Hagströmbasen håller tempot med slipade strängar. Basisten driver medmusikanterna till vansinne. Dialogerna finns både i stämföringen och i den verbala diskussionen. Gitarristen vill gå in i hjulet efter andra reprisen. Här uppstår förvirring och blåsinstrument tuttar i kör.

Swingtempo, fria solon, gåbas och gitarrkomp med hårt plektrum håller beatet på plats. Trumsolot markerar att låten snart är slut. Lasse Lönndahl's foto är uppsatt på dörren, med autograf och svartvit look. Operettcharmören ler ett välkänt leende, med ett friserat, klassiskt hårsvall.

En klassiker spelas upp i moderat tempo. 1917 var det heliga året då låten spelades in på skiva för första gången. Klarinetten vädjar i ett något högt läge, medan trumpeten improviserar kring ackord som ideligen upplöses. Repetitionen består av att repertoaren spelas igenom, låt för låt, oftast i B-tonarter.

Gitarren klingar rent och tydligt, fyller ut den annars traditionella dixieklangen. Det gäller att läsa noter, sedan metronomen initierat alla tempo; ruggiga tempo och nåde den som sacka. Saxofonen kilar in små improvisationer mellan huvudtema och mellanspel; intonation, en andra version, kanske en ny vision.

Vokalisten sjunger om något som inte går att uppfatta. Men det låter bra och snart är sommarsäsongen igång; spelningar varenda vecka, i glada jazzgossars tecken, vad det nu innebär. Slutackordet kommer abrupt, det är paus och nu börjar själva livet.

Johan

Slottsruinen ligger som en kuliss på Allvaret, så naken, så ihålig. Branden härjade på 1800-talet, just före Karl de fjortonde Johans inträde. En seriös vind blåser snålt. Vi betalar inte, vi betalar inte, just för att lyssna till viskande väggar; slottets historia i diktform, en ljudkuliss. Rummet vetter mot Kalmar sund, där vita gäss talar om krabb sjö. Blå Jungfrun gläntar på sikten, precis där kustremsan tar vid. Heijdenstams märkliga historia fångar fortfarande mänskligheten, i ett ljus som uppstår på öns baksida.

Slottsruinens katakomber klättrar upp våning för våning. Jag hissnar av höjden och håller mig i sliten beläggning. Spöktunneln förbinder olika borggårdar och vi dyker upp både här och där. Ölands Allvar sträcker ut sig mellan sund och landsväg. Jag vandrar i redan för torrt gräs. Grusgångar har nu asfalterats. Den fasta kalkstensbeläggningen plågar redan trötta stadsvandrare. Kaffetorpet har kungligt sigill. Revisorns givmilda bjudning gör kunglig maj:t ännu rikare, till den grad att väntan på läckerheter blir alltför lång. Landsvägen riktar sig nu söderut. Fastlandet tryggar åter en påtvingad "semester", som ännu inte ser något slut. Jag glider över Ölandsbron även detta år, även denna sommar.

Johan

Midsommar, varför alltid midsommar, just nu, när man ändå inte har tid med högtiden. Alltid samma ångest. Sju sorters blommor, fästingar, snapsar, löjliga tal, felaktiga förväntningar, sill, strömming och allt annat som kan plåga en sen midsommarafton. Ungdomens midsomrar gick ofta till Öland, de vilda campingplatserna; blött, förvirrat, instängt. berusat och som man i dag knappt kommer ihåg. Bilköerna till Öland var enorma, i en riktning, från fastlandet till ett asberusat firande på solens ö.

Barndomsminnen talar också om bilköer, då till färjorna, som sedan transporterade alla fordon över Kalmar sund. Vi pojkar arbetade som biljettkillar i bilköerna och aldrig glömmer jag midsommaraftonens långsamt rullande bilkaravaner. Och visst fascinerades vi av alla raggaråk av amerikansk modell och de senaste motorcyklarna, samtidigt som lokalbefolkningen dansade in midsommaren.

