Så här mycket folk har jag inte sett på länge. Jag talar om mellandagsrean och då i den lilla staden Kalmar. Tydligen är alla stadens invånare här på shoppingcentret; känns som 30.000, alla uppklädda i sina just erhållna julklappskläder. Verkligen ingen finanskris här och nu handlar de till tusen. Var kommer alla pengar ifrån? TV-handlarna bär ut den ena platt-TV:n efter den andra. Jag tycker att priserna ser ut som vanligt, dvs. dyrt, men tydligen är det REA. Alla Kalmars konditorier är fullsatta och jag påminns om apelsintårtan på Holmgrens. Nu går jag gata upp och gata ner i barndomsstaden och jag känner inte igen en enda person, så anonymt och härligt. Vid varje gatukorsning står jag och vänta länge. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. I denna stad stannar inte bilister för gångtrafikanter. Detta verkar vara en regel. Folkmassor står och väntar vid övergångsställen, medan bil efter bil swischar förbi. Även vid trafikljusen får man hålla ögonen öppna, har redan sett mängder av bilister som kör mot rött. Däremot har jag aldrig sett någon polis i Kalmar, i alla fall inte nu i jul. Nu är det säkert 50.000 personer på stan, alla på väg efter att göra det stora inköpsklippet. Julklappspengar rinner mellan fingrarna och affärsmännen ler på väg till banken. Jag letar efter en I-Pod, utan att lyckas, är ingen bra konsument, inte ens under mellandagsrean.

Johan

Kalmar, snö, kallt, kanske minus fyra; inte helt vanligt på dessa breddgrader. Visst minns man sin barndoms vintrar, som både kunde vara kalla och snörika. Men så här mycket snö har det inte varit på många år. Klockan är halv åtta på kvällen. Vi ses på Järnvägsgatan, en kvällspromenad, strax före jul. Vi passerar järnvägsbommarna och det är tomt i stan, inte en endaste bil ser vi och tågen har väl kört fast i någon snödriva djupt inne i Småland. Nere vid fängelset sjunger en tomte julvisor: ”Stilla natt, heliga natt”... Vi passerar över bron, rakt in i ringmuren. Stan är tom på folk. På Larmtorget glittrar julgranarna; detta torg som alltid sett likadant ut mellan Ludwigshuset och den gamla teatern. Nere vid hamnen viker vi av mot slottet och stadsparken. Det nya stadsmuséet håller med en originell installation, en projisering över hela fasaden. Kylan kryper in på bara skinnet och det blåser från sundet. Vi passerar minneslunden där våra fäder vilar. Stearinljus lyser upp platsen och kyrkogården känns nästan kuslig där den ligger nere vid slottet. Vid Kungsgatan tar vi av, ner mot Krusestiernska gården. Kända husfasader har pyntats med juldekorationer. Vi skiljs på Frejagatan. En kvällspromenad i barndomsstaden tar slut, i december, medan kylan fortsätter att omringa oss.

Johan

Det hände sig dagen före julafton, närmare bestämt på morgonen i den lilla staden Kalmar, att jag skulle handla julmat på en stor matmarknad. Jag kan villigt erkänna att jag inte är van vid stora shoppingcenter, affärer som vänder sig till bilburna konsumenter. Som sagt, jag knatar iväg tidigt på morgon, i snö och julyra, mot IcaMaxi, shoppingcentret Giraffen. Redan i denna tidiga morgon var det massor med människor som nu skulle lägga sista handen på sina julinköp. Redan vid ingången till Maxi börjar problemen. Alla kunder går omkring med jättelika kundvagnar som är överfulla med varor. Men jag har ingen vagn och kan heller inte finna någon. Jag letar överallt, utan resultat och får till sist fråga en stressad herre, som pekar mot parkeringen. Därute, i prydliga vagngarage står vagnarna. Jag vänder på klacken, går med hastiga steg för att hämta en kundvagn. När jag väl är framme visar sig att det kostar pengar, fem eller tio kronor, växelpengar som jag inte har. Bara att gå tillbaka, växla, tillbaka till vagngaraget och äntligen står jag där med en vagn och nu väntar en vagntrafikstockning jag sent kommer att glömma, här gäller det att kryssa mellan folk och hyllor. Varför alla dessa gigantiska vagnar, i trånga gångar, tänker jag och jag som nyss knappt tog mig genom de roterande snurrdörrarna. Det bör tilläggas att jag inte ha ett naturligt handlag med dessa kundvagnar och nog ser väl detta ekipage lite komiskt ut. Och så dessa smålänningar, långsamma tanter och aggressiva herrar. Ogenomtränglig terräng, vagnstockning vid fisk och köttdisk och inte kan man ställa vagnen hur som helst, då kan den ju bli stulen, det ligger ju en 10-krona i låset. Alldeles förvirrad, svettig och utmattad slussar jag mig mellan avdelningar; fyller min vagn, för att till slut stå i kassan, en jättekö och alla har överfulla vagnar. Maxi nästan exploderar. Herre gud, är det så här folk lever? Åker de hit varje vecka för att fylla dessa vagnar med överflöd och kanske bli ännu fetare? Efter någon timme får jag tillbaka min 10-krona, blir hemskjutsad med fyra tunga kassar och nu ska det firas jul.

