Stycket ser svårt ut. Det är jag som komponerar. Givetvis inget självändamål, men det är svårt, t.o.m. virtuost. Trombonstämman tillämpar alla sina trix och knep; riktigt modern konsert, precis som sig bör. Jag känner mig trygg i partituret. Orkestersatsen är öppen och transparent, men också komplex och tydlig i vissa delar. I andra satsen bygger jag långa linjer och nog låter jag trombonen flyta ut i smäktande tonkaskader; drömska partier, där orkestern endast blir en klangvägg som växlar temperatur. Beställningen kommer från Radiosymfonikerna. Jag jobbar intensivt i nio månader. Tredje delen är en huvudstupad satsning. För varje dag stiger pulsen i kompositionsprocessen. Nästan brutala avdelningar löser av varandra; snabba tempi och hårdhänt puls leder rakt igenom en tredje sats. Reproduktioner uppenbara sig och nu är partitursidorna svarta, med en het orkestersats. Trombonen visar in musiken i en reflekterande Coda, en avslutande eftertanke. Huvudackordet försvinner ut i universum och kvar av tonbildningen finns bara en svag luftström.

Jag vet inte varför vi bestämde så, att jag själv skulle vara solist i min egen trombonkonsert. Men det kändes naturligt när vi skrev kontraktet. Vi var helt överens, beställaren och jag. Då kunde jag också anpassa komponerandet efter min egen teknik och tonbildning. Under komponerandet tog musiken helt över och jag hade egentligen ingen tanke på att jag själv skulle utföra den musikaliska akrobatiken. Och nog blev resultatet virtuost så det förslog. Men lugnet och övertygelsen fanns kvar. Konserten skulle inte uruppföras förrän ett år senare, så nog fanns det tid för instudering. Men det var då de’. Nu är det endast några dagar till uruppförandet. Nog hade en annan solist varit på sin plats, men det är så dags. Det är nog aldrig bra att uruppföra egna verk. Man är för involverad.

Av någon anledning har det varit jättestruligt med repetitionerna. Orkestern har spelat igenom verket. Själv har jag inte repeterat och frågan är hur många repetitioner det kan bli. Sista budet är att det bli ett genrep samma dag som konserten. Det är otroligt nervöst. Dessutom hittar jag inte min trombon. Vi har löst det genom att jag har lånat en trombon av tredje trombonisten i Radiosymfonikerna. Ett främmande instrument till en egen trombonkonsert.

Jag är sent ute. Genrepet blev inställt; det blir till att spela för första gången på uruppförandet. Hur kan det bli så? Nu är jag på väg till Berwaldhallen. Det är konsertdag. Jag har beställ taxi. Tiden går alldeles för fort. Kommer jag att hinna i tid? Orkestern har nog redan börjat med ouvertyren. När jag knyter skorna går skosnöret sönder, på båda skorna, så nervös är jag. Taxin kör Formula 1-lopp genom stan och äntligen är jag framme vid Berwaldhallen. Fracken sitter som ett smäck och jag hör publiken som applåderar efter inledningsouvertyren. Lackskorna gnager mina fötter och jag kallsvettas något oerhört. Betablockerarna ligger hemma på diskbänken. Nu känner jag dirigentens hand på min axel. Det är dags att att gå in på scenen. En entusiastisk publik möter oss och mina ben skakar alldeles kollosalt. Vi hälsar på konsertmästaren och jag bockar djupt mot en jublande, förväntansfull publik. Orkesterintroduktionen ljuder i Berwaldhallen och jag undrar vad jag håller på med. Jag kan ju inte spela trombon, har aldrig kunnat och här står jag med ett främmande instrument i mina händer. Dirigenten söker nu min kontakt och jag lyfter upp den tunga trombonen. Just när jag ska anlägga den första tonen vaknar jag förskräck upp ur drömmen.

Johan

En ny bloggbok, härligt röd pärm, vattenfärg. Med den sitter jag på ett hotellrum i Vadstena, tre dagars internat. Starby Kungsgård heter konferencecentret och det är här vi planerar verksamheten. Det är sent, har varit en lång dag. Nu är det bara jag och bloggboken på hotellrummet. Fast datorn laddar upp på skrivbordet. Det finns trådlöst internet. Jag har redan varit ute på nätet två gånger; har kontakt med verkligheten utanför hotellsfären.

