Mahlers femte symfoni. Materialet tråcklar sig igenom en utvecklad harmonik. Brasset renar orkesterklangen, där horn och tromboner plöjer mellan stråkmelodier och täta träblåsackord. Varför läser jag denna notbild? Varför klingar det i min inre föreställning? A-klarinetten suckar tungt i skydd av fagotterna. Den borde inte höras i detta låga läge, men den finns. Virveltrumman markerar känslan. Kanske beskriver den livet. Själv får jag en militärisk upplevelse, ett tremolo närmast kadensen. Mahler beskriver subtiliteter. Detta gör han med en jätteorkester. Han tänker på Beethoven och Brahms, i viss mån på vännen Hans Rott. Rott dog bortglömd, men hans symfoni finns kvar. Femte symfonin, Gustav Mahler. Flöjten tittar fram först i hundrafjärde takten. Klangbilden är helgjuten. Jag ställer mig mellan alla punkterade notvärden.

Nu byter musiken kostym; ny tonart, fast temat består, annorlunda harmoniserat. Jag drömmer ofta om detta sidotema. Det tillhör mig och är inplanterat i orkestern på flera nivåer. Genomföringen rullar in mellan betoning och obetoning. Notbilden blir till klingande resultat. Gestaltande gester, upp och ner. Jag kilar in min uppfattning mellan spänning och avspänning. Hornen upprepar ackordet, rytmen bär framåt. Nu förväntar jag mig huvudtemats ansikte och mycket riktigt kommer den på beställning i tredje trumpeten. Det är nästan besvärande. Jag känner igen budskapet, men håller musiken på avstånd. Nedstråk, uppstråk. Han är noggrann den gode Mahler. Varje ton är rätt utformad. Jag följer beskrivningen, men min uppfattning stretar mot. I en modern orkester klingar detta förträffligt. Hur lät det i början av förra seklet? Symfoni 5, Gustav Mahler. Stråket sveper iväg i en ny molltonart. En ny dimension berättar historien på ett annat sätt. Punkterade notvärden placerar mig i mitten och jag sträcker mig ut i en mild avfrasering.

Johan

Recension

Konserthuset 21/1

Dirigent Marin Alsop

Solist Sopranen Nancy Allan Lundby

Verk av Barber och Dvoràk

När orkestern började med Barbers symfoni nr 1 tyckte jag att jag hade hört det förut. Det lät som Korngold och Copland och det var precis likadant, dvs musik som låter som filmmusik men som kallas för symfonier och annat fint. Tankarna går till musiken i Clint Eastwoods dåliga vildavästernfilmer. Inget ont om filmmusik, men kalla den sortens musik för symfonier är att ta i. Nancy Allen Lundbys framflörande av Barbers stycke Knoxville dränktes effektivt av orkestern som tog i så mycket de kunde, men på fel ställen. Dvoràks symfoni nr 8 är däremot "riktig" musik, inte minst det fantastiska slutet. Orkestern var duktig i de långsamma partierna, men så fort det drar ihop sig tappade den farten, tyvärr som vanligt. Det har varit ett förbannat tjatande om att Alsop var kvinna. Vadå, hon är dirigent och gjorde ett bra jobb. Så länge tjatet om att "kvinnor kan" får fortsätta blir det aldrig någon jämställdhet mellan kvinnor och män.