Johan

Fem uruppföranden i en nyss invigd konsertlokal. Inredningen går i vitt; känns inte som vi befinner oss i en konstnärlig nämnds lokaler, snarare som i ett modernt arkitektkontor. Stiligt, modernt och hyperinne; något steril miljö där människorna blir livet i den helvita inredningen, ett kulturcentrum där det nu ska bli konsert. Dessa musikstycken skulle uruppförts redan för fem år sedan, men har skjutits upp gång på gång; så nu ska man möta en gammal tids kreativitet. Känns jobbigt, men vad gör man. Repetitionen gick i alla fall bra, så nu gäller det att vara beredd.

Alla stycken låter bra, förutom mina gamla toner, i alla fall i mina öron. Musikerna spelar fantastiskt, men måste jag möta mitt gamla liv just här och nu. Visst minns jag skaparprocessen, 2004 - detta konstiga år och varför måste jag påminnas om detta nu. Mitt stycket är tänkt att framföras sceniskt, men görs nu i konsertant version, i en konstnärlig högborg, med en stor kulturpublik och här sitter jag och vill inte veta av mig själv. Är detta musikens baksida? Efterklangen är lång, mycket lång. Två musiker tar emot ovationer och jag sitter kvar och lyssnar på efterspelet av alltför gamla toner.

Johan

Hela 1980-talet gick jag hit, till filharmoniens repetititioner, med partitur och anteckningsblock. Jag satt alltid på första raden, längst bak i fonden, noterade allt och denna orkesters repertoar blev delvis min instrumentationskola. Nu är jag här igen. Salen är lika trivsam som alltid, stor, ändå intim, även utan publik. När jag på 1990-talet satt i Filharmoniens programråd gick jag ofta in och satte mig i konsertsalen, en musikens högborg, där väggarna är fyllda av musikhistoriens harmonik. Jag blir lugn när jag sitter här. De elva första sidorna av min tredje pianokonsert är ifärdigställda och jag ska snart höra en repetition av Beethovens tredje pianokonsert. Beethoven uruppförde själv denna pianokonsert och det är inte utan att man undrar hur han angrep inledningen, för att inte tala om den andra satsen.

Orkestern är på plats. Dirigenten hälsar på pianosolisten. Koncentration, sedan musik. Allegro con brio. Pianoklangen är magnifik. Beethovens ursprung ringlar sig ut i konserthusets stora sal och de olika temperamenten är uppenbara. Det är ingen lätt problematik som här tolkas, en första sats, med volym nästa som en hel pianokonsert. Largo, mycket långsamt, konsertens bomb och pulsen räknas på sextondelar. Det är i denna sats, den andra, man ställer villkoren för hela pianokonserten. Det är här allt kan haverera. Men här det finns ingen tillstymmelse till haveri, endast magisk klang och toner rullar fram som pärlband och jag gillar det låga tempot. Dirigenten, förmedlaren mellan solist och orkester, håller ackordet ett ögonblick och nu står tiden still. Rondo: Allegro. Tredje satsens underbara tema tränger sig nu ut i salen, som en energisk runddans, så elastiskt, så fylld av energi; denna sats som Brahms inspirerades av i sin första pianokonsert. Både episoder och själva rondtemat bekräftar konsertens grundtanke. Allt slutar som en frisk vind; nästa 37 minuter pianokonsert fullföljer tematiken ända in till sluttakten, då själva hemligheten avslöjas.

