Finns det något värde i denna bild, eller rättare sagt finns det något av värde på denna bild. Komponisten, till höger har komponerat ca. 150 verk. Vad är det värt? För komponisten mycket, i bästa fall betyder musiken något för andra också. Violinisten till vänster är en högt värderad musiker och han turnérar oavbrutet mellan världens konserthus, med stora program: violinsonater, konserter, kvartetter m.m. Men kanske är det stora värdet i denna bild inte komponisten eller musikern, i alla fall om man ser det historiskt och ekonomiskt; snarare är det instrumentet i musikerns hand. Fiolen, den som ligger klistrad mot violinistens axel, är byggd av Antonioni Stradivarius 1724. I alla tider har det spekulerats om dessa fiolers hemligheter och ekonomiska värde. För musikerna, som spela på dessa instrument handlar det om andra värden; klang, teknik, den stora tonen och kanske känslan att vara ett med instrumentet. För komponister är det en njutning att få höra sina kompositioner utföras på dessa guldkantade instrument. Jag vet, jag har gjort det.

Antonioni Stradivarius föddes i Cremona 1644 och lär ha byggt ca.1100 instrument, uppdelat på fioler, altfioler, cello och viola da gamba. Genom historien har ”experter” spekulerat i vad som gör dessa instrument så fantastiska, om det är träslaget, formen eller kanske lacken - hur många lager det strukits på; möjligen tiden, 1700-tal kanske var god för fiolbyggande. Delvis kanske hemligheten finns där. Sällan talar man om byggaren själv, Stradivarius. Jag tror, är ganska säker på att hemligheten ligger där, fiolbyggarens osannolika skicklighet. Hur han skapade sin personliga violinform, hans hantverkskunskap, val av trä och hur han behandlade materialet. Ex. lär Stradivarius ha skurit ut locket, ovansidan på fiolen, i ett drag, på fri hand. Stradivariusfiolen är också mer avlång, smalare än andra samtida byggares instrument; smäcker och blygsamt elegant. Ofta ägs dessa instrument av institutioner, orkestrar, stiftelser, som sedan lånar ut dyrgriparna till behövande solister. Det lär finnas 300-400 stradivariusfioler kvar och nog blir är det en helig stund att bara få sitta bredvid ett av dessa kvarvarande instrument.

Johan

Konstnären talar om pannåer. Han ska snart måla i egen ateljé. Det är ett tag sedan, men nu ska allt få plats mellan olja och blandteknik. Romantiken över konstnärsskapet har lagt sig för länge sedan. Möjligtvis fanns den känslan under tiden på konstakademien. Nu är det verkligheten som gäller, dagens krassa villkor. Finns tiden för måleri eller ska man skapa på webben? Bra fråga i dessa snabbkonsumerande tider och tiden tänker annorlunda än det individuella skapandet. Än så länge står staffliet uppställt i våningen bland nyinflyttade kartonger och familjelycka. Färgtuber ligger mellan paletter. Målarlådan i sig själv är ett konstverk, där år av målarens utveckling finns bevarad. Här finns ingen doft av fransk terpentin, endast en lätt känsla av såpa, grön såpa. Bilderna står utmed väggarna, fortfarande fuktiga från en nyss påbörjad period. Penslarna är rengjorda och snart ska det flyttas in till en ny ateljé.Kollegan talar om partitur, stora partitur, som den självklaraste sak i världen. Det specifika partitur han nu håller i sina händer överrumplar honom något; att en så stor orkester kan spela så svagt. Går det? Självklart, alldeles utmärkt. Inget kan vara så svagt som en stor orkester, som nyss lämnat motsatsen - fortet. Rätt orkestrerat blir det som sammet i fjärran; sextio stråkar i ett inbundet ackord, i olika hastigheter, svag energi. Ackordet är komplext i mellanregistret, mer ihåligt utåt kanterna. Kollegan bläddrar försiktigt, läser sida upp och sida ner. Hans skarpa intellekt snappar upp parametrarna i rasande fart. Och visst är han hemtam i den stora orkesterlitteraturen och nog finns det ett och annat eget alster hemma i bokhyllan. Durata ca. 20 minuter. Det plöjer han igenom på halva tiden, med god insikt; ingen skumläsning, noggrannhet är det som gäller. Notbilden är glasklar för honom och snart ska han flytta koncentrationen till ett annat partitur.

