Instrumentationsverkstaden glöder. Studenterna handhar elva instrument och har just färglagt en orkestrering. Det gäller att hushålla med klang, dynamik och andning. Efterklangen är inte minst viktig. Ett pianostycke ska bli en orkestrerad tanke; Ravel i en modern klädsel. Tonen B vandrar genom satsen, en vandring i transformation. Det gäller att få till de rätta valörena; tankar från en hängande varelse, i tonsättarens ödesmättade tonfall. Försiktig dynamik, ibland alltför tyst, nästan som ett ljudlöst betraktande. Studenterna har bestämt sig, förberedelserna är i hamn och nu börjar finliret mellan oboe och horn, från slagverk till försiktiga stråkar. Den ljudande klockan är viktig och efterklangen färgar den ravelska atmosfären. Takt ett, inledningen är blygsam, nästan frånvarande, kanske i tanken på styckets sista andetag. Polyfona linjer färgläggs och nu gäller det att bemästra de homofona mötesplatserna. Ett komponistkollektiv instrumenterar stora ackord. Detta klaverstycke har aldrig Ravel själv instrumenterat, kanske ingen annan heller. Tonen b har snart vandrat färdigt, från första takten till verkets slut; genom brass, över träblås och stråk. En sista, percussiv accent ansätter satsens sista ton; ett pianostycke kläs upp i en ny orkesterkostym, i ett nytt sekel, av unga komponister och kanske ska detta klinga för evigt.

Johan

De senaste åren har jag märkt att medmänskliga attityder har förändrats. Detta märks inte minst i tunnelbanan. Det säger mycket om tiden, där alla verkar stå sig själv närmast. När jag kom till Stockholm för 30 år sedan var det självklart att de som steg av tunnelbanan skulle gå av först innan de som väntade på perrongen gick på tåget; att de på perrongen stod vid sidorna av dörrarna och väntade till alla stigit av. Så går det inte till nuförtiden. Folk på stationen går rakt emot T-banedörrarna när tåget stannar och när dörrarna öppnas är det en kamp att komma in, att komma ut. ”Lämna plats för avstigande”! meddelandet som vi tidigare vant oss vid finns inte längre. Nu för tiden knuffas vi avstigande in i vagnen igen av aggressiva påstigande, folk som inte bryr sig och inte vet hur det egentligen bör förhålla sig. Hur kommer det sig att det blivit så här? Är vi allmänt ’jävligare mot varandra i dag? Vi äldre, vi som är fostrade i de smidiga tunnelbanereglerna, ställer oss fortfarande vid sidan av tunnelbanedörrarna och väntar till samtliga stigit av. Inte helt sällan blir man omkullsprungen vid avstigning när någon galning absolut måste på tåget direkt. Däremot gäller en mer artig attityd på tvärbanan; lite lugnare, artigare, mer hänsynstagande, lite av den gamla stockholmsattityden.

Johan

Känslopjunk och malinconia

Kammarmusikföreningen undfägnade vid sin fjärde afton abonnenterna med en artistisk anrättning av nytt och gammalt. Fransmannen Maurice Ravel var den nyaste, och om hans F-durkvartett ändå inte gjorde åhörarna så häpna som nordens neutralt kulurintresserade barbarer egentligen borde bli, så berodde det på att Debussys egna verk varit här förut och tagit bort primören. Verket var i alla fall mycket underhållande i sin svärmiskt lyriska och elegiskt spirituella grundstämning, med dessa stänk av exotism och primitivism och andra parfymer på ism som ett modernt franskt musikverk sällan saknar. Fackmannen igenkände med övervägande nöje - ty än har man inte hunnit bli blaserad - denna blandning av pentatonik, irrationell kromatik och heltonsskalor som nu tycks utgöra det enda sättet att hämta frisk luft efter den italienska diatoniken och den tyska ”logiska” kromatiken.

