Köln, hotell Dom den 18 oktober 1904

Kära Almschel

I största hast ett par rader. Jag är alldeles vimmelkantig! Emellertid: slutrepetitionerna i går utföll mycket bra. Och konserten gjorde stor lycka. Publiken lyssnade med spänd uppmärksamhet - även om den kände sig en smula konsternerad av de första satserna. Det förekom även en eller ett par visslingar efter scherzot. Adagiettot och rondot gjorde stormande lycka.

En mängd musiker och dirigenter har kommit hit från olika håll. Hinrichsen är entusiastisk över alla gränser och har redan hunnit försäkra sig om min sjätte symfoni. ”Men trissa inte upp priset för högt!” tillade han humoristiskt. Nej, det tänker jag verkligen inte göra, han är en sympatisk man. Walter och Berliner, de båda oskiljaktiga vännerna, har anlänt. Walter kom redan i går till generalrepetitionen och har lovat att berätta allting för dig. Berliner först i morse. Han sitter i sitt rum nu och gråter över att du inte är här. Jag tror att han reste hit enbart för din skull.

I kväll åter en konsert, och i morgon reser jag till Amsterdam. Adressera nästa gång ditt brev till Amsterdam Concertgebouw - mer behöver inte stå.

Att du inte kunde komma hit, min Almschi, har nästan förstört alltsammans för mig. Du skulle ha haft glädje av konserten. Kyss de små änglarna från deras pappa! Och för guds skull, se till att ni allesammans blir friska snart.

Din gamle

Gustl.

Johan

Nina Simone

Nina Simone’s pianospel visade en kollosal mångsidighet; den klassiska, stabila tekniken, den ursköna blueskänslan och det helt unika personliga spelet, som bara var Nina Simone. Mycket andning i samspråk med finurliga konststycken, två händer i samarbete, men också med olika uppgifter. Anslaget, på samma gång kristallklart och tungt känsloladdat. Och så rösten. Hur beskriver man en sådan stämma? Många färger, låg, fyllig alt, stor dynamik, kraft och full av liv. Vi var en stor skara människor som upptäckte Nina Simone under förra seklet. Röst och piano, ofta med sparsamt komp, ibland enbart med trummor. Resten skötte Nina.

Nina Simone, ”Summertime”; en försiktig introduktion - piano, bas och trummor. Sedan ett pianosolo i typisk Simone-stil; sökande, klangen står i centrum, personlig teknik över bluesskalans alla tänkbarheter. Då inträder rösten, lägger sig över harmoniken. Så har vi inte hört låten förut. ”My baby just cares for me”. Den punkterade basgången är motorn. Vilket sug. Vispar på virveltrumman. Låten vänder genom ackordväxlingar. Nina Simones frasering är enastående, röst och piano hör ihop. En enkel besättning, instrumenterat för hela världen. ”Don’t let me be misunderstood”. En referens från 1960-talet, Eric Burton and the Animals. Simones version är något helt annat. Något originellt arrangemang: stråkar, liten kör, stylad närvaro. Hon behandlar temat med stor omsorg och jag sjunger med i texten, som nu får en annan innebörd. Nina Simones röst klingar ofta inom mig: Mr. Bojangles, Suzanne, I love to love och jag har för alltid samplat Nina Simone i mitt hjärta.

Sing the Truth: The Music of Nina Simone finns på Skeppsholmen, stora scenen den 17 juli.

Johan

Vad menas med ett ögonblick, en stund, kommer strax, på momangen och vad betyder egentligen en pisskvart - i tid, alltså. Betyder tid olika för människor? ”Vi hörs sedan”. Jag hör det ofta i telefon. För någon kan det betyda en stund, för en annan en dag eller flera, kanske aldrig. Är detta något som sägs för att avsluta ett samtal. En gammal vän sa alltid: ”Det tar bara en sekund”. Sedan hörde man inte av honom på dagar, kanske veckor. Vad betyder ett ögonblick? För mig är detta en kort stund, för vissa betydligt längre. Vi säger konstiga saker. ”Vi hörs snart”, kanske för att aldrig mer höras. ”Vi måste ses”! Ett uttryck som ofta förekommer, kanske bland individer som endast talar med varandra i telefon. Ett uttryck som: ”Vi ses när vi råkas” är lite lustigt, men mer balanserat, ett konstaterande utan förväntan. En hantverkare sa en gång: ”Jag ska bara hämta ett verktyg”. Han kom inte tillbaka den sommaren.

