Jag lärde känna honom först som Dollar Brand, pianisten som funnit sin alldeles egen tematik. Vi är många som spelat Abdullah Ibrahim’s ”The Wedding”. Det tog mig ett tag att förstå vad som fängslade mig i just den låten. De stora intervallerna, inledningsvis, får oss direkt att hitta anspänningen i kompositionen. Det har länge varit en dröm att få uppleva denna pianist live. Nu kommer han äntligen till Stockholm Jazz Festival. Hans afrikanska ursprung är uppenbart i både pianospel och kompositioner; det fantasifulla pianokompet, rytmiska indelningar och i spänningsladdade melodier. Sparsmakat, delikat, fyndigt. Nu lyssnar jag på ”Moniebah”, piano och sax; en låt som vänder på rytmer, små accenter, tydlig harmonik. Formen berättar sitt fulländade svar först i slutet av låten. Sedan tillbaka till ”The Wedding”, lite av en gospelversion, en psalm, F-dur, en trio och en bitande saxofon. Abdullah Ibrahim lägger in små pianofills, oerhör pregnant. Sidotemat känns som en evig längtan, anspänning mot huvudtonarten. I codan uppstår den stora instrumenteringen, fler blåsare och får ett avslutande avtryck. Skivan - ”Live at Montreaux”. Snart är det live at Stockholm Jazz Festival.

Johan

Jag sitter på festivalområdet på Skeppsholmen. 21 dagar kvar till premiär; sitter mellan två beskyddande, gamla kanoner, på en soffa nere vid vattnet. Bakom mig tittar Moderna Muséet fram. En av jazzscenerna kommer att finnas i muséet och jag hör redan, i fantasin, Lars Janssons pianoanslag. Denna scen håller sig med fantastiska artister, eller vad sägs om: Theresa Andersson, Abdullah Ibrahim, Jon Hassel & Maarifa Street.....Redan nu, veckorna före, kan jag föreställa mig festivalens inramning; alla utskänkningsställen, den stora publiken, den heta stämningen, jazztoner som strömmar ut från scenerna. På stora scenen spelar Sonny Rollins; en perfekt ljudbild och så denna saxofonton. Då slipper jag höra skriken från Gröna Lund som nu utgör ljudkuliss.Nu sitter jag på muren borta vid sista bänkraden. Under alla år har folk slagits om just de platserna, framför denna mur; ett perfekt ryggstöd och en alldeles bedårande plats med stora scenen, Strandvägen och Nordiska muséet i fonden. Vid kaj ligger nu båtarna och räknar ned dagarna till jazzfestivalens invigning. Tänk att denna plats kan rymma tio tusen människor, den plats som nu inhyser ett tjugotal bilar. Jag förnimmer McCoy Tyner’s pianospel och jag står plötsligt framme vid scenkanten. När McCoy Tyner spelar i Stockholm är det alltid sol, så även i år.Nya scenen. Svårt att tänka sig att det ska stå en scen på detta område om några veckor. Jag går omkring bland brädupplag och nytillverkade båtar. Förra året satt jag mycket här, vid den ”Nya Scenen”. Det var en bra varvning av uppträdanden mellan denna scen och Stora scenen. Årets program har en attraktiv fördelning, man hinner med många artister. Bakom mig flanerar nu turister, i ett kommande jazzrike. Nu sätter Mike Stern igång på nya scenen, sedan Kind of blue på stora scenen, samtidigt som Nguyen Le Saiyuki trio inleder på moderna. Jag har redan planerat in jazzveckans musikaliska router, dag för dag och nog är väl detta årets bästa vecka.

Johan

Alltid samma känsla, väntan på vad då, att namnet ska ropas upp, precis som det alltid har gjort. Väntrummet är modernt, anpassat till vår tid, för att vi ska trivas. Jag är den enda mannen i väntrummet. Jag och fem kvinnor med sina barn. Det är tidigt, åtta på morgonen. Det plingar till, nummer 90 expedieras. Jag har frikort. Snart kommer doktorn.

