Kind of Blue

”Flamenco Sketches”, ett modalt landskap. När jag hörde den kompositionen första gången stannade tiden. Rofylld, enkel harmonik, få toner. Miles Davis, med sin harmonsordinförsedda trumpet, spelar som bara Miles kunde göra; låga toner, mycket andning, mycket luft. ”Kind of Blue”, den legendariska skivan från 1959. Våra föräldrar lyssnade på den gamle Miles. Vi ungdomar tog till oss en ny, framåtsträvande Miles Davis och denna skiva blev en milstolpe.

Jag minns Miles Davis, på Gröna Lund, jag tror att det var sommaren 1987; minns den röda trumpeten, hans tonbildning, den moderna klangen, en sordinerad känsla mitt i den svenska sommaren. Precis när orkestern nådde höjdpunkten kördes karusellerna igång och de fick på nåder spela ett extranummer.

”So What”, ett klassiskt intro, doriskt landskap, endast två ackord. Bill Evans fingrande, försiktiga pianokomp; improvisationer över åttataktsperioder, Miles, Coltrane, Adderly, mycket andning. 32 takter genereras till 9 minuters innovation; ett enkelt, tvådelat, tema blir en klassiker.

”Kind of Blue”. Jimmy Cobb, den legendariske trummisen från Miles band, is still going strong. Han spelar med sitt ”So What Band” på Stockholm Jazz Festival 16 juli. Det är femtio år sedan man spelade in ”Kind of Blue”, fortfarande den jazzskiva som sålt mest, någonsin. Plattan snurrar nu på min skivtallrik. Musiken känns fortfarande ny. ”All Blues”, ”Blue in Green", låtar som vi alla haft med på våra repertoarer, som idag är standards, men som fortfarande känns nyskapande. ”Flamenco Sketches” avslutande toner klingar ut. Det blir tyst i högtalarna. Miles anlägger ett sista, tvåstruket C och jag känner mig lite kind of blue.

Läs om trumpeten:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Trumpet

Johan

I Stina Hellbergs musik flödar harpans övertoner, personliga bakgrunder och ömtåliga melodier. Harpan väcker på något sätt tidlöshet; tankar om orienten, dynamiska gester i artonhundratalets orkestermusik, men även nutida associationer. Jag lyssnar på ”Solei Levant”, som Stina Hellberg lagt ut på sin Myspace-sida. En känsla av gammal lyramusik uppstår; ett upprepande stråkmotiv möter den oktaverade harpmelodin. Detta inger förväntan och nog ryms man i musiken. Stina Hellbergs musik har verkligen ett eget och personligt språk. Harpan öppnar ju ofta andra tankar, i ex. gestisk musik; Berlioz, balen i ”Symphonie Fantastique”, eller kanske ”Adagietto’t” i Gustav Mahlers femte symfoni, men också i Alan Stivells musik, där harpan ofta är utgångspunkten i låtarna. I Stina Hellbergs kompositioner söks andra vägar. Hon lägger ut motiv, rytmer och ackord; små lockbeten, förväntan, som hon sedan infriar. Men hon och hennes band överraskar mig också hela tiden; med sitt eget sound, sin annorlunda instrumentering och sitt säregna, ibland nästan minimalistiska språk. På Stockholm Jazz Festival spelar Stina Hellberg Group 16 juli.

Läs mer om harpan:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Harpa

Johan

Att förtunna en orkestersats till endast sju instrument kräver sin konst. På Kungliga Musikhögskolan lär jag studenterna detta, från orkester, ner till så mycket som klaverutdrag. Nu ska min egen sångcykel genomgå denna transformation; orkester ska bli septett + baryton-sång. Flöjt, klarinett, slagverk, piano, samt stråktrio, inte självklart en enkel uppgift. Jag hade gärna sett en kontrabas, ett horn och varför inte en fagott. Pianot och i viss mån slagverket får nu täcka upp vissa nedre register.

I introduktionen till sångerna handlar det mycket om klang, en enkel uppgift i orkestersammanhang, något klurigare för en mindre ensemble. I den stora orkestern arbetar man minst med strålkvintett, tuttibesatt. Här har jag tillgång till tre solostråkar. Tolv sånger ska nu instrumenteras till en rik variationssats; på många sätt får jag helt tänka på ett nytt sätt, komponera om många delar och pianot får träda in och bära många funktioner, helt enkelt bli ett nav i orkestreringen. Och faktiskt, ju mer jag sjunker in i instrumentationsproblematiken ju bättre känns det.

Att se sin musik i olika skepnad är en spännande resa. Bra verk ska tåla många tolkningar, många versioner. Sämre verk kollapsar redan vid originalet. Vissa verk kan t.o.m. bli bättre efter omarbetning, andra stycken tål inte minsta förändring. I sångcykeln blir några av sångerna lättare att skriva om, andra sånger betydligt svårare. Tolfte sången, den bedrägliga valsen, kräver stor orkester och får bli det sista jag gör och kanske först då vet jag om den nya orkesteringen kommer att fungera.

