I dag tar jag friheten att skriva om mig själv. Varför? Därför att jag fyller år; som om det skulle vara något märkvärdigt. För mig? Ja, på något sätt. Detta ointressanta datum, som alltid infinner sig på sportlovet och lagom till bokrean. Då kan ni tänka er vad som väntar. De flesta är bortresta. De som finns kvar har aldrig besvär med födelsedagspresenter; finns alltid någon bok som passar. Inte att förakta, kanske bara om man får en så där 57 stycken. Är det då kul att fylla år den 27 februari? Inte vet jag. Men fråga mina kolleger Reine Jönsson och Paula af Malmborg som också fyller år denna dag; samma dag som den framlidne kollegan Wilhelm Peterson-Berger. Och kan ni tänka er att på denna dag föddes även: Rudolf Steiner, Enrico Caruso, John Steinbeck, Willy Kyrklund, Jarl Kulle och Elizabeth Taylor. Med tanke på dessa kreativa personer kan man stå ut med att fylla år den 27 februari. Men visst var det roligare förr, när livet låg framför och aldrig glömmer man sin 15-årsdag, ej heller myndighetsdagen, för att inte tala om 30-årsfesten eller den oförglömliga 40-årsuppvaktningen. Resten vill man helst glömma; tiden då vi bara blir äldre och ingen har svar på hur det ska sluta. Men just själva födelsedagen är lite speciell, en dag i centrum och resten av världen är lite snällare mot födelsedagsbarnet och kanske blir det tårta och ett och annat hårt paket.

P.s. Så här lyder horoskopet, läst i Expressen och gäller för idag - 27 feruari: "Nu får du besök av en kär och efterlängtad vän. Presenter kan du få och du bör känna dig mycket älskad, mest för att du är snäll. Nu ska du ha trygg och bra ekonomi".

Johan

Kära bloggläsare

I dag startar Stefan Idemarks kåseri på denna blogg, ett återkommande betraktande från södra Sverige. Stefan är min älste vän och där barn och ungdomssomrarna är vår gemensamma erfarenhet. Med värme ser vi fram emot spännade berättelser och hälsar därmed honom välkommen till bloggen.Stefan Idemark tillsammans med sin mamma Maj

Till havs

Fåglarna kvittrar och den magnifika blodboken prasslar så härligt med sina sommarlöv i vår trädgård. Själv sitter jag i ute-möblemanget och filosoferar i min ensamhet. Nja, inte riktigt ensam, för katten gjorde mig just sällskap i den andra stolen. Först en lätt strykning mot mitt ben. Sedan upp i den mjuka dynan med ett litet jamande som betyder: - ”Hej husse, sitter du här och glor. Mysigt - jag tror jag gör dig lite sällskap. Det går väl bra?? Kanon att du plockat ut dynorna. Fint väder - eller hur”! Så sa han. Konstigt egentligen att ett enda litet jamande kan betyda så mycket. Jag vet inte hur de bär sig åt. Fast å andra sidan pratar ju inte de som vi. Det är väl kanske därför.

Blickarna vandrar över hustaken ner mot havet. Jag kan förnimma en lätt doft av salt och tång. Denna underbara doft jag kommit att älska från det jag var ett litet barn. Jag har växt upp vid havet. Där har jag badat, lekt, seglat, fiskat, följt fartyg långt bort i horisonten och hört mistluren tjuta i dimman. Jag har vaknat alla barndomens sommarmorgnar av fiskmåsars gälla skri när fiskebåtarna är på ingång. Känt doften av fiskrens och förväntan över en ny sommardag. Fylld med lek och äventyr. Sådant är mitt förhållande till havet. En livslång kärlekshistoria helt enkelt. Jag älskar havet och skulle ha svårt att leva utan det.

Men jag har förstått att så är det ju inte föra alla. Min fru Maria t.ex. är uppväxt i Värmland och där doftar inget hav. Där är det istället skogen som kryper in i själen på människorna. Den stora skogen där man vandrar, finner ro och stillhet, plockar bär och svamp med familjen, älgarna och den ensamt ylande vargen. Där ligger inte horisonten en oändlighet bort. Där gnistrar inga vågor i solen. Utan där vandrar man tyst i skogens dunkla ljus. Ständigt bevakad av älvor och skogstroll som är fulla av Värmlandshistorier och uppfödda på barkvälling och Sven-Ingvars. Detta bär hon med sig, längtar efter och älskar. Precis som jag gör med havet.