Nu ligger jag där igen, väntan; möjligtvis kommer jag att lugna ner mig om några minuter. Då går det kanske att ta ett tryck. Nu trycker det på i skallen, pulsen hastar på, ingen rast - ingen ro. Men nu tar doktorn blodtrycket, pumpar upp, det trycker på runt armen, hon läser av; som vanligt lite högt, alltid lite högt vid första försöket. Mer vila. Doktorn går tillfälligt ut ur rummet. Det trycker fortfarande på i skallen, hjärtat slår frenetiskt. Lugna ned dig! Doktorn är tillbaka , ytterligare ett blodtrycksförsök, fortfarande något högt.

Alltid samma fik, varje gång efter blodtryckskontroll. I handen har jag ett recept, starkare medicindos. Kanske bäst så, så att man inte lämnar in för tidigt. Kaffe, två mackor, ett glas vatten. Mitt blodtryck känns bättre, inbillar jag mig ifall. Kaffet smakar hemtamt, den gamla stilen. Ett riktigt arbetarcafé. Jag är här några gånger om året, efter hälsokontroller, en sen frukost, lyx i ett stressigt liv. Det plingar till i ytterdörren, nya kunder. Jag har betalat. Nu går jag till apoteket och förlänger mitt liv.

Johan

Anders Widmark

Jag sitter och samtalar med journalisten och trummisen Lars Longueville, om Anders Widmark och hans musik.

JH: Anders Widmark är ju en mångsidig pianist. Vad tycker du är speciellt med hans musik och hans pianistiska egenskaper?

LL: Jag betraktar Anders Widmark som en av de största personligheterna inom svensk improviserad pianomusik. Han är musikaliskt och tekniskt driven med ett egensinne och en vilja att genomdriva de projekt han föresatt sig. Man kan tycka vad man vill om hans repertoarval eller val av genre, man kan ändå inte låta bli att fängslas av hur skickligt han berättar sina historier. Sen spelar det ingen roll om det handlar om funk, hymner, Bach, Bizet eller country. Det där kan göra hans lyssnare överraskade och förvirrade. Det är nog inte bara jag som betraktar honom som en otrogen jazzpianist.

JH: Får han vara det då? En otrogen jazzpianist, menar jag?

LL: Ja, för mig får han gärna vara det, men jazzpubliken kan ju vara rätt konservativ. Det är ett problem mer för publiken än artisten, tycker jag.

JH: Jag upplever att Anders Widmark är i ständig utveckling, letar och finner nya musikaliska marker. Stämmer det och i så fall, vad har hänt sedan hans första plattor?

LL: För mig är han en musikalisk sökare eller om man så vill; en slags grundlig och äventyrslysten forskningsresande i musikvärlden, både i tiden och i rummet. Visst, han är stadd i ständig utveckling, men det är också intressant att se hur han kan återvända och fördjupa sig i material som han tidigare arbetat med och som han vill utveckla och utvinna ännu mer ur. Och han är en orädd utforskare, även i så måtto att han är beredd att satsa på sådant som hans tidigare lyssnare inte alls förväntar sig av honom. Det är inte säkert att det senaste är det bästa han gjort – ur min synpunkt – men det är aldrig ointressant.

JH: Anders Widmark har ju en rik skivproduktion. Själv är jag förtjust i hans tolkningar av svenska psalmer. Har du några favoritplattor?

LL: Psalm-skivan förstås, den återvänder jag ofta till. Musiken där är ju oerhört varierad och plattan är verkligen en genomtänkt helhet. Valet av psalmer, alltifrån koraler till tolvtonsmusik, och sättet att tolka dem visar på Anders konstnärskap. Sen har jag ett litet fynd, nämligen en platta med samma trio som spelade Psalmer; Anders tillsammans med Egil Johansen och Jan Adefelt och här tillkommer sångerskan Rebecka Törnquist. Det är en liveinspelning från Fasching 1991 under Egils namn med titeln Obsession! Skivan kom ut först 1994. Här svänger det ordentligt, ja, det är verkligen live. Här finns mycket pianospel som förebådar vad som komma skall. Bland annat en rasande rolig, snabb och personlig version av Charlie Parkers ”Moose the Mooche” där Anders spelar så att vilket kräset bebop-skägg som helst tappar hakan.

JH: Kompositören Anders Widmark känns mycket attraktiv, melodisk och fyndig. Han arbetar ju också med flera svenska sångerskor, Helen Sjöholm, Rebecka Törnquist, som du nämnde, och Sara Isaksson. Jag kan tycka att han lägger till en musikalisk ådra när han skriver vokala låtar. Vad tycker du?