Ett vuxet midsommarfirande blir alltmer städat, med snyggt designat sillbord, lättöl till snapsen och möjligtvis ett blygsamt tal till sommaren. Vegeterianerna måste få sitt; pajer, råkostgratänger och sallader till potatisen. Den ljusa natten blir ofta inte sen, om nu inte näktergalen håller låda hela natten. Att tälta är inte att tänka på, men jag kommer fortfarande ihåg stämningar, lukter och själva tillvaron; att vakna upp vid soluppgång, svettig, törstig och kanske helt avsaknad av minne och lokalsinne. Tack gode gud för vuxenlivet och en sansad midsommar och visst räcker det med minnet av alla synder då de fortfarande existerade.

Johan

Transporten kom redan klockan nio, det var bestämt sedan tidigare. Jag lyfter in mitt tunga kolli i en trång cabriolet. I alldeles för hög hastighet svischar vi ut genom Stockholms södra förorter. Miljonprogrammen följer oss genom kurviga motortrafikleder. Det går fort. Jag pekar oavbrutet på hastighetsmätaren och längtar efter en jämn farthållning. Södertälje, min mobil ringer oavbrutet; vänner undrar hur det står till med en insjuknande mamma. Den gula saaben kryssar mellan filer. Vi fikar redan i Nyköping. Blaskkaffe och ostfralla. Hur bär de sig åt för att få det att smaka så illa?

Norrköpings alla rondeller håller farten i tyglar. Här åker vi alltid fel, så även denna gång, hamnar som vanligt i hamnkvarteren. Det tar en stund innan vi är uppe på stambanan igen. CD-spelaren strejkar. Det tar tid innan mina sångcykler klingar i kupén. Till sist hör vi sångerna mellan Frank Sinatra's fraseringar. Nu sover vi på en busshållplats på E22. Tio minuters tupplur gör susen och nu går det fort igen; hastighet då körkortet definitivt kan ryka. Chauffören bryr sig inte. Han tycker det är OK.

Kalmar län. Här börjar de dåliga vägarna. Fast mittenstaket håller olyckorna borta. Tindered och lunch; vägrestaurang av den bättre sorten, vid en insjö strax utanför Västervik. Vi serveras relativt vällagad mat och tidiga badgäster dyker från bryggan. Sportbilen väntar på oss. Vi far iväg och letar efter en bensinmack. Fartvidundret dricker kollosala mängder och det fylls på med 99 oktan. Välkända orter passerars och nu klingar musik från den välmatade CD-spelaren igen. Kalmars förorter dyker upp. Vi lär oss aldrig vilken infart som gäller, men nu åker vi mot centrum och några dagar utanför storstadens malande budskap ligger framför oss.

Johan

Vi kom till ängen redan vid fyratiden. Trettio år sedan, minst trettio år sedan. Ändå känner jag igen de flesta. Osäker på om de känner igen mig, jag som sällan sätter min fot här. Midsommarafton, regnet hänger i luften; snålblåst nere vid södra revet. Midsommarstången är blygsamt utrustad och folkdräkter vandrar förbi. Ringlekar, dragspel och fiol; aldrig glömmer vi detta och jag ser mig själv, som ett ljusblont glin, på vagnen, bland björkris, prästkragar och timotej. Nu dansar barnen närmast stången: "Sju vackra flickor i en ring", "vara den den vara vill", klapp och snurr och sedan är det pojkarnas tur. Det är midsommarafton.

Tonårskamraterna står uppradade, med barn och barnbarn. De ser stolta och lyckliga ut och de har just övertagit sommarvillorna från nyss avlidna föräldrar. Caje står längst bak, sommarklänning, stråhatt och ena handen på sin fars axel. Visst känner jag igen henne, nu fyra barn senare. Ansiktet är sig likt och nog rinner minnet till när hon beskriver livet på sin alldeles speciella dialekt. Jörgen känner inte igen mig. Jag upptäckte honom direkt. Han bor vid vattnet, bygger ny brygga, det gamla barndomshemmet mellan Larssons och Strümpels domäner. Hans föräldrar var min farmor och farfars bästa vänner och jag har gått i deras släkt sedan barnsben.

