I går var vi på Konserthuset. Stockholm gästades av den tyska symfoniorkestern NDR Sinfonieorchester. Programmet presenterade, som brukligt när orkestrar åker på turné, en solokonsert och ett betydande, större orkesterverk. Vi satt på höger körläktare med full kontroll. Insatserna denna kväll var på många sätt enorma, men det var inte solist, dirigent eller orkesterns mest bytande stämmor som gjorde oss mest uppmärksammade. Nej, längst bak i orkestern satt dagens huvudperson, pukslagaren, som definitivt inte såg ut som en pukslagare, eller en musiker överhuvudtaget. Snarare som en blygsam kemist som stängt in sig bland formler och provrör. Varför stod denna man, som satt i den alltid tillbakadragna rollen bakom pukorna, i centrum denna kväll? Jo, han spelade, som enda musiker i orkestern, kvällens program utantill. Inga noter, inga sidvändningar. För oss musiker är detta på ett sätt en helt omänsklig prestation och vi undrade vad denna man hade för bokstavskombination för att kunna uppnå detta. Det är en sak att som solist spela utantill, där toner flöda hela tiden och olika minnesfunktioner får en naturlig funktion. Men här sitter pukslagaren, i Richard Strauss väldiga symfoniska dikt, och fullständigt behäskar sina insatser mellan korta eller längre pauser, sköter alla klubbbyten och omstämningar som den självklaraste sak i världen. Den enda vägledning är dirigentens insatser. Och detta gör han med en solists utstrålning, vackert och graciöst. Detta har jag aldrig upplevt förut och jag förlorade nästan musiken på grund av alla pukinsatser. Man slutar aldrig förvånas, man lär så länge man lever.

Johan

Hur ska man skriva brev till vår största poet? De små pianopreludierna, som är ställda till samma författare, flyter på i vänsterhandskostym. Men hur skriver man ett brev till ordens mästare? Jag har skrivit om meningarna fyra gånger, vägt varje ord för sig. Vad har jag att säga om hur musik ska uttryckas och hur ska jag lägga orden så att inte subjekt blir predikat eller att konjuktioner tvekar vid varje kommatering? Text är härligt, men kan bli en plåga då allt plötsligt ska ställas i ordning. Hur ska jag förklara detta; att jag nu komponerar sex preludier i vänsterhandstolkning? Musikaliskt är budskapet knivskarpt, men det är omöjligt att förklara i ord.

Preludium 25, det första av sex stycken, bygger på oregelbunden pedalisering, där klanger möts mellan överbyggda melodier och ett grundläggande ackompanjemang. Dynamiken är försiktig, söker sig inåt. Ibland känner vi igen den jämna taktarten, för att senare förvridas i vilseledd tretakt. Detta är klangmusik, drygt ett slag i sekunden. Upptaktskänslan inger förväntan, att hela tiden nå fram till en önskad betoning; som cykler, som upprepningar, att känna igen och sedan förändra. Takt 36 blir en höjdpunkt och där vänder också tematiken tillbaka, där man minst förväntar sig. Pauserna andas i samma perioder. En konstant tanke, samtidigt som en variabel parameter tar oss hem till ett avslutande dubbelstreck.

Jag skriver brev till en musikalisk poet. Hur vågar jag, när tonerna är min dialekt? Fast rytmen binder poesin till musiken, inte konstigare än så. Brevet blir mina ord, ord som beskriver musikaliska tankar. Tolkar poeten sina texter i sitt pianospel? Hur i så fall låter det? Vad kan jag berätta om ackordens betydelse och hur ska jag beskriva det i brevet? Musik är härligt, men kan bli besvärligt när det ska riktas till en specifik urtolkare. Tio fingrars grundstomme ska reduceras till hälften. Enkelhet, en hands magiska gest, precis som poetens enkla haikudikt, få ord - ett helt livs innehåll. Musiken är dikten. Dikten är musiken.

