att säga. Det var omöjligt att förutse en sådan här utveckling. Det kunde man knappt drömma om. Men hur var beräkningarna? Togs allt bara ur luften? Omöjligt att svara på. Men prognoserna pekade uppåt, har egentligen alltid gjort det. Vad kommer att hända nu? Ingen vet egentligen. Bara att hålla fast i grundkonceptet. Tiderna kanske förändras. Hur ser då en framtidplan ut? Finns det någon plattform? Finns det något kapital? Inga roliga siffror. Har nog aldrig sett värre ut. Vad talar för förändring? Egentligen inget. Vad är det då för mening? Kanske externa resurser, kanske en annan syn. Knappast, det är svårt att ha full insyn. Insyn i vad då? Och vad är det egentligen det talas om? Allt och inget. Vad vet jag? Jag kan bara se språket som en framtid, som en investering; att tala om allt utan att säga något. Kan man få resurser av det? Är det inte så alla maktmänniskor gör, att prata utan att egentligen säga någonting, utan handlingsplan, bara för att klara sig ur alla situationer. Är jag också sådan och hur ska jag nu klara mig ur detta mållösa språkbruk. Menar jag någonting med detta? Kanske, vad vet jag; är väl som alla andra, en skitsnackare, utan mål och mening, en helt vanlig människa, grå i en trist vardag och vad gör man då. Snacka skit, en massa ord bara för att tiden ska gå. Nu har tiden gått och det finns inga fler ord.

Johan

Varje onsdag promenerar jag till Musikhögskolan, från Södermalm till övre Östermalm. Denna morgon, för det är tidig morgon, är ganska kall, men en gryende sol är på gång. Redan utanför min port möter jag den första toppluvan, dvs. den morgontidiga medborgaren som så många andra bär en ful mössa på huvudet, ofta ordentligt neddragen över öronen. Jag har också mössa, en extremt ful sådan. Den är industristickad. Dessutom har den krymt i tvätten och letar sig hela tiden upp mot hjässan. Vi, mössan och jag, bedriver en ständig kamp om var på skallen den ska vara placerad. Just denna morgon verkar det som om hela Söder uppträder i mössa, en fulare än den andra. När jag kommer ner till Slussen har de samlat ihop sig, alla flanörer, på väg till jobbet, iförda huvudvärmare.

Redan på skeppsbron märker jag att modet förändras. Jag möter medvetna vardagsmannekänger, som promenerar i motsatt riktning, från stan mot Södermalm. De ser ut som om de aldrig sett en mössa förut, möjligtvis en hatt eller basker. Framme vid Kungsträdgården och bankpalatsen har världen förbytts. Här gäller de dyraste konfektionerna, Armanikostymerna, sidenhalsdukarna och iögonfallande huvudbonader. Plötsligt upplever jag mig som byfånen från landet där jag går på Hamngatan och nu känner jag även lukten av Östermalm. Jag är definitivt den enda mössan som sneddar över Norrmalmstorg. T.o.m cykelhjälmarna är av yppersta design, för att inte tala om cyklarna. Originella hattar poserar mellan gallerierna på Sturegatan och jag gömmer mig under den stickade luvan.

Jag har promenerat i en halvtimme från en värld till en annan, med samma mössa på huvudet. När jag svänger in på Valhallavägen byter världen skepnad igen. Plötsligt känner jag igen de halvrisiga cyklarna; studenter är på väg till sina högskolor, och mycket riktigt, mössorna är tillbaka. Jag är en av alla igen, på promenad till arbetet och nu behöver jag inte dra ner mössan över öronen.

Johan

Anton Webern rör sig i min hjärna. Hans orkestrering finner inga gränser. Jag lär mig hela tiden mer. Verk som jag studerade på Musikhögskolan för 20 år sedan är lika aktuella i dag. Jag betraktar hans klangsyntes. Nu undervisar jag delvis i hans tänkande; lär av Webern och du blir orkesterns medryttare. Opus 6, minimala verk för orkester: inte alltid bekvämt, instrumenten rör sig i onaturliga lägen, i nyanser som nästan är omöjligt att uppnå. Men visst går det och resultatet är fantastiskt.

Weberns samtid förstod inte musikens skönhet och musiker protesterar fortfarande över svårighetsgraden. Orkesterklangen andas. Varje mikrosekund är i stor koncentration och jag svämmar nästan över i låga tromboner, i ett system som är snårigt, men knivskarpt.

Anton Webern hade det inte lätt med sin estetik. Han såg inte glad ut. Han trotsade utegångsförbudet, året var 1945. Jag undrar om den amerikanske soldaten som sköt tonsättaren hade en aning om offrets betydelse. Kriget var slut. Ändå dödades Webern av en oinformerad kula.

Passacaglian spårar sig fram i en underbar harmonik. Hur kan mänskligheten förtränga detta? Varför finns inte detta verk på varje orkesters repertoar? Ett sordinerat ackord diskuterar med en fritänkt stråkklang. Allt är planerat, ett utsökt examensverk lutar sig mot slutgruppen och jag skulle vilja ha ett samtal med upphovsmannen. Istället diskuterar jag med studenterna; jag som bara kan gissa Weberns svar. Men jag följer med på hans resa, långt från tristessen, där små verk får väldiga resultat.

