Beethoven och Stenhammar

Nya filharmoniska sällskapet avslutade sitt arbetsår med en Beethovenkonsert, som kunde ha föregåtts av en smakfullare reklam. En hel rad solister medverkade, men endast en av dem, Vilhelm Stenhammar, ansågs så värdefull att hans namn i annonserna sattes med större stil än själva Beethovens. Det existerar även i konstens rike en god ton, ett krav på taktfullhet, värdighet och saklighet som det för vissa tonkonstens beskyddare är mycket farligt att åsidosätta. Verkligt förvånande i föreliggande fall är att icke Vilhelm Stenhammar själv tagit avstånd från detta slags reklammakeri; hans utförande av pianopartiet i körfantasien op. 80 var ju berömvärt nog, men själva uppgiften ingalunda så betydande att den motiverade ett dyligt trummande. Det blev personkult i mycket krass form.

De övriga solisterna voro icke dåliga. Fru Ulrich från Köpenhamn visade sig äga en i höjden ofta något gäll, men i de lägre registren mycket vacker sopran, som hon behandlade med säker konst. Fröken Branzells alt är välklingande, men ännu något instängd och ojämn i färgen. Den annonserade tenoren David Björling sjöng och såg ut precis på håret som Operans Henning Malm - jag såg denne senast aftonen förut på studentsångarförbundets tyvärr icke privata konsert, där han märkligt nog förstärkte tenorstämman i kören. Och som bas i kvartetten fungerade hr Johansson, numera känd oratoriesångare.

Men allt, även Beethoven, var endast klädsam bakgrund av aftonens dragande namn. Sedan ”Meeresstille und glückliche Fahrt” fått ge det något stämningslätta anslaget, kom det nämnda stora ”numret”, belönat, som sig borde, med blommor och inropningar.

Medan de beundrande åhörarna ännu sutto med uppspärrade munnar, passade dirigenten, hr Järnefelt, på och hällde i dem hela C-dur-mässan. Det var ju inte precis för den man kommit dit, men tack vare denna musiks prakt och saknad av egentlig religiös innerlighet gick det ganska bra att få ned den, isynnerhet som utförandet i allo kunde kallas förträffligt. I varje fall var det en mycket nyttig medicin. Några fingo kanske lust till mer, andra fattade i sitt stilla sinne ett fast beslut att akta sig en annan gång. Båda dessa resultat äro synnerligen tillfredsställande.

P.-B. (1 maj 1912)

Källa: "Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Jag kommer redan 16.30, en timme före; tid är bra att ha, jag hushåller med den och nu har jag tid för mig själv. Ett väntrum är ju en väntan på något. Många utnyttjar tiden, jag vilar, åtminstone ibland. Det verkar som om alla vilar i detta väntrum. Mannen till höger om mig är så överviktig att han inte har något val. Han går några steg, sedan måste han vilar. Jag blir anfådd bara att se honom; kontrollerar min puls, ca. 63, nästan ett slag per sekund. Detta är inget vanligt väntrum, ett ovanligt tråkigt omklädningsrum. Här väntar alla på en kommande fysisk aktivitet. Klockan går, nästan som min puls. Det droppar från vattenkranen, långsamt och jag vilar. Någon borsta tänderna, det slutar att droppa. Idag har jag ingen tidning, jag tänker och spara tid.

Klockan är redan 17.15, bara en kvart kvar. Nästan all tid har förflutit. Jag har börjat att räkna ner. Ett väntrum och som vi har väntat. De som inte utnyttjat väntan och tiden rusar nu in i väntrummet i sista minuten. De har utnyttjat tiden på ett annat sätt. De har hög puls. De frustar, jag och tiden undrar hur det står till med deras hälsa. En stressad tid, kanske alltid stress. Röda i ansiktet kastar de sig in i någon ledig dusch. Jag blir trött av att se deras stressade utstyrsel, vänder mig om och stirrar in i väggen. Nu pratar de i munnen på varandra, jag är tyst och min tid är nu. 17.25, nu landar vi i samma tidszon, ställer upp oss på led, väntar på ett tidsskede vi alla ska dela gemensamt. Ett väntrum som alltid håller oss med tid. Jag älskar att vänta. På vad då? Spelar ingen roll, bara tiden är med mig. Nu är tiden med mig och jag stiger in i en annan tid.