Johan

Samma visa varje månad; erlägga avgifter för sin existens på jorden, betala för att få finnas. Vem bestämmer över sådant? I det gamla Sverige drev fogdarna in skatter från folket, som knappt överlevde. Man tog spannmål och utsäde för kung och fosterland. Var går mitt existenberättigande till? Hur mycket har jag betalat för mitt liv hittills? Förmodligen så mycket att jag kunde leva i överflöd resten av mitt liv. Det är klart, alla lever för mina skattepengar, mannen på gatan, politiker och t.o.m jag själv, åtminstone påstår någon det. Men vad hade hänt om jag inte hade betalat för mina steg på jorden? Är jag en sämre människa då? Är jag en bättre människa om jag betalar mer? Ibland kan det kännas så; man tjänar mer pengar, betalar mer skatt, bidrar mer till statskassan, sätter ekonomin i omlopp och det är väl de det går ut på: Pengar och åter pengar, eller.....?

Samma visa varje gång; bevisa värdet på något som ännu inte är påbörjat. De vet vad de vill ha, vilka resultat som visats upp tidigare. Samtidigt vet de inte riktígt vad de kommer att få. Hur värderas det i pengar? Jag vet vad jag kan prestera, vad tidigare arbeten fått för resultat. Ändå vet jag inte hur detta arbete ska bli, inte förrän det är klart. Hur kan man värdera sådant i pengar? Hur mycket är jag värd och hur mycket är de villiga att betala för mig? Ofta enligt beställaren är mitt värde ganska blygsamt, enligt vad de erbjuder mig i ekonomisk ersättning, även att de just vill ha mig och mitt resultat. Min prissättning beskriver en normal ersättning, vad nu en normal ersättning är. Vad är mitt liv värt? Kan man mäta musik i pengar; de pengar som jag sedan ska avbetala mitt liv på jorden med? Om det inte rinner in pengar finns då min musik? Är det så enkelt? Vem bryr sig? Om inte min musik finns så finns alla andras musik och den kanske t.o.m är billig, kanske gratis. Varför alltid samma visa? Räcker det inte med att man lever?

Johan

Känner du igen denne man? För det är väl en man? Vad skulle det annars vara? En fantombild? Men visst är det något bekant över honom, trots det anonyma ansiktet. Har du sett honom förut? Jag har aldrig sett honom, i alla fall inte på detta sätt. Går det att beskriva honom; ålder, karaktär, yrke? Jag kan inte beskriva honom, har aldrig kunnat. Men hårfärgen då? Vilken hårfärg har han? Om han nu har någon hårfärg. Jag har aldrig kunnat beskriva någons hårfärg. Och sedan har vi åldern. Hur gammal är han? För han är väl gammal? Åtminstone har han väl en ålder, det har väl alla. Jag har alltid haft svårt att beskriva åldern på människor, bara att de är gamla eller unga. Men vilket land kommer han ifrån? För han kommer väl från någonstans? Kanske inte härifrån, men från någonstans. För han finns väl, åtminstone har funnits? Det är alltid svårt att bestämma människors nationalitet, bara att de är människor och har något ursprung. Finns det någon efterlysning på honom och varför ställs annars alla dessa frågor? Mig veterligt finns det ingen efterlysning på denna man. Men om det inte finns någon efterlysning, finns då denna man? Jag har alltid svårt att förstå att efterlysta finns, bara att de fanns eller kanske finns någon annanstans. Om du har sett denne man eller iakttagit något speciellt som kan påvisa denne mans existens, kontakta då denna hemsida eller närmaste hemsidamyndighet.

Johan

Postat av Stefan Idemark, 28:e september 2008, kl 08:34:

Hallå - jo jag känner igen denna man. Har faktiskt sett honom med jämna mellanrum under hela mitt liv.Han är en vän -en livsvän. Vår existens har varit mer eller mindre sammanflätad sedan barnsben. Vi har gått in och ut i varandras familjer. Vi känner till delar av varandras själar och livsdrama som man gör när man har byggt kojor,fiskat, rott till Öland över sundet,smygrökt,festat,grälat och pratat om kvinnor och framtiden i ett oändligt antal timmar och sinnestllstånd.
Som sagt - mannen på bilden är en kär vän.
För dig kanske något annat.
Men vi kan väl åtminstone enas om att han heter Johan - Johan Hammerth.