Vad innebär: Vi hörs, jag slår en signal, på återseende och vad betyder egentligen i rödaste rappet. För mig menas ex. ”kommer strax” att personen bör dyka upp ganska omgående, för andra kan strax vara oändligt. Att bestämma tid med människor är också en konst. Många har ju som princip att komma för sent. Då kan man ange ett tidigare klockslag och när man anlände ex. en kvart senare dyker just denna person upp i ”rätt tid”. Jag har en bekant som alltid kommer just en kvart för sent, varken mer eller mindre. I synnerhet sena ankomstare är också svåra att tyda då det gäller tidsbeskrivningar i allmänhet. När de ex. säger ”jag ringer strax”, kan det innebära att de aldrig ringer. En kompis säger ofta: ”Får jag ringa dig tillbaka om en stund”? Oftast betyder det att han ringer dagen efter. Själv kan jag uttrycka: ”Vi hörs”, mer som en fras att nu är mötet eller telefonsamtalet slut, mer som det franska ”på återseende”. Visst är det fascinerande hur människor kommunicerar och där olika tidsuppfattningar får oss att missuppfatta varandra. Men jag lovar att ni kommer att höra av mig snart, kanske om ett ögonblick, på momangen eller inom en pisskvart.

Johan

Mike Stern

Det var på Fasching vi mötte varandra; närmare bestämt då jag mötte Mike Stern’s musik och hans sublima gitarrspel för första gången. Vilken live-konsert! Aldrig hade det varit ett sådant tryck i dessa jazziga lokaler tidigare. Jag var alldeles förbluffad; så fyndigt, varierande och denna enorma musikalitet. Visst kände jag till Mike Stern från Miles band, men att han stod så musikaliskt på egna ben hade jag då ingen aning om. Hans gitarrspel vilade sig på något sätt över bandets delvis tryckande svärta. Gitarrtonen var ren, något chorusanlagd, det minns jag och det mynnade ut i både blueskänsla, rockuttryck och i jazzens anlagda essens. Sedan låtarna: formstarka, vackra, medryckande, grymma, fyndiga.....Vi var alla knäsvaga när vi lämnade Fasching den kvällen, längtade redan efter Mike Stern’s nästa besök.

Mike Stern är ju utbildad på Berklee College of music i Boston, som för övrigt många av mina kolleger också är. Det verkar inte finnas någon gräns på hur många fantastiska musiker som kommer från denna skola. I väntan på konserten på Skeppsholmen i sommar förkovrar jag mig i Stern’s musik. Jag slås av att hans musikaliska närvaro är lika påtaglig på skiva som live. Det blir aldrig tråkigt. Kompositionerna bygger hela tiden åt rätt håll, ändå inget förutsägbart. Dessutom är det ärligt och innerligt. Gästspelet på Skeppsholmen blir mitt tredje live-möte med Mike Stern’s musik och jag kan nog lova hela världen att ingen kommer att bli besviken. På hans MySpace-sida lyssnar jag till ”Roll with it”; groovy, härligt tryck, saxsolo, virtuost basspel i dilalog med en berättande gitarr och nog har jag börja räkna ner dagarna till Mike Stern’s inträde på scenen den 16 juli.

Johan

Jag spelar in Maria Magdalena kyrka’s klockor på min mobiltelefon; ska använda dessa ljuva toner som ringsignal. Jag ska byta ut min nuvarande ringsignal, ur tredje satsen på min första pianokonsert. Det blir bäst så, mer fridfullt. Vad berättar kyrkklockor? Allt, hela livet finns inrymt i kyrkklockor; från gossopranens naiva uppfattning till ett ovälkommet åldrande. Visst följer kyrkornas vädjande klockspel genom livet; Kalmar domkyrka, bykyrkan i Rockneby, skolavslutningar i alla möjliga kyrkor, S:t Paul i London, kyrkan i Fanjeaux, för att inte tala om det storslagna klockspelet i Notre Dame och nu som ringsignal i min mobiltelefon.

För mig väcker kyrkklockor allt. Många av mina kompositioner innehåller klockor av olika slag. I min och Niklas Rådströms Stockholmskantat beskrev vi Stockholm delvis med klockor. En gigantisk klocka slog 24 slag, beskrivande ett dygn i staden, men också stadens långa historia. Klockan dånade genom orkestern och musikerna höll för öronen, men för mig var klockslagen ljuv musik. Nu slår klockorna i Maria Magdalena kyrka, ringer in till högmässa. Jag spelar in på min telefon; underbara klanger som kastar sig mot en vidsträckt Hornsgata och nu slår dessa kyrklockor i min mobiltelefon.