Hotellrummet visar upp lugna färger. Varma, gula väggar och mahognylister. Lite träkänsla. Soffan är skön. Den skulle jag ha användning för hemma, fast tyget är väl ingen höjdare. TV:n sitter högt upp på väggen och nu börjar sportnytt; så här dagarna efter OS-elden släckts är inslagen ljumma. Inget för en redan trött själ. Det står mineralvatten på bordet. Hur stort är egentligen rummet? Kanske åtta, tio kvadratmeter, sen pyttehall, badrum med dusch. Vad kan man mer begära.

På denna lilla yta har man klämt in säng, fyra lampor, fåtölj, soffa, bord, skrivbord med stol och ett nattduksbord med klockradio. På väggarna hänger tre tavlor, kanske köpta på en marknad i närheten. Golvet är täckt av en grön heltäckningsmatta, inget för allergiker. Jag går barfota. Jag trivs. Jag känner mig omhändetagen. Allt är bekvämt och i morgon är det frukost serverat. Ingen disk, inget stök

Duschen är varm och skön. Jag står där länge, nästan en kvart. Huvudvärken har fortfarande inte gått över; kanske är det lantluften, men nog är jag lite stressad. Hjärtat galopperar. Varför! Vet inte. Kanske vanliga nojor. Sängen är sval. Den nyduschade kroppen gosar ned sig i 90 cm gånger 2 meter säng. Jag vill öppna fönstret, men det krånglar. Det är varmt och varför ger sig inte huvudvärken?

Rapport. Nyheterna är dramatiska och nu sätter den riktiga tröttheten in. Men visst är det lite mysigt med hotellrum och TV-tittande. Fråga mig inte varför, men så är det. Dörren är låst. Jag och ett litet hotellrum. Jag släcker ljuset och snart somnar jag och vaknar upp i morgon, även då i Vadstena.

Johan

Tunnelbanan, nästan lunchtid. Semestern är över. Sommarlovet har just tagit slut. Nya turlistor för hösten gäller och sommarens halvnakna mode är plötsligt osynligt. Skolbarnen trängs i rulltrappan och på den trånga perrongen jagar de ikapp, otäckt nära spåren. Vi är ute i god tid. Förorten vilar inte längre i ledighet.. Det rör sig även här i sovstaden. Tunnelbanestationen är liten, men fylld av resanden mot stan, mot Åkeshov och Hässelby. Behagligt varmt. Vi står ute på perrongen; fyra minuter till tåget ska komma. Skolbarnen har ockuperat sofforna. De töms när barnen stiger på Hässelbytåget. Då kommer vår tunnelbana. Proppfull. Det hemvändande folket ska höstekipera sig i stan och därför får vi ingen sittplats, inte förrän i Alvik, då vi snabbt kilar in oss på två ytterplatser.

Parfym, det stinker parfym, uppblandat med alla andra lukter som existerar i en fullsatt tunnelbanevagn. De skyldiga stinkbomberna sitter bredvid oss; två tonårstjejer som enbart är intresserade av sig själva, sina mobiltelefoner och cigaretten de ska tända så fort de stigit av tåget. De är inte alls medvetna om den förpestade aromen de sprider ut över oss och alla andra. Inte nog med det, deras tjedjerökande, kloakliknande stank blir än mer aktiv i kombination med parfymdoften. De luktar helt enkelt för ’jävligt. Vi får kväljningar och lagom till Fridhemsplan är vi riktigt spyfärdiga. Jag stirrar argt in i deras söndersminkande ansikten, men de ger mig bara tomma, intetsägande blickar tillbaka och fortsätter sitt löjliga snack om killar, sprit och just det, parfym. T-centralen, vi stiger av vid T-centralen och vi andas in befriande unken tunnelbanestationsluft. Två personer utsatte en hel tågvagn för ett lukthelvete, helt ovetande om livet omkring dem och vi kom till slut ur kvävningskänslan, till en befriande andningsväg.

Johan

Läsåret börjar. Hur många gånger har man inte varit med om det. Samma känsla infinner sig år efter år. När väl sommaren håller på att ta slut går det fort. Plötsligt är höstterminen igång och elever och lärare beter sig som de alltid har gjort, precis som om det inte existerat något sommarlov. Vi lärare möter studenternas frustration, nyfikenhet, entusiasm, eventuellt redan skoltrötthet och allt annat som kan uppstå vid en terminsstart. Musikstudenter växlar mellan högfrekvent kreativitet och den vanliga studentrollen, som bara är att vara student. Lärarkollegiet har redan tjuvstartat och klämt bort den värsta ångesten. Jag tycker alltid att det är spännande att starta upp ett nytt läsår och nog är jag någolunda förberedd. Pressen att räcka till finns, något man sträva efter, men kanske inte alltid klara av.

