Juli, 26 grader varmt. Ute på gården är det som vanligt; mer växtlighet, annars som vanligt. En stor gård inringad med mängder av hus, röda med gröna tak. Jag njuter av att bo här, ibland skäms jag. Varför? Vet inte och fjärde våningen är lyx, kanske den enda lyxen i livet, vad vet jag. Det är folktomt på gården, bara svalorna och jag. Så många lägenheter. Alla verkar vara på semester. Inte jag, jag jobbar och varför ska man inte göra det då ändå inspirationen kallar på. Nu rör det på sig lite, grannar som är ute och sopsortera. Helgens förlustelser kraschar nu genom buteljhålen. Berså, jag sitter i vår berså, med inbyggd träsoffa och fastnitat bord. Här satt vi i maj månad och det känns som i förrgår. Jag är inte ett med tiden, den går och jag står, oftast still.

Juli, fortfarande 26 grader, fast nu har solen tillfälligt gått i moln. I dag är nästan ingen hemma, inte jag heller, jag är ju på gården. Men nu hör jag min telefon ringa, genom sovrumsfönstret, många signaler, nästan pinsamt och jag låtsas att jag inte bor här, fast jag bor på fjärde våningen. Nu lägger den ettriga ringsignalen av. Skönt! Undra vem som ringde så frenetiskt så här mitt på dagen? Är inte alla på stranden? Inte flickan i porten bredvid. Hon kommer hem efter en promenad med hunden. Mobiltelefonen vibrerar, ett SMS. Jag tar ingen notis om det; förmodligen operatören som ytterligare kommer med ”erbjudanden”. En sval bris väcker upp ett dåsigt humör och jag använder avlägsna flygplan som borduntoner till nykomponerade truddelutter. Då kommer flickan med hunden tillbaka. Hon är med tiden. Det är inte jag, jag har stannat.

Johan

Flygeln är en Bechstein, med en flyhänt historia bakom sig. Känsliga fingrar har hanterat anslaget vårdat och ömt. Mellanregistret känns ombonat, medan basen spretar lite. Pedalerna beter sig lynnigt, svarar inte på kommandon. Nu klingar Sibelius, Stenhammar och Mankell, som en sommarsoaré, i en tidlös salong, där två pianister utbyter erfarenheter. Jag är en av utövarna och presenterar nya pianoalster. Visst är det gudomligt att låta musiken klinga från en inställdsam flygel, till skillnad mot ett ostämt vardagspiano eller en död digital återgivning. Samklanger blandar sig i rummet. Nu lägger vänsterpedalen ytterligare en slöja över tolkningen. Vi utbyte musikalisk praxis och nu rusar jazzjablonerna över klaviaturen, eller varför inte en ballad av Lars Jansson efter Sibelius trista vals.

Mina körstycken studeras nu noggrant. Basstämman sjungs igenom med omsorg. En digital version beskriver helheten; kallt, livlöst, utan mänskligt värde. Tenorstämman har en viss betydelse, inte bara vara mellanstämma, ett långt solo, fast i tuttibesättning. Jag sjunger ur altstämman, i falsett, samtidigt som digitala sopraner övertagit den solistiska rollen. Visst känner vi igen stycket, den franska visan, nu i körversion och nog är det snåriga stämmor ibland, allt för att få till den rätta aromen. Bechsteinflygeln är åter i tjänst. Jag spela Dollar Brands ballad om ett annorlunda bröllop, som en långsam gospel, där överviktiga intervaller är kärnan; så enkelt, så fulländat och ett sista kvartsextackors låter nu flygelns klang försvinna ut i natten.

Johan

Postat av Hampus Lindahl, 30:e juli 2008, kl 08:59:

Två och en flygel
Skriver den oduglige deckarförattaren
Mankell även musik?

En sång lik denna har jag aldrig komponerat förut. Beställningen är också speciell. Förspelet till sången flödar, nästan som Bach, fast jag knackar hela tiden på dörren. Det är ett bygge, mitt skötebarn; det trettionde preludiet ligger som grund, små byggstenar kommer därifrån, en liten andning. Men det räcker och själen går aldrig ur. Sångstämman förändrar förutsättningarna, utvecklar tonaliteten; knoppar från solostycket växer nu i en helt egen värld. Texten bär just denna känsla, i poetiska fåror, där rytmen delar av orden på mitten. Synkoper vaggar pulsen i otakt. Det känns nästan som om melodin går sönder, vickar till lite och igenkännandet blir med ens främmande. Pianot lever mellan tre grundackord, i en obetonad värld, som fyller igen alla luckor; motrörelser, parallellrörelser, obekanta språng och upplösningar som vädjar till grundtonen. Sidotemat iaktar sekvenser. Tonaliteten växer igen och vi befinner oss åter tillbaka till introduktionen, nu som ett utsmyckat mellanspel. Är detta högtidsmusik? Kanske om man ser högtiden på detta sätt. Nu känns pulsen igen, en upfylld förväntan i bedräglig upplösning och jag känner mig road av uppgiften.