Johan

Jag möter dem i en alldeles ny skolbyggnad, beläget mitt i KTH:s stora campus. 17 dansare kommer direkt från sitt träningspass; dansstegen fortsätter rakt in i mitt seminarium, en föreläsning om tid och form. Stretching och massage bedrivs samtidigt som jag sätter igång en musikalisk resa. Studenternas fantasi är det inget fel på. De har synpunkter på allt, fritt och härligt. Ingen musik är främmande för dem och form är på något sätt deras liv. Vi talar om puls, rörelser, tematik och konstanta tillstånd. De omvandlar musikaliska gestalter till fysiska rörelser. Rytmer blir förflyttningar, gester positioner. Nu talat jag om pauser och andning, menuett och rondoform, återkommande avsnitt, upprepning och variation. Klingande exempel beskriver historiska och moderna former; jag visar även upp notationer, hur man i alla tider noterat musik. Studenterna gillar de moderna, fria notationerna, som genast får deras fantasi att resa iväg. Här finns ingen gräns på idéer, endast begränsad tid och mitt i all kreativitet har klockan blivit fyra och mitt seminarium får ett abrupt slut.

Johan

Nya namn

Walter Gieseking - nationalitet obekant - hör till dessa naiva som tro sig uträtta något genom fingerfärdighet. Hans pianospel har alla tänkbara tekniska förtjänster och måste i hög grad intressera yrkespianister. Musikaliska människor lyssna mera tankspritt - där finns inte mycket för dem. Vid sin måndagskonsert försökte han emellertid undvika banalitet åtminstone i ett avseende. Programmet var inte alldeles påtaglig virtuosschablon. Tyvärr bedrog skenet en smula. Namnen vor delvis nya, stilombytena voro detsamma. Bach fick behålla sitt namn, men Beethoven hette Reger, Chopin Debussy och Liszt Ravel. Det ökade naturligtvis inte tonernas emotionella kraft, men vad bryr sig en virtuos, allra helst en på piano, om emotion. Lika lite som en kvinna med sin nya hatt vill han tjusa med sin skicklighet. Häpnad och avund vill han väcka. I det avseendet var nog konserten ganska lyckad - den började med en framsmäktad Bach och avslutades med en ”undin”, som verkade pikant blandning av eolsharpa och kattvrål.

P.-B. (3 okt.1922)

"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Tänk er att man komponera ett stycke i Sverige och sedan kan musiker runt världen läsa partituret omedelbart och musiken kan klinga i Peking, Canberra, Johannesburg eller Moskva. Här krävs inga tidskrävande översättningar. Jag har genom åren arbetat med dirigenter från Japan, Kina, Tyskland, USA etc. och aldrig har det rått missförstånd då det gällt notbilden. Tvärtom förstår man varandra nästan omedelbart och kan direkt gå in i intrikata, musikaliska diskussioner. Komponister, dirigenter och musiker arbetar med ett världsspråk; ett i och för sig komplext språk, men där också tydlighet råder; ett språk som inte enbart ska läsas, utan tolkas, utföras och som innehåller lika mycket komponenter som tre vanliga språk. I och med att jag periodvis arbetat som notkopist och dessutom jobbar med ämnet notation på Musikhögskolan så har jag lite koll på notskriftens utförande och innehåll och jag njuter alltid av partiturens skönhet. Nu läser jag mitt senaste partitur och musiken spelar i huvudet. Här behövs ingen I-pod. Notläsning tillhör vardagen. Tystnad råder utanför hjärnkontoret och musiken slingrar sig i skallen och kanske ska dessa toner någon gång i framtiden tolkas i konsertsalar i Tyskland, Australien eller Kina.

