Amelin 50, står det skrivet i målningens nedre, högra hörn. Den röda signaturen har samma effekt på mig som en blinkande neonskylt. "Men där hänger ju en Amelin!" utbrister jag. "Ja, jasså, du känner till honom, Amelin. Den där målningen har hängt här i alla år", säger en lärare. Jag går närmare och betraktar målningen på nära håll. Den är stor, kanske 150x150. Den påminner om van Goghs potatisätarna men här har färgen, rött och blått, en mycket mer framträdande plats och människornas ansikten är skulpterade i oljefärg. Två skomakare sitter vid ett bord och arbetar med skor i olika stadier. En kvinna lutar sig fram över bordet, i famnen bär hon ett litet barn. I målningens övre del syns nederdelen av ett källarfönster. Utanför skymtar förbipasserande människors fötter förbi, man kan ana en barnvagns hjul. Det är lika mörkt inne i skomakarverkstan som det är ljust ute på gatan, precis samma kontrast som där vi står, i en F-9 skolas mörka trapphus, där det grå marmorgolvet är slipat av miljontals steg. Ute på den solbelysta skolgården stojar ännu sommarklädda barn. "En skolinspektör kom och ville arkivera all vår konst. Tänk om den blir stulen, tyckte han. Men vi protesterade." "Ja, vilken konstnär vill måla för arkiven?" undrar jag. Nej, en konstnär vill ut till människorna, till ljuset. Vem vill inte det?

Lotta

Om man är riktigt elak kan man säga att lärare lever för tre saker: Juni, juli och augusti. Kanske inte riktigt så; men sanningen är den att det alltid är trivsamt att umgås med sina lärarkollger just när sommarlovet börjat, däremot knappast dagen före höstterminstart. Jag började arbeta som lärare 1974 och jag vet vad jag talar om. Höstterminstart har alltid inneburit våndor. På 70-talet vistades vi i skolan endast under våra lektionstimmar, förutom de nödvändiga konferenser som var schemalagda. Förberedelsearbetet gjordes för det mesta i hemmet. I dag är skoldagarna längre, undervisning, förberedelser och alla möjliga möten håller oss kvar i skollokalerna. Det bör också tilläggas att hemarbetet för de flesta lärare finns kvar. Men det var ju inte detta jag skulle beskriva, utan just skolstarten på läsåret. Första dagen på terminen, den optimistiska dagen, består oftast av entusiasm, nyfikenhet, glädje och allas målande beskrivningar av sina sommarupplevelser. Redan andra dagen slår rutinen till och på den tredje dagen är allt som vanligt och redan nu börjar det kännas som om det aldrig varit något sommarlov. Lärarrummet återtar känslan av tristess och stressade anleten rynkar på ögonbrynen. Var tog det underbara sommarlovet vägen, inte ens alla goda minnen existerar längre. Har ledigheten över huvud taget varit till nytta? Redan fjärde dagen börjar vardagsklanket. Vi rusar mellan materialrum och skolsalar lika stressade som alltid; längtar till helgen, ledighet och det har inte ens gått en vecka på höstterminen. Redan första fredagen ser alla trötta ut och visst ska det bli skönt med en lång helg. Stackars oss lärare! Sommarlovet är ett minne blott. Utomhus är det fortfarande sommartemperaturer, men inne lunkar rutinen på, som om det aldrig finns eller funnits skollov. Men ha förtröstan, snart kommer höstlovet, jullov, sport och påsklov; och lugn i stormen, det kommer ett sommarlov även nästa år.

Johan

Här köper man skor för tusentals kronor; vackra, funktionella, bekväma skor och samma sak varje gång. Skosnören som löser upp sig hela tiden; för inte är det väl meningen att vi skoägare ska knyta dubbelrosett varje gång vi sätter på oss skorna. Förresten brukar även dubbelrosetterna lösa upp sig och kom inte och sig att jag inte kan knyta skor, för det kan jag. Dessutom med knackig rygg vill åtminstone inte jag stå och knyta skor på gator och torg. Som jag minns var detta inget problem förr. Var skosnörena bättre då? Eller vad beror detta helvete på?!? Jag köpte nya Ecco-skor, sådana utan skavsårsbesvär de första månaderna. Snygga, dyra och underbart sköna. Jag tog på mig skorna direkt i affären, går 100 meter och sedan är det dags för vänster skos snören att lösa upp sig. Elände och jag ställer mig mitt på Sergels torg och knyter dubbelrosett. Arg som ett bi fnyser jag till höger och vänster. I rulltrappan är det dags för höger sko. Det blir dubbelrosett där också. Mina Reebook, promenadskor, är de skönaste jag ägt, så milda mot fötterna att jag nästan dansar över asfalten. Endast höger skos snören går upp. Redan efter några steg rör sig knuten åt höger, mer och mer, tills den sitter på sniskan och sedan går knuten obenhörligen upp. Jag kan leva med det, men jag undrar varför alla dessa skosnören ständigt går upp, där de sitter på dyrbara, vackra skor.,