Rut är långt över 80, mor till vännen från tonårstiden. Nu pratar vi som om ingen åldersskillnad ligger emellan oss. Hon ger oss ett dödsbud vi inte vill höra och ett midsommarfirande tystnar plötsligt. Regnstänk illustrerar stämningen, under det att säcklöpning och potatis på sked pågår runt midsommarstången. Så mycket folk. Jag känner igen dem allihop, men känner knappt någon. Våra grannar kommer i trupp. En gång var de tre barn, nu tre stora familjer, med vagnar och skrindor, som en hel klan. Det lyser familjär trygghet över dem. Vi växlar artighetsfraser, som sig bör en sådan här afton. Nu är det godisregn på ängen och alla barn rusar omkring bland kola och karameller. Trettio år har gått. Vi är alla här igen och på något sätt känns det som igår. Det är midsommarafton.

Johan

Det har inte blivit något skrivande den senaste veckan; en stor saknad, nästan som livet stått still. Ingen musik, inga berättande texter. Men de upplevelser som runnit förbi de senaste dagarna har varit så smärtsamma att tiden för beskrivning inte funnits. Dessutom har det inte funnits något rum för internet. Men tack alla vänner för att ni finns, funnits nu när frustrationen var som värst, när livslinan var som tunnast, när ytterkanten visade upp sin mest skarpa egg.

Johan

Att var eller inte vara

Att det skulle bli så här kunde inte ens jag förutse. Hela året har jag i och för sig förstått att dagen skulle komma och ensammare i livet har det nog aldrig varit. Musiken håller mig på fötter, då annat försvann runt hörnet. När jag går på Stensövägen ser jag en gammal händelse passera förbi, strax efter jag lämnat sjukhuset. Denna stadsdel är fortfarande för mig okänd; har egentligen aldrig velat kännas vid den. Men jag minns den gamla kiosken, där vi en gång i tiden köpte godis; en kiosk som nu förvandlats till gatukök .

Jag lämnade mamma på akuten när de körde henne till röntgen. Sjukhusmiljön känns mer lidande på sommaren. De eviga korridorerna driver mig till att totalt tappa lokalsinnet och jag hittar knappt ut. Mamma var nöjd med omvårdandet. Jag går ut i solen för att på något sätt ta hand om efterspelet. Jag vill inte återupptäcka barndomsstaden, ser mig inte omkring; fokuserar på mina steg, trötta, sömnlösa steg.

Nu passerar jag järnvägsövergången. Den gamla biografen finns fortfarande kvar. Det ryktas om att det är Sveriges äldsta biograf, som nu visar upp en nyrenoverade fasad. En gång gick jag på nattbio här. Jag minns inget av filmen, då jag sov under hela visningen. Slottsallén är smyckad med pilar och kastanjeträd. Det nya konstmuséet är väl dolt mellan dammen och stadsparksrestaurangen. Nu känner jag havsdoften och stegen bär nu in mot Kvarnholmens lördagsrusning. Det börjar regna. Turister stressar omkring mellan sekelskiftsfasader. Kullerstenar, jag går på kullerstenar och trasiga skor vinglar omkring mellan rännstenarna. Brunnen, på Larmtorget, känns alltid lika felplacerad, till höger om mitten, där ingen lägger märke till den. Jag går med en tyst tanke, Storgatan fram; mot ett överfullt Stortorg; ett modernt jippo. Här är allt ytligt. Jag tänker på mamma, som väntar på röntgen, någonstans där borta, i ett nybyggt sjukhus.

Johan

Livet tar nästan slut. Sommarens inträde stannar Sverige. Allt handlar om avslutningar. Snart blir det bara jag och dikten kvar. I går var det årsavslutning på gymet, vattengymnastiken tar semester. Jag tog i alldeles extra, för att liksom markera min fysik; påminna om att jag återkommer till hösten, då Sverige startar upp igen. I tisdags hade vi avslutning på Kulturama. Eleverna sprang ut. Sedan var det personalfest, med buffet, dricka, musik och fotboll på storbildsskärm; Sverige - Grekland 2-0. Äntligen något som inte tar slut, EM, alltså, inte än så länge.