LL: Jag håller med dig. Hans kompositioner är melodiska, sångbara, och dessutom sjunger han ju gärna själv. Texterna förefaller också vara av stor vikt. I högre grad än vad som är gängse inom jazzen. Så det vokala är väsentligt för Anders Widmarks musikaliska språk. En annan del föreställer jag mig är möjligheterna till variationer på temat, det vi inom jazzen kallar improvisation. Det förutsätter, eller i vart fall underlättas om där finns, ett tydligt melodiskt tema. Anders är en fascinerande och fantasifull soloimprovisatör.

JH: Finns det något i hans musik som är typiskt svenskt?

LL: Typiskt svenskt…? Inte i så måtto att han är nationalromantiker eller så, det tycker jag inte. När han är svensk i sitt spel är när han inspireras av eller tolkar något svenskt. Då kan det svenska draget tona fram. Men lyssna på honom i hårdsvängande jazzlåtar, då finns ingen blåare pianist än Anders.

JH: Till Skeppsholmen kommer Anders Widmark med ett helt nytt band, "Transformation". Vad förväntar du dig av konserten?

LL: Jag förväntar mig ett funkigt gung, som fortsätter i den anda som AWSQ spelade, alltså Anders tidiga soul-quartet. Det passar ju på en festivalscen.

Johan

Midsommar, grått, kallt, regn och rusk. Frusna själar passerar, på väg till sitt eget firande. Åter en kall midsommarafton. Hur många sådana har man inte upplevt; på en camping på norra öland, nedblåst tält, genomvåt sovsäck och omgiven av fylla och förödelse. I en segelbåt i roslagen; kondens, kuling och bitande sjögång, för styrbords halsar. Midsommar, som egentligen ska var sju sorters blommor, liksom lika många gärdsgårdar, romantik, svensk idyll. Varför är det ofta svinkallt på midsommarafton? Är vi inte värda mer efter en vargavinter och en iskall vår? Vem ge sig då ut på tältsemester, husvagnsfärd, en midsommarseglats eller till en idyll i den svenska skärgården? Då är det bäst att stanna i stan, en enkel lunch, ni vet - sill, nypotatis, kanske lite lax, en öl och till det en snaps och sedan sjunger vi ”Helan går...” lagom till fotbollsmatchen, junior-EM, Sverige mot Italien. Jag tycker att det låter bra. Så får det bli. Tack för att storstaden finns. Midsommarafton 2009.

Midsommarafton är som en karta över livet, som en dagbok. Inga andra årsdagar kan dokumentera livet som just midsommarafton. Man kanske inte minns alla, men många. Barndomens midsomrar - midsommarstång, skrindor och lövverk, dans och lek. För oss som växte upp på Revsudden, på somrarna, färjeläget vid kalmarsund, handlade det mycket om semester; bilköer, optimistiska midsommarfirare som väntade i timmar för att borda färjan till Öland. Ungdomens midsomrar, ofta på norra Öland, eller i en segelbåt i skärgården, öde öar eller i Nyttorp, Klinta eller i Grisbäck. Nog kommer man ihåg dessa midsomrar, i synnerhet de heta och innehållsrika. Som vuxen har jag firat många midsomrar i Stockholm. En speciell upplevelse. Kvar i stan finns de bortglömda, de gömda, de förlorade, de osynliga. De syns överallt, just på midsommarafton. Då härskar de över staden. Grått, kallt och regnet hänger i luften. Jag är kvar i stan. Midsommarafton 2009.

Johan

Postat av näbb musen, 20:e juni 2009, kl 05:46:

negativt
mera sex och förståelse.

Gröna Lund, 25 grader varmt. Jag anlände redan 12.30, fast tiden var utsatt till 13.00. Folk, hutlöst mycket folk. Köer, långa köer. Det bränner i skallen; tunnhårig, stark försommarsol, ingen huvudbonad. Nu får jag ett band runt handleden. Det berättigar mig till att åka allt. Men det vill jag inte; inga höjder, inte för stor G-kraft, annars går det bra. Barnen är lyckliga - här gäller det att åka allt. Fritt fall blänger på mig, jag skyggar; aldrig i livet, inte en chans att jag faller igenom den. Skyndar mig snabbt därifrån. Lustiga huset, ja, jättekul och jag kastar mig upp för de rullande trapporna. Sneda golv, labyrinter, roterande skivor och sedan flygande mattan, där man tippas ned i hisklig fart. I slänggungan svävar vi, runt, runt, oskyddade i en klassisk karusell och det är ganska fantastiskt.

