Vår hiss har fått spader. Om jag trycker på fjärde våningen åker den ner i källaren. Sedan står den stilla ett tag - tänker - för att sedan åka vidare till andra våningen, tredje våningen, första våningen.....Efter några turer mellan våningarna stannar den tvärt, lägger av, vägrar att röra sig. I bästa fall har man då redan stigit av. Tydligen behöver hissen vila ett tag, för efter en stund sätter den igång igen; intensivt åker den mellan våningarna: upp, ner, ner, upp. Sju våningar, inklusive källare. Sedan kommer hissreperatören och arbetar en timme och hissen går normalt cirka en halv dag. Sedan tar det hus i helvete och så är röran tillbaka. Jag trycker på 4:an och åker ner i källaren.

Hissen är död. Jag går fem våningar, ner, upp, upp, ner. Idag är det tvättdag, så det blir mycket spring i trapporna. Reperatören är här, säkert för 20:e gången denna månad. På eftermiddagen är hissen ”reparerad” och jag hör ljudet av dess avgångar där jag står i tvättstugan. Med min tunga tvättkorg stiger jag in i hissen. Hur ska det nu gå, tänker jag och trycker på 4:an. Ingen reaktion. Då trycker jag på 5:an och då åker hissen två våningar. Här ska inte jag av, trycker på ettan och hissen går ända upp till femte våningen. Det blir nästan komiskt. Jag försöker med alla möjliga kombinationer. Till sist visar det sig att jag kommer till fjärde våningen om jag trycker på 3:an. Jag stiger ur hissen med tvättkorgen. Sedan dör hisseländet, kanske för sista gången.

Johan

Varför måste sportreportrar tala så starkt, exalterat, nästan nervöst och gapigt? Det gäller inte bara refererande reportrar, utan även nyhetsläsande sportjournalister. Det är då man längtar efter det gamla radarparet Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz och nog känns det lugnare med Göran Zachrisson eller Stig Strand. Som idrottskonsument blir jag ofta störd av gapiga referat, reportrar som ska snacka hela tiden, starkt och fort. Visst kan det skrikas vid mål, rekord eller extravaganta konsstycken, men måste ett referat hålla igång på högtryck hela tiden.

Dynamik är ordet, att bygga ett referat, som speglar spelet. Alla matcher har sina dalar, sina höjdpunkter. Det borde sportreportrarna ta efter. Tennisreferaten håller fortfarande stilen; mycket andning, mycket pauser, där det sägs så mycket som behövs: ”15-0, 30-0, dubbelfel, 30-15, en härlig slice, 40-15, ess och game Söderling”. Tennisen och referatet håller samma tempo, precis som det ska vara. Game, set och match och vi i TV-soffan hinner med att tänka själva.

Johan

Är det inte väl tidigt? Bara doften får mig att tänka på julstöket. Jag har egentligen aldrig gillat glögg, möjligtvis hemgjord. Genom åren har jag testat många recept. Men nu är det november och denna glögg är inte hemgjord. Men visst får man känsla av jul. Det ryker från kastrullen på spisen; bara glögg, inga russin, ingen mandel. Men det smakar som vanligt, precis som på julafton. Inget märkvärdigt, men nu har jag fått julångest, redan i november.

När jag var i Miami på 1970-talet ställde vi till med glöggfest i värmen; amerikanska gäster som aldrig hade druckit glögg, som inte hade en aning om denna drycks konsekvenser. Hemgjord glögg i tropikerna. Jag tror att det var annandag jul. Gästerna förstod inte var den bedrägliga fyllan kom ifrån. De hade ju bara druckit två glas. Söt, spetsad glögg i tropisk hetta, det är ingen lek, jag lovar. Dunderhonung för amerikanerna; ett beprövat recept, underbart gott, Det tyckte gästerna också och aldrig skulle de glömma detta party, inte jag heller.

Johan

Ancien régime

Sergei Rachmaninoff, som på måndagen var Konsertföreningens gäst vid en extrakonsert, är den förkroppsligade precisionen; däri ligger hemligheten av hans verkningsförmåga både som pianist och komponist. Hans utomordentliga distinkta och klara anslag - som endast någon gång kunde vara lättare, mjukare, mer drömmande - kommer rätt enkla löpningar att klinga effektfulla, svåra och briljanta; på samma sätt som hans säkra formgivning, flytande periodik, linjeklara episoder, pigga rytmik förläna njutbarhet, friskhet och behag åt relativt vanliga tonförbindelser. Därjämte har han ett utvecklat sinne för klangprakt och glans och en stor förmåga att utan några nämnvärda nymodigheter, djärvheter eller kärvheter få det hela att verka underhållande och kontrastfyllt. Byggandet i vidsträckt grad på Chopin, särskilt i harmoniken, med eklektiska tillsatser från Schumann, Liszt, rysk folkmusik m. m. skapar han sålunda en till monumentalitet upphöjd salongsmusik - i detta ords sociala och kulturhistoriska mening, icke så som det användes av en viss kunskapsfri kotterikritik. Denna musik saknar icke en tillgänglig, rätt opersonlig skönhet, som man i lämplig ställning kan njuta ungefär som vissa arter naturskönhet, leende landskap, drivande skyar, en månskensnatt. Men denna sätter inga märken i ens själ - ifall man inte händelsevis skulle råka förlova sig under tiden eller uppleva något annat viktigt på sidan om musiken.