Vår skiva färdiginspelades i helgen, snart slutmixad. Sångerna klingar i min skalle. Plattan kommer ut i höst, då vardagslivet börjar igen. Nu slutförhandlas nästa kontrakt. Ny musik ska skapas, en ny historia ska berättas. Musikhögskolan, min andra arbetsplats, slutade den 5 juni och ett studerande studentliv tar tillfällig semester, en generalpaus i utvecklingen.

Nu stänger sommaren Sverige. Vi är många som inte kommer att befinna oss där vi borde, i vardagen, mellan våra egna väggar. Min musik finns aldrig i andras semesterparadis, bara i min egen vrå. Öland väntar. Inspirationen kan ibland dyka upp mellan kalkstensrösen och allvar, frön som kan bära frukt fram emot hösten. Ett läsår är avslutat. Ett sökande råder och jag förbereder nästa års insikt. Musiken står stilla. Det ska nog vara så och snart är det midsommar. Skål!

Johan

Nu har jag väntat i en kvart. Varför är folk alltid försenade? Tjänar de något på det? Jag är aldrig försenad. Tjänar jag något på det? Grannskapet är exklusivt, övre Östermalm. Fint ska det vara. Jag vankar fram och tillbaka mellan Karlavägen och Valhallavägen. Nypolerade lyxbilar står uppställda på parkeringsplatsen. Bakom fasadernas burspråk gläntar överklassen. Nu hörs det spridda applåder från något evenemang på Stockholm Stadion och jag går i väntans tider.

Det har gått en halvtimme. Då kommer regnet. Vad är meningen med det och varför står jag här och väntar? Skyfallet får mig att ta skydd, står tätt intill husväggen. Det droppar lätt på hjässan. Det är nästan som en tropisk regnstorm. Varför står jag alltid och väntar på folk? Varför går jag inte? Just nu tillåter inte skyfallet någon förflyttning. Trottoarerna flyter och jag behöver gå på toaletten; och när man behöver det och inte kan behöver man det ännu mer.

Nu har jag väntat i nästan 45 minuter och jag står kvar, tillåter mig inte att bara gå; står väluppfostrad och väntar och kan inget annat göra. Tänk all den tid man väntat i livet. Sammanlagt kanske flera år; tid som förlorats bara för att människor inte kommer i tid. Eller kan vara så att vi behöver den tiden, väntan, för att dynamiken i livet ska få balans. Regnet avtar. Det droppar från taken. Solen återkommer och väntan står åter i ljus. Nu ser jag dem långt borta. De går långsamt och jag ser ut som om jag väntat länge, nästan en timme. Det blir ändå ett hjärtligt möte. Äntligen är tiden på min sida.

Johan

Har ni hört historien om Simon and Garfunkel, återföreningen av den världsberömda duon och konserten i Central Park? Jag vet inte hur pass sann den är, men ganska kul i alla fall. Allt började med att konsertpromotorn Ron Delsener ringde upp Paul Simon och en förfrågan om han ville göra en gratiskonsert i Central Park. Året var 1981. Delsener hade tidigare ordnat konserter med bl.a. Elton John och James Taylor, men ville nu att en av New York’s egna artister skulle uppträda. Paul Simon ringde då upp parhästen Art Garfunkel, med frågan om de inte kunde göra konserten tillsammans. Garfunkel tackade ja och resten är musikhistoria. Det blev en av de största konserterna någonsin, mellan en halv och en miljon människor.

När man senare skulle redigera materialet för en kommande skivutgivning visade det sig att det fanns mängder av publikljud som först måste ”tvättas” bort, ett noggrant och tidskrävande arbete. Helt ren från publikpåträngande ljud gick det inte att få. Bl.a. uppstår det en överraskande kommentar i fjärran när Paul Simon spelar introduktionen till Scarborough Fair. Det kända fingerspelet får hela Central Park att tystna. Det är då följande kommentar hörs på ren göteborgska: ”Heja Örgryte”!

Johan