Mahler i Frankfurt

Frankfurt, Hotell Imperial 1907

Käraste!

Ditt brev i dag har gjort mig djupt sorgsen. Men, min Almschili, man dör inte därav - tänk på mamma med hennes klena hjärta -, man lever oavbrutet vidare, ända tills den slutliga kraschen kommer. Jag ber dig, sköt om dig ordentligt! Gud vare lov att jag är tillbaka om tre dar och kan ta hand om dig. Repetitionerna gick ganska bra i dag. Min symfoni blev alldeles förträffligt spelad, men Schumann får vi ta itu med på nytt i morgon, enär violinerna i den sista, hänförande satsen ännu så länge är allt annat än graciösa. Där sätter jag större pris på mina filharmoniker i Wien, som emellertid inte längre tycks vilja veta av mig. Världen visar mig inte ett alltför vänligt ansikte just nu. Jag känner mig som ett jagat villebråd med hundar i hälarna på mig. Men jag hör, Gud vare lov, inte till dem, som hjälplöst segnar ned vid landsvägskanten. Och de slag man ger mig (kritiken i Berlin är nästan genomgående föraktfull) sporrar mig endast till fortsatt kamp. Må man stänka smuts på mig bäst man vill, jag kan borsta av den. ”Allen Gewalten zum Trotz sich erhalten”! Vilken lycka att vi har 50 000 och en årlig pension på 5000 att falla tillbaka på, och nu måste vi börja spara av all kraft. Jag skickar med ett brev, som jag fått från Mengelberg - hur oändligt välgörande känns inte en trohet sådan som hans! För övrigt har jag god lust att lämna återbud till Meschaert och Berlin. Vad är det för mening att ständigt utsätta sig för smutskastning? De där stinkdjuren tycks ta mig för en sten. I morgon blir alltså konserten, och sedan tar jag natt-tåget till Linz. Där andas jag åter hemlandets luft, och på måndag middag kl.12.55 anländer jag till Westbahnhof, där du väntar mig, och sedan raka vägen hem. Småttingarna vill jag gärna ha med till bords. De är åtminstone skapelser, som inte ens mina illvilligaste kritiker skall kunna karakterisera som missfoster.

Tusen hälsningar, min älskade, från din Gustl.

Johan

Hur mår ni i våren? I Sverige går vintern fram, åtminstone under några timmar på dagarna, där i mellan tittar våren in, så där retfullt, för att få oss att förstå att årstiden står för dörren. Jag har funnit P-B:s recensioner, samlade i två volymer, utgiven på Åhlèn och Åkerlunds förlag. Hur mår freskerna utanför Cortona? Det vore härligt att få uppleva dem. Ser fram emot att se bilderna från lägenheten. Jag undervisar, komponerar, utforskar, letar uppdrag, renskriver och äter gör jag ibland. Hur är den italienska maten och hur har de det med vitlöken? Skiner solen? Just nu skiner solen i vår huvudstad. Hur länge, kan man fråga. Snöbyar är tydligen på gång. Metrologerna ligger i startgroparna. Det gör jag också, på väg till jobbet; idag Beethoven, Mahler, Debussy och Ravel. Bättre arbetskamrater kan man väl inte önska sig, åtminstone lever man gärna med dessa komponisters musik. Det är tidig morgon, har just ätit frukost, ryggsäcken är packad och snart låser jag ytterdörren. Hälsa våren i Italien!

Hälsningar

Sverige

Johan

Tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger, 1867-1942, verkade, förutom sin tonsättargärning, som musikkritiker i Dagens Nyheter, från slutet av 1800-talet till en bit in på 1900-talet. Som recensent var han briljant och fruktad. Vissa artister och tonsättarkolleger vägrade att visa sig i huvudstaden av rädsla för musikritikern. Peterson-Berger som tonsättare kan man ha mycket åsikter om, men här på bloggen kommer jag endast att återge en del av hans recensioner, för alla oss som inte var med på den tiden då P.-B. granskade Stockholms musikliv. Här nedan, ett första alster. Mycket nöje.