Johan

Februari är en speciell månad; vinterns sista näste, precis innan vårsolen slår rot. I vår familj passar vi också på att fylla år. Det är ett evigt firande, i år med en faster som fyller 70, en mamma som blir 76 och jag ser även min egen födelsedag hasta förbi strax före månadens slut. Varför fyller man år? Hur gammal är du? Och hur gamla har vi tänkt att bli?

I tonsättarföreningens matrikel är födelsedatumet viktigt; med tiden blir dödsdatumet kanske ännu viktigare. Då hamnar man längst bak i matrikeln, bland de avlidna medlemmarna. Ganska märkligt, eller hur; en förening som har avlidna medlemmar. Jag undrar vem som är ordförande i deras avdelning? De flesta som dör går upp i rök och glöms bort. Vi tonsättare blir döda medlemmar. Döda tonsättares sällskap.

Februari går alltid fort. I min barndom var det alltid snö, kallt och vinteridrotternas högkonjuktur. Nu är det barmark och varmt. Men sportlovet kommer varje år i februari. Då det en gång begav sig söktes det alltid till Musikhögskolan i denna månad, vecka 8 och i bästa fall gavs det ett positivt svar lagom till sportlovet och då födelsedagen inföll. Jag är född på samma dag som Wilhelm Peterson-Berger. Finns det någon mening med det?

Johan

Mycket var planerat för denna helg. Då kom galna magsjukan och inget blev som tänkt. Redan tidigt på lördagen aviserade baskeluskerna sin ankomst. Först infann sig en total matthet och sedan blev det ett evigt springande mellan sovrum och badrum. Lite sömn blev det mellan besöken; det var det enda man orkade med, inget arbete, ingen utgång, ingen mat. Det var länge sedan jag var riktigt magsjuk, hade glömt hur ’jävligt det var; men nu står jag här, på darrande ben, med pånyttfödda erfarenheter.

När jag skriver detta är de söndag. Jag är fortfarande ganska skakig, men bättre. Tv:n stå på i väntan på ”Veckans konsert”. SVT:s violintema går in på tredje och sista veckan. Programmets märkliga vinjett får min koncentration att fokusera från mage till Mendelssohn, violinkonserten som spelas av David Hope och Sveriges Radios Symfoniorkester, under ledning av Daniel Harding. Program typ detta är alltid utformade på samma sätt, fantasin lyser med sin frånvaro, inga överraskningar. Men Hope spelar annorlunda; har en annan grundtanke när han tar sig genom konserten; en konsert som jag kan mycket väl, vet vad som gömts under varje sten. Men Hope lyfter på stenarna på ett ganska eget sätt.

Jag sitter alldeles still vid den originella kadensen. Samarbetet mellan solist och orkester har hittills varit utmärkt och nu lämnas violinisten för sig själv. Han för en dialog med Mendelssohn, som förmodligen tvekat i vilken version konserten slutligen skulle framstå. Min koncentration är så stor att maginfektionen tillfälligt är i vila. Vi är inne i konsertens slutskede och stråken far mellan drillar och détachéspel. G-strängens kraftfulla toner förbereder själva slutet. Publiken applåderar endast artigt, inte hysteriskt som jag trodde och min mage kör en ny kadens lagom till Hopes extranummer, en naken solosonat och jag funderar på att klä på mig. Kvällen är nästan åtta. Det är ingen genomförbar idé. Jag somnar istället med Mendelssohns violinkonsert i tankarna.

Johan

Ännu ett kommersiellt jippo härjar; som vi på ytliga omvägar importerat från U.S.A. Aldrig skulle vi gjort detta utifrån denna 700 åriga sägen och Valentins dag om det inte vore för stormakten i väster. Jag bodde i U.S.A på 1970:talet och just denna St: Valentine:s day firades naturlig där. Men varför kommer detta till Sverige och i amerikansk form. Varför ska vi köpa alla dessa hjärtan, gelehallon och falska blommor. Detta är verkligen inget svenskt och vi har ingen som helst relation till denna s.k. högtid. De jag älskar vet det redan och jag älskar verkligen inte de affärsmän som håvar in pengar på detta.

Varför måste vi, det lilla landet uppe i norr, ta efter allt som genereras i U.S.A; och när vi nu gör detta varför tar vi då bara efter kommersiellt billiga företeelser, varför tar vi inte in den kulturella mångfald som ändå finns på den amerikanska kontinenten, kultur med stor kvalité. Nej, skit importerar vi, sådant som nästan inte ens amerikanarna själva är medvetna om.

Alla hjärtans dag, vilket skämt. När jag var liten kom alltid tranan på trandagen. Trandagen var viktig i Småland. Finns den dagen kvar? Vet någon om att den existera? Den är förmodligen inte tillräckligt amerikansk. Allt som rör sig i det svenska samhället i dag är influenser från andra länder. Skäms vi för att vi är svenskar? Varför vill vi inte utöva och sprida vår egen kultur? Var kommer den dåliga självkänslan ifrån?

Slopa Alla hjärtans dag!

Johan