Måndagsgruppen for i väg i ren ilska. Jag startade verksamheten för åtta år sedan, men avvek när jag inte stod ut med vissa konturer. Nu är jag åter här igen, på Wasahof alltså, för ett annorlunda möte. Riktigt hemtrevligt, no hard feelings. Mina noter hänger inte kvar på kortväggen, men restaurangen har fortfarande en musikalisk stämning i förening med franska ådror, rött vin och sekelskiftstankar på väggarna. Vi, en liten grupp: Tidningsmannen, ekonomen, mecenaten och jag, komposten; en matbit, ett glas rött och framtiden, planer för framtiden.

En jazzduo, piano och saxofon, tittar oss i ögonen. Tonerna håller oss stumma. Standardlåtar kittlar retligt trötta öron. Varför alltid dessa standards, år ut och år in? Det är inte många gäster här i kväll. Uteserveringen är öppen, men det är kallt. Lönemåndag, folk super och inleder veckan. Jag har gått över till kaffe. Falstaffaffischen utropar starka färger. Inramningen är gigantisk och passar föga in i den franska inredningen. Just detta hörn av restaurangen är inrett i operans värld, där programkommentarer, notexempel och föreställningsbilder berättar om en musikdramatisk värld; ett ganska spännande inslag mellan bardisk och entré, en musikalisk soaré, en teatralisk cabaret. Kvällen är sen, mötet till ända. Vi är trötta, betalar för oss och jag lämnar minnet av en gammal måndagsgrupp.

Johan

Var kom sommaren ifrån? Snabbt som ögat slår den ner utan förvarning. Man har ju inte ens hunnit med sina tidiga vårdepressioner; när knoppar brister och vädrets makter byter skepnad varje dag. Är detta växthuseffekt? Fast nu blåser det lite kallt, där jag sitter på en soffa nära Hornsgatans nyproducerade avgaser. Ungdomarna, framför planteringen, bryr sig inte om den livliga trafiken, de röker som borstbindare, djupa halsbloss i takt med blyföreningar, kolväten och koloxid. Tonåringarna i 15 -16-årsåldern, som ännu inte tänker på illamåendet, astman eller lungcancern, utsätter nu varandra för bristfälligt vokabulär. De verka redan ha börjat valborgsfirandet, fast det är någon dag kvar till högtiden. Nu går de, mot Zinkensdamm och kvar finns bara bullret från den passerande trafiken.

Nu värmer solen igen och nog har sommaren stämplat sitt sigill i vårt medvetetande. Min jeansjacka har inlett säsongen, något sliten, så där härligt bekväm som bara en jeansjacka kan vara. Jag känner mig ung igen, ungefär som jag gjorde när de första jeansen skrubbades på bryggan i trettonårsåldern. Då var det Lee och Wrangler som gällde, nu mest Levis och andra märkesjeans. Jag reser mig från soffan och frön yr i luften. Allergiska besvär uppstår överallt omkring mig. Människor rusar in och ut ur affärer. De byter ut vintergarderoben mot tunn sommarklädsel. På gården var det loppis i helgen, ett säkert vårtecken, fast det är sommar, växthussommar. Folk äter slabbig lunch utanför korvkiosken, snabbmat i sommarens soliga dagar. Fast på onsdag är det Valborg. Då blir det säkert kallt, det brukar det vara. Sedan kommer kanske våren, så man hinner med sina vanliga vårdepressioner i väntan på sommaren.

Johan

Tonsättarweekend, Kungliga Filharmonikerna, fyra dagars koncentrerat musicerande, Stockholms konserthus. Ett tonsättarporträtt, Anders Nilsson, kollegan, som nyligen gjorde succé med operan Zarah. Denna lördag spelas Zarahsviten, en orkesterversion av musikdramat. Jag känner igen andra aktens introduktion, se den den mörka iscensättningen framför mig. Filharmonikerna glänser. Dirigentens tydlighet är stringent. Det klingar virtuost. Jag missade pianokonserten, som framfördes i torsdags. Den har nu ersatts av Concerto grosso nr.1, en mindre orkester, samt saxofonkvartett och musiken lyser i mellansatsen.

