Och i morgon fyller man år, och faktiskt idag fyller min mamma år. En stor del av släkten fyller år nu i februari, i denna kalla tid; ett släktdrag kan man säga. Hur har det blivit så? Visst minns man sina födelsedagar, inte alla, men många. Min mamma berättar om min tre-årsdag; kalas med släkt och grannars barn. Under kalaset lär jag har sprungit ut på trappan och skrikigt att ingen var välkommen på mitt kalas om de inte hade julklappar med sig. Detta skrek jag den 27 februari. Vad kan jag ha menat med det? Hade kanske fått saker och ting om bakfoten. Men jag var ju bara tre år. Sedan hade jag tydligen försökt att slå ihjäl ett av grannbarnen med en planka. Mamma berättade detta, fortfarande nästan chockad. Hon hade stoppat denna ”kriminella” handling i sista stund. Mig veterligt har dessa bestialiska ofog inte upprepats sedan dess. Men vem vet, kanske hade man kriminella talanger som barn. Nu efter alla år, ackumulerade födelsedagar, går bemärkelsedagarna blygsamt förbi. Inga kalas, få uppvaktningar, gudskelov och inte blir man yngre med åren.

Johan

Idag fyller bloggen 800 publiceringar. Det firar jag med champagne.

Johan

Ett konserttal

Hr Burmester gav på torsdagen i Musikaliska akademien sin andra konsert inför en mycket talrik och tacksam publik. Anmälaren hade ej tänkt yttra sig utförligare om denna konsert, då programmet ej upptog någon novitet eller annan mera ovanlig komposition, och han står fast vid detta beslut, ehuru konsertgivaren verkligen bjöd på ett mycket ovanligt nummer - före programmet. Hr Burmester ansåg sig nämligen böra i ett litet tal till åhörarna beklaga sig över undertecknads kritik av hans förra konsert. Ledsamt nog tycktes hr Burmester icke ha förstått nämnda kritik eller också läst den något flyktigt: hr Burmester påstod bl.a. att jag talat om hans hår och hans näsa, ehuru jag högtidligen bedyrar att jag aldrig haft och aldrig ämnat ha något med dem att göra.

Vad jag i denna kritik tillät mig var en smula ironi över det reklammakeri, varmed en artist av hr Burmesters rang tror sig uppträda. Den som låter kalla sig ”Paganini redivivus”, ”violinens Rafael” ”violinvirtuosernas konung” måste finna sig i de jämförelser, vartill alla dessa granna namn utmana. Och om de äro något mer än namn, om verkligen hr Burmester står så utomordentligt högt som de vilja uttrycka, om han i London, Wien och Berlin fått sin storhet erkänd, hur kan då en enda liten kritik i en avlägsen vrå av världen bringa hr Burmester så ur fattningen att han demonstrerar offentligt vid sin egen konsert och försätter sin publik i en allt annat än musikalisk sinnesstämning?

Svaret på denna fråga får man med stor sannolikhet, om man icke anser hr Burmester ”bragt ur fattningen” utan endast handlade efter en bestämd plan. Det var denna plan jag hänsyftade på när jag tillät mig i min förra recension ironisera över förbindelsen mellan reklammakeri och virtuosväsen. Nu får jag en icke alldeles ovälkommen anledning att uttrycka mig tydligare.

Under de år jag varit i tillfälle att noggrant på nära håll studera en större stads konsertväsen har jag nått den fasta övertygelsen att de kringresande virtuosernas konstutövning, hur mycket den än roar och intresserar publiken, hur mycket den än söker tillgodose en allvarligare smak genom gedigna program, dock endast i undantagsfall är av någon högre konstnärlig betydelse. Den är först och sist affär, och affären heter impresarions. Denne söker utbreda den tron att hans artist är något alldeles världsomskakande märkvärdigt; häri gillas han på det livligaste av artisten själv, om denne icke är en människa med allvar och själsadel. I regel lär han dock intaga en åtminstone skenbart passiv hållning. Emellertid förekomma, såsom de senaste dagarnas erfarenhet utvisa, undantag, då artisten själv nästan blir impresario. Sålunda har man fått uppleva att tidningsmän inbjudas till en ”audition”, där en splendid supé vill skärpa deras förmåga att uppfatta konstprestationernas finhet, att personer som skola vinnas för ett fälttåg inbjudas till gratiskonsert och till sist att artisten ensam framträder på konsertestraden och håller ett sensationellt tal.