Men då är frågan - har dessa två helt olika element format oss som människor?? Har havet präglat mig som människa? Finns det skogsmänniskor och havsmänniskor? Svårt att säga. Men för mig som är havets riddare, har hav och skog helt olika symbolvärde. En skog går man in i. Ett hav ger man sig ut på. I just detta ligger den stora skillnaden. Hur länge du än vandrar i storskogen kommer du liksom ingen vart. Bara längre och längre in. Växtligheten tätnar och mörkret tilltar ju längre in du tränger. Bären du plockat på vägen har du ätit upp. Kaffet är slut i termosen och ett tilltagande blödande skoskav gör sig allt mer gällande i dina fotsvettsblöta gummistövlar. Tills slut orkar du inte trampa runt i din skog bland mossa och vitlav längre. Du är helt slut och faller gråtande ner vid foten av skogens största gran och inser att du gått vilse. Hjärtat bultar som en slägga och paniken kommer krypande. Du ropar efter hjälp men det finns ingen där - ingen hör dig. Du är ensam i den stora djupa skogen och visan om trollmor och de elva små trollen börjar sakta dyka upp i ditt huvud. Hur kul är det på en skala?? Då hjälper det inte att ”sola skiner i Karlsta”. Konstigt att man kan längta efter sådant.

Men hej å hå jungman Jansson om du däremot hissar dina segel på havet och styr mot horisonten blir allting möjligt. Du kan vinka farväl till klipporna mellan Dover Calais. Köpa färska frallor hos den glade bagaren i San Remo. Fiska i Medelehavski där sardinski simski. Beställa en paraplydrink på Copacabana. Vinka till Pippis pappa på KurreKurreduttön i Söderhavet. Dansa tango med Carmencita i Valparaiso. Dra rövarhistorier och ett par ”kalla” med kapten Krok och t.o.m. hälsa på farbror Oscar i Amerika. Det du! Sådant är havet. Sol, vind och vatten. Stort och underbart. Fullt av möjligheter. Vadå skogen!. Jag tror faktiskt att alla inser att om Jussi Björling en gång i tiden sjungit ”Till skogs - oh aj, aj, aj, aj buff” hade det aldrig blivit någon hit. Så är det bara.

Stefan Idemark

Hennes date är på något sätt berusande, inte som andra möten. Beror det på honom, situationen eller helt enkelt att det var länge sedan hon hade ett liknande möte. Hon har inte varit på detta museum sedan barnen var riktigt små, men hon känner direkt igen permanentutställningen. Barnen hade uppskattat utställningen mycket, det minns hon. Nu står hon här med en okänd man, stakar sig ordentligt och en förvirrad situation beskriver just ingenting. Hennes mobiltelefon är omsorgsfullt avstängd, inget får störa detta möte. Han visade sig vara en konstkännare. Tack vare hans monolog känner hon sig någolunda bekväm. Han hade föreslagit denna tidiga vårutställning, en årlig tradition som alltid drog till sig mycket folk. I år är utställningen lite ljum, inga vågade uttryck. Men mannen vid hennes sida vet vad han talar om, åtminstone framstår det så. Själv har hon en vag uppfattning. Hon undrar hur gammal han är och nu börjar hon bli kaffesugen, eller varför inte ett glas vin. Det är ju fredag och hon har sagt att hon kommer hem sent ikväll. Hon förblir tyst, medan konsten passerar; en date, en träff i tiden, på ett museum, en tidig vår, eller sen vinter. Två människor, utan att känna varandra och där tiden följer minsta rörelse.