Jag minns Anders Nilssons första symfoni. Denna lördag spelas den andra. Väldig, formstark och intrikata skikt som lagras genom tydliga satser. Rytmiskt exakthet, klangfullkomlig, men ibland hittar jag inte musiken för all instrumentation. Har filharmonikerna varit bättre? I Mahlersexan, som jag hörde för några månader sedan, samma sak. Fullkomligt lysande. Man blir lycklig. Petter Sundkvist, dirigenten, dirigerar frenetiskt den sista satsen i Anders Nilssons andra symfoni och avslaget blir som en explosion, en avslutande höjdpunkt, sedan tystnad och bifall. Orkesterkonserten är slut och vi lämnar konserthuset med uruppförda intryck och jag minns fortfarande en orkestrerad operaföreställning.

Johan

Det lilla fiket på höjden ligger i djup skugga, mittemot Södra Latin, min gamla arbetsplats. Då på 1980-talet fanns det inget fik här, det var tobaksaffär; alltid långa köer - elever som gladeligen köpte godis, läsk och bullar. Jag sitter utanför cafét och väntar på ett samtal; känns som evighet, har ingen klocka, ingen mobiltelefon. Vill någon nå mig går det inte, härlig känsla, nästan som om jag vore ensam på planeten. Tror jag, ja. Nu kommer Christian, samtalspartnen. Vi har bestämt möte, härligt, eftermiddagsfika. Kaffe och kaka. Inte för mig, här blir det juice. Jag ska kämpa på gymet senare, ingen degig kaka här minsann. Men solen skiner även på små gossar, utanför ett ensamt café och vi vet inte om det är vår eller sommar. Men folket på stan har i alla fall bestämt sig för att det är sommar. Här i skuggan har sommaren inte visat sig och en nordanvind påminner om hur vintern gjorde entré alldeles för sent.

Christian och jag smider planer, innovationer på nätet, som vi alltid har gjort och vi förstår de virtuella signalerna. Den nya världen ligger framför oss. Vi tar oss fram mellan alla binära tal, överför tankar till konkreta nätverk, bygger hierakier och det lyser i två par glittrande ögon; som smågrabbar där den första, hemliga klubben har bildats. Att vi aldrig sluta leka! Finns det gräns på fantasi? Det är väl konstnärens dilemma, att få plats och att få leka. Nu leker vi, vi trivs. Fiket känns overkligt, medan utvecklade hemsidor blir vardag. Tänk så det kan bli och nu är mötet slut; en eftermiddag i april, en helt vanligt dag, på en plats dit solen aldrig når och där man kan smida planer i en verklig eller virtuell värld.

Johan

Förra veckan var som ingen annan vecka. Allt hände, men ändå inget. Arbetade hela tiden, men fick ändå inget gjort. Jag var alltid ute i god tid, ändå räckte tiden inte till. Kanske slösade jag bort ytterligare eventuella resurser. Hur ska nästa vecka bli och hur har har denna vecka varit? Jag blir knäsvag av blotta tanken, att allt arbete är förgäves. Därför tål jag inga motgångar nu, inget får störa mig, det är nu det gäller, sedan är det för sent. Har det alltid varit så? Kanske, vem vet, i alla fall inte jag. Datorn har den senaste tiden varit mitt liv; en märklig sysselsättning och jag frågar mig hur en människa, dvs. jag kan stå ut att sitta framför skärmen dag ut och dag in.

Förra veckan blev en planeringsvecka. Våra Kulturamaelever planerar sin avslutningskonsert, 14 maj, alla hjärtligt välkomna. Deras kompositioner binds ihop till en föreställning i två akter. Eleverna är indelade i fyra grupper och framställer sina partitur i olika studios. Deras tankar är också visuella, musiken ska sceniskt gestaltas. Deras tekniska kunskap är imponerande och dataprogram hjälper dem att utveckla sin kreativitet. Vi lärare fungerar som mentorer och de använder sig av den kunskap vi lärt dem under året. Skolans mest kreativa studenter är nu beredda att gå ut i arbetslivet, till producentvärlden, till skivbranschen, till produktionslivet och kvar finns vi pedagoger, beredda för nästa generations musikproducenter.