Pachmann och Bülow ha gjort sig kända som ”konserttalare”; åtminstone hos den förre var det ett sätt att göra reklam. Kanske hr Burmester har velat pröva även detta medel och endast tagit min recension, som även innehöll åtskilligt erkännande, till förevändning? I varje fall måste jag naturligtvis överlämna domen över ett sådant tillvägagångssätt åt de opartiska bland mina läsare.

Wilhelm Peterson-Berger. (9 okt.1903) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Hur beskriver man universum, musikaliskt? Fråga mina elever, de vet. De gestaltar planeter, svarta hål, ljusår, svart materia etc., med alla möjliga musikaliska element. Form är viktigt; tid och tematik utgör förutsättningar. Jag sätter eleverna i arbete; lite grundforskning om det okända som svävar förbi oss. Tolkning, undertexter, ljudande exempel och resultaten är överraskande, ibland förvånadsvärt moget, ofta fantasifullt. Visst hör man förebilder, konventionella lösningar, ändå personligt; mitt i universum, mitt i planeten, mitt i kompositionsprocessen.

Orkestreringen är full av den tidens tankar, tidens föreställning om universum. Partituret beskriver den moderna orkestern, den episka tanken. En subjektiv reflektion, som ger gehör genom orkesterns förmåga. Varför denna idé då, när tiden ofta rörde sig i andra riktningar. Planeter, lika många satser, tolkat på orkesterpodiet. Känns ordningen relevant? Möjligt, men nog kunde satsordningen stuvas om. Stråkar, ett uppvaknande brass, kanske en nyss anlagd flöjt, en grubblande fagott, en sövd tuba. För mig klingar detta som rapsodisk orkestermusik. För tonsättaren handlade detta om himlakroppar; mitt i universum, mitt i planeten, mitt i kompositionsprocessen.

Johan

Snart fyller jag 58, trodde jag åtminstone, till för en månad sedan. I ett helt år har jag gått omkring och trott att jag varit 57, då jag egentligen är 56. Nu känns det nästan som om jag fått ett år extra i bonus. För visst är det så att jag är 56, snart 57. Är jag fortfarande i medelåldern? Tveksamt? Men vad kallar man oss i åldern 50+? Inte känner jag mig som 57, hur det nu kan kännas. I alla fall har jag fått ett helt i år i bonus, inte dåligt vid denna ålder.

57, Ludwig van Beethoven blev 57 år; just därför har 57 blivit åldern att uppnå. Ska jag bli lika gammal som Beethoven?; på hans tid en ansenlig ålder, idag nästan medelålder. Beethoven levde inget sunt liv, ändå blev han nästan 60 år. Mitt liv är sundare, men det är väl ingen garanti. Jag har fått ett år i bonus. Men jag känner mig ingalunda yngre. Nu undrar jag hur det kommer att kännas när jag verkligen fyller 57. Kanske bättre än vad Beethoven gjorde, vad vet jag; bara att jag snart uppnått samma ålder som Ludwig van, alltid något.

Johan

Nu har det varit snö så länge att jag har glömt hur gräs ser ut, hur det luktar, känns och kan upplevas. Inte kan man nu tänka sig gröna gräsmattor, sommarvärme, blommor eller vårdofter. Jag kan inte, finns inte ens i min vildaste fantasi. Gräs, vad är det? Finns det ett liv utan snö? Från lärarrummet på Kulturama, där jag nu sitter, ser jag Hammarbybacken. Skidliftarna är i full gång. Folk åker i backen och jag har redan glömt hur den gamla soptippen ser ut utan snö. Men visst är den väl grå och trist? Eller finns det gräs i backen? Minns inte. Nu känns backen hög och vintrig, mängder av snö och det är 6 grader kallt ute. Hur känns värme? Det är t.o.m. lite kallt inomhus. Om fyra månader är det midsommarafton. Svårt att tänka sig. Är gräset grönt då? Har snötäcket släppt greppet? En gång på 1960-talet snöade det på midsommarafton. Det var konstigt, lika konstigt som om det skulle finnas gräs på vintern. Kallt! Det har faktiskt varit kallt sedan före jul. Blir det någon vår? Ska april bli en sådan där månad med varannandagsväder? Ska det snöa på varlborgsmässoafton? Finns det något gräs då och i så fall, hur ser det ut?

