Jag är på väg till T-centralen, har egentligen inte tid, men nu gäller det teaterbiljetter, om det nu finns några platser kvar. Stockholms stadsteater, Hamlet; hade premiär på Nyårsafton och nu går pjäsen för fulla hus. Strålande recensioner, länge sedan man läste sådan ros. Nu står t-banan still i tunneln och jag som inte har tid. Det tar tio minuter till centralen. Som sagt, Hamlet, Stockholms stadsteater. Jag går till Kulturhuset. Biljettkön är lång. Jag väntar, alla väntar, hela huset väntar. En biljettkassörska. 20 kunder före mig. Vad ska nu tiden göra av mig. Jag är ur led. Det går långsamt. Jag läser om föreställningen. Tiden går ännu långsammare. Nu börjar mitt möte, någon annanstans. Forget it! Jag försöker ringa. Inget svar. Efter fyrtio minuter är det min tur, men ingen tur, inga biljetter kvar. I kväll finns det två biljetter. Men jag kan inte gå ikväll. Faan! Jag lämnar kulturbygget, besviken; ett missat möte, inga Hamlet-biljetter och själv hinner jag inte med tiden, undra om tiden hinner med mig, inte idag i alla fall, inte igår och kanske aldrig.

Johan

Den vilde pojken härjar uppe i landet, turné i Medelpad, utan upphovsmän. Det hör till, de är ju döda, även om de lever. Men visst längtar jag till verket; live och denna känsliga röst, till ett liv då, när jag och författaren skrev sångcykeln. Men det är faktiskt så: När verket är skrivet och uruppfört så lämnar man det till livet, institutionerna och till en annan tid. Enligt recensionerna förstår man att det går bra på turnén; den suggererande texten, solisten, en enaktsföreställning för baryton och orkester. Publiken har inga förväntningar, vet inte vad som väntar dem och så kommer det här. Jag längtar efter upplevelsen och nog minns jag fortfarande premiären.

Nu reser den vilde pojken i norrland. Konsertmästaren ringde angående solokadenserna. Det är inga improvisationer, endast fri notation. Alla toner ska spelas. Varför har jag annars komponerat gesterna. I natt drömde jag om föreställningen, på turné i norrland. Men musiken lät inte som den borde. Dessutom var det tre sångare. De lät för bedrövligt, för att inte tala om orkestern. Dirigenten var berusad. Hela publiken buade och pekade finger mot oss upphovsmän. Vi var där. Men vi finns inte. Vi är ju döda. Ändå satt vi där, medan den vilde pojken flydde i vredesmod och aldrig kommer jag att glömma detta drömska uruppförande.

Johan

1 oktober 1896

Sigrid Lindbergs konsert i går afton hade alldeles fyllt Vetenskapsakademiens hörsal med intresserade åhörare. Det var också en i vissa hänseenden ganska märklig konsert. Trolleri, bara trolleri. Det började strax efter första numret, konsert för piano, violin och flöjt av J. S. Bach. Stycket, vars principalstämmor utfördes av respektive hr A. Roth, konsertgiverskan och hr V. Brandt samt med ackompagnement av stråkkvartett, erbjuder stora svårigheter i fråga om den högre musikaliska tolkningen. Det verkade ej heller som något annat än en mindre lyckad elevuppvisning, vilken formligen stekte åhörarna vid sakta eld. Efter dess slut läto helt oväntat några energiska klappandar höra sig, en mystisk företeelse, som var ägnad att sätta musikvännen i en kuslig stämning. Lyckligtvis tog emellertid konsertens förlopp åtminstone delvis en bättre vändning. Men trollerierna fortforo. Fröken H., en lovande debutant, framträdde och förvände både syn och hörsel på de närvarande. Den briljant och med fraiche stämma föredragna koloraturvalsen ur Gounods opera ”Mireille” tycktes komma från någon osynlig fågel eller fyrdimensional flöjtblåsare, och någon högre effekt strävar man ju ej efter i detta slags musik. Klappandarne fingo också publiken med sig i en inropning av sångerskan.

Så kom fröken L. in igen och spelade A. Wilhelmjs ”Fantasiestück”, Detta fantasistycke befanns vara en riktig trolldosa. Vid de första tonerna öppnades den och visades för publiken. Den var tom. Så några hokus-pokus, och en musikalisk tanke uppenbarade sig; så några hemliga konster, löpningar och drillar igen, och den var försvunnen. På detta sätt gick det på en stund, tills både kompositören, de spelande och åhörarna ledsnade vid denna lek. Nytt mellanspel och klappandar.