Musikaliskt vansinne

Operan fastslog på torsdagen högheten, intelligensen och vakenheten i sina ledares syften genom att efter 34 års vila åter släppa fram inför offentligheten Donizettis Lucia, den gamla fjollan från Lammermoor. Försvaret för detta tilltag ålog en italiensk sjungande koloraturdiva, Graziella Paveto, redan till överflöd presenterad av en något vårdslös reklam. Hon kunde sina tricks: konstfärdigheter, inte konst. Själsliga moment förekommo ej i presentationen, finns knappt i rollen - sinnesrubbningen är nämligen inte hennes, utan Donizettis, och av ett ytterst färglöst slag, tacka vet jag Anna i ”Värmlänningarna”. Om Graziella lindat sitt ena ben ett varv om livet och stoppat stortån i munnen, hade den andliga behållningen inte blivit sämre, illusionen av galenskap däremot bättre.

Stycket borde filmas, men alldeles tyst. På sin höjd kunde några av förspelen utföras; de innehålla partiturets enda drägliga musik, resten är idiotiskt, föråldrat kram, det i toner grundaste som sövt något land och någon tid. Kapellmästaren anförde denna utgrävning med all den likgiltighet, varav hans natur är mäktig och ganska många ångestfulla eller förargade blickar kastades från scenen ned på hans pinne.

Övriga deltagare i den sorgliga tilldragelsen voro hrr Schweback, Lennartsson, Molin och Svedelius. Fröken L. tycktes tjänsgöra som gråterska i storrutig kjol.

P.-B. (13 sept. 1913)

Källa: "Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Idag snöar det, riktigt ordentligt, rena vintern. En timme senare är det sol, riktig vår. Sedan börjar det regna, en ordentlig skur. Klimatet är som upphovsmannen själv. På morgonen en massa förberedelser till instrumentationslektioner, sedan planera teoritimmarna, fyrstämmig sats - funktionsteori. Några timmar senare kastar jag mig över egen orkestrering, pianoverk som kläs i orkesterklang. Eftermiddagen ägnas åt kompositionsarbete, varvat med pianospel. Telefonen ringer oavbrutet. Nya uppdrag? Sällan, bara människor som vill ha saker och ting, tjänster, råd, lektionsbyten etc. Så här ser dagarna ut, som ett typiskt aprilväder, fastän det fortfarande är mars.

Johan

På TV i lördags. Intervju med Thommy Berggren, inför premiären på Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Han berättar en fantastisk historia om Beckett, i samband med att nobelstiftelsen hade utsett den irländsk-franske författaren till årets nobelpristagare. Det är 1969. Nobelkommittén, troligen svenska akademiens ständige sekreterare, ringer till Beckett för att meddela den glada nyheten. Det är morgon och Samuel Beckett sitter och äter frukost. Hans hustru svarar. Telefonsamtalet är från Sverige, från något som kallas nobelstiftelsen och nu vill de tala med maken. Men maken, alltså Beckett sitter ju och äter frukost och vill inte alls bli störd. Han säger bara: ”No! Hustrun går tillbaka till telefonen och framför makens ointresse. ”Men detta är från nobeltstiftelsen i Stockholm”, svara personen från Sverige. ”Vi har roliga nyheter att berätta för författaren”. Hustrun går tillbaka till köket och försöker återigen intressera sin make. ”Det är från nobelstiftelsen i Stockholm - de har något roligt att berätta”, försöker hon. NOO!, replikerar Beckett, något irriterad, medan han knäcker morgonägget. På nytt återger hustrun makens svar. Nu blir det förvirrat i luren. Det börjar konfereras på den svenska sidan. Hur ska de nu göra? Ska de meddela hustrun att hennes make fått nobelpriset i litteratur och så får det bli. En tredje gång går hustrun till köket för att meddela att hennes man fått nobelpriset och att mannen i telefonen gärna vill prata med honom. NOOO! svarar Beckett, mer irriterad än tidigare och så blir svaret till Nobelstiftelsen i Stockholm. Samuel Beckett kom aldrig själv för att mottaga sitt nobelpris 1969. Kanske satt hemma i sitt kök och åt frukost.