Johan

Jag känner mig som jag en gång gjorde i väntan på inträdesprovet till musikhögskolan; förvirrad, spänd och frustrerad, tvingad till något jag inte vill göra, men måste göra. Hjärtat slår i hundra och blodtrycket vågar jag inte ens tänka på. Idag ansvarar jag för inträdesprov till Musikhögskolan och jag känner igen mig själv, när jag ser de sökandes förskräckta ansiktsuttryck. Det jag nu väntar på är inget inträdesprov, likväl är känslan densamma, utlämnad till helvetet. Väntrummet är trevligt och stämningen god. Men det hjälps inte. Obehaget kryper omkring i kroppen. Klockan är snart åtta. Det är tidig morgon. Varför jag, just nu och varför här?!

Sköterskan kommer och hämtar mig exakt klockan åtta. Stämningen är lugn, atmosfären vilande. Jag blir bedövad i svalget, en domnande känsla, nästan overklig, som om de bedövat varenda tand i munnen. Doktorn granskar mig. Han besitter samma lugn som sjuksköterskan. Sedan kör han ner en slang rakt ner i magen, en ljusförsedd slang med kamera; ingen trevlig känsla, men en nödvändig gärning. Jag andas rytmiskt, nästan flämtande, sväljer besvärat. Undersökningen tar ungefär fem minuter. Min mage syns på en bildskärm, ingen vacker syn, men så ser vi alla ut. Fem långa minuter och efteråt sitter jag utpumpat på britsen, utan skavanker, utan att doktorn sett något fel. Jag lämnar mottagningen på svaga ben och känner mig med ens hungrig. Solen skiner. Det är september.

Johan

2003 var ett rikt kompositionsår, där jag bl.a. skrev tolv slagverksstycken, som jag kallade ”Slaganfall”; en percussiv lek där mina motiv bollades mellan alla möjliga instrumentuppsättningar. Även notationen varierar i verken, vissa stycken exakt noterade, andra fritt formulerade och där den utövande musikern aktivt deltar i verkets konstruktion. I några av Slaganfallen används skrot som instrumentuppsättning, metall eller trä. Musikern får själv samla ihop sin orkestrering, kanske på en bilskrot eller i något grovsoprum. Här gäller det att hitta exklusiva ljudkällor. I partituret har jag angivit omfång, placering och vissa parametrar är omsorsfullt noterade.

Slagverkaren står i riktat ljus, Slaganfall nr. 4, tremolerade kaskader, andning, dynamik, ibland så svagt att man knappt uppfattar rytmerna. Instrumenteringen är fri, som det behagar utövaren, metromtalet skiftar mellan 60 och 72. Vilda fantasier i fri andning, i en tanke som slutar i ett bortglömt pianissimo. Slaganfall 6, uruppförande. Slagverkarens dansanta fyrverkeri rör sig i en elegant koreografi. Cymbalerna väser mellan järnskrot och tammar. Gester, accenter, dynamik, artikulation, allt i en fri notation. Tempo c.a. 80 och figurer rör sig i hastig förklädnad. Formen är luftig, svävande i oregelbundna perioder. Slaganfall nr. 12 är en vals, en bedräglig sådan, klockspel i en mjuk uppenbarelse. Vibrafon eller ett litet klockspel, det är valfritt, en eller två spelare, går bra vilket som. Flödet är konstant, melodi och ackompanjemang, som en sista suck, som en sluttanke i en förnimbar efterklang.

Johan

Det är något med höstljuset, något som väcker oss till eftertanke. September kan vara en svår månad; inte bara ljuset kan bringa obalans, även sommarens sista andetag kan få oss ur gängorna. Besvikelsen att sommaren inte blev som det var tänkt kan åtminstone göra mig deprimerad och denna känsla kan uppstå först i september. Hösten brukar vanligtvis pinna på fort. Mörkret söver oss och sedan dödsstöten: Sommartid blir vintertid. Man vill aldrig vakna mer, möjligtvis fram emot april, lagom till vårångesten. Tidigare var alltid hösten den perfekta arbetsperioden. Numera funderar man över existensen, till vilken nytta då?