Hans intresse är nästan sjukligt, inte bara en hobby. Kanske beror det på att han intresserade sig för detta tidigt i livet. Nu är han tillbaka i lokalen, fredag eftermiddag, tredje gången denna vecka. Som pojk var han alltid i lokalen med morfar. Den barnsliga förtjusningen är fortfarande framträdande. Det händer att hans egna barn är med honom i lokalen; utan att de egentligen visar något intresse. I dag gäller det att få färdig tunneln, den som går igenom bergsmassivet. Det visade sig tidigt att han var en hejare på det här. Problem som andra inte löser lämnade de åt honom och konstruktionerna blir ofta perfekta. Dessutom har han nu gjort en ritning på en utbyggnad som fått stort intresse. I år är det 30 år sedan han kom hit första gången. Nog har allt förändrats, åtminstone inbillar han sig det. Hans kapacitet har inverkat på medlemsantalet, har konstant stigit. Kanske dags att stiga av, bilda en ny förening, från grunden. Han kokar kaffe. Det är fredag. Kanske några glas vin i kväll. Hans föräldrar ska lämna barnen vid sju-tiden. Hustrun är ute med en väninna. De skulle visst gå på museum och sedan äta middag på restaurang. Ritningen, framför honom, fångar hans intresse. Han ritar in en annan vinkel, en mer önskad lösning. Han fastnar i konstruktionen medan eftermiddagen drar timmarna efter sig; på en plats där han plötsligt känner sig överflödig, där tiden oftast står still, som den alltid gjort sedan han byggde sin första tunnel för 30 år sedan.

Johan

När jag var liten kallade vi det för februarilov, det som nu är sportlov. Och nog idrottades det en hel del. Många reste till fjällen eller Österrike. Vi som var kvar i stan spelade ishockey på den nya rinken intill sporthallen. Mitt lag bestod av killar från klassen. Vi hette ”Stjärnorna”, tävlade i den yngre pojkklassen och var ganska framgångsrika, kom tvåa ett år. På eftermiddagarna kunde man spela bowling i en alldeles nybyggd bowlinghall. Det var, förutom bowlinghall, en mötesplats för oss ungdomar under flera år; med trevligt fik och var det någonstans de söta flickorna befann sig så var det i bowlinghallen. I tonåren blev det badminton under februariloven. Badminton var min nya sport och det var alltid turneringar under loven. Tävlingarna startade redan första lovdagen, i olika klasser och framåt nästkommande helg började finalspelet. Detta var tider när februarilovet var ett riktigt sportlov och det mesta handlade om idrott.

Det verkar som om alla människor ska ha sportlov idag, även de som sover bort hela dagarna. Har man inte ledigt från jobbet tar man sig ledigt. På TV pågår det VM i skidor och skidskytte. Dessa idrottsmän har inte sportlov, endast deras publik. Visst åker folk fortfarande till fjällen och bryter benen, men att vuxna människor ska hålla på att leka ”sportlov” är väl ändå lite löjligt. Det är väl ändå för barn och ungdomar, om ens det. Dataspel, festa runt och dra på stan är väl inte att sporta, även att ungdomar ofta bär sportiga kläder. Men nog verkar det som om de flesta tonåringar är ute på stan på lovet. På musikhögskolan har vi inte sportlov, fattas bara. Här övas det för fullt och dagarna är fyllda av lektioner. Musiker överlag är nog inte särskilt sportiga. Fast tävlingsmomentet finns här också. Det finns musiktävlingar i allt, från fiolspel till dirigent och kompositionstävlingar, med tävlingsjury och där svenska folket inte kan ringa in så många gånger de förmår. Sportlov, inget för vuxna, endast för barn, som möjligtvis kan hitta en lämplig idrottsutövning och minnen som han eller hon kan skriva blogg om i framtiden.

Johan

Recension

Pianohissen fastnade, vilket innebar förskjutning i paus- tagandet vilket givetvis innebar att kaffépersonalen inte hade hunnit sätta ut det förbeställda kaffet, vilket förgrymmade the little old ladies enormt. Vad händer med kulturen när dessa liitle old ladies inte längre finns kvar? Young little ladeis finns det inte för många av bland publiken. Nåväl, Oramo ledde filharmonikerna i ett stycke av Magnus Lindberg, som kallades Parada och musiken var lika obegriplig som namnet. Sedan spelade Murray Perahia Schumanns pianokonsert på ett förtjänstfullt sätt. Janos satt på bänken framför mig och nickade godmodigt så det dög tydligen åt ett proffs som honom. Därefter spelades Brahms symfoni nr 1 och som vanligt lät det bra i de lugnare avsnitten, men när det drog ihop sig till mäktigare tongångar kunde man på Oramos viftande se en viss otålighet som om han inte fick med sig orkestern som han ville.