I ”L’oiselet, en Viardotsk sättning av en Chopinmazurka, upprepade därpå fröken H. med obestridlig framgång sin konst med fågeln och flöjten. I de påföljande romanserna av Kjerulf m.fl. trollade hon dessutom bort åtskilliga vokaler, satte in andra i stället och gjorde för övrigt några små svårfattliga fraseringsfinesser (t.ex. genom att hugga av sluttonen i ordet ”hjemme”), vilket allt dock ej hade annan verkan än att den sista sången bisserades.

Konsertgiverskans utförande av Saint-Saens’ ”Introduction et Rondo capriccioso” var däremot intet trolleri, om också den nobla tonen här liksom i de övriga violinnumren verkade fördelaktigt.

Slutligen kom vaktmästaren fram och eskamoterade i en handvändning bort hela slutnumret mitt för publikens näsa. Det hade kommit något hinder i vägen för dess utförande, och i stället spelade konsertgiverskan synnerligen vackert en violinromans extra.

Av den högre konstnärliga magien, den som fångar själar och upplyfter hjärtan, såg man däremot intet prov. Det var nästan uteslutande virtuositetens jonglör- och illusionistkonster som serverades, och vad däröver var, det - lyckades icke, om vi undantaga fröken U:s och delvis även hr R:s ackompagnement. Men publiken var belåten.

P.-B.

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Jag kommer i håg när jag fick min första grammofon. Nio år tror jag visst att jag var; en sådan där grammofon med högtalaren i locket. Mono, men fint ljud, så där hemtamt med diskantkontur. Grammofonfodralet såg ut som en liten resväska, vitfleakad med rött lock. Det var singel och EP-skivor som gällde och Lasse Lönndahl och Tova Carson var de första idolerna. Nu kunde jag stänga in mig i mitt rum och spela min alldeles egen musik och skivorna snurrade på skivtallriken varje ledig stund. Min första LP var med Tages. Jag har den fortfarande i min ägo, sliten och utspelad. LP-hysterin var enorm och min skivspelare gick så det glödde. Alla veckopengar spenderades på skivor: Beatles, Stones, Hep Stars, Hollies - det går inte att räkna upp dem alla, men grammofonen var tålig och det var nog den mest betydelsefulla present jag fick i barndomen. Jag gillar fortfarande Lasse Lönndahl.

Idag talar vi inte om grammofonen på detta sätt. Fast mina vänner brinner fortfarande för LP-skivan och de samlar på gamla Thoréngrammofoner och rörförstärkaren är ett måste. Idag handlar det i bästa fall om CD, kanske på utgång, vem vet. Vi överför MP3-filer till våra I-Pods. Vi lever inte längre i skivomslagens värld. De små ministereoanläggningarna har ofattbart bra ljud. Den HiFi-känsla man får vid första genomlyssningen kunde man bara drömma om vid den tiden då jag fick min första grammofon. Idag behöver in HiFi betyda stora pengar och jag undrar vad min första grammofon kostade. Det blev två stereoanläggningar, till två nyfikna, som nu kan stänga dörren och endast bry sig om sin egen musikvärld. Jag känner igen deras reaktion; en skivspelare, i sitt eget rum, högst privat, bara jag och musiken. Nu klingar det och det är inte Lasse Lönndahl som låter i högtalarna.

Johan

Nu har vi haft snötäcke i över en månad; har nästan glömt hur grönt gräs ser ut, hur det är att promenera utan is och snödrivor. Kylan håller i sig, ca minus 2 - 5 grader, men herre gud, vi är bara i Januari, inte ens OS i Vancover har börjat. Vintern är lång. Tyngst med denna årstid är alla kläder som måste av och på, för att inte tala om tunga kängor, minst ett kilo på varje fot; kängor som alltid måste snöras med dubbelrosett och som sprider lort och vattenpölar omkring sig. Inget för inomhusbruk. Snösvängen visar sig som vanligt aldrig. Folk halkar och plumsar omkring till och från sina arbeten. Det är något vi har fått lära oss de senaste åren.