Johan

Inte har jag direkt bråttom. Men Götgatans stress ökar mitt tempo. Bilköer har totalt korkat igen trafiken och stillastående fordon spyr ut avgaser. Som det värsta slalomlopp kryssar jag mellan människor, som i sin tur gör likadant. Framme vid ”Skrapan” tar det stopp. Hon, framför mig stänger hela trottoaren. Kvinnan är stor och har förmågan att fylla ut hela trottoaren. Hennes enorma dunkappa gör henne dubbelt så stor, det blir inte bättre av att hon konsekvent håller ut båda armarna. Mötande gångtrafikanter passerar henne i körbanan. Jag trippar alldeles bakom henne; tar ett steg åt vänster, inte en chans att passera, ett steg åt höger, lika illa. Hon regerar och reglerar hela trottoaren. Vi, bakom henne, utgör världens kö, ihopskockade, allt beroende på kvinnans söliga tempo. Hur kan en människa, förmodligen helt ovetande, styra människors framfart på detta sätt? Vad göra åt detta? Jag knackar damen på höger axel. När hon vänder sig om passar jag på att smita förbi på andra sidan. Det gäller att vara listig i trafiken.

I och för sig har jag ingen lust att prata. Tillställningens höga volym tillåter dessutom inte några vanliga samtal. Här rekommenderar de att man skriker. Vissa är bra på det. Vi sitter längst in i hörnet; ett runt bord, sex stolar. Jag vet inte vart han kom ifrån. Plötsligt sitter han bara här och prata, och pratar, och pratar....Bara ytligt snack, till ingen nytta. Han vill bara höra sin egen röst. Så fort någon annan vill träda in i samtalet är han där och avväpnar. Sedan en ny monolog om inget. Han stoppar oss fulla med meningslösheter. Nu börjar han dessutom att sluddra, så rejält att det t.o.m. blir svårt att uppfatta hans ord. Han dricker lika fort som han talar. Undrar om han gillar sig själv i denna situation? Jag gillar i alla fall inte situationen, reser mig upp med följande replik: ”Du snackar för mycket”. Han ser smått förvånad ut när jag går förbi honom. Han verkar inte förstå vad jag menar, blir stum av förvåning. Det gäller att överrumpla folk i situationen, framförallt på snackiga restauranger.

Johan

Stadsteatern

Selma och Ågust

De tre musketörerna

Gå till Stadsteatern! Två fantastiska föreställningar.

Det är samma skillnad mellan Dramaten och Stadsteatern som mellan Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Dn och Dramaten har stelnat i attityderna. Det sitter för mycket gammalt elände i väggarna. Hoppas Marie-Louise kan få lite fart på Dramaten. DN tappar prenumeranter till SV.D och det inte märkvärdigt, SV.D står skyhögt över DN i innehålll och i Layout. Operan skall vi inte nämna i sammanhanget med få höjdpunkter som t ex Batseba. Annars har operan fastnat i Wagnerringar och struntföreställningar som Manon Lescaut. Händer det inte snart något med Operan kommer det snart inte finnas någon Opera. Att bygga ett nytt operahus verkar helt vansinnigt.

Hampus Lindahl

Pianostycket ligger framför mig, dvs. notbilden och den stirrar rakt in i mitt skapande. Jag skrev stycket 1999, tillsammans med 23 andra pianostycken. Preludium 3, utgivet på skiva, skapat preludieåret - sista året i förra seklet. Nu 2009 har det blivit 8 preludier till. Preludium 3, 6/8-delstakt, fler konstanta drag - upprepningar stycket igenom. Dynamiken talar om bågform. Artikulationen blygsam. Pedaliseringen är mycket viktig, håller klangsyntesen på plats. Melodiken för verket framåt, medan ackorden hör till de enkla. En klassisk hållning i nutida grepp, dvs. som det kändes för tio år sedan. Fem minuter, konstant i en variabel tanke och allt varieras i färghanteringen. Det gäller att hålla ihop stämföringen, anslaget och formen.