Gröna Lund. Senare på eftermiddagen, nästan ännu varmare. Betydligt mer folk, köerna längre. Blå tåget, Spökhuset, Kvasten, Kärlekstunneln och sedan Radiobilarna, många gånger. Sedan det bästa - Tekopparna! Johann Strauss, Wienervals och sedan ger sig de förstorade kopparna ut i en bedårande dans, kan livet bli bättre? Vatten, det konsumeras mycket vatten. Lite mat då och då och tiden går. Nyckelpigan, den lilla berg och dalbanan för de allra minsta. Det passar mig alldeles utmärkt. Kön är milslång. Men vad gör det när en sådan attraktion väntar. Men resan är kort, två varv. Sedan är det bara att stiga av och ställa sig i kön igen, kön som nu är ännu längre. Tiden går fort. Det skjuts på pricktavlor, med gevär, med slangbella, med stora bollar eller små bollar. Leken tar aldrig slut, men vi vuxna börjar vackla. Barnen är lika lyckliga som tidigare och åker Fritt fall, Roterande elefanter och allt vad det heter. Kvällsljuset är över oss. Klockan är 21.30, fast vi trodde att den bara var åtta. Det är bara att gå hem, kanske i längtan efter nästa besök på ett tivoli, kanske på Gröna Lund.

Johan

Gilberto Gil

En röst med stort omfång, så många färger i ett omväxlande, musikaliskt landskap. Ibland använder han rösten instrumentalt, som ett akustiskt melodiinstrument; solistiskt eller som "soft" bakgrund. Tänk om vår kulturminister hade haft sådana färdigheter, för visst har Gilberto Gil varit sitt lands kulturminister; vilken respekt för konsten. Gil’s kompositioner är fyllda av liv, rikt arrangerade, medryckande och jag tänker att det måste vara fantastiskt att uppleva detta live. Gilberto Gil sjunger om ”Buffalo Soldier”, of beat, nästan reggae. Gil använder sig här av ett klassiskt el-orgelsound, som smyger omkring mellan slagverksvägar. Humoristisk orkestrering, mycket personligt. I slutet av låten lägger han in sin röstakrobatik, en underbar stämma, ett underbart arrangemang. Något som slår mig är att Gil’s överledningar, mellan verserna, är finurligt utformade, genomtänkta i minsta åttondel. Hans röst växlar färg beroende på vad sångerna uttrycker. Kompositionerna är allt utan förutsägbara, rikt harmoniserade och denna rytmprakt förser oss lyssnare med ett häftigt ”gung”.

Gilberto Gil spelar på Stockholm Jazz Festival 18 juli.

Läs om Bandolim:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bandolim

Johan

Berlin den 10 november 1905

Käraste hjärta!

Jag sitter här vid samma bord, från vilket jag för ungefär fyra år sedan dagligen bombarderade dig med brev, och jag märker att mina känslor inte har ändrat sig sedan dess. Med samma kärlek och glädje tänker jag alltjämt på dig och är alltjämt lika glad åt att få säga detta. Har varit vansinnigt jäktad i dag - besök hos Ochs, Hülsen, Gerhardt Hauptmann och Fernow, repetition för konserten, diskussion med Fried * etc etc. Tillbragte ett par rätt angenäma timmar med Strauss i går, men jag kan inte hjälpa, att hans blaserade kyla irriterar mig en smula. Han förärade mig ett dedikationsexemplar av sitt senaste offentliggjorda verk (en bearbetning av Berlioz’ instrumentationslära med nya tillägg av honom). Den kommer att intressera dig mycket, och du kan lära en hel del av den. Jag skänker den alltså till dig. Han lovade mig även ett partitur av ”Salome”, vilket jag ävenledes ber att få tillägna dig - hur avundad av alla tonsättare skall du inte bli! Men, som sagt, en smula mera värme hos Strauss skulle jag ha satt mera värde på än all denna uppmärksamhet.