Istapper, jag säger bara istappar. Nu börjar helvetet. Det har varit några tödagar, dropp, dropp och vi tittar upp mot takrännorna; går förskräckta ut i körbanan, blir nästan överkörda. Förstår ni det otäcka valet. Vill man dö av en istapp eller överkörd av en bil, eller kanske både och. Snart ska det bli kallt igen och jag har då bara mitt eget snötäcke att bry mig om. Det smälter inte, inte ännu. Idag har det faktiskt blivit kallare, t.o.m. kallt inomhus, tofflor på och jag drar mig för att gå ut, blänger på kängorna i hallen. På TV åks det skidor, världscupen. På radion talar de om våren. Vilken vår? Det finns ingen vår, varken då, nu eller sen. Eller kan det möjligen bli så, att vi ska få se solen även detta år?

Johan

Recensentern skriver först om sina förväntningar, drar in sig själv i texten, när hans uppdrag egentligen är att skriva om Noréns dagbok. Bara det vore nog för att inte läsa vidare. Jag har ju inte bett om kritikerns avundsjuka och den allmänt dåliga relationen mellan media och författaren. Kritikern har offrat en hel arbetsveckas läsning på vad han kallar ”Retroaktiv bloggutskrift” och han är besviken, förutfattad besvikelse? Han skriver lite om själva texten, den innovativa formen och att det faktiskt är en dagbok. Och visst går Norén hårt åt media, en dramatiker som ofta känner sig förföljd av pressen. Norén beskriver livet från seklets början, vardagen, arbetet på Riks, skrivandet, passionen, Gotland, Oslo, sushi, nya kläder m.m. Han håller ihop denna enorma text synnerligen skickligt; flera berättelser blir som spännande, fortlöpande händelser och detta kallar kritikern retroaktiv blogg. Hur ser hans egen dagbok ut? Jag, tonsättaren, läser dagboken, läser varje ord, observera konstnärliga beslut och våndor som oavbrutet uppstår hos upphovsmannen. Vad upplever recensenten? Han kanske inte vill se dramatikerns vardag, kanske inte förstå en konstnärs innersta rum. Noréns språk är vardagligt, rent och virtuost. Vi får följa konstnärens vardag, den hårt arbetande dramatikern, med mängder av uppdrag och människor går ut och in i dagboken, små scener som hela tiden får sin fortsättning när man minst anar det. Recensentern är kritisk, raljerar över Norén's spontaninköp, utlämning av vänner och skildrar beskrivningarna som banaliteter. Kritikern gör sig själv till centrum och han ska minsann inte låna ut sitt förstreckade bokexemplar. Norén är en passionerad dramatiker och konstnär och bara för att han skriver dagbok betyder det tydligen för kritikern att Norén är en extravagant egocentriker. Och Norén ger media dagsedlar till höger och vänster och har nog räknat med svidande kritik.

Johan

Febéa Strakosch

Det påstås vara mycket obehagligt att se lik ”titta”. Att detta påstående även gäller om musikaliska lik, det kunde man i går afton konstatera. Fröken Febéa Strakosch gav då sin sista gästroll å k. Operan, och för att ge henne tillfälle att vid sitt avsked från Stockholmspubliken utveckla sina mest glänsande egenskaper som operasångerska hade man ur glömskans grav framgrävt Verdis för längesedan saligen hänsovna ”Traviata”. Visserligen hade sångerskan i Violettas parti en i vokalt hänseende vida tacksammare uppgift än förut, enär detta parti huvudsakligen sysselsätter det register som hos fröken Strakosch äger den största kraften och klangen, nämligen höjdregistret, visserligen voro både apparition och spel nu såsom förut och denna gång särskilt i fjärde akten av behaglig verkan, men allt detta kunde dock ej uppväga obehaget av att nödgas återse och återhöra ett verk, som i trivialitet, i textens puerilitet, i handlingens pigromantiska tragik och musikens banalitet söker sin like. Den genom sitt omfång skräckinjagande samling av fransäsnummer och positiv-melodier, som bildar partituret till ”Traviata”, hör till en tid på vilken vi ha rättighet att ogillande blicka tillbaka, en tid av faddhet och förflackning, och till en död, låtom oss hoppas det, absolut död stilriktning. Icke det mest genialiska utförande kan berättiga till återupptagandet av ett dylikt verk, och fröken Strakosch bör ej kunna klaga över bristande gästvänskap från operadirektionens sida, då den för hennes skull försöker att uppväcka döda och låter gamla giktbrutna trubadurer och i lungsot avlidna demimondedamer ömkligen stappla fram över sin scens tiljor. Fröken Strakosch bör skynda att skaffa sig en bättre repertoar. Då först kan hon möjligen vinna den framgång, som nu låtit vänta på sig. Emellertid hoppas vi att det livliga bifall, som i går efter sista akten skänktes henne av den talrika publiken, kommer henne att glömma att hon hela tiden under sitt gästspel i Stockholm i viss mån spelat den av impresario och direktion vilseförda roll.

