"Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga”? Bibelcitat ur Jesu bergspredikan, som amerikanerna tror att Jimmy Graham höll.

Lotta

Åtta preludier, i en enhetlig stil. Tiden har gått snabbt, från en övervintrad tillvaro, till en alltför tidig försommar. Jag mäter ofta tiden i kompositioner; ett år kan vara 20 soloverk, att annat en cellokonsert, ett tredje två stråkkvartetter och en pianotrio. Snacka om tideräkning - I går satt jag i intagningsnämnd på Kulturama, nya sökande till produktionslinjen; satt i nämnd med bl.a. producenter och låtskrivare. De tänker musik på ett helt annat sätt, utan musikalisk skriftspråkkunskap. Deras begåvning gräver i andra marker. De producerar kommersiella hitlåtar i en imponerande mängd. Men kom inte och säg att de är mer ”fria” just på grund av deras outbildade erfarenhet. Det där är en mytisk missuppfattning. Däremot ger bildning konstnärlig frihet, that’s a fact.

Jag spelar mycket Schubert nu, sånger i mängder, en längtan som nu uppfylls. Men jag tycker att jag tappat mycket av min pianistiska förmåga, om jag nu haft någon sådan. Vänster hand ’jäklas hela tiden, hänger inte riktigt med. Dessutom bangar synen, framförallt vid digital skrift och när hjälpstrecken blir för många uppstår astigmatiska problem, där linjerna går ihop. Jag improviserar över klassiska stycken, avdramatiserade mellansatser. Kanske går jag ut på Medborgarplatsen en dag och drar ett syntsolo till en Beethovensonat. Men visst borde man ta sommarledigt från musiken, men det verkar aldrig finnas förutsättningar för det.

Åtta preludier, finns det rum för fler? Sammanlagt är det nu 32 preludier. Jag hamnar ofta i dessa verks stämning på grund av lyriken. Dikten är mäktig, ibland så stor att jag knappt orkar med den. Samtidigt är poesin en förutsättning för att jag ska komma vidare i skapandet. Preludium 32 blev på något sätt en avslutning, en sammanfattning av alla dessa soloverk. Ibland verkar det som om jag måste skriva svaga verk för att uppnå höjden till ett bra stycke. Ganska märkligt. Det finns obalans i de senaste, åtta preludierna, men jag vet inte vilka som är bra eller dåliga. Jag vet bara att de finns.

Johan

Faster fästing har haft tag i mänskligheten ända sedan förra årets sista varma dag. Nu har han bunkrat och planerat i nästan ett år. Dessutom har han varit i Baltikum och samlat på sig mängder av diverse infektioner, som han nu ska föra vidare till blekfeta, svenska turister. Det bästa Faster fästing vet är välmående, halvljugande demagoger, gärna politiker eller fackföreningspampar, sådana som samlat ihop mängder av slaggprodukter på alla inmutade mottagningar. Hos dessa överviktiga pratmaskiner rinner blodet långsamt och de upptäcker aldrig Faster fästing förrän det är för sent, då bakterier och virus redan förts vidare genom maktens korridorer. Då blir det fest i alla vener med mängder av deltagare från TBE och Borelia.

En het sommar ligger framför oss. Fästingar sväller ikapp, där de parasiterar på hudflängdar varelser. Nordens farligaste djur syns knappt, men finns dock ändå. Antikrypmedel, antibiotika och vaccinationer ska hålla bort förödelsen. Likväl sitter Faster fästing fast i det tunna skinnet. Han har tag i mänskligheten och lurar den uppmärksammade ideligen. Den som inte tål att se blod ska heller inte studera en fullmatad fästing, som just har sugit musten av människors blod. Vi sugs in i sommaren. Vilket sug har Faster fästing i år?