Det trettionde preludiet sneglar nyfiket, med åttondelar ihoptossade i två linjer; så försiktigt att kontrapunktiken knappt andas. Stycket är tänkt för vänster hand, men växer nu i två händers hantering, tio fingrar med få toner. Varför berör just detta stycke? Så skört, så avskalat, så ömtåligt. All koncentration läggs på anslaget, klang som ska binda den överliggande melodin. Öppna kvinter och stora sexter står som horisonter vid styckets tre vägskäl. Musiken vilar i mittfåran, att minnas just före rekapitulationen.Temats återkomst är väntad, nu i en försiktig variation. Terserna är rikliga, kompletterar den polytonala upplevelsen. Jag fingrar på styckets avslutande takter och jag saknar redan hela verket, i tanken att fortsätta spela takterna om och om igen. Slutklangen upprepas och jag känner mig något berörd av uppgiften.

Johan

Postat av Aryan Schmitz, 29:e juli 2008, kl 07:38:

fel belopp
Min bank ville inte ha 30 kr för att ta ut pengerna utan hela 50 kr per avi!

/Aryan

Banker. Vad finns kvar av all genuin service, vänlighet och personlig kontakt? Som grabb gick jag bankärenden åt Musikcentrum. Det var på den tiden bankerna stod för personlig service till sina kunder och för detta tog man inget betalt. Då var räntan hög, en god inkomst, men även räntan på sparkapital var god och gav avkastning till medborgarna. I dag är räntan låg, obefintlig på sparande och ingen service, till hutlösa avgifter. Helst ska vi kunder sköta allt själva, via internet och som bankerna med tiden kommer ta allt högre avgifter för. Vi betalar. Men jag undrar; har bankerna betalat tillbaka alla miljarder till bankakuten; då vi skattebetalare räddade två affärsbanker från konkurs? Vi skattebetalare som nu dessa banker avgiftsbelägger bara vi sätter foten i deras lokaler. I dag får vi inte använda vårt eget tänkande på bankkontoren, bara för att banktjänstemännen ska informera oss om att göra alla tjänster på nätet. Då kan de reducera sin personal, ta ut allt högre avgifter och tjäna ännu mer pengar. Men om jag vill bestämma över mina pengar måste jag ha dem i madrassen då? Nu känns det mer som om det är bankens pengar jag hämtar ut, på nåder.

I morse var jag på min bank, klockan tio, när de öppnade. Jag skulle göra ett bankgirouttag. Väntan var lång, lite personal i semestertider. Banktjänstemannen var sur. Han skulle aldrig få jobb i min kompositionsverkstad. Summan jag tog ut var inte stor. Han insisterade att utbetalningen skulle gå via mitt bankkonto. Av ren protest vägrade jag och jag propsade på det hårt och klart. Han blev sur, fick gå 30 meter för att hämta slantarna. För detta tog banken en avgift. ”Det går så bra”, sa jag med ett ironiskt leende. Han fick ju gå 30 meter, så nog var väl banken värd varenda korvöre. De kostade t.o.m. på sig ett dåligt bemötande till en pluskund. Jag undrar varför inte någon storbank satsar på serviceinriktning och lägre avgifter. Kan man inte locka kunder med det? Är det inte lönande, eller är det helt enkelt så att bankerna har en tyst överrenskommelse om detta: absolut ingen personlig service till kunderna, dessutom så höga avgifter som möjligt. Behandlas alla kunder så här, eller är det bar vi med påver förutsättning som utsätts för detta? Nu när räntan stiger, följer vår ränta på kapital efter? Ska det bli lönande att spara igen? Eller hur ska de få del av våra pengar nu? Jag tänker ofta på de gamla bankerna; mina springpojksärenden till Skånska banken, med växlar, checker och avtal. Bankerna slogs om kunderna och det gällde att vara serviceinriktad och trevlig mot var och en, t.o.m. en liten springpojke. Nu möts man ofta av kyla, av personer som helst vill att man sköter sina bankärenden hemma, över internet.