Årsplanering, det gäller att ha en tydlig årsplanering; att känna sig trygg och säker i sin undervisning. Min undervisning får mig också att komma igång med komponerandet. När jag någon gång säger något klokt till eleverna, det händer faktiskt, säger jag det också till mig själv, som kan utplantera sig i min egen verksamhet. Jag ger dem uppgifter, som jag även ger till mig själv. Egen undervisning ger god kunskap. Dessutom lär studenterna mig massor; det gäller att släppa in deras idéer, tankar och lust till själva skapandet och där lägga grunden till undervisningen. Jag öppnar dörrar för deras utveckling, bygger på kunskapen och håller deras kreativitet under armarna.

Johan

Hur känns det? Det går inte att beskriva känslan. Det gäller att ha killerinstinkt. Han är grym. Det är klockrent. Bollen är rund. Hon är hungrig och född till häcklöpare. Det gäller att hålla huvudet högt och att vara kall. Osvuret är bäst. Det är beskedliga tider. Här förväntar vi oss en jämn match. Han samlar ihop sig. Det gäller att ta en smäll. Enormt - fantastiskt! Jag hittar inga ord. Han är så snabb att han får de andra att se ut att de står still. Hon tar upp löpningen till en annan nivå. Vilket lopp han gör. Explosiv. Jag saknar ord. Det är små marginaler. Han räcker inte till. Man måste göra mål och det gjorde inte vi. Det är öppet lopp. Tunga namn. Ett fysiskt praktexemplar utöver det mesta. De växer verkligen inte på träd. Klara höjden med ackuratess. Många har fallit tungt. Ser ut som fågelholkar. Utväxling genom kurvan. Det var en uppvisning på hög nivå. Det är bara att gå ut och köra. Hoppas att det ska hålla hela vägen. Han kommer att få det hett om öronen. Får till det optimala loppet. En talang utöver det vanliga. Inget snack om saken. Tiden talar för sig själv. Det är fågel eller fisk. Nu är det bara att bita ihop. Får med sig farten. Stolpe ut. Stabila insatser. Det gäller att fokusera. Det ser bra ut, men det är långt kvar. Pricka formen. Det gäller att höja sig när det gäller. Sätta ribban högt. Hon spelade som i trans. Han är taggad. Det gäller att få med sig kraften. Som sagt, det är små marginaler. Med facit i hand. Det var inte hennes dag idag. Vi saknade det sista. Nu gäller det att knyta ihop säcken. Det gäller att leverera. Han är inte tillräckligt aggressiv. Nu blir hon svårstoppad. Han har ryckt till sig en ledning. Låter bollen göra jobbet. Som sagt, det gäller att hålla fokus. Än är inget omöjligt. Trycker till ordentligt. Det är domaren som dömer. De får inte släppa iväg dem. Han njuter av medaljen. Hon är avhängd. Håll i det här nu! Han slåss om medaljerna. Kör sitt eget race. Det ska göra ont. Hon verkar gjort sitt bästa. Ligga på rulle. Inte mycket att skriva hem om. De är så laddade. Han slipade rekordet. Hon var uppe och nosade på rekordet. Som sagt, det gäller att vara hungrig och taggad. Han har den kapaciteten. Berätta om känslan när du gick i mål - det är svårt att beskriva.

Johan

Ända sedan jag satt i filharmoniens programråd har ”filharmonien i gröngräset” varit en tradition; en start på säsongen, ett naturligt slut på sommaren. Men denna dag bjuder verkligen inte in oss; kallt, regn, blåst, ruggigt till tusen. Jag tvekar in i det sista och när bussen aldrig dyker upp vid Sergels torg vände jag för att åka hem, men ångrar mig, går tillbaka till busshållplatsen då regnet avtar något. Då kommer 47:ans buss, som jag tar till Djurgårdsbron; går sedan mot sjöhistoriska med tunga moln efter mig. När jag kommer fram visar det sig att jag är alldeles för tidigt ute, huvudkonserten börjar inte förrän kl. två. Filharmoniens förband, brasset och folkmusikerna ska värma upp och jag som redan fryser. Vanligtvis brukar det vara upp till 30.000 människor här. Nu, i lågtrycket ser jag bara ett fåtal tusen och TV som är här och dokumenterar allt. Jag huttrar mig fram mellan utskänkningstälten, medan andra finner värmen inne på Sjöhistoriska muséet.