Johan

Gärdets vidsträckta yta; omgärdat av Sveriges Radio, Filmhuset, Stim, däremellan gräsplaner. Bollspel, överallt bollspel. Folk leker, pojkar drömmer, trixar och stilar som Zlatan. Kaknästornet bevakar minsta rörelse. Jag bevakar målet, vaktar det enda fotbollsmål som är ledigt. I dag har jag inga övriga mål att se fram emot, bara att bevaka målet. Någon måltavla är jag heller inte, men vem vet vad som lurar bakom nästa hörn.

Fotbollsturnering, fem lag, tre från samma skola, två injudna: ”Kamerun” och ”Ödlan”. Fem fotbollslag, fem flak öl; inga representanter från den rena elitidrotten, om den nu är så ren. Lagen mjukar upp med en första bärs, lite bollbehandling och sedan börjar själva turneringen. ”Kamerun”, laget som alla trodde var oslagbart, får direkt stryk med 0-2 och då mot ett lag där deltagarna inte spelat fotboll på många år. Glädjen är stor. Det firas med öl. Många tar sig också ett bloss, i väntan på nästa match. Riktiga ”idrottsmän” med halvtaskig utrustning.

Jag följer turneringen bakom ena målet, där det bedrivs fördjupade diskussioner om allt som inte har med sport att göra. Singeltjejerna planerar sin röjkväll och det pekar mot ett ’jäkla sjöslag kring Stureplan och alla inneställen. Musikalisk framtid ligger hos dessa unga individer. Jag pekar på Stim-huset, deras blivande beskyddare. Matcher avverkas, 2-0, 1-4, 6-2 och nu har jag fått nog i den svinkalla nordanvinden. Kaknästornet verkar ha roterat flera varv sedan ankomsten. Jag går mot Filmhuset, vänder mig om och betraktar den sista matchen, från västra långsidan. Halvlulliga ungdomar spelar ett bedrövligt passningsspel och domaren har konstant en öl i handen. Nu blåser han av matchen och jag blåser nästan av Gärdet och följer med vinden mot ett befriande Södermalm.

Johan

Jag sitter bakom enbusken, egen soffa, Skinnarviksringen, utsikt över stan. Mängder av byggnadskranar står uppställda på andra sidan Riddarfjärden. Det verkar som om de bygger om hela stan och jag kommer ihåg alla träbroar man strövade över på det tjusiga -60-talet. En, två, tre, fyra gigantiska kranar. Stadshusfasaden ser ut att ligga i ett saneringsområde. Vinden kyler; vattnet, nere vid södemälarstrand, krusar sig i vindbyarna. Hela parken invaderas nu av hundar som rusar runt på gräsmattorna. Hundägarna tala med varandra, på något urfånigt hundspråk, sådant där messnack. Det låter otroligt löjligt. Nu jämför de olika sorters hundfoder och hur intresserad av det är jag, men min nyfikenhet tillåter inte att rygga för tjuvlyssning.

Stadshuset ringer in eftermiddagen, 14.00 och jag har tillfälligt satt mig på just denna soffa, på min väg till Årstaviken. Fåglarna håller hov i varje buske. Fågelsången tränger sig in mellan alla hundskall. Visst är det väl kotrasten som kular där borta i lövverket. Gulsparven är tillbaka. Den förföljer mig varje år och jag förstår fortfarande inte det signalerande budskapet. Men nog försöker den berätta något för mig. Här sitter jag bland all grönska och känner inte igen ett enda träd. Men nog blommar syrenen där borta. Häggen kan jag känna i min överallergiska näsa. Annars luktar det mest hav, brisen ligger på från vattnet. Maskrosorna slokar i gräset. Detta ogräs som alltid förgyller min sommar. Carl-Anton skrev en visa om maskrosen, för att inte tala om tjärdoften, sommarens verkliga luktkänsla.