Detta var uvetyren. Efteråt framträdde fru Fredy Juel och sjöng med välklingande och väl behandlad sopran kärlekstrånande romanser av Faurë och Hugo Wolf. - Och till sist lade Beethoven ”tungt och fast sin hand i bordet” och resolverade att allt det där var känslopjunk för kärlekskranka ungdomar och förfinad nutidskonst för storstadsfröknar som fladdrar omkring efter bildningstillfällen. Alldeles förkrossande blev inte hans inlägg, eftersom det hade fått formen av opus 18 och gladlynt B-dur; fastän han där försöker visa hur en karl känner när han är melankolisk, så slutar i alla fall denna ”malinconia” med ett allegretto, som tydligare än tusen ord fastslår att även den värsta brumbjörn låter tala med sig - i ärlig musik. Detta förblev Beethovengåtans nyckelord under hela den mannens liv och långt därefter. Det hela kvällen berömvärda utförandet lade en bred och ljus och lättgången väg fram till dessa tröstande iakttagelser, och åhörarnas bifall hade ocks en impulsiv värme.

P.-B. (12 jan.1915)

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Vinterkylan är redan här, i oktober och denna morgon snöar det, snö som genast smälter bort. Det är då man förstår vad man har framför sig; en lång, kall vinter och inte på något sätt kommer vi att slippa undan detta. Nu blåser det snålt och vätan gör att jag blir genomvåt; blötsnö, flingor stora som flörtkulor. Den tidiga morgonen är fortfarande nattsvart. Mössa, handskar, halsduk, totalt inbyltad i vinterkläder. Min kompis är i Valencia. Där är det 25 grader varmt. Varför är inte jag där? Folk talar så varmt om hösten. Jag har inget att säga om hösten. Min tystnad säger allt och snart har vi kommit in i november, årets ’jävligaste månad. Fast novemberbarnen, de som fyller år denna månad, kanske tycker att det är uthärdligt, åtminstone på sin födelsedag. Vi andra stackare ska stå ut, för att sedan ramla rakt in i julhelvetet, hets och ”familjelycka”. Att vi står ut! Och sommaren som bara försvann på en sekund. Julångesten går aldrig över. Den står och bankar hårt varje år. Först Lucia, sedan de röda dagarna och jag blir inte klok på alla julfirare, även de som gått ur kyrkan, hur de håller på i en kristen tradition. Den enda tröst som finns är nyår, att man ändå till sist kan lämna ett gammalt år bakom sig. Kanske kan vi sedan se ett ljus i mörkret, så långt från hösten man kan komma. Länge leve våren.

Johan

Pianokonserten har varit ganska klar i huvudet länge. Jag har skrivit ut hela inledningen. Nu ritar jag på formen; den tredje pianokonserten, ett annorlunda format, något mindre orkester, typ en Beethoven-orkester. Pianot inleder solistiskt hela konserten, svagt, modalt, polyrytmiskt. Rörelser, dynamik, organisk andning, förväntan. Orkestern inträder transparent, skir klang, i motsats till det solistiska pianot. Orkesterns rörlighet ligger i dynamiken, differentierad dynamik. En tredela form, dessutom indelad i många mindre avsnitt. Starka karaktärer och som jag längtat efter denna gestaltning. Nu skapar jag verket.

Slagverkskonserten uppstod för några veckor sedan, så självklart; små delar som byggs i pyramider, ibland kiastiskt, ibland som rondon. Första slagverkskonserten börjar brutalt, den andra avhållet och försiktigt. Orkestern bygger landskap. Slagverkaren spelar med, spelar mot. Första satsen har många utvägar, klanger som löses upp, tar nya vägar, utvecklar andra motiv. Klockor håller upp grundackord, ackord som ideligen överlagras i altereringar och transponeringar. Redan i inledningen läggs stenar som sedan plockas upp i finalsatsen. Inledande tematik finns i reproduktionen, men det märks knappt, inte förrän i början av codan, då alla teman strömmar förbi som ett sista farväl.