Johan

Postat av Aryan Schmitz, 28:e juli 2008, kl 12:11:

Dumma banker
Hej Johan,

Bra att du skriver om detta, gjorde samma typ av erfarenhet häromdagen när jag skull få ut 200 kr från ett utbetalningsavi hos en bank.

Sur ointresserad medarbetare:
-Är du kund hos oss?
- Nej
- Då kostar det 100 kr!
Hundra kronor! Det blir ju bara hälften kvar tänkte jag alltså frågade jag i förhoppning att komma undan billigare:
- Men om jag sätter in det på mitt bankkonto?
- Då kostar det 70 kronor..
aha något billigare i varje fall trodde jag, men nej:
- alltså 100 + 70, 170 kronor tillsammans
det skulle bli 30 kronor kvar så jag avstod från affären och tog mig till ett kontor av den bank jag har en räkning hos.

Där var det "gratis" men bara om jag satt in pengerna på kontot, ville jag ha de kontant kostar det 30 kronor...

Dags att ta ut alla pengar från banken innan det kostar att ta ut de från bankomaten?

/Aryan

När jag var i Kalmar gick jag en golfrunda, utan klubbor. Jag gick bara med, för motionens skull. Det blir väl så där en 7-8 km. Många tycker att golf är töntigt. Och visst har golfspelare saker för sig som verkligen understryker denna stämpel. Men det handlar också om motion och jag har vänner som fortfarande är i livet tack vare golfen och det räcker för mig. Fanatismen föder god hälsa. Kalmar golfklubb, en stor verksamhet, två banor, mängder av greenfeespelare och här tar man ingen notis om kultur och konstmusik, och varför skulle man göra det. Här får jag vara ifred från min yrkesgärning. Mina vänner spelar på röd bana, den som inte går över vattnet. De slår långt. De är ju materialspelare, når green på få slag, när de inte slår snett och det händer. Men idag spelar de galant. Det blir både par och birdies och spelarna rusar omkring mellan just spelade hål och kommande tee, i förhoppning att göra ett ännu bättre resultat på nästa hål. Jag vandrar efter golfspelarnas bestämda steg. Jag drar ingen golfvagn, jag gör inga inspel, jag letar inte efter förlupna bollar, jag bara vandrar.

Naturen omkring studerar öppna fairways. Jag studerar naturen, det lär även golfspelare göra, åtminstone påstår de det. De har nabbade skor, designade shorts - ganska fula, märkeströjor och ofta keps på huvudet. De flesta kör vagn, golfvagn. De är också designade, lätta och modebundna. Förr i tiden drog golfarna sina vagnar. Nu skjuter de vagnarna framför sig och ser nästan ut som nyblivna föräldrar, fast med klubbor i vagnarna istället för barn. Visst är det ballt, en helt egen värld. Här är det svingen som gäller, fast inte jazzswingen. Nej, golfsvingen, kroppsrörelsen som alla arbeta på hela livet; att träffa bollen med en långsam, perfekt sving. Fast för det mesta ser det stelt och konstigt ut. Men ibland dyker den mjuka rörelsen upp, då man stått rätt, koncentrerat sig och tittat på bollen. Vi står inför det sista hålet, det artonde. Alla är trötta, även jag som inte spelar. Par tre, utgångsslag direkt in på green. Lätt som en plätt. Tror ni ja. Trötta slag fördelar bollarna lite här och där. När man väl är inne på greenen är puttningen inte perfekt. Men dagen i stort blev bra och det känns, om inte annat i benen. Golf, kanske töntigt, men bra för hälsan och om man har ögonen med sig kan det också vara en naturupplevelse.

Johan

Tillbaka till rutinerna. Att man kan längta till arbetsuppgifterna är en fröjd; är det så att jag är arbetet? Kanske, är alla det? Idag är det i alla fall torsdag och jag tar en tur ut till Bromma; semesterfirare är bortresta och jag fyller på deras uttorkade krukväxter med behövligt vatten. Blommorna ser något utmärglade ut, framförallt de ute på balkongen. Det är något visst med förorten.Tyst, slow going och nu på sommaren har vardagstrafiken flytt sin kos. Brevbäraren, nere på gatan, cyklar mellan trappuppgångarna. Han verkar inte ha bråttom. Så här bor människorna i det vi ibland kallar sovstäder. Ja, här kan man nog sova gott, just utanför storstadens hets, vid utkanten av Stockholms näst största flygplats. Fast jag har ganska tyst kring min gård i stan också, endast koltrasten håller mig vaken. Bussen, som kör uppför backen, talar om att busstrejken är över och visst fick de ett avtal de var nöjda med. Jag har inget avtal, men jag är ändå rätt nöjd.