Hampus Lindahl

Alla sk. speciallistpaneler i TV består mest av journalister. Kanske i spåren av att media ofta lever i sin egen verklighet. För något år sedan publicerades det en utredning. Den handlade om debattprogram i TV, numera delvis transformerade till talkshows. Här hade man studerat hur dessa program förändrats under ca. 40 år. På 1960-talet bestod debattprogrammen mest av folk med specialiserad kunskap, kunnare och specialister. Programledaren var ganska tillbakadragen, ställde sina frågor och lät sakkunskapen komma till tals. Gary Engman, det var väl på -70-talet, hade ett program som hette ”Kvällsöppet”. Jag minns det väl, kommer fortfarande ihåg vinjetten. Kvällsöppet var ett program med ”heta” debattämnen, med studiopublik och sakkunniga. Det kändes modernt. Programledaren, journalisten, blev nu mer i centrum. Det bör tilläggas att på den tiden såg vi mycket kunskapsprogram: 10.000 kronorsfrågan, Musikfrågan-kontrapunkt, Fråga lund m.m. Robert Aschberg och den amerikanska stilen kom sedan in som en storm i det svenska folkhemmet. Här handlade det nästan bara om programledaren. I och för sig hade vi haft Hylands Hörna på 1960-talet; inspirerad av Tonight show och Johnny Carson from New York. Men detta var något helt nytt; en talkshow, helst med skandaler, heta ämnen och kändisar. Inte utan att man längtade efter de tre O:na, de politiska utfrågarna som då och då dök upp i den enda kanalen, framförallt vid riksdagsval, en företeelse som fortfarande förekommer, fast med andra politiska utfrågare. Talkshows och debattprogram av idag består mest av tjafs, med gapiga programledare, som helst är i bild hela tiden. Kunskapen är snålt representerad. Debattprogrammen blir därefter, osammanhängande där de flesta pratar i munnen på varandra. Programledaren, centralfiguren, är sansad endast vid på och avannonsering.

Johan

Ur brev, från Mozart tiil hustru Constanze som på nytt var i Baaden på kur.

Wien, den 11 juni 1791:

Ma très chère Epouse

Jag måste skynda mig, för klockan är redan kvart i sju - och vagnen avgår klockan sju. Var föriktig i badet så att du inte faller, och var aldrig ensam. Dessutom skulle jag i ditt ställe bestämma en dag, för att inte börja för plötsligt med saken. Jag hoppas att någon har sovit hos dig i natt. Jag kan inte säga vad jag skulle ge för att vara hos dig i Baden i stället för att sitta här. Av ren leda har jag komponerat en aria till operan idag. Jag steg upp redan klockan halv fem. Min klocka, hör och häpna, har jag hittat, men - eftersom jag inte hade någon nyckel har jag tyvärr inte kunnat dra upp den. Är det inte sorgligt? Schlumbla. Det är ännu ett ord att tänka på. I stället har jag dragit upp den stora klockan. Adjeu - min kära! I dag äter jag hos Puchberg. Jag kysser dig 1000 gånger och säger i tankarna tillsammans med dig: Död och förtvivlan var hans lön!

Din dig evigt älskande man

W.A. Mozart

Johan

Nu har jag hostat i två veckor. Bronkerna ser nog ut som vädret ute, ingrodda, inflammerade och genomtjocka. Just när borelian lämnat kroppen hälsar luftrörskatarren på; en sjukdom som härjat i vår släkt i flera generationer. Vid varje årstidsomställning har detta tillstånd dykt upp. Som barn var det akut. Jag matades med stark hostmedicin. Den smakade lakris och det lär har varit morfin i vätskan. God var den, i alla fall. Bronkit finns både på mamma och pappas sida. Min farbror gick till doktor E för sitt i det närmaste astmatiska tillstånd. Doktor E var känd för sina hemmagjorda mediciner. Patienterna blev snabbt friska, åtminstone tillfälligt.

Sportlov. Katarren kom ofta lagom till ferierna. Mamma, faster och jag hostade ikapp. Kalmars fuktiga klimat var ingen höjdare för oss drabbade, klimat som gjorde mig nästan kroniskt sjuk. Jag hostade sönder både revben och lektionerna i skolan, för att inte tala om hur nätterna var. - Idag, måndag, undervisar jag, med hosta, riktig torrhosta. Vätan, utanför lektionssalen, gör inte saken bättre. Jag dricker vatten oavbrutet, sedan kommer några ord, harkling, hosta, några ord till. Så håller det på och lektionena tar aldrig slut. Nu har jag hostat i drygt två veckor. Vill det sig illa kan det bli några veckor till; inte tänka på att gå på bio eller konsert. Ni vet hur det kan vara med någon som hostar på en abbonemangskonsert. Helt uteslutet! Bronkit är skit.

Johan

Jag rår inte över mitt eventuella kapital. Det finns inga uttagningslappar längre på bankerna; storbankerna som inte vill ha oss i banklokalerna. Bankerna, som staten, dvs. vi skattebetalare, är beredda att rädda undan finanskrisen om så kräver. Nu ska jag möta mina inkomster via nätet, i ett system som är alltför osäkert, i tider för skimming och andra bedrägerier. Nu har jag fått en dosa. Via den och nätet gör jag de gamla bankkassörskornas arbete, givetvis utan ersättning. Är tjänsten avgiftsbelagd, tänker jag och jag undrar hur många medarbetare banken permitterar beroende på kundernas självbetjäning. Allt handlar om kreditkort, dosa, koder, koder och koder. Det gäller att nätet fungera, att göra saker i rätt ordning. Så gör jag, ändå fungerar det inte.