Johan

I dag har det kört ihop sig ordentligt; ingen blogg, ingen vila, bara stress, press och utan att passera GÅ. Håll i hatten och kör så det ryker. Vi hörs i morgon.

Johan

I helgen, den 20 april skulle min pappa fyllt 80 år, men han fick aldrig uppleva den dagen då han avled för knappt tre år sedan. Vi efterlevande minns denna dag på olika sätt. Jag går till kyrkan och tänder ljus, för minnesdagen, för vår lilla familj. Mamma går till minneslunden i Kalmar. Jag ser henne framför mig, sittande på soffan nere vid Kalmar slott, där sjöbrisen alltid biter.

Pappa var alltid medveten om att han var född på samma dag som en viss enväldig, tysk rikskansler under andra världskriget. Det gick liksom inte att komma ifrån. Som barn tyckte vi det var otäckt, fast vi egentligen inte begrep vad det innebar. Men 20 april har alltid varit ett datum med blandade känslor.

80 år känns gammalt. Min farfar blev 82 år och vi barn tyckte att han var mycket gammal. Min farbror, som dog i julas, blev 83 år, men han kändes inte lika gammal. Kanske beror det på att vi själva blivit äldre. Mina elever på Musikhögskolan och Kulturama känns inte så unga. Beror det på att man själv fortfarande känner sig ung och inte förstår att man faktiskt är en äldre herre?

20 april, pappas födelsedag. Han skulle fyllt 80 år i helgen. Han finns inte med längre, men vi firar honom på vårt alldeles eget sätt, oavsett om vi befinner oss i Kalmar, Stockholm eller någonstans på andra sidan Atlanten.

Johan

Jag älskar radions program 1. Redan vid 6-tiden på morgonen rattar jag in morgonekot. Det är nästan så att mitt förmiddagspass styrs av programtablån och jag renskriver ofta gårdagens takter till ekot, vetenskapsradion och ”Tankar för dagen”. "P1-morgon" är helig för mig och radion åker på och av beroende på vad jag står i arbetsprocessen. Men morgonens första kulturnytt missar jag aldrig och nog blir det en sportsändning också, framförallt nu när Kalmar FF slog Hammarby i helgen och leder Allsvenskan. ”Ring P1” avstår jag gärna ifrån. Det är då kompositionsprocessen börjar.

Jag älskar lunchekot. Då känns det att livet är på allvar. Här läses de verkliga nyheterna upp; seriösa nyhetsreportrar förmedlar varje nyhet som om det är det enda viktiga i livet just nu. Visst har de förändrat ordningen i nyhetssändningen, men jag tar fortfarande den till mig, som en central plattform i min dagsplanering. Vädret ska bli bra under dagen. Tidningskrönikan vinklar tidningarnas syn på verkligheten. Erik Ridderstolpe, en gammal bekant, citerar skrivna funderingar på ett charmigt Västeråsmål. Ekot är slut och snart är det dags för lunch.

Jag älskar den nya eftermiddagstablån. P1 har stuvats om och kritikerna har inte varit nådiga. ”Lantz i P1”. Radiolyssnarna gick i taket, men visst är det charmigt, annorlunda och idag är det dessutom Tomas Nordegren som är programledare, han som älskar opera, Tiger Woods svärfar. Det drar ihop sig till ”Studio 1", P 1:s nyhetsblock mellan klockan fyra och kvart över sex; passet då jag dessutom planerar kvällens bestyr, beroende på de olika inslagen. Kvart i fem-ekot plingar säkert i högtalarna och allt arbete läggs ner; den sista nyhetssändningen innan kvällens inträde. Studio 1:s sista avdelning håller fast vid dagens stora nyhet; debatt, diskussioner och utvärdering. Av någon anledning tappar jag greppet om P1 här, just när Kulturradion börjar 18.15. Men jag lovar att jag är tillbaka i morgon igen, vi 06.00-tiden.