Snart ska jag gå ner till Brommaplan och köpa grönsaker på torget; helt ok kvalité, till humana priser. Verkligen inte som i Saluhallen, där tydligen god kvalité får kosta. Jag gillar torghandel, fast torghandlarna är inte som förr. De gamla torggummorna dog nog redan ut på 1970-talet. Det drar ihop sig på himlen, molnbälten blåser in från väster. Ska det bli oväder? Kanske är inte den här sommaren den bästa vi sett, men det är dock sommar och bra för en hårt jobbande kompost. Kaktusen, borta i hörnet, har inte slokat en tum, har tydligen mått som en prins i torkan, medan persiljan, framför mig, ligger över krukkanten och kippar efter andan. Jag ska hälla på några droppar vatten till innan jag går. Storstaden kallar, arbetet sliter i de grå cellerna och fyra arbetsprocesser pågår samtidigt; ett intensivt komponerande under sommarens soliga dagar, men jag är ändå rätt nöjd.

Johan

Visst borde jag arbeta; en beställning bör vara klar om två veckor och jag har inte ens börjat. Inga idéer, ingen kreativ anspänning, en sådan som bör uppstå om arbetet ska gå bra. Nu slappar jag i semestersverige, på hamnfiket i Kalmar. Vid bordet bredvid sitter två franska tjejer, typiska turister. De studerar kartor och turistbroschyrer. De arbetar inte, de semestrar och nu går de, mot nya turistmål. De var säkert studerande, kanske från Sorbonne. Vad vet jag? Här satt de i alla fall och jag såg dem och jag jobbar inte just nu, men samvetet påminner om den knappa tiden. Fast jag har tvättat sex fönster idag och tvättmaskinerna har gått i ett. Så ingen latsida här. Vädret är fint, därför ler jag.

Hur ska jag komma i gång. Förr om åren tog jag alltid ledigt på somrarna. Sedan kom skaparlusten fram emot september, i full styrka. Ledigheten hade gjort sitt. Jag längtar ofta till dessa ledigheter. I höst blir det nya beställningar, samt en hel del undervisning. Sommaren bär nu av till Stockholm igen. Kanske lite jazzfestival, kanske lite lägenhetssanering och mycket jobb. Förutom en liten beställning ska jag ifärdigställa ett körstycke och se över alla mina pianopreludier. Nu är mackorna uppätna och jag lämnar hamnfiket för en fortsatt angenäm eftermiddag i vänners lag. Kalmar FF leder allsvenskan, därför ler jag.

Johan

Att vakna på Öland är få förunnat. Morgonen är tidig, så där solig och förväntansfull som den kan vara på en avlång ö. Näktergalen drog tydligen redan vid midsommar. Nu är det tyst och jag menar verkligen tyst. För en storstadsbo är det nästan störande; tystnaden innehåller så mycket liv att små kvitter från nyvakna sparvar känns befriande. Huset sover, lugnt och lantligt. Detta är en sådan här sommarstuga där varje rörelse känns i golv och väggar. Tryggt och skönt.

Att få äta middag i solnedgång är lyx för en storstadsbo som oftast glömmer bort dagens sena mål. Solen är stark, fast det verkar vara åska på gång över fastlandet. Mullret ligger som en dov matta på andra sidan sundet. Verandan är relativt nysnickrad och sommarhuset har fått en ny frisyr; öppnat upp en gammal, sluten boning och nu fångar den inglasade fasaden in ljuset i väster. Grillat, det doftar grillat och vi påminns om en nyss upptäckt hunger. En svalkande gingrogg har just lagt en stimulerande grund i själen och nu är stämningen hög på en en tillfällig semester, på en avlång ö.

Att få påminnas om en improviserad jamsession väcker lustfyllda känslor. Detta har vi gjort under många somrar, i år också med den yngre generationen. Kända låtar, piano, gitarr och bas. Trumkompet läggs upp i dataprogrammet och snart klingar vi som en avslappnad semesterorkester. Alltid samma kreativitet, utan krav och ambitiösa mål. Det svänger. Gitarrsolot söker igenkända, öländska tonarter. Här är allt tillåtet och vi väntar in andra versen. Sången känns mogen och ackordföljderna har egentligen ingen logisk ordning. Ändå låter det naturligt när en andra stämma läggs på. Ett rungande semesterjam, på en annars så tyst sommarö. Natten somnar och drömmen berättar om att snart ska solen gå upp till en ny blues.