Jag rår inte över tekniken, det som bedragaren gör. Jag går till banken. Bankmannen går igenom rutinerna för mig, som den självklaraste sak i världen. Jag begär en lathund, där alla moment står i ordningsföljd. Hur gör gamla människor, de som inte har dator och inte ens vet vad internet är? Ska de inte räknas längre? Hur betalar de räkningar och för över kapital och i så fall, vad kostar det för kunden i avgifter? Bankmannen förtsätter sin genomgång. Jag är skeptisk. Han vet inte att jag är en kontrollmänniska, att han nu fyller på mitt lager av tvångstankar. Ska man behöva finna sig i detta? De ska disponera kundernas pengar - utan service. Vi avgiftbeläggs för eget arbete, med risk att någon i fjärran länsar våra konton. Tackar vet jag bankkassörskorna och köerna i de gamla banklokalerna.

Johan

Polikerna talar om för oss, utövande konstnärer, att det är bra att vara egna företagare. Bara för att deras värld se ut så, med viss skillnad: Högt arvoderade arbeten, vid sidan en egen firma där övriga inkomster hamstrars. En ny sjukdom där det handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt; så långt bort från konsnärligt arbete man kan komma. Kulturministern har ingen aning om vad som krävs för att komponera stora beställningsverk. Inte heller har hon någon aning om vilka arvoden som erbjuds. Ändå påstår hon att konstnärsskap och entreprenörskap hör ihop. Själv har jag alltför lite kunskap om hur andra yrkesgruppers verklighet ser ut och håller därmed tyst om detta. Det jag förstår är att politikerna vill komma bort från sitt ansvar gentemot konstnärerna. Självklart vill de lägga över det ekonomiska ansvaret på konstnären själv och då utan att det egentligen finns någon marknad för kulturarbetare. Vi är inga banker, detaljhandel eller penningplacerare. Vi är utövar konst, något som samhället alltid behövt och alltid kommer att behöva.

Beethoven var den första s.k. fria tonsättaren, utan att egentligen ha en påtvingad anställning. Fürst Lichnowsky’s årliga 600 floriner förpliktigade inte mer än ett modernt stipendium. Dessutom betalade förläggarna vad tonsättaren dikterade. Alltså, han fick skäligt betalt för sina verk. Med facit i hand är det alltid lätt att överskåda resultatet. Schubert var inte ekonomiskt lika lyckligt lottad som Beethoven, stor musik, med olika förutsättningar. Däremot fanns ingen ”insikt” att bedriva sin gärning i bolagsform, en fullständig stupid tanke. Många tonsättare gjorde då som vi fortfarande gör idag, undervisa nästa generation, eller verkar på annat sätt för att få ekonomin att gå ihop. Den s.k. kommersiella konsten visas alltid upp som bevis att det går att leva gott på sin konst. Den konsten lever i samtiden, knappt längre. Historiskt sett har politiker ofta tagit fel beslut då det gäller konst och kultur och det finns ingen anledning att tro att de skulle ta rätt beslut nu, när vi råka leva.

Johan

Julgransbelysningen lyser upp vardagsrummet. Det är granens sista dag i livet. Den är klädd i internationell klädsel. Den står vid fönstret och ser så där uppgiven ut, som bara en gran som barra kan göra. Våningen är fylld av människor. En förväntans tid med mat, dryck och minnet av ytterligare en jul. 13 dag Knut har redan passerat. Nu ska granen ut, i alla fall om en stund. Det blir ingen dans kring granen denna kväll, även att det heter att granen ska dansas ut. Men det heter så mycket och vi lyder inte. Däremot äter vi en utsökt måltid, till det italienskt vin, men vi sjunger inte. Det gör vi ju annars, så varför ska vi sjunga nu när julen ändå är över. Barnen dricker saft och äter konfekt. De läser barnlitteratur och har krupit upp i soffans bortre hörn. Annars är det mest vuxna människor på tillställningen; finnar, svenskar, två språk om vartannat.