Johan

”Kränka” är kanske det mest missbrukade ord som florerar runt i vårt lättsinniga språkbruk. Överallt integreras människor med detta begrepp. Alla verkar bli kränkta bara man sticker ut näsan genom dörren. För att inte tala om när man ser sig i spegeln. Barn verkar bli kränkta för att inte just de har blivit s.k. kändisar redan från späd ålder och kändisar upplever sig kränkta för att de uppfattas som kändisar och inte för vad de egentligen kan, vad de nu kan. Gamla människor är kränkta för att de just är gamla och alla fattiga kränks ideligen av ett syniskt kapital. Hur har det blivit så här? Är ordet ”kränka” ett modeord, som vi tar till i tid och otid?

”Kränka = Nedsättande genom att angripa den personliga hedern i ord eller i handling”. Jag känner mig kränkt bara genom att läsa förklaringen. Hur är ett samhälle som består av en massa kränkta invånare? Hur många medmänniskor har du kränkt i dag? Kanske bara genom din blotta närvaro. Hur mycket betyder den personliga hedern och vad innebär det egentligen? Blev du kränkt när jag frågade detta nu? Vad tänker media på när ”offentliga” personer ideligen kränks? Är det mer giltigt att kränka i offentliga rum och om man nu ska kränka hur väljs offren ut? Jag känner mig kränkt när jag skriver detta. Är det kanske så att den som kränker är mer kränkt än den utsatte.

Tonåringarna är kränkta för att de inte får vara vuxna. Vi i medelåldern kränks för vi snart inte minns vår ungdom. Hur ofta är Reinfeldt kränkt och hur ofta kränkte inte Göran Persson mänskligheten? Nu kränkte jag vår förre statsminister och hur roligt är det? Alla konstnärer är kränkta för att de inte räknas längre. Är du konstnär? I så fall, känner du dig kränkt? Jag vaknade i morse, just därför är jag kränkt.

Johan

Staden bjuder in oss. 1600-talshusen omsluter de smala gatorna. Kullerstenar rundar av våra obalanserade fotsteg. Visst har vi varit här förut, men inte minns jag att det såg ut så här. Nu går vi igenom det västra valvet. En gång var denna stad en avgöranda försvarsbesittning. Nu invaderas stadskärnan endast av turister med andra syften. Restaurangen ligger nere vid torget, nästan bredvid vårt hotell. Om några timmar ska vi verkställa detta något originella restaurangbesök. Till dess får vi stå ut med vintern. Snön yr, vinden pinsamt kall. Det är folktomt på gatorna i dag. Människor sover fortfarande efter påskens innehåll. Vi tar skydd bakom den lilla teatern. Här kör inga bilar, endast gågator som lever upp i högsäsong och som nu förtvivlar i vinterns sista strävan. Inte visste jag att jag skulle hamna här, men så blev det och jag har inte ångrat mig.

Restaurangen är mörkt inredd och gäster inhyses i intima bås. Vi sitter närmast baren. Det är fullsatt. Var kom alla dessa människor ifrån? Fisken är superb och säkert fiskad i havet utanför. Inte torsk, plattfisk som jag nu glömt namnet på. Vinet är torrt, vitt vin serverad i karaff. Snöfallet utanför tilltar och vi känner oss än mer isolerade. Skönt att hotellet ligger granngårds. Natten är magisk, natten är sen, natten är besvarad. Visst känner jag igen platsen. Visst har jag varit här förut. Många sena timmar har jag upplevt i dessa omgivningar. Men aldrig har jag förstått vad platsen heter, var den ligger, när jag varit där. Jag känner varje gränd och jag kan bygdens historia. Klockan är nästa midnatt. Vi bryter upp, betalar notan och hukar oss i snöyran, där vi famlar oss fram mot hotellentrén. Det blir en sen natt och jag somnar in, rum 135 - stadshotellet nere vid hamnen och jag vaknar nästa morgon i min egen säng, efter ännu en dröm om en plats jag ännu inte besökt.