Johan

Jag kommer aldrig undan förberedelsearbetet, inte ens på helgerna. Det är ett måste, men också oerhört intressant. Just nu gäller både Rondo och Sonatform; stora innehåll, som ofta analyseras godtyckligt. Musiken finns där, dessutom teoretiska analyser. Teoretikerna analyserar på sitt sätt, vi komponister på ett annat. Beethovens sonate, opus tretton. Detta verk har alltid fascinerat mig. Hörde pianosonaten första gången som grabb, när min farbror spelade sonaten. Själv började jag fingra på stycket i 12,13-års-åldern och nu, 40 år senare, bryter jag ner sonaten i smådelar tillsammans med mina studenter. C-moll, introduktion; stor, försiktig dramatik. Ackorden slingrar sig runt huvudtonarten; ett sökande, innan det rasslar igång i vänsterhanden. Ackorden flyger fram, uppdelade i fraser och nog pekar det framåt. Jag spelar igenom första delen av expositionen. Energi av alla dess sorter. Sidotemat har en annan struktur, nästan en annan sida av världen, kontrast, musiken riktar in sig mot en överledning. Vad tänkte Beethoven här? Så rikt, så fyndigt. Slutgruppen är solklar, som ett uppsamlingsheat, för att antingen ta oss tillbaka till reprisen eller vidare in i genomföringen. Så här långt får studenterna vägledning. Sedan gäller det för dem att tråckla sig genom genomföringens alla steg, återtagningen och till slut den sammanfattande codan.

Johan

8 minuter kvar. Klockan är över nio, måndag kväll. Perrongen är lång. Jag är en och åttio lång och jag sitter framåtlutad på soffan närmast t-baneuppgångenuppgången. Folk promenerar förbi mig, mot mitten av perrongen. Jag är ensam på min soffa och jag väntar.

7 minuter kvar. Jag tänker på konserten jag nyss varit på. 12 högtalare, åtta musikverk. De klingar fortfarande inom mig. Högtalarorkester. Jag satt i mitten av konsertsalen, omringad av musik. Det var ljuvligt och jag ville aldrig gå därifrån. Men nu sitter jag här och väntar.

6 minuter kvar. Perrongen fylls av ljud. Precis som på konserten jag nyss nämnde, konkreta ljud, bearbetade ljud. Där, på konserten, var ljudåtergivningen perfekt. Här, i tunnelbaneplanet, ekar det och tunnelsystemet fortplanta våra steg, nästan till det oändliga. Människor är på väg, jag är på väg, hem.

5 minuter kvar. Jag är kvar. De målade bergväggarna känner jag väl. Jag har väntat här förut, första gången för trettio år sedan. Det var då jag var ung, precis som denna tunnelbanestation då var. Jag var här av speciella skäl, egentligen av samma skäl som nu är här och jag minns fortfarande den dagen för trettio år sedan. Jag tror det var en måndag.

4 minuter kvar. Nu kommer publiken från högtalarkonserten. De ser nöjda ut. Det bör de göra. Det var en bra konsert och jag minns fortfarande alla stycken. Nu sitter jag på soffan, i mitten och i högtalaren informerar de att det är 4 minuter till tåget ska komma.

3 minuter kvar. Jag flyttar mig, mot mitten av perrongen. Det är ju sent, måndag kväll och förmodligen ett kort tåg. Jag sätter mig på en ny, halvbesatt soffa och soffans invånare makar på sig ovilligt. Vi har väntat i fem minuter. Nog är tiden med oss, åtminstone två minuter till.

2 minuter kvar. Jag gräver i min väska, efter konsertprogrammet. Vad hette egentligen det sista stycket? Vad det inte en klassiker? Visst, så var det. Ett gammalr stycke. Det finns på skiva om man vill höra det fler gånger, och det vill man, i alla fall jag.

1 minut kvar. Perrongen är halvfull. Jag sitter kvar på soffan. Det knäpper i spåret. Människor är beredda, klockan är nästan halv tio. Åtta minuters väntan har gått fort. Åtta minuter, ungefär lika lång tid som det tar att uppföra ett medellångt elektro-akustiskt musikstycke. Tåget kommer in på perrongen, 6 vagnar, från Mörby Centrum. Dörrarna stängs och vi åker rakt in i tunneln, bara för att komma ut någon annanstans i livet.

Johan