Trafiken på andra sidan Riddarfjärden, Norrmälarstrand, rör sig som ett pärlband; Kungsholmens yttersta gräns, där båttrafiken just lagt till för säsongen. Skinnarviksparkens klippor solar sig i en halvdisig dag och studenterna har börjat sina eviga avslutningsutflykter. Enbuskens grenar vajar över mitt huvud. Fiskmåsen glider fram mot nästa bytesområde. Parken är under renovering. Schaktmaskinen står hotfullt nära en diskuterad staty och planteringar ombesörjes. Citronfjärilen möter humlans flykt borta vid körsbärsträdet. Då kommer mängder av utryckningsfordon, tjutande rätt in i parken och stör hela friden. Hundar, hundägare, fåglar, flanörer och jag flyr tillbaka till stadens gyttja, till verkligheten mellan bilavgaser och tunnelbanesystem.

Johan

Tjajkovski Pianokonsert nr 2

Rachmaninov Symfoni nr 1

Dirigent Alexander Lazarev

Solist John Lill

Tjajkovski verkar ha lagt all sin skaparmöda på den första pianokonserten i b- moll. Det fanns tydligen inte mycket kraft över till komponerandet av den andra pianokonserten, som inte imponerade på något sätt. John Lill var duktig på sitt piano, Lazarev försökte få igång filharmonikerna, men det var som vanligt segt och oengagerat. Man frågar sig lite lätt varför man tar upp en sådan komposition på programmet.

Symfonin av Rachmaninov var betyligt mer genomarbetad än Tjakovskij och musiken "flöt" på ett helt annat sätt och filharmonikerna fick jobba mer och spelade betydligt bättre än i första verket.

Hampus Lindahl

Pojken har matteläxa. Han läser högt:

- ”Mellan Växjö och Halmstad är det 134 km. Lägg till en km och dividera med nio. Då får du veta hur långt det är mellan Malmstad och Alvesta”. ”Mellan Väskjö och Halvstad, mellan Halvestad och Helvetet! Men fan, fan, fan, jag fattar ingenting!

Jag lyfter blicken ur stekpannan, flyr genom fönstret ut i sommaren och minns. Minns ledan vid talen, alla orden att skriva. Alla fel på matteprovet, det logiska var inte logiskt. Ett helvete att inte fatta, att se kunskaperna vara inom räckhåll men ogripbara, att ha skammens rodnad på kinden och i hjärtat en förkolnad eld.

Lotta

Repetitionen

Repetitionen börjar med den första sången. Att repetera med redan inspelat material kräver stor kunskap, koncentration och framförallt känsla för puls och timing. Jag håller min egen musik under dirigentpinnen; följer musiken istället för att musiker ska följa mig. ”Det finns ingen sång till dig utan det ordet kärlek”. Sångerskans klang vårdar tonerna på ett gudomligt sätt. Precis som det är tänkt. T.o.m de stora sprången får en exakt intonation, en röstvirtuos med stabil teknik. Vi tar oss igenom den första sången ett flertal gånger; olika tolkningar, väljer en skör linje framför den självsäkra. Stora vibraton suddas bort, för att till sist finna enkelhet, ett rent uttryck. ”Ordet som jag använt finns för att du och jag ska älska varann”. Den sista meningen landar på grundtonen. Orkestern leder sedan känslan till en förväntad åttondel, som vill klinga för evigt.

Pulsen stiger, med den dramatiken och ”lakanets minne av kropp”. Den andra sången. Just det att tematiken hela tiden upprepas, med små förändringar, gör det svårt att memorera tonföljderna. Vi repeterar i avsnitt, med pulsslagen som vägledare. Temperamenten skiljer sig markant, från starka spår i natten till triolers svävande otydlighet. Här får sången inte mycket stöd av orkestern; rösten måste lita på sin egen förmåga. En medveten tanke för att åskådliggöra osäkerhet, att aldrig kunna kontrollera känslan. ”Vet du himlen är av sten. Allting flyger genom den”. Svagt stillastående. Sångerskans mellanregister strålar. Här fungerar rösten bäst; klart, naturligt, utan manér. Sången är svår, omväxlande, två temperament. Även att musiken har den forcerande dramatiken vill jag ha sångstämman avspänd och jag tror vi finner en fulländad tolkning till sist.