Johan

August Strindberg skrev dramat Påsk 1901. Jag såg pjäsen på Dramaten någon gång på 1980-talet med bl.a. Stellan Skarsgård i huvudrollen. Nu är det påsk, utanför scenen, drygt 20 år senare. Dramat utspelar sig i kyrkan. Jag är i huvudrollen, ensam i kyrkan. Det är jag och tystnaden. En kyrkvärd sitter längst ner, i en avlägsen biroll. Jag har just tänt tre ljus, för saker i livet som är viktigt, kanske viktigare just nu i påsktid.

Framme vid altaret står fem ensamma rosor. Ljuskandelabrarna vaktar deras röda budskap. Den svarta flygeln är inknuffad mot väggen, som om den vägrar att spela för mig. Orgeln, den främre, sneglar gammalmodigt mot det blankpolerade klaveret och de tomma stolarna tittar ut i intet. Predikstolen, snett uppåt vänster, bannar mig från ovan. Gamla budskap påminner om att jag en gång fanns. Takhöjden är enorm. Ekot återger alla tiders tystnad och dess efterklang håller nu en tyst konsert.

Fotsteg talar om att jag inte längre är ensam i kyrkan. Rastlösa biroller hittar inte den kyrkliga ron. De rör sig från skepp till skepp och lämnar ganska omgående en religiös tanke. Sidoläktarna bevakar minsta rörelse. De gapar tomma och blänger mot varandra i högan sky. Orgelläktaren håller högvakt vid domens entré. Blanka orgelpipor talar om svaga toner som beskriver andningen mellan högmässa och kvällsandakt. Nu har psalmböckerna slagit igen och ingen kan nås av det korala budskapet.

Mina tre ljus brinner med eftertankens låga. Jag tände dem när jag kom in. Nu ska jag gå ut och de finns som ett bevis på att min önskan varit här. Nu är jag ensam i kyrkan igen. Jag har huvudrollen mellan bänkrader och ljuskronor. Drygt 20 år senare tittar jag nu in i en uppenbar altartavla. Såg någonsin August Strindberg detta? Kanske, kanske inte. Men jag såg påskdramat, då när livet tog sig andra vägar och högtiden blev en uppenbarelse på en nationalscen.

Johan

I veckan var jag uppe på Folkoperan, lämnade materiel på ”Den vilde pojkens sånger”. Fler och fler börjar bli intresserade av denna sångcykel, både som scenisk och konsertant föreställning. Och visst vore det skönt om detta verk kunde generera sig. Senaste veckan har jag fått flera telefonsamtal och entusiastiska reaktioner både från arrangörer, musiker och dirigenter och nu klingar sångerna återigen i huvudet.

Den tredje sångcykeln, beställningsverk från Jönköpings Sinfonietta, skulle redan varit igång. Men av det kontrakt som skulle skrivits i Januari har ingen förhandling ännu påbörjats. Tidsplanen kan omöjligen hållas nu. Vad tror de, att vi ska slänga ihop detta jätteverk på en kafferast? Min längtan efter att arbeta med Rådströms texter är stor, men kanske bara blir en längtan. Vad vet jag? Men idéerna kokar inom mig. Jag hör den ensamma rösten, som skruvar melodiösa motiv genom en drömsk helaftonsföreställning. Längtan är alltid minst lika viktig som själva genomförandet.

I onsdags blev det som vanligt schlager, alltid schlager på onsdagar, den självklaraste sak i världen. Den tredje produktionen är nu klar, ska bara kläs i friserad textkostym. Jag gör flera versioner av sången och harmoniken förändras beroende på syfte. I körversionen blir formen utvecklad, där den dynamiska fåran utgörs av två solistiska partier. Kören har både en framträdande och en undanskymd funktion, som delvis styrs av verkets riktade form. Slutdelen planar ut i upprepande ackordsekvenser.

"Den vilde pojkens sånger" börjar få liv igen. Ska det alltid ta så lång tid innan verkligheten hinner ifatt ursprunget? Vi som fanns på plats på premiären såg potentialen, men vilka öron nådde till en småländsk residensstad? Jag lämnar Folkoperan, efter ett längre möte, och en dröm om en framtida, scenisk föreställning.