Hampus Lindahl

I veckan har jag försökt att nå människor per mail, sms och telefon. De närmaste, vännerna, folk på jobbet, ev. nya uppdragsgivare, facket, sjukvården, människor inom det kommunala m.fl. Resultat: har inte fått något svar. Är detta den nya verkligheten? Varför svarar inte folk och varför ringer de inte tillbaka. Vanligt hyfs gäller inte längre. Visst, jag börjar bli lite gammal, kanske förbrukad och ointressant. Eller är det något fel på mig? Kanske är det typiskt svenskt eller har världen vänt mig ryggen? För några år sedan tillhörde jag en artistagentur. Deras erfarenhet var att svenska konsertarrangörer, agenturer eller konserthus sällan bemötte de positvt, svarade inte på mail eller ringde tillbaka även att så var överenskommet. Däremot fick de alltid ett positivt mottagande av utländska konsertarrangörer, agenter och artister. Lite ofattbart när man tänker på att de flesta svenska konsertarrangörer sitter på institutioner som betalas av statliga, kommunala och landstingspengar, alltså betalat av skattemedel. Kanske är detta en svensk attityd, att aldrig har tid, tid att svara, tid att uppehålla kontakter. - En ny vecka. Jag har lagt ner mina strävanden. Är folk ointresserade blir jag det också. De få brev som kommer nu för tiden är räkningar. Mail utgörs av spam och ointressanta erbjudanden. Studenterna skickar SMS om att de är sena till lektionen. Fast i lördags, alla hjärtans dag, fick jag ett SMS som gladde mig mycket. Kanske hopp om livet, det lilla som krävs för att man ska känna att man är med igen.

Johan

Jag vill ha en grön soffa. Varför det? Jag ser just nu en grön soffa, soft grön, hörnsoffa. Den är faktiskt väldigt skön, dessutom fast och stadig; det finns motstånd när man sitter i den. Inredning är verkligen inte min grej, men man kan väl få tycka. Fast alla verkar ha en mening om vad jag behöver. Men min inredning handlar verkligen inte om de, även att de har svårt att förstå det. Om jag hade denna soffa, ser dyr ut, skulle TV:n snabbt tillbaka till vardagsrummet. Dessutom borde jag då måla om väggarna. Allt för att matcha soffan jag inte har. Nu sitter det fnittriga lärarkolleger i soffan. De ser verkligen glada ut; sitter stabilt och dräller med kuddarna som är utlagda i soffan. Själv sitter jag på en stol, med grön dyna. Jag ser och hör allt, men håller inte med om vad de säger. Men soffan är fin, rymlig och jag önskar att den var min.

Jag vill ha ett mahognybord, ett sådant med gångjärn, där ovanskivan kan vikas upp. När jag var tonåring såldes dessa bord på NK. Jag såg ett liknande bord i förra veckan, fast inte i mahogny. Men designen var exakt. Snyggt, praktiskt, stilfullt. En gång i tiden fanns det ett sådant bord på vår familjs sommarställe. Det var dyrt då och säkert dyrt idag, om det fortfarande säljs liknande bord. Jag minns att bordet var perfekt för kortspel, lätt att hålla rent och praktiskt om man ville möblera om. Perfekt till en bekväm soffa, kanske grön, kanske en hörnsoffa; till detta några bekväma stolar, kanske med gröna dynor, kanske i samma träslag som bordet. Visst vore det underbart med nya möbler. Men om man nu inte kan köpa allt detta får man istället hålla sig till sin livliga fantasi.

Johan

Idag är det ingen dimma ute. Men jag är dimmig i skallen. Inget för en s.k. "skärpt" komponist och lärare. I musiken har vi dimackord. Har inget med dimma att göra, diminish = förminska, dvs. förminskade ackord, byggda av små terser; ett ackord som i och för sig är lite dimmigt, sökande fram till sin tillhörighet. Gamla jazzmusiker använde dimackordet ofta som genomgångsackord. Para vi ihop två dimackord utvinner vi dimskalan, som improvisatörer gärna fantiserar över. Inom funktionsteorin håller vi på den ackordiska upplösningen bl.a. med hjälp av dimackordet, ett effektivt sätt att bygga spänningar med. Dimackordet ger ofta musikstudenterna problem och detta i den inte helt enkla musikteorin. Jag gillar de förminskade varelserna, både som ackord och skalrörelse. Nästan som dimman en tidig sommarmorgon.