Johan

Jag är mer eller mindre uppväxt i en musikaffär och för övrigt var alltid musiken i centrum under hela min uppväxt. På 1950-talet rasade det in orkestrar till pappas musikaffär, för att spela in skivor, 3 minuter långa stenkakor; förmodligen den lilla stadens första skivstudio. Under detta decennium såldes det mest pianon, dragspel och blåsinstrument. Jag utforskade pianots alla förutsättningar och mina bästa vänner var firmans anställda: pianostämmarna, poleraren och finsnickraren. Jazzen hade kommit till stan. I många hem lyssnade man på Parker, Jimmie Lunceford, Ellington och Count Basie.

Under 1960-talet utvecklades instrumentariet i firman. Gitarren gjorde sitt definitiva genombrott. Jag blev ganska omgående informell plektrumchef, gitarrsträngansvarig och specialist på kalvskinn. En affär blev tre, två i Kalmar, en i Nybro. Elgitarren pockade på uppmärksamhet. Drömmarna handlade nu mer om glittrande elplankor än gamla tangentinstrument. Vi spelade pop och jazz. På kvällarna övade jag skalor, etyder och studerade in Haydn-sonater och Chopin-valser på familjens Schimmelpiano.

Pianomagasinet fanns kvar under 1970-talet. Nu stod Hammondorgeln i centrum. Vi spelade på B-3:or, C-3:or och L122:or och nog blev man till sist en hejare i koordination; spelet mellan händer och snabba fötter blev till sist rutin. Bluesen blev en favorit. Nu var det klaviaturen som gällde igen. En viss tacksamhet riktades till 1960-talets pianoövningar i Wienklassisk och romantisk stil. Tekniken jag fick då använde jag mig nu i min utövning. Det blev synthar, Fender Rhodes och jazzrocken stod för dörren. Men Hammondorgeln var kungen.

När jag började på Musikhögskolan i början av 1980-talet mötte mig en Hammond B3 redan första dagen. Den stod länge på vår institution på skolan, i kompositionskorridoren. Den påminde om ett galet, musikaliskt förflutet, då det begav sig i en landsorts musikaffär, från 1950-talets inspelningstid, till el-orgelns inträde tjugo år senare.

Johan

McCoy Tyner's förbluffande pianospel upptäckte jag redan på 1960-talet. Jag lyssnade mycket på Art Tatum och Oscar Peterson. Som ung pianist var man givetvis förbluffad över den virtuosa tekniken, i kombination med fyndig harmonik och bra låtar. Och där fanns plötsligt McCoy Tyner, i John Coltrane's Quarted, de som nästan knockade vår generation; musiken var ny, fräsch och framåtsträvande.

Jag upplevde McCoy Tyner första gången live på Skeppsholmen 1985 och jag minns att det gick ett jättesus genom publiken; ett sådant pianospel hade vi knappast hört förut, närmast en fullskalig orkestrering, där allt man kan tänka sig utfördes på klaviaturen. Jag minns låtarna, det personliga soundet och kaoset när stora delar av publiken störtade fram mot scenen för att om möjligt få en bättre plats.

Varje gång jag hör McCoy Tyner blir jag överraskad, en pianist i ständig utveckling. Hans klangkänsla och tidigare beskrivna, instrumentala färdigheter använder han i helgjuna kompositioner. Men visst kan man längta efter gamla godingar: kanske en Giant Steps, eller My favorite things, kanske en Stella by Starlight eller Monk's Dream. Vad ska denna pianist överraska oss med i år? Den 16 juli får vi svaret.

Johan

Oskuld

Svea Winberg-Hansson sjunger tydligen inte för snöd vinnings skull - eller åtminstone gjorde hon det inte vid sin konsert i Vetenskapsakademien; den var halvtom, som vanligt, och det måste hon ju varit förberedd på. Alltså sjunger hon antingen som lärkan av oemotståndlig sångarlust eller - för att bli recenserad. Kritiken vill naturligtvis hjälpa alla som längta och trängta upp på Parnassen, men i detta fall är vägen så lång, så lång. Visserligen citerade konsertgiverskan Agatha på följande sätt: ”Hur långt mitt liv förflutit!” - men detta liv är ändå fortfarande kortare än konsten.

Rösten är frisk och kraftig och förefaller lämpad för koloratur mer än för kultur. Någon nyanserings och fraseringsfärdighet tycks inte sångerskan äga; hon läser upp sina läxor i ett jämnt mezzoforte eller forte, och sänder inte ut tonen, utan avlossar den som en pistol. De italienska romanser varmed hon - fint ska det vara - inledde sitt program verkade därför något robusta, och den stora ”Friskytts”-arian for ut av hennes tandgård med en aningslöst käck och klämmig landsortsbravur - men vad C.M. von Weber en gång tänkte sig var det inte, och han skulle nog ha höjt sina aristokratiska ögonbryn en smula om han varit bland åhörarna. Likväl hade man i detta nummer på vissa punkter en förnimmelse av att frånvaron av alla piano och mezza-voce-nyanser och andra finesser mindre berodde på oförmåga än på okunnighet och outvecklad smak.