Johan

Sångarmoral

Hr Nils G. Svanfeldt lever tyvärr ett icke alldeles rent liv med sin ungmö. Hans lagvigda maka är hon inte, därtill verkar han för mycket amatör och för ro-skull-sångare. Samvetsäktenskap är det inte heller: man förnimmer aldrig i hans prestationer detta livsallvar, denna bittra och ljuva nödvändighet och brinnande lidelse som lyfter den verklige konstnären över det borgerliga samhällets nyktra och filiströsa konventioner. Snarast tycks hans fall vara s.k. säsongäktenskap, som emellertid ofta förtunnas till vanlig ytlig flört. Han har hört mycket och imiterar en hel del; Forsells halvröst tycks särskilt har tjusat honom, och han står nu oupphörligt och mumlar och gnolar innanför tänderna, tyvärr med en röst som vid dylik behandling mister all verklig klang, alla musikaliska kvaliteter. Även vid full röst kommer numera sällan något välljud ur hans strupe - allt är anlagt på ”föredrag”. Men detta föredrag saknar bestämd stil och karaktär, det är både fågel och fisk och mycket annat. Någon gång ljuder en levande varm accent, men isolerad, oorganisk; aldrig har man det varaktiga intrycket av en klart gestaltad själ, vars rörelser vibrerar i ett verkligt strömmande melos, aldrig hör man ett människohjärtas rytm, en personlighets tonfall, en manlig enkel och uppriktig känslobikt ur ett manligt bröst. Och ändå finns de yttre förutsättningarna för allt detta.

P.-B. (20 okt.1917)

Källa: "Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Storebror ska skicka en flaskpost. "Varför det?", undrar jag. "För att det är roligt och kanske för att få en ny vän", svarar han. På en liten papperslapp skriver han sitt meddelande, rullar ihop lappen till ett rör och sveper in det i gladpack. Han finner en tom petflaska som han pregar ner lappen i. Men var är locket? Vi letar överallt. Till slut är det lillebror som finner locket men eftersom han som belöning vill skruva på det och storebror vägrar ge honom denna favör, hela idén med att skicka en flaskpost var ju storebrors, så blir det ingen flaskpost. Locket får ligga kvar i en envis lillebrors shortsficka och flaskan med brevet slängs i en buske medan storebrors tårar sprutar.

Senare, när pojkarna åkt vidare till nya sommarlovsäventyr, fiskar jag upp flaskan ur buskaget och pillar ut brevet. Inte får man läsa andras brev men så hemligt kan det ju inte vara? Nej, inte hemligt, bara mycket personligt. Spara till utkast? Ja, jag lägger det bland mina viktiga papper, för att påminna mig om att barnen lever sina egna liv.

Lotta

Sushi, jag gillade det aldrig förut, tyckte det var oanständigt och äckligt. Åt alltid yakiniku och yakitori när vännerna slafsade i sig den råa fisken. Hur kunde de!? Och så dessa hemska rullar, avskyvärt!! Annars har jag alltid gillat japanska restauranger; stämning, det exotiska och de enkla inredningarna. Min uppfattning om sushi då var nog som många utlänningar kan anse om vårt sillätande. Det kan nog ses som lite oanständigt, för att inte tala om surströmming. Vi äter det, gärna med snaps och öl. För mig handlar det om tradition och jag älskar sill, gärna inlagd strömming.

Sushi, jag älskar det; så till den milda grad att jag gärna äter det flera gånger i veckan, hittar ofta förevändningar för att äta denna delikatess. 11-bitas, ibland stor sushi; lax är favorit, räkor går bra, men jag säger inte nej till svärdsfisk, snapper eller bläckfisk. Men helst inte tonfisk, utrotningshotad, äter den inte av princip. Tänk att jag en gång i tiden hatade sushi, obegripligt; men så är det, kanske det krävs en lång väntan för att finna det man kommer att älska. Dessutom misosoppan, japanskt thé. Idag äter jag på Brommaplans lilla sushirestaurang, som vanligt gott och fräckt. Utanför vrålar trafiken förbi. Men vad gör det en sådan här dag, hett så det förslår och givetvis sitter jag ute. Jag älskar sushi, gärna 15-bitars.

Johan

Postat av Johanna Pomo, 26:e augusti 2009, kl 12:01:

Väntan
Ja du Johan, det ligger något väldigt tänkvärt i raden "kanske det krävs en lång väntan för att finna det man kommer att älska". Själv var jag när det gäller sushi precis som du, och nu undrar jag hur jag någonsin kunnat rata formidabla delikatess. Men denna mening fick mig mig även att reflektera över livet som helhet, och de saker, och även personer, jag älskar mest är nog de som jag från början har avskytt men som sakta banat sig väg till mitt hjärta.

"Hejdå, nu går jag, vi ses i morgon", ropar jag in till mina kolleger innan dörren till Företaget slår igen bakom mig med ett lätt klickande. Trappan upp till entrén är våt av regn och jag som glömt min regnjacka. Men det gör inget. Det känns som om regnet ger mig liv igen, renar mig från arbetsdagens vedermödor. Hur kan en hel dag bara försvinna? Min dag sögs in i en dator, svirrade omkring lite och försvann, dock inte spårlöst. Den lämnade efter sig några planeringar, rapporter, dokument. När jag skulle stänga av datorn kom en ruta upp: är du säker på att du vill spara det här dokumentet i mappen gravstenar? Javisst, svarade jag, dagen är ju död. Nu blir det begravning.