Johan

Det var länge sedan jag hade så roligt. Tre vänner gapskrattar hysteriskt. Efter en lång dag med arbete och planering hamnar vi på krogen, kanske den mest sunkiga krog i Stockholm. Vi letade efter Lasse, gick från krog till krog utan att lyckas och satte oss till sist här; på Södra station, där vi samtidigt kunde följa Stockholms nöjesliv som just påbörjat helgen. I ett hörn av restaurangen står det ett halvtaskigt bluesband och spelar; gamla gubbar, som förmodligen spelat covers i 40 år drar nu igång Black magic woman, den kända Santanahiten. Det svänger helt OK. Ölen är billig och vattnig, men vad gör det när vi ändå har så roligt. Minnesbilder poppar upp och gamla historier blir som nya. Sextiotalet känns som i går. Det hettar till utanför restaurangen. Poliser och vakter skyndar till när förortsgängen kommer med pendeltågen från sovstäderna. Plötsligt befinner vi oss mitt i helgens centrum när ordningsmakten bryter ner överförfriskade tonåringar. Vi bryter upp vid midnatt, efter det sista gapskrattet och ett gammalt minne har förbytts till en ny tanke.

Det är nog den fulaste platsen i stan; under jorden, bullrigt, smutsigt, bussar som kommer och går, omsättning av resanden från och till Stockholm. Jag har tvingats hit många gånger, nu första gången i år och en tidig sommarkänsla slår till när bussen lämnar terminalen. Bilköerna mot Nacka och Värmdö är vid det här laget långa; rusningstid och helg, vårkänslor och uppvaknande, skärgården, äntligen skärgården. Bussen byter tvärt fil strax före avfarten till Nacka. Värmdövägen öppnar upp sig och trafiken blir mer lättflytande. Bussen är fullsatt. Många är på väg ut till sina igenbommade sommarställen. De blandar sig med trötta permanentboende, som nästan somnar när trafiken återigen står stilla vid rondellen. Bussen löper i bussfilen. Vid Strömma är det broöppning. De första fritidsbåtarna har börjat röra på sig och nu rullar bussen igen. Vattnet visar upp sig vid Brevikssundet och jag stiger av vid Fågelbrolandet. Äntligen skärgården!

Johan

Visst har den en mjuk karaktär, Tvärbanan med sitt tysta budskap. Jag åker från Luma, västerut mot Alvik. Konduktören är av den gamla stammen, ser ut som de en gång gjorde då stan var full av spårvagnar. Vi ser fortfarande spår av dessa gamla räls. Idag är vagnarna moderna, ser egentligen inte ut som spårvagnar. Men tyst rör de sig fortfarande, fast det gamla plingandet som konduktören och föraren kommunicerade med finns inte kvar. Men ljudet klingar fortfarande i minnet.

På Gullmarsplan stiger de flesta av och lika många stiger på. Jag löser korsordet i gratistidningen, snabbt och rutinerat och är redan färdig vid Liljeholmen. Tänk att få resa så här fridfullt. Ingen verkar ha bråttom, alla sitter lugnt kvar till det är dags att stiga av. En ny konduktör stiger på i Gröndal, denna charmiga förort där spårvagnen blandar sig med biltrafiken. Här bor en kollega, men jag vet inte var. Han vet var jag bor. Jag bekymrar mig inte om stationerna, ska ju av först vid ändhållplatsen.

Allan Petterssons sjunde symfoni ligger nu i mitt knä, partituret alltså. Tonsättaren var en riktig Stockholmare och åkte förmodligen mycket spårvagn när det begav sig; kanske till Konserthuset, där han innehade en tjänst i altfiolstämman. Jag undrar vilken spårvagn som gick från Söder till Hötorget? Nu läser jag hans symfoniska tankar, på tvärbanan, destination Alvik. Terserna upprepar frågan i h-moll. Visst blir det magiskt och då åker vi över vattnet. Jag vänder blad, sjunger med i bleckets ödesmättade klang just när det blir avstigning för samtliga passagerare. Nästa Alvik.

Johan