P.-B. (28 nov.1913)

Källa: "Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Inte sedan jazzfestivalens begynnelse har jag sett ett sådant rikt och bra program som årets, koncentrerat till fem dagar. Festivalprogrammet kryllar av godsaker, blandad musik, olika stilar; varje dag tematisk, men i sin helhet blir festivalen variationsrik. Visst längtar man redan till de magiska dagarna i juli.

Förra helgen var jag tillbaka till platsen framför Moderna muséet. Allt var sig likt; den vackra fonden med Nordiska muséet i centrum, det krusande vattnet och Strandvägen där borta i fjärran. Båtarna trängdes vid kajen och nog kändes platsen något tom utan musiken, folkhavet och inramningen. Men om knappt tre månader är festivalen på plats och jag längtar redan efter årets musikhändelse.

Johan

Postat av Liisa Tolonen, 23:e april 2009, kl 11:19:

sthlm jazz 09
visst är det fantastiskt!

Hur tänkte egentligen Gustav Mahler, kanske historiens skickligaste tematjuv? Sin form och instrumentation hämtar han från traditionen, bygger skickligt ut proportioner, orkestrering och teknik, till det kollosala, ibland över gränsen. Han blir mästare på att bearbeta tematik, i vissa satser till oändlighet, nästan outhärdligt. Ofta blir tonsättaren Mahler dirigenten i sin noggrant noterade instrumentation. Han kallar Bruckner för långrandig, något vi också kan tycka om Mahler. Gustav dömer Johannes Brahms: att han ej hade förmågan att utveckla teman. Där tror jag att den gamle mästaren har fel. Brahms var helt enkelt inte intresserad av att älta sönder sina melodier. Lite hemlighetsfullt gav han sig istället in i nya teman, som plötsligt kunde försvinna för att ersättas av andra. Och visst sneglade Mahler på Brahms geniala melodier; sidotemat, första satsen i Mahler’s femte symfoni är som hämtat från Brahms tredje symfoni. Gustav Mahler höjer Beethoven och Wagner till skyarna, de enda som kan utveckla teman, förutom honom själv förstås. Men hur hade Mahler det med Liszt, tonsättaren som tidigt hittade språket och harmoniska progressioner som svärsonen Rickard Wagner snappade upp och instrumenterade. På något sätt tror jag det är dirigenten Gustav Mahler som uttrycker sig så burdust. Tonsättaren Mahler är mer försynt och själ motiv från äldre kolleger, som han sedan utvecklar på ett personligt och genialt sätt. Vi i eftervärlden ser med samma lupp på Gustav Mahler som han en gång gjorde på Brahms och Bruckner.

Johan

Min kära

Wilde är mycket stimulerande att läsa, men det är en ganska ihålig visdom han bjuder. En i sig själv utmärkt idé fördärvar han alldeles genom godtycke och dilettantism. Du får inte läsa honom. Sedan jag nu har arbetat mig igenom hela Brahms, har jag återvänt till Bruckner. Ett sällsamt par, dessa båda andrarangsfigurer! Den ene är alldeles för lång ”i skeden”, den andre inte lång nog. För tillfället håller jag mig till Beethoven. Det finns bara han och Richard - och i övrigt intet. Håll det i minnet! Brevväxlingen mellan Wagner och Wesendonck kommer att bereda dig stor glädje. Man behöver den faktiskt som andligt desinfektionsmedel mot alla odrägliga epigoner. Många hälsningar från

Din Gustav (1904)

Johan

Det blev en ny mobiltelefon till slut. Den gamla tog en sista suck, drog ett sista, digitalt andetag, sedan blev det svart. Nu blev det en ny Sony Ericsson; från att brukat finska produkter under tio år har jag nu för första gången hittat fram till hemlandets telefonkommunikation. Man kan säga att utvecklingen gått framåt de senaste åren. Manualen är lätt att förstå och jag installerar det som ska få maskineriet att fungera. Nu behöver jag inte köpa en I-pod eller en ny kamera, allt detta ryms i telefonen. Displayen är stor och upplösningen knivskarp. Sifferknapparna kanske inte för mig med mina stora pianofingrar. Nu knappar jag mellan menyerna. Sweden 3G står det och snart kommer mina inställningar så att jag kan surfa och MMS:a.

Min nya Sony Ericsson är silverfärgad (som James Bond:s Austin Martin) med brun nummerpanel, senaste modetrenden, en walkman där jag kan lägga in alla mina kompositioner; har redan lagt in min pianokonsert som ringsignal, hysterikt stressig - från inledningen av tredje satsen. Nu är batteriet fulladdat och grafiken dansar på bildskärmen. Jag fyller mobiltelefonen med mitt liv, information som jag lägger in i register och almanacka; läser in kamerans funktioner, tar en en hastig bild, jag ser förvirrad ut. Snart blir det bildförevisning från en kall söndag, en söndag då hoppet om livet och en ny kommunikation tog start. Demolåtar klingar ut i nejden. Jag stirrar rakt in i en display, inser nu att mitt liv delvis tillhör en ny Sony Ericsson.

Johan