Jag har stämt möte med kvällen. Vi ska först åka tunnelbana genom Stockholm och jag ska roa mig med att betrakta återvändande semesterfirare vars fina skor klämmer om sandalvana fötter och vars kavajer och blusar stramar över magar som lagt på sig några kilon under semestern, därefter ska vi träffa en kär vän för att avnjuta en sen middag. Under en pergola, omgivna av sommarmörkret, kommer vi att sitta länge, länge och lyssna till de ljud som uppstår mitt i staden, i en gård på söder. Den här dagen är död men i morgon återuppstår den.

Lotta

Jag mötte en bekant på tunnelbanan igår. En gång var han en god vän. Nu, en jag en tidigare känt, en som jag helst inte stöter på idag. Det var nog minst 20 år sedan vi umgicks. Han har åldrats, tänker jag. Samtidigt ser jag min egen spegelbild och förstår att det var länge sedan vi sågs. Han är nedgången, det kan jag se och han ställer frågor jag helst inte vill höra. Jag är tyst. Visst hade vi roligt för 20 år sedan, men det var då. Det dyker upp minnesbilder, slutet av 1980-talet och det känns plötsligt som igår. Nu ska jag byta tåg. Det ska han också. Han ska med samma tåg som jag. Nu sitter han mitt emot mig igen, på den gröna linjen; lägger liksom beslag på mig. Jag vill inte vara där. Vi har inget gemensamt och varför ska man prata bara för att man känner varandra från förr. Han beskriver sitt liv på en kvart, pratar i ett. Jag säger ingenting, bara nickar och upprepar några ord förvånat. Däremot lever jag mig in i den förgångna tiden, en tid jag helst vill förtränga. Tunnelbanetåget åker ut ur tunneln; sol, värme, lättare att andas. Vi är i förorten. Nu är det tyst, en pinsam tystnad. Jag har fortfarande inget att säga, varför skulle jag har det? Han reser sig, ska stiga av tåget. ”Trevligt att ses”, påstår han. Jag nickar, ler, går av två stationer senare och stiger äntligen ut i verkligheten, 20 år senare.

Johan

Vi tog jollen och rodde över viken till naturreservatet på andra sidan. Nästan framme gled jollen in på grunt vatten och fastnade. Jag gick i vattnet och drog oss fram till stranden. Doften av Honckenya peploides i full blom slog emot oss, glada flugor dansade kring komockorna, strandnejlikorna lyste carmosinröda bland enebuskarna. Under våra fotsulor kändes stigen över ängen torr, sandig, stickig. Vi gick längs med lagunen på insidan och stirrade ner i marken: det var drivved vi var ute efter. Torra, grå, slipade, inte för stora bitar, med plan ovansida, inga oljefläckar. Lite tång och Zostera maritima går däremot bra, lätt att borsta bort. Med famnen full av fina bitar gick vi tillbaka samma väg vi kommit. Ner med allt i jollen och fram med årorna igen. Nu var vi nöja, vi hade funnit vad vi letade efter. Pojken stämde upp en sång. Roende i medvind med full last sjöng vi den ena visan efter den andra. Roligast var att sjunga refrängen till göken flög i höga skyn och vråla ut över hela viken: "sideli, vädeli, rom,rom rom!"

Lotta

Ryggen har varit krökt hela sommaren; vänster sida, muskeln krampaktigt förstelnad. Nu är jag äntligen här, hos sjukgymnasten. Hon räddar mig varje gång. Några knyck, ström genom musklerna, sedan omedelbar förbättring. Som vanligt kommer jag i tid. Semestertider, men inte för sjukgymnasten, inte för mig heller för den delen. Här ska behandlas och i väntan på att bli emottagen bläddrar jag i en damtidning. Varför ligger det alltid damtidningar på alla mottagningar?

Äntligen ligger jag på britsen. Sjukgymnasten studerar ryggen, skakar på huvudet. Sedan knycker hon till ordentlig och det knakar i ryggraden som den värsta kulspruta. Detta gör hon två gånger och ser med ens mer nöjd ut. Nu lättar trycket i ryggen, balansen är återtagen. Nu sätter hon på elektroder på båda sidor om ryggraden. Nu ska det köras ström genom musklerna, från sida till sida. Jag ligger på rygg med en handduk över mig. Sjukgymnasten släcker lyset och lämnar lokalen. Det pulserar och bearbetas, från höger till vänster och nu somnar jag; det är rutin, alltid somna till en stund. Jag vaknar då ytterligare en strömstyrka gör sig påmind, min mobiltelefon i höger ficka. Då kommer sjukgymnasten tillbaka, konstaterar att ryggen nu är rak och ser stabil ut. Det är bara för mig att betala och se glad ut. På lätta ben lämnar jag kvartersakuten på Odenplan.

Johan