Nu ska pianoverket transformeras om till ett orkesterverk; stor orkester, stor klang. Den ojämna taktarten byter ideligen tanke, från stråkets sordinerade hållning till brassackordets fundering. Problemet är att kunna gestalta pedalens efterklang. Slagverk och harpa härbärgerar tonaliteten mellan viktiga insatser. Flöjter smyger på i ett redan tydligt mönster, medan pizzicaton initierar övelagrade klanger. Det engelska hornet drillar och plötsligt uppstår en dialog mellan två fagotter, nasalt och självklart. Tuba och kontrabas lägger sig på botten, nästan osynligt. Trumpeter rullar ut sextondelar i ett kort forte. Flageoletterna håller oss kvar i känslan. Nu faller satsen, därmed fragmentiseras de tydliga parametrarna. Pianoverk, som nu blivit ett orkesterstycke och musiken är endast förnimbar i ett avslutande morendo.

Johan

Våren slinker in i mitt medvetande. Tillfälligt besöker den verkligheten. Det sätter i gång hela min vårångest och plötsligt uppenbarar sig livets alla tunga vårar. Ljuset är knivskarpt, påverkar hela serotininproduktionen. Just denna vår, som knackar på dörren, vill jag inte deltaga i. Varför? Vet inte, det är bara så. En oidentifierad vårdoft väcker mitt luktsinne. Det nästan knockar mig. Jag går i dvala, längtar tillbaka till vintern och nya snöstormar. Nu ser jag Hammarbybacken. Den är fortfarande snöbetäckt. Det lugnar mitt nervösa vårbeteende. Vårljuset nästan mördar mig och jag kämpar mot snösmältningen. Våren och jag är inte vänner. Grieg skrev sången om våren. Jag ska aldrig komponera om denna årstid.

Våren tränger sig på, gör en besvärande entré. Vad ska jag göra åt det? Gömma mig, fly in i källarmörkret? Är det inte tidigt i år? Min reaktion, alltså. Än så länge har jag ju inte upptäck det minsta vårtecken. Ändå är den inre skörheten ordentligt omskakad. Något som kan kallas vårtecken rör sig nere vid Hammarbyslussen. Åtminstone talar det om vad som komma skall. Jag längtar efter mörka solglasögon så att jag inte ser tendenserna, ej heller att någon upptäcker min avvisande sida. Något vacklande tar jag mig över Skanstullsbron. Bilarna bryr sig inte om årstider, men däckens dubbar påminner om att det fortfarande är vinter. Jag tål inte våren. Jag står mellan smält snö och nyuppväckta grästuvor. Våren är inte min vän. Vivaldi komponerade om våren i ”Årstiderna”. Jag ska aldrig skildra någon årstid och våren förtränger jag helst i en personligt instängd värld.

Johan

Ni skulle se mig sprattla omkring i den väl tilltagna bassängen. En syn för gudarna. Men skönt är det och en ljuvlig temperatur i vattnet. Åter tillbaka till vattengympan. Det känns underbart. Nu paddlar vi, runt, runt. Rotationen är det inget fel på, möjligtvis konditionen. Och så var det ju det här med musiken, som vrålar hela tiden; gympaledarens egen musiksmak, ofta i dunka - dunka gestaltning. Det börjar med Povel Ramel och vi joggar på stället, samtidigt som vi boxar med armarna - sträcker ut, sedan långsamma rörelser, från sida till sida. Varje kroppsdel sträcks ut. Mitt i den lugna atmosfären börjar vi nu hoppa, alla möjliga sorters hopp. Vattnet är motståndet och landningarna känns mjuka. Stretching. Kroppen roteras med hjälp av en käpp, tänjning från höger till vänster, från vänster till höger. Kroppen känns något stel efter uppehållet, men jag kommer ihåg alla rörelser, känner igen programmet som nu omsorgsfullt gås igenom. Språngmarsch från kant till kant; höga knän, pendling med armarna. Svallvågor går höga i bassängen. Det känns i knäna. Konditionsträning. Jag håller ett högt tempo. Nu grodhopp, skidrörelser och ett intensivt rusande i bassängen, ett sista konditionspass, sedan tyst. En ballad hörs från högtalarna, stretching närmas poolkanten; långsamt, stilla, ena benet, sedan det andra, höft, bäcken, knä, fotled, inget utesluts. Sedan mörkt, några minuters avslappning. Jag nästan somnar, flyter omkring med en genomgången kropp. Ljuset tänds, 45 minuters gympa är över. Äntligen, jag är tillbaka till träningen. Det känns i hela kroppen.

Johan