Johan

Kan det vara 25 år sedan vi sågs. Min barndomskamrats mamma och jag, grannen på landet. Men visst känner jag igen henne, som igår och det blir ett kärt möte. Tänk att man ha känt en människa i hela sitt liv och hon som t.o.m sett mig som bebis. Vi beställer kaffe och smörgås och sedan går vi igenom hela livet. Vad har hänt sedan sist, för visst var det väl nästan 30 år sedan vi sågs. Är jag så gammal och hon nyss fyllda 80 år.

Ett klart minne är när grannens staket skulle målas. Vi barn anställdes, Falu rödfärg och där först den gamla färgen skulle tas bort, borstas med stålborste. Ett stort arbete för smågrabbar. Jag var minst och stod till sist alldeles själv i arbetsbestyren, anlitad av de äldre kamraterna, som förmodligen var ute och badade. Men Maj, för så heter barndomskamratens mamma, upptäckte den påhittade strategin och ställde allt till rätta. Jag fick lön för mödan. Staketet blev som nytt och jag hostade i månader av allt röddamm.

Kan det verkligen vara 35 år sedan vi sågs. Det känns nästan som igår, även att decennier hastat förbi. Alla dessa somrar och visst kommer jag ihåg Majs gamla SAAB, en tvåtaktare som lät över hela bygden. Vi grabbar retade ofta gallfeber på vuxenlivet, genom äventyrliga hyss, för att inte tala om när vi gick in i tonåren med långt hår, modsmode, ungdomsmusik och diverse stimulantia. Landet var vår befrielse och vi festade som alla andra ungdomar, medan föräldrarna försökte ha någon koll på oss. Nu sitter vi här, ca. 40 år senare och försöker bena upp, tid, människor och händelser. Men landet, där allt började, har vi lämnat för länge sedan.

Johan

Postat av Stefan Idemark, 27:e juli 2008, kl 09:53:

Jag är tiden
Hej Johan!

Läste din blogg och där fanns ju vårt möte vid hamncafe´t med. Kul!
Jag ska vidarebefordra det till mamma vid tillfälle. Ha det bra!

Mamma lägger patiens, dag ut och dag in. Ibland går den ut, då är glädjen stor i huset. Då går mamma ut på promenad, kanske till slottet eller hamnen, i väntan på nästa pass, nästa strategi, nästa triumf - att patiensen ska gå ut. Kortleken är mycket gammal och sliten. Vissa kort finns bara till hälften, andra kan man knappt se valörena på. Likväl är det denna kortlek som ska användas, samma patiens , år ut och år in, samma kortlek. Jag undrar hur många gånger hon lägger patiensen varje dag. Det gäller att vara listig och jag tror att mamma håller hjärnan i trim just genom att räkna kort i olika system. Hon håller en ljudlig dialog med sig själv medan korten läggs ut; talar om hur hon ska gå vidare i kortvalet, vilka kort som bör ligga var och nu räknar hon, sedan ett dystert besked, patiensen kan omöjligen gå ut denna gång.

T.o.m när mamma var så dålig, och vi var på väg till sjukhuset, skulle hon envist lägga patiensen ett flertal gånger, utan framgång. Men på något sätt var detta ett bevis på att allmäntillståndet inte var helt uselt. Men hon var bekymrad att hon inte fick ut eländet sista gången. Det hängde på det sista kortet. På sjukhuset blev hon alldeles lycklig då hon upptäckte en kortlek bland det litterära utbudet i bokhyllan. I och för sig var de inte den vanliga, slitna kortleken. Men denna fick duga. Mamma tillfrisknade för varje patiens och det blev ett kärt möte med den gamla kortleken när hon väl var hemma från sjukhuset. Dialogerna och strategierna är nu åter igång och hon balanserar på nytt halvsuddiga spelkort på bordsskivan. Denna morgon går patiensen ut två gånger och glädjen är stor. Jag har köpt två nya kortlekar till mamma som hon inte visar något intresse. Här gäller gamla invanda kort, sådana som känns rätt i handen, sådana som vet hur en patiens ska gå ut.

Johan