Det är något med sensommaren som inte känns bra. För även att det är september så gör sig sommaren påmind om dagarna. Det är trögt att komma igång. Sommarens lathet sitter fortfarande i kroppen. Arbetsenergin vill inte återskapas. Sommaren har varit förträfflig. Jag håller mig krampaktigt kvar vid den, men förgäves. Arbetsrutiner omger oss. Vi finner inga utvägar. Inte ens framtida smålov kan ge någon tröst. Sensommarnätter, kalla, inväntar frosten, köldknäppar. Höst och jag längtar redan efter nästa sommar.

I höstens sköra ljus sitter jag i en instängd skugga. Ingen förväntan råder. Nyhetsförmedlingen är nattsvart, men grönskan, utanför, är bestående, nästan som det såg ut i juli. Solen står högt. Jag sitter lågt. Inspirationen låter vänta på sig och kompositionsprocessen hoppar gärna över hösten, rätt in i den mörkaste vinter. Höst, den höga luften har inte infunnit sig ännu. Det är både varmt och kallt. Måste vi ha det så här? Jag tänker på en sommar som gått. Jag tänker på en annan årstid, men befinner mig ändå i en tidig höst, med en lång vinter framför mig.

Johan

I titanlynne

Eugen d’Alberts Beethoven och Chopinafton i Musikaliska Akademien bjöd på mycken och härlig musik - och på nästan ändå mer atletik. Redan ett vanligt lugnt utförande av det förelagda programmet skulle varit ett ovanligt kraftprov. Men den geniale pianisten var tydligen inte nöjd med en så lätt och ofta vunnen ära: här skulle staplas Pelion på Ossa, här skulle man min själ få höra på pianospel som skulle komma brackorna att rysa. Det var mycket nöjsamt att iakttaga hur den lille mannen i detta eruptiva humör handskades med klangmassorna som med granitblock och dängde dem i huvudet på den hänryckt perplexa publiken.

Naturligtvis blevo en del nummer lidande på detta orgiastiska ursinne, alldeles frånsett felslagningarna, som det i fråga om d’Albert vore tarvligt pedanteri att uppehålla sig vid. I Beethovenavdelningen gick det väl ännu an. Waldsteinsonaten flöt fram med en godlynt flärdfri själs jämvikt, och i dess märkliga pendang, appassionatan, d’Alberts gamla glansnummer, var det först i finalen som man märkte att han sökte överbjuda sig själv - en Michelangelo-artad strävan, i släkt med Beethovens egen själ, icke minst i denna sonat.

Men i den sju stora nummer starka Chopinavdelningen, som spelades utan avbrott, blev det livsfarligt. Ass-durballaden fick finna sig i att jagas fram som en kavalkad över stock och sten, och mycket av dess fina, skygga drömpoesi förtrampades som under dånande hovar. Och till sist gåvo den stora Ass-durvalsen och dito polonäsen intryck av, icke en dansande, utan - en pianospelande dervisch, vars raseri alltid bröt fram i Ass dur. Dessemellan fick man naturligtvis de nödiga kontrastverkningarna, och Berceusen, Fiss-dur-impromptut och F-moll-fantasien voro ljuvliga att lyssna till.

Efter den dundrande och numera så fasansfullt uttröskade polonäsen, som så plötsligt och våldsamt erinrar en känsligare åhörare om det moderna konsertlivets ökentomma banalitet, lär maestron ha givit extranummer! Inte underligt: när man råkat så i farten är det naturligtvis svårt att stanna. Detsamma gällde väl också om applåderna.

P.-B. (7 mars1912) Källa: "Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Överallt står tonåringar och röker, mest tjejer 14-17 år. De får inte stå direkt utanför skolporten, där är det rökning förbjuden. Däremot står de i klungor runt bostadsområdet. De håller cigarettpaketen i händerna, cigarettpaket med feta varningstexter: ”Rökning dödar”. De drar stora halsbloss, skrattar och flamsar, har inga tankar på rökningens verkan. Luktar skunk gör de också. Nog känner jag igen mig, rökte själv i den åldern. Det var på den tiden då alla rökte; föräldrar, mor och farföräldrar, grannar, vänner och bekantar. Ingen talade om att rökning var skadligt. Vi barn var uppvuxna med cigarettrök. Vuxna rökte i bilen, vid köksbordet; lägenheterna var inpyrda av rök och det var inte tal om att gå ut på balkongen för ett bloss. Restauranger och offentliga lokaler var rökvanda. Alla människor var indragna i cigarettrökens värld, även de som inte rökte. Men idag när de vuxna slutat röka och antirökkampanjer hör till vardagen röker tonåringarna likväl, utan besvär och ångest. Och de är många, det förstår man när man ser alla fimpar på trottoarer och i rännstenar. Ungdomarna tänker inte på döden, de tar sig ett bloss och njuter av livet.