Den tredje sången, en fransk tanke, fungerar bra från början. En vals, en synkop och allt är igång. De breda intervallerna är inget hinder, tvärtom, en tillgång, en anspänning. Tre tillstånd förenas, återkommer naturligt; men visst vill jag ha orkestern fetare, större stråkklang, så att sången får mer tyngd, stöd på sin väg mot höjdpunkten. ”Våra mörka silhuetter”. Detta ska nästan berättas, sjungas teatraliskt. Hon framför detta magnifikt. Tretakten är helt avpassad och orkestreringen böjer sig blygsamt för en framträdande sångstämma. Reprisen känns rätt placerad och jag vill att hon ska utföra den annorlunda än vid första presentationen, kanske mer moget: ”Jag minns en dröm, ett svar på den frågan”. Flöjten har just introducerat frågeställningen och sopranen arbetar sig igenom väldiga språng, som står för spänning, men som samtidigt behåller en viss lätthet. En konst i sig. Synkopen är tillbaka, fyra avslutande takter och fransk doft försvinner i en sista takt.

Tempot höjs, men musiken står stilla. Fjärde sången har ett kärvt språk. Sekunder, små steg fram och tillbaka. Detta är inte lätt att sjunga, kräver mycket av rösten. Vi repeterar inledningen gång på gång och sången småretas mest hela tiden. ”Du och jag, en och en är vi två av oss. Två om oss, oss är vi, du och jag”. Texten inbjuder till celler, imitationer som leker, precis som orden fantiserar. Hela introduktionen svävar i stillastående, i ett högt tempo. Sedan kommer pulsen och förlöser musiken. Koloraturen kräver röstakrobatik, men här finns inga problem. Sångerskan sjunger igenom partiet som den enklaste strof i världen. Vi närmar oss slutet av den sista sången. Tvåstrukna oktaven är beständig: G, Ass, Gess, G beskriver ordens undertext. Stramt tonlandskap, där ett c-mollackord grundsätter kromatiska rörelser, som i sin tur håller ihop taktdelarna för att ändå till sist vila sig mot ett stumt taktstreck.

Johan

Så hade de till sist sin avslutningskonsert, musikproduktionseleverna på Kulturama; som en föreställning i två akter. Avgångselever, alltid lika svårt, examination och sedan försvinner de för alltid. Jag har kämpat med problemet i över 30 år; elever som går ut i livet och möjligtvis hejar man på dem, tillfälligt när man oavsikligt stöter på varandra i framtiden. Men nu står de här på scenen, i verkligheten, det är dags för en annorlunda föreställning. Ljussättningen beskriver tillstånd, för det handlar mycket om tillstånd. Mozart är i centrum, 250 år för sent. Hans musikvärld krockar med föreställningens mixade zoner; klanger som den gamle mästaren förmodligen skulle ha gillat. Studenterna visar upp imponerande färdigheter. Kompositioner planteras nu ut i en episk handling och genommusikaliska tendenser sträcks ut i scenisk gestaltning. Genom vatten, eld och ilska omtolkas musiken mellan berusande fångstlinor och suggestiva mellanspel. Den tekniska återgivningen är lysande. Här behövs inga volymer eller förvirrande effekter.