Julgranen kläs av cermoniellt, var sak för sig, med sin egen historia. Från grannland, från när och fjärran. Julpynt från Krakow, dekorationer från Grekland, en prydnad från Öland. Barren dalar, lämnar grenarna, pryder golvet. Trädet har sett sina bästa dagar. Nu ska granen ut genom fönstret. Barnen reser sig från sin litterära stund. Detta kan man inte missa, när julen ska ut ur huset. I bästa fall finns minnet av årets högtid kvar. Julgransfoten vägrar att ge med sig. Skruvarna sitter som berg. Det krävs extra kraft i kampen om trädets sista ögonblick. Fönstret på vid gavel. Som en naturbeväxt sarkofag lyfts ett dött liv ut i kylan och slängs tillbaka till naturen. Det var en välsignad jul, som nu abrupt tog slut. Men till nästa år igen kommer han, vår käre vän. För det har han lovat.

Johan

Varför finns tisdag? Inte är väl denna dag viktig. Tyrs dag, ska detta vara nödvändigt? Hur många tisdagar har inte gått spårlöst förbi, förutom då man kanske fyller år, eller möjligtvis fettisdagen. Under arbetsveckorna märks knappt tisdagar; inget att se fram emot, varken helg eller start på veckan. Givetvis kan vi lära oss något av tisdagar, ex. namnet: om du säger ”på tisdag, på tisdag”, snabbt och rytmiskt erhåller du ett lätt swingtempo, en indelning som jazzmusiker brukar. Arbetsdagen är lång på tisdagen, många timmar på schemat. Då går dagen fort och skönt är väl det, då försvinner dagen hastigt. Fast, tänk om jag är född på en tisdag, ganska förskräckligt; vore väl typiskt att vara född på veckans mest ointressanta dag.

Jag har alltid gillat onsdagar, mitt i veckan, lilla lördag. Denna dag gör sig alltid påmind och jag är alltid tillgänglig. Positiva nyheter brukar alltid uppstå på onsdagar. Förr i tiden var onsdagar biodagar, den senaste biopremiären skulle iaktagas och nog är väl dagen mitt i veckan fortfarande en dag för nöjen. För mig är även onsdagen en hård arbetsdag, många timmar, men av någon anledning känns lektionerna alltid lättare än tisdagens sega timmar. I min ungdom låg alltid badmintonträningen på onsdagar, mellan 17.30 och 21.30. Mitt i veckan och kroppen fick ny energi. ”Piglördag” som vi kallade onsdag var städdag hemma. Jag var alltid tvungen att städa mitt rum innan jag cyklade till träningen. Det var aldrig några problem, det var ju onsdag. Jag har alltid gillat onsdagar. Veckan har börjat flyta på och de goda tingen börjat uppenbara sig. Om jag har någon turdag så är det nog onsdag, veckans bästa dag.

Johan

Den gamla tiden. 1980-talet. Högbergsgatan, stor lägenhet, liten bar inredd i jungfrukammaren. Specialritad av arkitekt B. Baren byggdes snabbt. Blå väggar, bardisk i trä, marmorerad skiva uppå. Väggarna fulla av bilder. Vi var en handfull delägare. Baren gick alltid med förlust. Premiären, då på -80-talet, var hysterisk; mängder av gäster, kända och okända. En ny bar mitt i stan. Invigning och målarfärgen på väggarna som knappt torkat. Det var länge sedan, men jag glömmer aldrig städningen dagen efter.

Som på den gamla tiden. 2008, Zekes bar återigen, ett jubileum, i en annan lokal. Alla är där, de som var stammisar för 25 år sedan. Jag känner igen dem, trots grått hår och tant och gubblooken. På de vita väggarna hänger Arne Ankabilder, original som bjuds ut till försäljning; serien där också Zekes bar figurerar. Tecknaren inspirerades av baren på 1980-talet och ritade in den i serien. Vi läser de utställda originalen och tiden går igen. Zeketröjor säljs i nytryck. Seriemagasin signeras i baren. Det kryllar av folk. Precis som på den gamla tiden trängs människorna vid bardisken, där den legendariske bartenden serverar drycker. Åter en kväll på Zekes, åter en kväll jag inte kommer att glömma.

Johan