Johan

Varför glömmer jag alltid de väsentliga sakerna i livet, samma glömska varje dag; mitt fysiska program för ryggen, de nyttiga produkterna, de goda rutinerna etc. I dag har jag har jag gjort mitt ”dagliga” gymprogram, första gången denna vecka. Det är inte krävande och tar inte lång tid. Ändå glömmer jag det hela tiden. Programmet är nödvändigt för en anständig rygghälsa, ändå slarvar jag med det. Samma sak gäller med nyttoprodukter, typ hälsodrycker och vettiga ekologiska livsmedel, glömmer alltid att köpa och när jag väl gjort det glöms de bort och produkterna står och surna i kylskåpet. Varför blir det så? Jag glömmer ju aldrig det meningslösa, det onyttiga, det ohälsosamma. Är det protesten i mig, att jag måste ’jävlas med förnuftet, som gör att jag ignorera det viktiga i livet? Jag har ofta samvetsmöten med mig själv, hårda förhandlingar, vädjande förmaningar, oftast till ingen nytta. Jag glömmer allt och slafsar omkring i mitt destruktiva rike. Vissa människor i min omgivning påminner sig själva om viktiga saker i livet. Genom att ex. sätta ett gummiband runt handleden kan minnet aktiveras. Gummibandet står för något och varje gång man titta på det påminns man om att just detta ska göras, inköpas etc. Men det gäller att inte påminnas om för mycket samtidigt, för många gummiband runt handlederna. Då vet man inte till slut vad de står för. Eller går det att använda en variant av dosett för vardagliga väsentligheter, ett fack för varje viktig sak som måste göras, snacka om totalkontroll, i ett liv som handlar om att glömma de viktiga sakerna. Suck!

Johan

Första dagen på jobbet. Inget stämmer när det gäller schemat, inga klasslistor, rum är dubbelbokade, elevernas scheman är ofullständiga. Första dagen går åt att reda upp allt, dagen går på kryckor, första dagen på jobbet, sista dagen i veckan. Fredag, lite höstkänsla, inte ens lunchen föll väl ut, inget blev som var tänkt. Den undervisning som fungerade blev i alla fall bra; nya elever, stor förväntan, högt i tak och en stor mängd kreativitet. Kompositionskursen har en röd tråd, genom två terminer, för att till sist mynna ut i en föreställning. Inga konventionella partitur. Här jobbar vi i studion, med syntar, samplers och digitala inspelningsprogram. Jag öppnar skapande dörrar för eleverna, som i sin tur återskapar etyder, skisser och till slut färdiga kompositioner. Idag har de fått ett första embryo till kompositionens väldiga värld. Jag spelar Chopin för dem, ABA-form och eleverna triggar i hundra. Deras analys är ivrig, modern och de känner en stor sympati för en gammal tonsättares verk. Nu ska de in i olika studior och skapa sin första etyd; formen flyktig, ganska fri, innehållet fyllt av liv och färg. Själv är jag som ett utskätet äpple, så jag öppna en dörr till min egen kreativitet.

Johan

”Vi bodde som vanligt hos min mor. En afton inbjöd vi Schönberg och Zemlinsky att besöka oss. Schönberg tog mig avsides och yttrade till mig: ”Jag ger Er mitt ord på att jag aldrig mer skall gräla med Mahler. Från och med i dag kan han ryta till mig så mycket han vill, jag kommer inte att ta illa upp.” Jag kände mig mer oroad än glad över hans ord. Men Schönberg fortsatte: ”Mitt beslut står fast, och orsaken är helt enkelt, att jag älskar Mahler.”

Jag erinrar mig en diskussion, som en gång fördes mellan Mahler och Schönberg angående möjligheten att återge en melodi genom att succesivt variera en enda ton på skilda instrument. Schönberg ansåg det möjligt, men Mahler bestred det bestämt.”

Källa; Gustav Mahler, kompositören och människan av Alma Mahler.

Johan