14.00. Filharmonien, i förspelet till Lohrengrin. Dirigent Petter Sundkvist. Orkesterns goda form verkar ha bestått över sommaren. De låter på många sätt fantastiskt; nu med en ny chefdirigent och orkesterledningen, som står där borta bredvid scenen, har all anledning att le inför en ny säsong. Varför skådespelaren Michael Nyqvist är konferencier kan man fråga sig. Han är varken intressant, rolig eller underhållande och framförallt verkar han inte ha koll på musik. Men Sanna Nielsen sjunger behagligt, vad nu hennes sång har med en klassisk symfoniorkester att göra. Regnet tilltar och nu blåser det upp än värre. Jag står och huttrar vid mixerbordet. Pensionärerna sitter, inbakade i filtar. Filmmusik står nu på programmet och återigen frapperas jag av orkesterns suveräna klang. John Williams och Nino Rota värmer tillfälligt frusna fötter. Jag letar mig fram till muséets entré. Tjockt med folk. Lagom till allsången, då regnet lagt på ännu en växel, rusar jag mot busshållplatsen. 69:ans buss erbjuder ståplats i värmen och det är alldeles tillräckligt. Det blev ingen filharmonien i gröngräset i år, däremot en filharmonisk orkester i blötgräset och jag hoppas att det inte ska bli en ny tradition.

Johan

Fågelsången öppnar våra öron. Varför börjar vi plötsligt intressera oss för fåglar. I och för sig har jag alltid varit förtjust i fågelsång, kanske en Messiaensk försorg; men egentligen inte speciellt intresserad av fåglar. De har däremot varit självklara i närmiljön, som allt annat, inget särskilt med det. Nu är fågelsången i centrum; en CDskiva spelar upp, ena fågeln efter den andra ljuder i högtalarna. Jag kopplar läterna direkt till konstmusikens värld; analyserar den rytmiska underdelningen och intervalliska förhållanden omedelbart. Det som fascinerar är att det vid varje fågelsångillustration finns bakomliggande fågelsång, andra fågelarter. De bildar tilsammans trio, kvartetter och ibland hela orkestersatser. Vissa läten är lättanalyserade och kan enkelt härledas till ex. en oboe, trumpet eller varför inte en xylofon. Andra fåglar är mer svårtolkade.

Måsarna låter i grupp. Visst känner vi igen deras karaktärstik. Bilder om våren, fiskeläger och skärgård målas upp. Hos näktergalen finns all tematik och jag känner igen framförandet från försommarnätter på Öland och visst kan det vara förödande störande under sömnlösa tidpunkter. Men vilken orkester den lilla fågeln spelar upp. Sedan kommer talgoxen, blåmesen, bofinken och lövsångaren. Det finns minst 20 miljoner par lövsångare i Sverige, skygga fåglar man knappt aldrig ser. Men deras sång hörs och nu hör vi tonerna i högtalarna. Snabbt repeterar jag mantrat, om och om igen, för att eventuellt känna igen lätet vid nästa skogspromenad. Gulsparven. Jag undrar om Beethoven någonsin uppmärksammade Gulsparven. Dess läte är en given inspiration till en femte symfoni. Men sparven håller sig till den lilla tersen. Den lilla fågeln har alltid inspirerat mig, kanske till en ny symfoni, varför inte. Jag tror jag ska bli ornitolog.

Johan

Hur är det med svampen i år? Vi var ute och letade, i och för sig redan i mitten av augusti; nästan ingen svamp, inte där vi letade i alla fall. Det har regnat, mycket. Kanske inte tillräckligt. Men visst borde det finnas svamp. Vi var ute en hel dag, på erkända svampmarker. Här skulle det finnas mängder av kantareller och Karl-Johansvamp. Men de syntes knappt till, endast en handfull kantareller och absolut ingen Karl-Johan. Och var fanns alla svampplockare? Inte här i alla fall. Endast lokalbefolkning som undrade om vi betalat svampavgiften. De kan inte erbjuda någon svamp, endast lite lokal humor.

Resan till svampdistriktet blev lång, alltför lång. För att inte tala om återfärden. Vi snubblar omkring i en alltför snårig skog, där vildsvin bökat omkring å det värsta. Resten av oredan har den mänskliga handen orsakat och bitvis var det svårt att ta sig fram. Höjdpunkten var nog kaffet, smörgåsarna och apelsinkrokanten, som intogs nere vid vattnet och korgarna som inte ens var bottenfulla. Hur skulle vi nu ta oss tillbaka till färjeläget, hinna med näst sista bussen? Vi går genom skogen, sneddar över ön. Skogen är tät, helt avsaknad av svamp. Vi spanar, till ingen nytta och snart går vi på landsvägen igen.