Nu delar artisterna ut öl till publiken, ett grepp i ren performancestil; detta har väl då aldrig hänt i dessa lokaler förut, en rebellisk inställning, till för allas eftertanke. Så här, lagom efter en kort paus är vi redo för nya, provocerande nummer. Jag känner igen musikaliska principer från elevernas etydarbete, nu utvecklade i alla dess parametrar, noggrant genomarbetade, ofta med väl valda, samplade ljudkällor. Den föreställande orkestern, utan synliga instrument, dirigeras av Mozart, som återigen intagit scenen. Ljussättningen följer stråkförändrade skuggor, i en känsla av ”seriöst” tonsättande. Rökmaskinerna lägger ut anakronistiska rökridåer just när tiden står still. En livsbejakande text citeras och musikaliskt fragment sprids i konsertsalen. Stoftet lägger sig i våra knä, går vidare, för att sedan skugga väggarna. Hon sjunger trådlöst, medan tomma ansikten ser rakt igenom oss, genom tiden, i ljuset av något annat, en sista ton, andning, svart, slut.

Johan

Varför har vi inte musikbildade kritiker på våra tidningsredaktioner längre, en dagens Petersson-Berger, en Moses Pergament eller en Ingvar Karkoff. Och då menar jag bildade, inte bara att de stakar sig fram i notskriften. Jag vet att det anses snobbigt, men tänk er en litteraturkritiker som hjälpligt kan ljuda sig fram genom orden. Det vore givetvis omöjligt och här kräver man skickliga litteraturvetare, kanske författare. Musikrecensioner ser också ut därefter; mycket kring musiken, intellektuella utflykter som inte har med själva musiken att göra. Man talar gärna om flotta dirigenter och solisters manerade utspel etc. Jag vet att kritiker ”skryter” om att de kan läsa partitur. Jag vet också att de flesta av dessa kritiker läser partitur som små barn studerar pekböcker. Om musikkritikerna hade en uns av den insikt som mina studenter på Musikhögskolan har skulle de kunna ge intressant upplysning till sina läsare, upplysningar som borde vara självklara. Det är svårt att förstå deras kaxighet och position. Musiklyssnare behöver ofta vägledning för att få djupare kunskap om ex. ett verk. Att peka på viktiga händelser i musiken kan få upplevelsen att bli både starkare och mer tilldragande. Som komponist vill man hellre att den vanliga publiken, som ofta är väldigt kunnig, ger sina synpunkter på musiken än dilitanta kritiker och jag förstår inte hur de vågar påstå saker som i många fall är helt felaktiga. Tänk er en litteraturkritiker som citerar den roman han recenserar och att det sedan visar sig att orden inte ens finns i boken. Nej, musikkritiker bör ha lika stor insikt i musikens språk som det svenska språk han eller hon uttrycker sig i.

När det gäller recensenter i pop och rockbranschen är katastrofen total. De talar aldrig om musiken, har förmodligen inte den blekaste aning om enkla ackord, låtars uppbyggande, spänning-avspänning etc. Precis som i konstmusiken är detta respektlöst mot musiker och publik. När vi undervisa våra elever på Kulturama, musikstudenter som är kunniga och har koll, lär vi de låtskrivandets grunder och beståndsdelar, trender, sound, stil, form, tematik, allt som behövs till kompositionsverkstaden. Givetvis får de också all tänkbar bildning i musikens skriftspråk. Man bör alltså veta att många av dagens pop och rockmusiker besitter stor kunskap och recenseras av folk som inte kan A i musikens alfabet. Ändå ska dessa figurer berätta ”väsentligheter” för sin läsekrets. Den vanligaste frågan som ställs av studenterna är: Hur skriver man en hit? Kritikerna skriver givetvis rundkännande blajsnack. Men sanningen ligger givetvis i musiken, ibland konventionellt enkelt, ibland sofistikerat. Det är lätt att förklara. Jag vet, fråga mig.

Till sist: Ibland läser jag Johan Norbergs artiklar i Tidningen Vi. Äntligen en musiker som skriver om musik, dessutom med ett flinkt och listigt språk. Han vet vad han talar om och därför fri att utveckla sina resonemang och jag lovar att läsaren känner av det direkt. Han famlar inte i okunskap. Han skriver om musik. Så musiker, fatta pennan så vi slipper ”PelleJönsar” som ”förståsigpåar” om musik!

Johan