Johan

Krukväxterna har vaknat till liv. Kryddorna verkar har klarat vintern, trots alla kloka människors motsatta råd. I min bekantskapskrets påstår de att jag inte förstår mig på krukväxter. Men det skiter jag i; här står blommorna och de verkar trivas, det räcker för mig. Min envishet verkar har vunnit över den s.k. klokheten och jag flyttar ut växterna på balkongen lagom till årets uppvaknande. Amaryllisen är inne på andra året och vet inte på vilken rot den ska stå. Jag har trimmat den likt en frisörs trimning av skäggväxt. Den kanske inte se så välmående ut, men nog ser jag lite liv i den.

Vårstädning, nu är det vårstädning och jag bär ner allt överflöd till källarförrådet. Gästrummet plundrars på skräp. Det borde gjorts för många år sedan, men här är jag nu och rensar bort allt överflöd. T.o.m ljuset får nu plats. Dammet har plötsligt svårt att gömma sig. Allt är tillbaka som det en gång var och nu kan våren hälsa på. Överflöd flyttar ut och en annan självkänsla flyttar in. Nästa projekt - arbetsrummet, oh herre jesus!

Krukväxterna i köket sover fortfarande. Hit hittar solen sällan. Endast skatan, som sitter på fönsterblecket, har funnit detta hörn och den ser så där pillimarig ut som endast skator kan göra. Träden, utanför köksfönstret, har redan fått stora knoppar. Dess grenar poserar som abstrakta målningar. Mina gröna växter har vikt ner sina blad, som om de inte vill vakna upp mer. Men jag ger dem lite vatten, som en sjukvårdare som tillför sina patienter dropp. Jag vårdar mina gamla trotjänare och nog tycker jag att de sträcker på sig. Den nymålade soffan tittar förvånat på mig, där jag går med min vattenkanna och försöker hålla i gång andra liv.

Johan

Allt är sig likt. Årstiden den samma. Promenaden går i känd riktning, Götgatan upp, Högbergsgatan till vänster och sedan kyrkan som en gång brann. Påskveckan har börjat, tidigt i år, men ganska naturligt om man ser till vädret; växlande, kanske snö i dag, sol i morgon. Det lär vara ruskigt snöoväder på västkusten, framförallt i Dalsland. Så vintern kom till sist, fast vid fel årstid. Jorden är felprogrammerad och korna bidrar till växthuseffekten. De är tydligen värst, förutom människan, förstås.

Nu sitter jag på min soffa, tredje våren i följd, samma innehåll, samma tillstånd. Nu känns det hemtamt; sittunderlag under rumpan, behövs en sådan här dag då livet inte vet om det ska vara varmt eller kallt. Nu tänker jag, precis när den gamla tanten passerar. Undra vad hon tänker på, för visst tänker hon väl, det gör väl alla människor? Ibland kan man undra. Nu undrar jag vilken temperatur vi har. Det känns ganska kallt, men termometern sa något annat. Skolklassen, nere vid brunnen, kastar småsten i vattnet. De ser inte mig. Jag ser dem alltför väl. Den förvånade mannen studerar mig skeptiskt. Precis som om han inte sett något liknande förut. Kanske har han inte det. Jag har sett honom förut, men det vet han inte om.

Den tredje våren, precis som vanligt. Vårblommor tränger sig upp mellan minnesstenarna. Jag reser mig, promenerar runt på de grusade gångarna. Solen vet inte om hon ska gå ut i dag eller hålla sig inne. Kanske vi slipper snöfallet. Det kan de ha där borta i Dalsland. Jag är felprogrammerad och jorden är rund. Det känns så när jag går tillbaka, Götgatsbacken, till en platt Hornsgata. Samma riktning. Samma vecka. Samma årstid.