I samhället finns det alltför många människor som förstora sin egen betydelse. Vi ser dem varje dag. Kunskap får ofta dessa personer att tystna, men inte sällan passerar de gränsen för det anständiga. I musiken har vi förstorade, eller som vi kallar det överstigande ackord. Det har inte med mänskligt högmod att göra. Här talar vi om stora terser. I den moderna terminologin kallas det plusackord. Kombinerar vi överstigande ackord får vi heltonskalan, tonaliteten utan hemkänsla. En demokratiska skala där varje ton har lika värde. Debussy vann delvis världen med hjälp av heltonskalan och konstmusiken fick plötsligt ett annat innehåll. Även här funderar musikstudenten en extra gång, hur egentligen det överstigande ackordet ska analyseras. Jag använder detta ackord ofta, som avdramatiserat uttryck i min musik; en upplevelse likt ett stiltjebälte innan sommarmorgonens första bris vaknat till.

Johan

Postat av Hampus Lindahl, 23:e februari 2009, kl 22:21:

Lite väl dimunitivt

Den 23 september 1790 begav sig Mozart, åtföljd av sin svåger Hofer, ut på sin sista stora resa. Målet var Frankfurt am Main. Han hoppades - förgäves - på inkomster genom konserter som han ämnade ge med anledning av storhertigen Leopold av Toscanas kejsarkröning. i början var han full av tillförsikt. Ur brev till hustru Constanze, Frankfurt am Main, den 28 september:

...Resan var mycket behaglig. Vi hade hela tiden utom en enda dag det vackraste väder, och denna enda dag förosakade oss inget obehag därför att min vagn är så härlig (jag skulle vilja ge den en puss). I Regensburg åt vi en präktig middag, hade en gudomlig taffelmusik, en änglalik uppassning och ett härligt Moselvin, i Nürnberg åt vi frukost - en ful stad. I Würzburg stärkte vi också våra dyra magar med kaffe, en vacker, präktig stad. Förtäringen var överallt mycket god. Bara 21/2 posthåll härifrån på väg till Aschaffenburg behagade herr värden behandla oss erbarmligt. - Jag väntar och längtar efter nyheter från dig - om din hälsa, om vår situation etc. Nu är jag fast besluten att sköta mina angelägenheter här så bra som möjligt, och gläder mig sedan hjärtligt åt att komma åter till dig - vilket härligt liv vi skall få! Jag vill arbeta, arbeta så mycket för att inte genom oförmodade tillfälligheter på nytt komma i ett så fatalt läge.

Johan

Hon gick till psykologen. Ingen visste om det, fast många misstänkte. En timme varje vecka, eller rättare sagt 45 minuter; kostar en förmögenhet, men vad gör man inte för att lära känna sig själv. Hur kan någon stå ut med att leva i okunskap om sig själv? Konstigt, men många gör det. Psykologen ser ut som en psykolog sig bör. En äldre man, i icke modebundna kläder. Men förvånadsvärt modern i tanken. Idag är hon sen till terapin. 45 minuter blir till en halvtimme. Hon är väl förberedd; fick en del uppgifter att göra till denna gång, som hon nu redogör för, insiktsfullt och noggrant. Psykologen nickar, inflikar korta repliker. Att terapin kunde ta sig sådana vägar kunde hon inte ana och hon nystar i sitt eget mysterium. Dagen började på gymet, rensade skallen på allt och hon fick en energikick av den hårda träningen. Nu förstår hon allt glasklart, längtar redan till nästa veckas terapi och en fortsatt insikt i sig själv.

Han försvann där borta, svängde runt gathörnet. Sedan dess har ingen sett hans kalufs. Det var för tre veckor sedan. Nog hade han sagt upp sig från jobbet, åtminstone påstods det så, hur nu företaget kan klara sig utan honom. Han är ju företaget, ett omnämt IT-företag i Kista. Jag stötte ofta på honom i tunnelbanan. Nog har jag tyckt att han varit lite märklig. Han pratade alltid oavbrutet, hans sambo var desto tystare, sa aldrig något, en märklig relation. Hans bostadstelefon är avstängd, mobilnumret har upphört. Han är försvunnen sedan tre veckor. Visst händer det att folk försvinner, hittas aldrig eller plötsligt återfinns helt överraskande. Ett mysterium. Men han och varför just nu. Idag slog det mig att han varit extra märklig den senaste tiden, smått nervös, rastlös, och faktiskt riktigt otrevlig. Vi vet inte vad som hänt. Jag traskar fram och tillbaka, i en oförlöst känsla, instängd, utan att förstå hur en människa bara kan försvinna från jordens yta.

Johan