Johan

Jag har haft min hemsida i över tio år; en hemsida som blivit min röst utåt. Det är här som jag kommunicerar med yttervärlden, ibland känns det så. Här blir jag strukturerad, kontrollanten och kreatören, ungefär som när jag komponerar. Varje morgon, oftast mycket tidigt, administrerar jag på hemsidan: blogg, senaste nytt, betraktelser, uppdateringar, mail och allmän uppstädning. Hemsidan har blivit som ett andra hem, en arbetsplats; har delvis snott tid från läsning och instudering. Jag har skrivit 100-tals betraktelser som läggs ut på hemsidan en gång i månaden och det har nu blivit över 700 bloggar, som tittar fram varje vardag. Varför håller man på så här, kan man undra? Inte vet jag. Jag är väl tokig. Nu är jag även med och organiserar en annan hemsida och nog har det hänt mycket sedan vi planerade denna hemsida för över tio år sedan. Fast vissa saker känner jag igen, men allt är lättare och mer hanterbart. Jag är ingen datafreak, men min erfarenhet gör att jag har saker att komma med i den nya webbgruppen. Funktionerna är inget problem, däremot det estetiska, hur vi ska få hemsidan att se attraktiv ut. Vi hittar andra hemsidor på nätet som vi gillar. Färgvalet är viktigt, tydligheten likaså. Det ska vara lätt att ta sig fram på hemsidan, bort med all rörlighet, rullande bilder, blinkande signaler och komprimerade texter. En djungel av ideer struktureras. Det börjar ta form och vi har fått en första idé till en ny hemsida. Ett nytt, digitalt liv är snart fött.

Johan

Mina 32 preludier ligger mig nära, har komponerats under några år, korta stycken i långa cykler och det verkar inte ta slut. Först blev det 24 preludier i förra seklet, sedan ytterligare 8 förra året. Nu är det åter dags, kanske åtta till; en annan princip, andra tankar. Jag har funderat på detta länge, skissat intensivt under sena nätter. Nu börjar saker komma på plats, en annan dialekt framträder, andra klangfärger. Vissa stycken genomsyras av enkelhet, upprepande, där vissa parametrar är konstanta, andra i ständig utveckling. I dessa nya verk arbetar jag mycket med pianopedalen, ett annat anslagsideal, ett ideal som jag kan finna i Stenhammars pianomusik, eller varför inte i Schumanns romantiska tänkande eller en tidig Scriabin. Preludium 33 tar form, homofona ackord i olika mönster, med full pedal. Så börjar det och där pedaliseringen sedan blir formen. I slutet av stycket finns ingen pedal alls; stumt, kort och nästan percussivt. I de sista takterna existera endast känslan av övertoner. Det är då pedalen inträder igen och motiv som förnimbara citat, något som påminner, något som försvinner i fjärran. I och med dessa nya preludier är jag tillbaka till ursprungstanken, ett uttryck som härjade för tio år sedan. Då planerade jag de första 12 preludierna. Nu känner jag samma entusiam, samma nyfikenhet. Varje dag inrättar jag mig i exklusiva formtankar. Ändå är detta bara förspelsmusik, alltså har jag bara kommit igång och borde kanska snart skriva parallella fugor över dessa teman och jag vill lova att det kryllar av tematik, motiv som aldrig släpper taget.

Johan

Violin och piano

Två konserter kastade på onsdagsaftonen ut sina nät i det stockholmska människohavet, vars alla fiskar emellertid lära ha varit församlade på Operan för att för tusende gången fröjda sig åt Margaretas ungdom, oskuld och juveler. Näten blevo därför inte ens halvfyllda: Vetenskapsakademien, där hrr Ruthström och Rachlew spelade stycken för violin och piano, såg ungefär lika glest besatt ut som Musikaliskan, där en hr Sixten Westerberg uppträdde som solopianist.

En anmälare, som pliktenligt skall avsmaka alla lockbeten, måste i dylika fall nöja sig med antydningar. Av den mera ”vetenskapliga” konserten - epitet är inte bara ordlek - hörde jag så att säga framsidan: en sonat av Sinding, opus 99, ”i gammal stil”. Att stilen är en smula gammal kan man underskriva: Sindings ogenerade melodisvada över en homofon sats med ständigt samma idisslande harmoniförbindelser saknar numera totalt nyhetens behag. Men om kompositören tror att han attrapperat flydda tiders uttrycksätt, så har han blott i annan form röjt den brist på kultur man annars mer omedelbart konstaterar i hans konst. En svit av Goldmark angavs även på programmet som nyhet; jag åhörde endast två välmenande satser, erkände villigt de båda exekutörernas förtjänster och styrde skyndsamt färden ned till Nybrohamnen.