Johan

I drömmen blir jag mordhotad, av dirigenten, av anonyma musiker. De hatar min oboekonsert. Jag förstår dem. Det låter förfärligt. Ospelbar! Det låter så i drömmen. Så fort solisten rör sin oboe klingar det falskt, fult och träaktigt. Lika illa är det med orkesterns inledning. Jag håller för öronen. Inte har väl jag komponerat detta!? Arga blickar dödar min konstnärlighet. Jag flyr, men förgäves; ju längre från konserthuset jag kommer ju närmare musiken är jag. På pappret, dvs. i partituret befinner sig musiken i ljuv konsonans. Men så fort det klingar låter det avskyvärt. Oboekonserten är uppenbart en betydande beställning. Jag befinner mig inför uruppförandet, generalrepetitionen. Musiken låter så vedervärdigt att alla orkestermusiker blir akut sjuka. De vrider sig i magsmärtor, huvudvärk och frossar av rampfeber. Så fort musiken tystnar blir alla musiker friska. Oboekonserten är så lång att den aldrig tar slut. Jag är slut, dessutom mordhotad, nu av hela musiklivet, med alla dirigenter i spetsen. Alla är efter mig. Jag flyr. Nu sjunger de citat ur den fruktansvärda oboekonserten, kräks och sjunger samtidigt. Hur långt jag än flyr finns jag kvar i konserthuset, bevakad av alla, bevakad av min egen oboekonsert och strax före den maratonlånga solokadensen vaknar jag, hysterisk, just då musikvärlden ska fånga in mig. Svettig, pinnrakt sittande i sängen bestämmer jag mig snabbt för att aldrig komponera en oboekonsert.

Johan

”Paganini redivivus”

hoc est hr Willy Burmester, gav på torsdagen åter en konsert i Stockholm, och att döma av den fullsatta stora salen i Musikaliska akademien och under förutsättning att flertalet åhörare sutto på betalda platser, hade den reklam som så energiskt bedrivits före konserten tydligen burit god frukt.

Anmälaren har naturligtvis inte hört Paganini och kan alltså ej döma av erfarenhet; men törs man tro samtida vittnesbörd, exempelvis Heines i Florentinische Nächte, så måste man antaga att Paganini haft något rent diaboliskt fängslande och och suggererande i både konstnärsskap och yttre företeelse, något sådant där Sergelskt, ni vet, i allra högsta potens - och i så fall bör hr Burmester betacka sig för den vänskapstjänst som givit honom den farliga och nästan förlöjligande latinska hederstiteln. Ty med sin stora, ehuru ingalunda ofelbara, teknik är hr Burmester dock inte någon diabolisk uppenbarelse. Och för resten: kan man tänka sig något mer otidsenligt - d.v.s. icke i Nietzsches mening! - än en återfödd Paganini? Utvecklingen har, åtminstone för en kulturepok, fört oss ut över virtuosväsendet, och om vi ännu tro på häxmästare i konstens teknik, förväxla vi dem ej längre med de verkliga konstnärerna, poeterna inom varje konstart. ”Vi” - det är bärarna av det nya ideal, varmed tidsmedvetandet arbetar; den stora publiken kan nog ännu ryckas med av bländande fingerakrobatik och högre musikcirkus-sensation.

Vid ifrågavarande konsert applåderade man exempelvis ofantligt mycket mer det gräsligt svåra och tomma slutnumret, i vilket hr Burmester återupplivade hr Paganini med en mängd extra trics, än den inledande violinsonaten av Beethoven. Och ändå ställer sistnämnda stycke inga större krav på själsdjup. Beethoven visar här liksom i flera av sina violinduetter en i hans övriga alstring sällsynt egenskap: han konverserar muntert och spirituellt, utan att egentligen röra vid djupare strängar.