Johan

Lars Jansson

Jag stötte på Lars Jansson's namn första gången på 1970-talet, då som pianist i stockholmsbandet Egba, kultbandet för oss som gillade jazz-rock. Sedan försvann han ur min värld några år. Vi var då, på 70-talet, helt inne i den elektrifierade musiken och musiker som lämnade stilen för mer akustiska uttryck, som ex. Chick Corea, var vi inte intresserade av. När jag senare, återigen upptäckte Lars Jansson uppenbarade sig genuin musik; lyrik, en pianist med ett rikt anslag och fantastiska kompositioner. Som pianist letar man ofta efter den personliga klangen, stämföringen och ett medvetet anslag. Allt detta ryms i Lars Janssons enastående pianospel.”Under the Bodhi Tree”; kanske en tanke på Satie, en känsla av en ojämn taktindelning, en originell harmonisk förflyttning, en känsla av Lars Jansson. ”Pinot noir”; stråkkvartett, blåsmelodik och triospel. Ett tydligt tema, luft - mycket luft. ”One hand clapping”; strofer, tystnad, dynamik, få toner i mycket musik. Piano, bas, trummor instrumenterat som en stor improvisation. Jag vilar i Lars Jansson’s musik, alltid nyfiken på nya innovationer.

Lars Jansson spelar på Stockholm Jazz festival den 16 juli.

Johan

Mitt femte preludium är egentligen trestämmigt; quasi romantico, con calore, tempo 56. I orkesterversionen blir verket flerstämmigt. Triolinsatserna, på höjden, har en dissonant funktion. Annars plöjer åttondelarna fram i uträknade fraseringsprinciper. Konstant tonalt tonspråk. Andra parametrar ombesörjer variationen. Mezzopiano står det inledningsvis, lagom svagt. Taktart: sex fjärdedelar. Jag har dragit ut linjerna, frasen ska hela tiden upplevas för lång, mot en gammal vana, men så ska det vara. Sex minuter och tjugo sekunder långt stycke, uppdelat i tre delar och musiken stannar i luften.

Hur blir en trestämmig sats omvandlad till ett blomstrande orkesterverk? Mycket färg ska penslas på och en stor mängd orkestrering, i svaga nyanser, är något av det skönaste som kan åhöras. Trestämmigheten kan upplevas som tre skikt, som i sin tur kan utveckla nya skikt, som i sin tur kan utveckla..... Att generera musik ut i en orkester är enbart ett nöje. Konsonans, dissonans, allt ryms mellan instrumentgrupper. När jag läser igenom pianostämman kan jag höra instrumentala färdigheter; en enslig flöjt, ett överlagrat ackord, ett sökande horn i fjärran. De sista tonerna upphör just före slutstrecket och musiken stannar i luften.

Johan

Jag samtalar med saxofonisten och klarinettisten Ulf Lundberg, om Sonny Rollins och hans betydelse för jazzen och saxofonspelet.

1. Kan du beskriva storheten i Sonny Rollins saxofonspel?

Tradition i utveckling. Rollins står med båda fötterna i traditionen och kombinationen av stor fet ton àla Hawkins, osviklig rytmik samt rejäla doser blues, humor och romantik. Intressant är också att alla Rollins låtar innehåller rytmiska finesser.

2. Har du hört maestro Rollins live och i så fall hur var det?

Jag hörde Rollins live i Boston 1984. Det var grymt svängigt och han spelade verkligen för publiken. Otroligt utåtriktat. När det var dags att byta fyrataktersfraser med trummisen tog det inte lång stund innan de båda släppte på fyrataktersformen och istället började byta fraser av fri längd och dessutom började spela i varandras fraser. Det utvecklades till en öppen duett.

3.Vilka av hans låtar ligger på din egen spellista?

Tenor madness, Oleo, Doxy, Sonnymoon for two och St Thomas.

4. Rent allmänt, hur har saxofonspelet utvecklats i den moderna jazzen?

Saxofonspelet i jazzen har utvecklats till en mycket hög nivå tekniskt och harmoniskt. Instrumentets omfång har vidgats från det ursprungliga två och en halv oktav till drygt tre eller i vissa fall fyra oktaver.Vad gäller tonbildning och frasering kan jag urskilja två huvudlinjer: Den ena går från Lester Young och Charlie Parker via John Coltrane och vidare till Michael Brecker. Det var länge den dominerande linjen. Den andra linjen går från Coleman Hawkins via Rollins till en del av dagens yngre saxofonister. Den är lite yvigare med mer vibrato och lite grövre ton med ibland lite burleska inslag.

5. Om du fick spela en låt tillsammans med Sonny Rollins, vilken låt skulle du då välja?

Tenor Madness. Han skulle spela häcken av mig och det skulle bli mitt livs saxlektion.

6. Finns det någon period i Sonny Rollins musicerande som du föredrar?

Jag har inte tillräcklig koll för att kunna ge ett uttömmande svar men jag gillar verkligen hans spel under det tidiga 60-talet.

7. Vad har Sonny Rollins betytt för ditt eget saxofonspel?

Rollins har inte varit en av mina stora influenser eftersom jag främst spelar altsax. Parker, Cannonball och den något mindre kände Charlie Mariano är de som betytt mest för mig.