Stefan Idemark

Jag utmanar min kunskap i Stravinskys jättepartitur. Att ta sig igenom denna snåriga notbild är ett gigantiskt arbete. Redan inledningsvis smular jag sönder ett mantra av åtta toner, en uråldrig melodi som tonsättaren omorganiserar, upprepar, flyttar i tiden; en princip han återkommer till genom hela verket. Visst kan man fråga sig om det finns ett mer genomarbetat partitur i musikhistorien. Formen är inte klassisk på något sätt, orkestreringen delvis mycket nytänkt och personlig; harmonik, skikt och formelprinciper var helt revolutionerande när verket en gång uruppfördes. Orkestern är den största tänkbara. Instrumentationen följer den rituella handlingen, en färgläggning av orkesterklang som fortfarande står sig. Hur många pastischer har inte framavlats med detta verk som förebild. En formel, i engelskt horn, avlöser en redan utbränd fagott; espressivt upprepas motivet, med förslag som ideligen utsmyckar en av huvudtonerna. Riktade rörelser och kromatik kilar in sig mellan tematik och överlagrade ackord. Skikten rör sig i olika riktningar, nästan kubistiskt, stör traditionen på ett fritonalt sätt. D-moll mot dess, e mot fess.

Hur lät verket då, vid tiden då det uruppfördes. Med tanke på hur orkestrar förmodligen lät vid den tiden och hur svår notbilden är klingade det med all säkerhet inte speciellt bra. Idag, med moderna symfoniorkestrar, låter det fantastiskt och dissonans har blivit konsonans. Alla stämmor är väl anpassade och instrumenten utnyttjas där de klingar som allra bäst. Instrumentkombinationerna är fräcka, fantasifulla och med dagens öron helt perfekta. Visst komponerade Stravinsky vid pianot, men var orkesterns mästare. Verket fanns i en första version för fyra händer. Det spelades igenom en första gång av Debussy och Stravinsky själv. Vem skulle inte velat vara med då. Debussy lär har varit tyst efter genomspelningen, sedan gick han utan ett ord. De åtta hornen ansätter stråkackordets accenter. Hur kan man bara komma på något sådant? En rituell dans där åttondelar hamrar sig fast i nedåtgående stråk, ett skikt som med tiden ska förlösas i mängder av handlingar. Jag orienterar mig mellan repetitionssiffror och frågar mig gång på gång: Hur tänkte han här? Avslutningen är ett ofattbart klimax, homofon sats, där förslag visar vägen, allt indelat i olika taktarter och jag tappar alltid andan i flöjternas uppåtgående rörelse, i väntan på det sista slaget.

Johan

Vi har redan sett den första Arnfilmen. Nog var den bättre än media siat om. Alla dessa skådisar, masscener, kostnader - dyraste filmproduktionen någonsin. Nu när vi ska se den andra Arnfilmen är vi alldeles för tidigt ute, elvaåringen och jag; vi som även såg film nr.1. Biljetterna är redan uthämtade. Vi äter vegetarisk mat på Söderhallarna. Lördagsoptimister väller in i saluhallen för att frossa i god mat och kanske en flaska vin. Här finns allt till lördagsmiddagen. Skaldjuren dräglar i fiskdisken. Havskräftor, hummer ostron, sill, laxpudding och andra fiskdekorationer bjuds i helgrusningen. Grönsakslandet är bara dyrt, på ytan fräscht men 14 kr för en avocado är för mycket. Vi äter dolmar, coscos, sallad, kyckling, olika såser och alla möjliga konstigheter. Biobiljetterna ligger i plånboken. Snart är det bara en timme kvar. Biopubliken är tidigt ute, redan på plats. Mängder av biosalonger bjuder ut de mest populära filmerna. Barn, mycket barn passerar med föräldrar, mor och farföräldrar och sedan vi, elvaåringen och jag. Påannonser på alla filmer återupprepas på uppsatta monitorer och vi avverkar säkert tjugo filmer innan det är dags att softa in i biosalongen.

Den väldiga bioduken håller oss igång med reklam i väntan på att handlingen i den andra Arnfilmen ska ta vid där den första slutade. Hela biopubliken prasslar med godispapper, men alla mobiltelefoner bör vara avstängda. Den starka volymen talar nu om att filmen börja. I denna del är nästan hela min förra sambofamilj med. Den ene brodern är kung i början av filmen, för att sedan ersättas av lillbrorsan i sista scenen. Masscenerna överträffar varandra och musiken är enligt all amerikansk filmmusikmodell. 1100-talet, Sverige finns inte, men Arn finns, fast han aldrig funnits i verkligheten. Tempelriddarna rider genom öknen och elvaåringen har redan räknat ut hur det ska gå. Mycket riktigt, det slutar i blodbad, där alla dör utan Arn och musiken öser än mer in stora mollackord över publiken. Lite stiltje, men handlingen tar sig tillbaka till landskapet runt Vättern. Visingsö, en ”svensk” kung, en dansk kung, maktkamp och slagfält. Sista slaget blir förödande, inte för Götarna, däremot för danskarna och Arn. Jag känner mig befriad när filmen äntligen är slut, medan elvaåringen är mest bekymrad av och Arns öde. Nu har vi i alla fall sett båda delarna och nog slutade filmen som förväntat och nog fick i alla fall jag nog.