Av den musa som här lyckliggjort ett fåtal dödliga fick jag egentligen endast se släpet försvinna ut genom dörren. Hr Westerberg spelade en mycket svag nocturne av Grieg - den klang tungt och poesilös. Men se’n klämde han i med Lizts Tarantella di Venezia e Napoli och visade att han har anlag för bravur och tekniska konststycken; mer hann jag inte fastslå. Ett mycket värdefullt biträde hade han förvärvat i hr Eric Norström, vars ovanliga, praktfulla basstämma och levande föredrag gjorde sig ypperligt i Sjögrens Longfellow-romans och Bergmanden.

Ej underligt alltså att fiskarna i båda näten sprattlade på detta specifikt mänskliga sätt som framkallar det angenäma buller vi med ett svenskt ord kalla applåder.

P.-B. (27 nov.1913) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Vi spelar fotboll på bakgården; en grusplan, fotbollsmålen är breda, men ganska låga. Jag är målvakt i civila kläder. I och för sig har jag ordentliga skor, men i övrigt är jag inte klädd för idrott. Redan efter två minuter är jag ordentligt varm, är rörlig i målet. Det är jobbigt, tungt och kallt och det är inte smidigt att stå vinterklädd i ett fotbollsmål. Bollarna viner omkring öronen, skruvade kanonskott. Bollar knorras mot båda kryssen. Jag har inte stått i mål sedan jag var barn och då kändes det inte så här; en rygg som värker, knän som sviktar och ömmande höfter. Nu slår jag en inspark, sparkar i marken, bollen rör sig knappt. Jag som brukade slå så fina inlägg, tekniskt och elegant. Men det var då, under min storhetstid. Nu står jag i mål, nästan haltande. Den gamla högeryttern i Kalmar FF:s unga pojklag är nu en frustrerad målvakt, som ser hårda skott som nätas till höger och vänster. Nu motar jag straffar, tunga straffar, välplacerade straffar. Jag gör mig stor i målet, men bollarna kommer där jag minst anar det; har väl aldrig varit en bra målvakt, men det är i målet jag passar bäst nu, mellan stolparna. Då, för 43 år sedan, rörde jag mig ledigt på högerkanten, breddade spelet, slog fina inlägg, slog de längre frisparkarna. Nu sparkar jag i marken och blir trött. Nu klistrar jag en hård, välplacerad straff. Kanske jag skulle blivit en bra målvakt; vem vet, här står jag i alla fall, mellan stolparna, medan smågrabbarna lägger in den ena pastejen efter den andra.

Johan

Staten sysslar med spel och dobbel; alltså staten, dvs. vi. Men är det vi, inte jag i alla fall. Plötsligt händer det att jag spelar upp mina pengar, precis som många andra. Och plötsligt händer det, inte mig i alla fall. Just den reklamen är listigt formulerad, får många att frossa i trisslotter, lagom billiga för att latta lågavlönade. Hoppet är det sista som överger oss. Men vägen är lång till vinst och i bästa/värsta fall händer det att man sitter i TV och skrapar ytterligare en gång, visar upp sin eventuellt kommande rikedom. Plötsligt händer det att man har fler vänner än man anar. Plötsligt händer det att man nästan blir en offentlig person, en Pellejöns i TV-rutan. Plötsligt kanske man vaknar ur en dröm, kanske en mardröm och inser att det plötsligt hänt, att man köpt fem trisslotter och vunnit 25 kronor. Heja staten!

Staten sysslar med alkoholförsäljning; alltså staten, dvs. vi. Vem bestämmer detta, inte jag i alla fall. När staten underhåller svenska folkets fylla är det på något sätt bättre än att privata intressenter tjänar pengar på folks olycka. Är verkligen en statlig fylla bättre än en privatat fylla. Plötsligt händer det att jag går in på systembolaget på ”Ringen”, bland alla utslagna och jag läser på broschyrerna att alkohol är skadligt för hälsan. Plötsligt händer det att staten för oss bakom ljuset, dubbelmoralens dilemma. Jag vill inte se dubbelmoralen och jag tillhör staten. Och var tog alkoholvården vägen. Plötsligt händer det att staten inte vill ta konsekvenserna av sitt handlande. De vill gärna tjäna pengar på försäljningen, men spara in på resurser då det gäller missbruket. Staten och kapitalet. Staten och medbestämmandet. Plötsligt händer det att jag köper min flaska vin på systemet, gärna ekologiskt, en fredag eftermiddag, Plötsligt händer det att jag genomskådar staten, dvs. vi, dvs. jag. Heja staten!

Johan