8. Vilken är den bästa Sonny Rollins-låten?

Har inget svar. Det finns många bra.

9. Vad förväntar du dig av konserten på Skeppsholmen?

Jag förväntar mig att höra en av jazzens stora, kanske inte lika bra som när han var på topp men fortfarande fantastiskt bra.

10. Sonny Rollins kommer ju från New York. Vad är dina musikerfarenheter från New York’s musikliv?

Jag har tyvärr inte lirat i New York men däremot lyssnat en del. Mitt starkaste minne är Gil Evans Orchestra en måndagkväll på Sweet Basil på 80-talet. Bakom en synt satt den lille böjde grå Gil Evans och ledde ett band med New Yorks hetaste musiker. De vävde ihop komponerade partier med fria improvisationer och de standardlåtar som råkade dyka upp. Bakom trummorna bossade Adam och mitt i alltihopa kom Hiram Bullock insläntrande med guran på axeln och stärkarn i näven, pluggade in och satte igång att röja.

11. Man känner igen Sonny Rollins alldeles speciella saxofonton. Hur skulle du beskriva den?

Stor mörk och frodig.

12 Skillnaden mellan generatonskamraterna John Coltrane och Sonny Rollins?

Coltrane var den store innovatören. Han utvecklade improvisationen harmoniskt och tog steget från 12- 16- och 32-takterslåtar till monumentala stycken typ "A love supreme". I hans spel finns dessutom en naken smärta och melankoli som inte fanns hos tidigare musiker Rollins är traditionalisten som blev vid sin läst och gjorde det otroligt bra. Dessutom med massor av humor vilket inte hörs mycket av i Coltrane's spel.

Läs om saxofonen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Saxofon

Johan

Östermalmstorgs tunnelbanestation, i väntan på ett tåg som är försenat. Vad gör man då; studerar nyuppsatt reklam, människors frustration eller musicera på exklusiv utsmyckning. Notbilden på väggen går längs med perrongen, G-dur, franska nationalsången, upptakt - tre åttondelar och nu hör jag min egen röst, nästan som i givakt. En fransk hymn på en svensk vägg: ”Allons enfants de la Patrie”, 7 minuter till tåget ska komma. Jag går utmed hela perrongen och sjunger Marseljäsen i ett pampigt tempo. Notbilden är lite grov, brunaktig, men uppenbart tydlig. ” Entendez-vous dans les campagnes”, mitten av perrongen, nu är det fem minuter kvar till ett försenat tåg. Jag går i takt och kanske människor undrar vad jag håller på med, för nog bör det se lite märkligt ut, men oj vilken trevlig sysselsättning i brist på annat. Hur lång är en nationalsång? Kanske två minuter, tre minuter och sedan alla verser. Marseljäsen har sju verser, sju perronger. Här blir nationalhymnen så lång som min promenad tillåter. Nu är perrongen slut och sista takten till ända. Vad göra då när tre och en halv minut återstår till tåget ska komma. Jag går perrongen tillbaka och sjunger franska nationalsången baklänges, ganska fint faktiskt, prova själva.

Johan

I afton Askungen. Vi sitter på tionde bänk. Det gjorde vi även den gången då demonerna härjade på operan. Demonregissören satt alldeles bakom oss och bankade, samtidigt som ängeln brann på scenen. Denna kväll finns det inga demoner i salen, däremot två styvsystrar, Don Magnifico, en förklädd prins, Dandini, en mängd hovfolk och givetvis Angelina, som i första scenen står bakom serveringsdisken. I sagan vet vi hur det slutar och nog blir resultatet detsamma här, även att vägen dit ser något annorlunda ut. Koloraturpartier är det gott om; skickliga dialoger där många toner avverkas i få meningar. Rossini’s musik går på, funktionell, ackompanjerande, kulminerande och så dessa arior. Vi flyttas till prinsens palats där vinprovningen är i full gång. Styvsystrarna överträffar varandra i förförelsescener, i tron att det är prinsen som tar emot deras inviter. Då inträder en okänd balgäst i salen. Akt 1, en och en halv timme, sedan paus. Vi vimlar omkring i korridorerna. Akt 2, en timme. Här förekommer inte någon borttappad sko, endast två armband som till sist ger oss lösningen på gåtan. Slutakten har ett annat tempo, förändrade roller; styvsystrarnas öde pekar nedåt. Vi vet ju alla hur det kommer att gå, ändå sitter vi där i spänd förväntan. Askungen får till slut sin prins och den sista arian är kvällens höjdpunkt, storslaget, beljublat. Sedan var det bara för oss alla, vi i den fulltaliga publiken, att gå hem till våra egna askungesagor och nog drömde man om elaka styvsystrar natten lång. Ciao

Johan