Av de medspelande böra nämnas hr Ödmann som Alfredo och hr Lundqvist som dennes far. Operan anfördes av hr Hallén, men denne lyckades ej giva det hela någon egentlig hållning. Elegans i utförandet, det enda som kunnat kasta en liten glimt av försonande ljus över partiturets musikaliska elände, elegans saknades fullständigt. Dessutom var precisionen skäligen klen och första violinerna förde flera gånger genom sin ojämna ton och heterogena stråkföring tanken på landsortsstädernas amatörkapell.

P.-B. (22 maj 1896) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Jag kom på mig själv häromdagen, om fördomar som tydligen sitter långt inne ; blev nästan upprörd när jag såg en tjej som brutalt spottade på gatan och hon såg verkligen inte ut som en brutal spottare, hur nu en sådan ser ut. Det är väl klart att tjejer liksom killar spottar och man kan undra om jag lever i nutid eller i någon annan förskönad tid. Tjejer röker, super och snusar, klar att de spottar, även mitt framför ”chockade” medborgare. Men, vad är jag då för någon konservativ, fördomsfull individ? Men det såg verkligen brutalt äckligt ut! Överallt går unga tjejer och röker, helt OK, men att att spotta på gatan var tydligen inte OK och jag har visst svårt att förstå det., har nästan inte kommit över det ännu och man kan undra i vilken värld jag lever i. I vilken värld lever du i?

Johan

Så här i efterhand var det ingen av oss som kunde säga var det började men Anna Anka hade antagligen planerat för detta en lång tid innan hon trädde in på scenen. Kanske hade hon börjat bana vägen fram till sina drömmars mål redan som liten flicka. När hon väl var inne på banan gick allt av bara farten. Folket älskade henne. Hennes skånska, hennes magra armar och spetsiga näsa, hennes rättframma sätt att uttala sig om andra människor, allt detta blev hon älskad för. Så när förlovningen mellan Anna Ankas dotter och hennes framtida make tillkännagavs var det bara en logisk konsekvens av Anna Ankas vägval. Äntligen var Anna framme vid målet. Hon hade längtat efter denna stund i hela sitt liv. Ingen av oss hade kunnat ana att det var just detta som skulle ske. Men Anna hade förstås hela tiden vetat om det, målmedveten som hon alltid varit.

Fullkomligt lycklig satt hon nu där, i en paviljong i Drottningholm. Nedanför henne på en liten grusväg strosade det nyförlovade paret: Anna Ankas dotter och Prins Carl Philip.

Lotta

Pianokonsert 3. Den har bearbetats under hela julen, planerats och komponerats. Nu är jag framme vid expositionen. I hela introduktionen, ca. tre minuter, har orkestern hållt sig i bakgrunden; färgande funktioner, frekvensbildning och stämningsaltrande. Nu, i och med huvudgruppen, introduceras dialoger, energi och vitalitet. Huvudtemat är elastiskt, intervall som väcker förväntan och nu tar formen fart. Härligt! Jag är igång. Orkestern är lagom stor, en Beethovenorkester med en relativt stor stråkstyrka. Sidogruppen beskriver kontrast. Här omvänds tematiken, augumentation, en annan värld, med samma grundmaterial som tidigare avsnitt. Redan här finns ett avstamp till första solokadensen; ska komponera den med ytterligare en ossiastämma. Varför ha en solotanke när man kan ha flera alternativ. Det är faktiskt så att första satsen i denna pianokonsert har en klassisk sonatform. Men det är mitt språk, min dialekt, mitt liv. I genomföringen trångför jag musiken på alla plan; kulmination, intensivt och i det närmaste kaotiskt. Det är då den kommer, på krönet av höjdpunkten: Kadensen, virtuost och briljant, satsens material i koncentrerad form, nästan improvisatoriskt, lekfullt. Pianolöpningarna teder rakt in i återtagningen, exposition i variation. Det gäller här att hitta balansen, även förbereda codan och den stundande, lågmälda mellansatsen. Nu lever jag i tredje pianokonserten.

Johan