Johan

Jag ser mitt 70-tal på You Tube och jag spenderar en hel dag med den tiden. Pink Floyd, Mahavishnu Orchestra, Genesis, Yes, och Zappa. Nu ser jag Return to forever och låtar från Romantic Warrior. Chick Corea hanterar minimoogen som om den alltid funnits, fast den bara existerade i syntarnas begynnelse. Perfektion, form, välarrangerat. Jag minns deras konsert på Olympen i Lund. Vi var på egen turné och gjorde ett nedslag i universitetsstaden. Sedan bar det i väg till Halmstad och Wheather Report. Al Di Meolas fingrar for över gitarrens greppbräda, ofattbart snabbt, virtuost och jag minns vartenda ton.

Pink Floyd, ”I wish you were here”. Musiken slår lika hårt i dag. Scenerierna är enorma; musik som öppnade upp för generationer står fortfarande kvar och jag ser konserten i en filmad version. Emerson, Lake and Palmer är inte bortglömda. De finns på You Tube, som i går. Hammondorgeln gungar på scenen och allt ruskas omkring i ”Tavlor på en utställning”. Våra egna turnéer gick runt landet, från Kalix till Ystad och framförallt de danska öarna. Jag glömmer aldrig låtarna, medlemmarna, den tunga utrustningen, repetitionerna, allt slit och släp, men vi tillhörde tiden, vi och publiken. Vår trummis Kidde, kunde alla trumsolon, som han slagverksgestaltade på vägarna med ratt, bromspedal och instrumentpanel som trumsätt, medan bilen styrdes med knäna. Mitt sound var som Chick’s, Fender Rhodes med chorus, synthen som den renaste moog. Ibland rattades Pink Floydsoundet fram från monofona syntar som inte visste något om en framtida, digital utveckling.

1970-talet passerar förbi i You Tube’s alla klipp. I dag är det tid för minnets musik. Fast var det så länge sedan? 30 år går fort. Billy Cobham, Caravan, King Crimson, Santana. Nu mediterar jag i Keith Jarret’s Kölnkonsert. Hans halvfalska countertenor dissonerar mot ett rent anslag och han stampar rytmiskt, som den tidens puls. Innerligt, improviserat, sökande. Jag minns våra musikseanser, där LP-skivorna snurrade om och om igen. Mitt bands egna turnéer var en del av tiden och hela världen höll på att bli en musikindustri. Nu ser jag det som i en spegel, när då blir nu och det är inte utan att man saknar nyfikenheten, experimenterandet och upptäckten av den nya världen.

Johan

Den hemmagjorda bloggboken har vilat upp sig över helgen. Men bloggar har skrivits trots helgförbud. Varför behöver vi skriva om upplevelser, om tid och tanke, förlopp och slutsatser? Kanske för att förstå, att ha koll, att se tiden, få perspektiv. I mitt fall är detta nödvändigt och jag skriver dessutom noggrann dagbok. Det innebär att jag kanske förstår mer av mig själv, kan uppskatta saker som jag annars kanske inte skulle reflektera över. Dessutom underbygger det mitt musikskapande; föder grundtankar ur ordens vilda flöde, som på många sätt transformeras till musikaliska idéer.

Förra veckan var en av de hårdaste i mannaminne. Arbetsdagar från åtta på morgonen till långt in på natten. Skräckslagna sökanden till Musikhögskolan gjorde hissnande prov under stor press. Min stora uppgift har varit att hålla i instrumentationsprovet; sätta igång grupperna, rätta alla uppgifter och se till alla deltagare - att de mådde så bra som möjligt. I helgen har jag haft baksmällar av denna process, vilat från fyra dagar i koncentration. Men veckan var ändå till belåtenhet; de flesta verkade nöjda och nu slickar jag trötta sår.

Denna blogg blir riktigt hemmagjord, ingen egentlig form, utan meningsfullt djup; bara pratar på utan riktning. Ungefär som själva livet. Ibland är det bra att det är just så, ganska ytligt, alldagligt, där bara de viktigaste vardagsbestyren måste göras; endast nödvändiga saker står i tur, budget, en resa, helgens bestyr, vad vet jag? Men vad jag vet är att dagligt skrivande får mig att förstå vad som händer och sker och just därför tar jag ibland viktiga beslut, som just att skriva en ny blogg som du kan läsa i morgon.

Johan