Vi är de enda svampplockarna på bussen mot stan och vi åker runt ön en sista gång. Tyska turister tittar intresserat på våra näst intill tomma korgar. Kanske är vi pittoreska i deras ögon och jag undrar hur de hittat ut till denna periferi. Bussen passerar alla erkända svampmarker och vi har redan förstått att vi har varit för tidigt ute. Kanske om några veckor, om vätan tilltar. Men orkar vi då göra denna resa igen? Det blev få kantareller, ingen Karl-Johan eller trumpetsvamp denna gång. Synd, när man vet vad det kostar i saluhallen. Men nog blev det ett äventyr, en annorlunda dag som gav krydda till sommaren, även att vi blev utan kantarellstuvning och svampomelett.

Johan

Inför något, efter något, tiden mellan det som är och det som var. Är det viktigt? Behöver vi den tiden? Utvecklar det oss? Kan vi existera utan denna tid eller kan det vara så att det är den tiden som är viktigast för vår överlevnad, att det är just den tiden som tillför den avgörande kreativiteten? Väntan på nästa tåg, inför eller efter ett möte, examination eller en första date. Vad vore genombrottet, rekordvinsten, drömresan eller det nysatta rekordet utan den planerade tiden före, för att inte tala om tiden efter. Eller kan det vara så att resan inte blev så fantastisk som det var tänkt just för att resan gjordes i fantasin före avresan. Och vad händer då med tiden efter resan och är den tiden viktig?

Ett uruppförande av ett verk kräver tiden före och efter, annars blir det aldrig några verk. Transportsträckor är livsviktiga. De består av krav, förväntningar, bra eller dåligt självförtroende, disciplin, hårt arbete och allt annat som livet just då kräver. Den aktiva stunden, då det händer, kan vara kort och intensiv. Kanske man inte ens upplever något innehåll när det sker eller uppfattar sin egen närvaro. Däremot kan tiden före och efter vara full av medveten aktivitet; då allt sker i föruttagningar eller spelas upp i minnet. Ska detta vara nödvändigt? Visst, det måste vara så. Hur fungerar då idrottsmännen som nu tävlar i OS? De som förbereder sig i fyra år, bara för ett ögonblick, en prestation, kanske en vinst eller ett fiasko. Och hur ser tiden efter OS ut? Kanske utvärderas ett OS samtidigt som nästa OS förbereds och ytterligare fyra år planeras intensivt. Hur står vi människor ut? All denna tid mellan händelser, väntan inför och bearbetning efter. Dynamik i verkligheten. Spänning och avspänning. Varför måste det vara så? Det är synd om oss. Det är synd om människorna.

Johan

Visste ni att det har öppnat ett fik i Katarina kyrka, med uteservering på kyrkogården; allt enligt svensk norm, inringat område etc. Fast några gäster verkar ha flyttat ut bord och stolar utanför det anvisade området. De sitter vid gravplatserna. För oss som ofta går på kyrkogårdar känns detta lite konstigt; för att inte tala om alla dessa människor som ligger och sola på gräsmattorna inne på kyrkogårdarna. Är det passande? I dag har inte soldyrkarna hittat hit, så i dag är det åter frid för de evigt vilande. Efter soldyrkare och fik, vad blir nästa steg? Loppmarknad, musikfestival eller idrottsevenemang? Katarina kyrkogård har många öppna lösningar, där vägsystemen går mellan portarna. Minneslunden, i hörnet, vilar så här dags i skugga. Det är eftermiddag. Lövträden lutar mot varandra och skyddar de som en gång funnits.

Visste ni att jag helt ignorerar Café Katarina, håller mig ifrån kyrkan, trots att det pågår en orgelkonsert inne i domen. Jag undrar om de gjort något åt det akustiska rummet. Kyrkan känns fortfarande ny, efter branden som en gång höll på att beröva oss hela kyrkan. Kyrkogården ligger i lugn sensommarvärme. Anna Lindh, Putte Wickman, Cornelis Wreeswijk. Alla ligger de här och hit vallfärdar stockholmarna. Blomsterprakten håller ihop gravplatserna och jag undrar varför de är begravda just här. Nu står jag snett emot det nyöppnade cafét och visst ser det lite märkligt ut. Är det församlingsbor som går hit? Jag har i alla fall aldrig sett dem förut. Men röker gör de och jag ser t.o.m. fimpar på marken och nu känner jag mig som en riktig moralgubbe; där jag går på min vanliga tur, genom Katarina kyrkogård, som nu fått ett nytt ansikte.

Johan