Munter elegans var hela programmets stil, trots ett par Bachnummer. Och den stilen träffar hr Burmester tydligen säkrast, när han musicerar och inte bara gör konster. En liten menuett av Mozart visade det bäst. Mendelssohns konsert skulle nog också ha kunnat visa det, om ej den biträdande pianisten, möjligen på konsertgivarens begäran, hållit sitt ackompanjemang så matt och färglöst att den musik som finns i stycket ömkligen omkom. Det bevisar ingen god smak att göra ett i sig själv så ömtåligt och pauvre-honteux-artat stycke till en ren teknikuppvisning. Bästa intrycket skänker hr Burmester i rent sångbara moment; då strömmar ur hans ypperliga instrument en skir flod av silverklingande, härligt sammansmälta och grupperade toner.

Hr Voss, pianisten, spelade några solosaker av Bach och Chopin mycket briljant och förståndigt; i en Lisztrapsodi räckte hans kraft ej fullt till. Båda herrarna måste naturligtvis ge extranummer.

P.-B (2 okt. 1903)

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Ny föreställning på Danshögskolan. Jag sitter i foajén och väntar; drygt en halvtimme kvar till min föreläsning, har ju varit här förut, känner mig riktigt hemma. Häftig byggnad, medvetet designad, allt är nytt och fräckt. Jag plockar bland mina noter, skivor och biografiskt material. Denna föreställning ska mer fokusera på tonsättaren, men jag kommer att älta principer, metoder, form och parametrar. En dansskola, ca. 200 studenter, överallt behagligt ljus, väggar med härliga färger och nu blir jag slussad till föreläsningssalen. Andra våningen, CD.spelare, ett piano, en tavla att skriva på. Studenter väller in i salen, jag är beredd.

Det är knäppt tyst. Tidsaxeln, den beskrivande formen, innehåll, spänning och avspänning. Redan här kommer tänkvärda synpunkter från studenterna. Dans, musik; vi arbetar under gemensamt, konstnärligt tak. Har kamperat ihop genom många sekler. Studenterna känner igen sig i allt - metoder, uttryck, i musikens innehåll, andning, rörelser, dynamik...Musik klingar, sedan nästa metod, musik och in i skapandets epicentrum. Dialogerna i salen blir allt intensivare. Vi glömmer tiden, som går alltför snabbt. Nu talar jag om upprepning, kontrast och variation, går längre in i musikens väsen. Tiden, vi fyller tiden på alla möjliga plan. Två timmar försvann lika fort som en längre symfoni, tre komponerade takter eller en het dansföreställning. Föreläsningen tar plötsligt slut. Tiden är ute.

Johan

Grannarna har fortfarande julgransbelysningen igång, i februari.! Jag tyckte illa om det redan i november, när de kletade in sina balkonger med julbelysning. Vad är det som gör att de vägra ta bort juldekorationerna och när ska detta försvinna från grannskapet, till midsommar? Balkongerna, på andra sidan gården, lyser hela dygnet, blinkar och ljusdeoder förflyttar sig i olika tempi. Är de trygga med det? Jag avskyr det. Har det med snön att göra, att de fortfarande tror att det är jul bara för att det är vinterlandskap ute? För mig är julen slut för länge sedan, den existerade knappt de 24 december.

Klockan är 23.30, nästan läggdags. Husen mittemot är upplysta av juldekorationer, i februari.! Det gäller att dra för gardinerna. Det blinkar och gnistrar, reflekterar mot den aggressiva snön. Julstjärnorna släcks i fönstren, men inte juldekorationerna på balkongerna. Dessa julpynt påminner oss om en tid som var då, inte nu, men får oss att tro att det är då och inte nu. Men jag vet att det är februari och att det inte är jul. Min familjs födelsedagar inträffar i slutet av februari, sedan är det meningen att våren ska komma. Jag undrar hur det då ska gå med grannarnas julstämning; ska hålla koll på dem, se till att vi inte ska ha jul året om, i alla fall inte på midsommarafton.

Johan