Uppförda blevo två pianokonserter, den från i fjol bekanta i C-moll (nr 2) och en i D-moll (nr 3). Den förra är nog mera jämn i ingivelse och konception, den senare har pikantare, mer djupsinnigt och patetiskt menade detaljer. Båda sluta på samma sätt, med en stor, grann orkestermelodi, ledsagad av pianots massiva ackordverk. Dessa likheter och sammanställningen i övrigt slappade totalintrycket och underströk den inre tomheten i denna eleganta ytkonst, som i så hög grad vänder sig till mondänt kännande människor, eller till dem som längta att känna så, exempelvis amerikaner. (Nya världen lär också vara hr Rachmaninoffs närmaste mål.) Men den är inte för sovjetryssar!

Publiken i Auditorium var mycket talrik och lika obolsjevikisk som hänförd.

P.-B. (22 okt. 1918)

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Jag lär visst bo på en lugn gata; här på fjärde våningen märker jag knappt trafiken på gatan, och dagiset nere på gården lever sitt lugna liv. Så nog är det fridfullt här. Men då har vi inte tänkt på busstrafiken. Det går faktiskt tre busslinjer här, buss 43, 55 och 66 till och från Södra station. När jag nyss var ute och handlade passade jag på att kolla de olika tidtabellerna. Det går i snitt ungefär tre turer per linje i timmen åt ett håll, alltså sex turer i båda riktningarna. Det blir 18 bussar i timmen. Utslaget på en dag, ca. 15 timmar, blir det 270 bussar om dagen. Och nog är det så att det alltid kommer minst en buss varje gång man stiger ut på gatan. Bullrigt är det och fort kör de. Så, vem talar om lugna gatan, inte jag i alla fall.

Johan

Helgen har varit toppen. Redan på fredag eftermiddag har kroppen hittat fram till ett obegripligt lugn. De sista timmarna i skolan känns nästan fridfulla. Tempot har sjunkit. Lite träningsvärk från i går, en ny gymledare på vattengymnastiken och hon körde hårt. Härligt, tänjde ut varenda muskel. Vardagen är ett liv, helgen något helt annat. Kaffebar på lördagen, på S:t Paulsgatan, nya och större lokaler, ännu fler kunder. Dubbel espresso, korintkakor, stor akustik och nog är det helg; höst, nästan vinter. På fredagskvällen var vi på kvarterskrogen. Det blev kött och starköl; ingen dessert, men lugn och ro och typiska helgsamtal. Helg, vardagen är som bortblåst. Mina arbetsplatser har jag glömt bort och jag läser inga arbetsmail. Lördag eftermiddag, långpromenad, hand i hand på stan; småpyssel hemma, en tidig middag, en film som jag somnar ifrån. Så här vill jag alltid har det. Snart är det söndag. Ska vara vilodag, men så blir det aldrig. Redan på söndag morgon börjar tankarna på det andra livet, vardagen och det fridfulla är som bortblåst. Kyrkklockorna slår i Maria, påminner om att ledigheten snart är över och jag grämer mig för att helgen alltid är för kort.

Johan

Hur orkesterade Mozart och är det viktigt att kopiera mästarens orkesterrum? Livsviktigt, menar jag. För det finns ju redan överallt, i moderna tiders orkestrering, fast de flesta ser inte sambandet. Mozart’s lekfulla motiv blomstrar ut i storartad musikalitet; fritt och genialiskt, men också med full kontroll. Han var inte konsekvent i klangfärger, ackordföljder eller formtankar, men det låter alltid Mozart. Han musicerade på befintliga former och så denna utveckling. Hemligheten ligger i stämföring och hans uppfinnelseförmåga i alla dess parametrar. Musiken klingar förträffligt och visst borde alla arrangörer och komponister ledas in i denna instrumentala värld.