Johan

Inte helt bekvämt sitter jag inklämd, längst bort i hörnet, mellan stadens ungdomsgäng. Lördag kväll, förortsungdomar är på väg in till city. De är inte otrevliga eller hotfulla, bara skräniga, berusade och upprymda över lördagskvällen där stan ska göras. I klungor småraglas det in, från varje station, i den redan överfulla vagnen. Plastflaskor med blandade spritsorter går från den ena munnen till den andra och det luktar verkligen inte gott. Flickorna sitter i grabbarnas knän och paren är allt utan blygsamma. Ljudnivån slår allt. För varje station fylls det på av ännu fler berusade ungdomar. Vi är inte många, vi vanliga nyktra medborgare. Jag tar det ganska lugnt borta i mitt hörn.

I vagnens mitt hoppar ett gäng, skakiga individer som försöker få vagnen att gunga upp och ner. Då stannar tåget och vi som ännu inte kommit till Fridhemsplan. Via högtalarsystemet vädjar chauffören om lugn. Då börjar alla hoppa och tåget känns som en studsmatta. Jag hoppar inte, sitter i mitt hörn och skriver. Då blir det mörkt, kanske inte helt klokt med tanke på fulla människor, men av någon anledning tappar ungdomarna hoppkoncentrationen, slutar med sin lek och allt blir lugnt. Vid det här laget är det så trångt i vagnen att folk nästan står på varandra.

I tunneln mellan Thorildsplan och Fridhemsplan råder det frid i vagnen, ljuset tänt och på något obeskrivligt sätt är det också relativt tyst. Redan vid Kungsholmen byts folk ut, överförfriskade tonåringar stiger av och mer civiliserade invånare stiger på. Men vagnen ser ut som ett slagfält med buteljer, burkar, cigarettpaket och annat skräp slängt överallt. Vid T-centralen töms hela vagnen, några få stiger på och luften börjar komma tillbaka till mitt hörn, längst bort vid väggen. Jag byter tåg vid Gamla stan. Lördagsfirandet är som bortblåst. Endast trötta resenärer väntar på sina respektive tåg. Tre minuter till mitt tåg ska komma och höstvinden svalkar bort minnet av ungdomarnas sura spritdofter. Mitt tåg kommer, jag sätter mig längst in i hörnet och skriver klart denna berättelse.

Johan

Vi är på ängen. Det är inte en sådan där varm sommardag som vi önskar oss; nej, det är en småkylig höstkväll. Det är fuktigt i luften, gräset ganska blött. Kullen, framför oss, lyser upp i ett allt vagare kvällsljus. Gräset är det enda som påminner om en sommar som nyss varit. Jag har fortfarande ryggsäcken på mig, tung efter en lång arbetdag. När vi passerade fotbollsplanen, intill ängen, fanns det fortfarande fotbollsspelare kvar; inte många, inget organiserat spel, mest trixa och lattja med bollen och givetvis att näta. Det går ju ut på det, att slå bollen i mål. När vi går över planen sprakar gruset under våra skor. Ängen ligger alldeles bredvid fotbollsplanen och vi har andra planer. Nu ser vi inte fotbollsspelarna längre, endast hör dem. Det är då jag påminns om mitt första fotbollslag; i tredje klass, Tallhagens IF hette vi, gröna och vita dräkter. Jag hade nummer tre på ryggen, en klassisk back, men jag gick högerytter; slog alla frisparkar, var benig och ganska snabb. Vi spelade på Gröndahls idrottsplats och vi var väl inte det bästa lag som spelat där.

Vi är på ängen. Planet flyger som ett sportplan, men är en klassisk dubbeldäckare och är fulladdad; ett radiostyrt plan som kraschade på jungfruturen. Nu efter efter noggrann restaurering flyger planet som den värsta fågel, förutom att det svänger oavbrutet till höger. Hela tiden trimmas flygförmågan och nu är planet uppe bland trädtopparna, cirklar runt björk och lind. Grabben styr farkosten med stor skicklighet och energi och har framgångsrika metoder. Planet letar upp uppvindar. Där försvinner det ur vår åsyn. Vi hör motorn någonstans bakom kullen. Kvällsmörkret vägrar att samarbeta, samtidigt som motorbullret tystnar i fjärran. Vi famlar i mörkret och hittar till sist ett nyss störtat modellplan, otroligt nog helt oskadd. Grabben ler sitt flygande leende och där är planet i luften igen. Fotbollsspelarna, bakom oss, spelar guld och silver. Leken verkar aldrig ta slut, oavsett om man är nio, tonåring eller över femtio.

Johan