I kväll skall vi alla göra visit hos fru Wolff. Gode Gud, vad skall jag mumla för motto där? Men Fried är mycket läraktig och fattar alltid en vink man ger honom. (I varje fall kommer evenemanget att upplysa mig om huruvida han har talang; i går tog han allting dubbelt så fort som det skulle). Nu skall jag ha en kopp te, sedan kommer Berliner, som jag lunchade med i dag, och hämtar mig till konserten. Och i morgon bitti kl. 8 går färden till Leipzig. Och i övermorgon vid samma tid din välkomstkyss, Putzi, Gucki, varmbad och frukost - och sedan till arbetet igen, ty det kommer att bli ett vansinnigt jäkt. Tusen hälsningar, kära Almschili, till mamma och dig.

Din Gustav.

* Fried dirigerade vid detta tillfälle Andra symfonien på ett glänsande sätt.

Johan

Palle Danielsson

Ett mer magiskt kontrabasspel finns knappt, befriat från manér, så personligt, för att inte tala om tonbildningen. En svensk musiker på den internationella scenen och nu kommer han till Stockholm Jazz Festival. Det var nog i och med skivan ”Belonging” jag hörde Palle Danielsson första gången; ”Long as you know you´re living yours”. Jag glömmer aldrig den låten, det basspelet - tungt, vackert. Keith Jarrett var ju stor idol, hans europeiska grupp och en svensk basist. Sedan kom albumet ”My song” och jag började lyssna på Rena Rama, Jan Garbarek, Bobo Stenson Quartet m.fl. Palle Danielssons personliga spel känner man igen och han verkar ständigt i utveckling; lyriker, med ett varmt vibrato och med en stor intensitet. Jag lyssnar återigen på plattan ”Landscapes” från 1977 och Palle Danielssons komposition ”Circle Dance”, sedan Miles ”Blue in Green” från 1994, på plattan ”Chanson". Klangen är där och den enormt musikaliska närvaron får mig alltid att hissna. Palle Danielsson kommer till Skeppsholmen den 16 juli, med sin Quartet, dessutom med intressanta gäster. Spännande med Joakim Milder och Rita Marcotulli, dessutom en stråktrio och man undrar vad detta ska mynna ut i.

Läs om kontrabasen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kontrabas

Johan

29 januari 1915

Konsertföreningen gav på torsdagen en av dessa ”extra solistkonserter” som i allmänhet ha ett Janushuvud med ett ansikte fram och ett bak. Mindre bildligt: det var en skral konsert. Publiken var fulltalig och försökte vara hänförd. De som gått för att se Aino Acktés toalett och höra hennes numera alldeles omöjliga sång, hennes flåsande och stönande in och utandningar, hela det tomma, spöklika skal av stelnat maner som nu ensamt återstår av den en gång så firade divan - de fingo valuta. Men den som önskade höra god och väl utförd musik hade skäl att gå till biljettluckan och be om sina pengar.

Detta är hårda ord, och gud vet vilka hemska broschyrer de kommer att avla i styrelseledamöternas själar, men det kan inte hjälpas. Värst var väl att sångerskan fått bestämma programmet. Därför kröpo två långa, formlösa drakar över estraden, två finska orkesterballader, enkom skrivna för fru Ackté, en rad mer eller mindre lyckade detaljer utan symfonisk enhet och helhet. Den ena var av Merikanto junior, till Gripenbergs dikt Savannah-la-Mar, den andra, talangfullare, av Melartin, till Marjatta-episoden i Kalevala. Programmet återgav denna och skänkte därmed flertalet besökare den egentliga konstnärliga behållningen.

För övrigt fick man sånger till piano (!) av Vincent d’Indy och Debussy, jämte extranummer av Järnefelt och Sjögren, särskilt prövande att åhöra, på grund av det häpnadsväckande stillösa föredraget, samt Svendsens B-dursymfoni, som inte föreföll vidare repeterad, och Sibelius högre syftande än träffande Finlandia, som tycktes något bättre förberedd. Apropå, vad betyder den latinska titeln? Varför inte Suomi? Vad skulle vi säga om en svensk tondiktare, som skrev en svensk fosterlandshymn för orkester och kallade den Suecia? O.s.a.

P.-B.

Johan