Klaverutdraget är fullklottrat med instrumentationsplanering. Först kommer ett stråkparti, rakt in i den inledande temainsatsen. Några träblåsare smyger in vid den andra periodens början; en försiktig presentation och nog smyger hornet omkring i mellanregistret, överbunden ton, först grundton, sedan dominant, naturhorn och en klang ingen kan motstå. Klaverutdrag blir orkester. Orkester blir klaverutdrag, bara för att sedan orkestreras på nytt, i Beethovenstil, i Brahmsstil; större orkester, längre linjer, romantiska förtecken och en utvecklad harmonik. Musiken låter annorlunda. Samma stycke, men förvandlad till romantikens ideal, av kompositionsstudenter i vår tid, bara för att sedan ytterligare transformera musiken till ännu modernare uttryck, större orkester, senromantiska tankar och kanske impressionistiska ideal.

Johan

Två födelsedagar firas, samma dag, samma lokal. Kanske inte de exakta bemärkelsedagarna, men detta är en lördag och det ska firas. Gamla Stan, festlokal, en källarlokal; 1600-talshus, vi går genom valvade rum. Ett fullt utrustat kök. Det är dukat för 30 personer. Stor buffé, allt från havets läckerheter till frikadeller och pajer. Jag känner många, trots att jag inte tillhör samma generation. Men vi är nästan som en stor familj och nu skålas det till höger och vänster. Vi sjunger för födelsedagsbarnen, starkt, i en alldeles för hög tonart. Vid det centrala bordet skålar vi ännu en gång, sedan hurras det åtta gånger. Ja, må de leva i minst hundrade år.

Efterfesten är tung, säkert ytterligare 200 personer. De väller in i lokalen som stadsråttor, alla på en gång och det känns med ens anonymt och opersonligt. Lokalen är nu för liten, luften slut. Men det är högt i tak. Vi firar, dricker öl och det röks borta i baren. Jag röker inte, jag försöker andas, står i trapphuset och hämtar andan. Nu hurras det igen, av flera hundra gäster och de sjunger som en filharmonisk kör. Klockan är redan 01.00, ingen tendens till att folk ska gå hem, tvärtom, de flesta kom ju nyss. Nu har jag en ny öl i handen och jag som redan var här klockan åtta. Det var igår, men vem har sagt att födelsedagsfester ska vara korta. Här firar vi, skål! Ja, må de leva.

Johan

Alpsymfoni

Operans fjärde symfonikonsert gjorde Stockholm bekant med Richard Strauss senaste verk, hans mycket omtalade Alpsymfoni. Man bör vara hr Järnefeldt tacksam för den mödosamma och stor apparat krävande prestationen, men för övrigt är det väl knappast möjligt att inte förvånas över verkets beskedlighet och inre obetydlighet. En idyll i jätteformat: bergsbestigning med hornlåtar i skogen, koskällor på fäbodvallen, ett oväder enligt alla konstens regler vid nedstigningen m. m; m. m. Programmet angav 21 tonbilder, vilket verkade en smula bio. För övrigt återfann man den välkända Wagnerepigonismen i orkester och motivbehandlng nästan mera obeslöjad än någonsin förr. Det tematiska materialet är mycket enhetligt och väl utnyttjat, men delvis utnött och alltför vanligt. Vissa sällsammare hörselsensationer, såsom den av vindmaskinen - vars exekutör tyvärr fängslade ögat lika mycket som örat - kunde ej blanda bort dessa intryck; det hela är klangmusik, avsett för öra och enklare fantasi. Hjärtat har där ingenting att säga eller mottaga.

Åhörarna voro talrika, men fyllde icke salongen, vilket med hänsyn till den förment sensationella Strauss-nyheten förtjänar att antecknas som ett tidstecken.

P.-B. (27 feb. 1918) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Denna recension skrev P.B. 27 februari, hans egen födelsedag, tillika undertecknads.

Johan

Nu har jag försökt att vaccinera mig mot svininfluensa i två veckor. Men jag säger bara, det är omöjligt. Vaccinet är slut nästan överallt och där de fortfarande haft några injektioner kvar har 100-tals köat., bara för att plötsligt informeras att vaccinet just tagit slut. Vad gör man? Landstinget och företagshälsovården är oense när det gäller vaccinering på arbetsplatser, så det är väl inget att räkna med. Ansvariga, dvs. staten, som satsat en miljard, rekommenderar att alla ska vaccineras och sedan går det inte. Man trillar väl av pinn innan sprutan sitter i armen.

I tisdags tog jag ledigt sista timmen, bara för att eventuellt hinna med en vaccinering på min vårdcentral, bara för att mötas av en skylt att de inte fått utlovat vaccin denna dag. Samma sak var det idag, inget vaccin. Hur ska de ha det? Ska vi vaccineras eller inte? Överallt sitter det reklam, om att vi bör göra vår ”plikt”, men ingenstans kan vi verkställa denna rekommendation. Häromdagen var vi så många som köade i vårdcentralens väntrum att vi nästan stod på varandra. Tala om förutsättningar för smittspridning. Det var bara att vända i dörren och konstatera att det inte gick att få sin spruta denna dag heller.

Johan