Ideligen kör jag fast i mina pianopreludier, för att inte tala om pianokonserten som har kört ner i värsta gyttjan. Ibland verkar det som om man måste göra allt fel för att till sist få ett acceptabelt resultat. Dessutom verkar det gå fem dåliga stycken på ett bra. Envishet är ett måste. Tungt! Nu har jag satt igång 35:e preludiet. Grundidén är jag nöjd med, knappast utvecklingen. Den har jag skrivit om elva gånger; snårig harmonik där melodiken ligger inbyltad i syntesen. Här gäller balanserad stämföring, tydligt anslag; jag får vara noggrann med pedaliseringen. Det som jag tyckte var bra igår duger inte idag. Arpeggio, 6/4-takt. Det måste vara så, ändå finns öppningar för ett annat metertänkande. I det 34:e preludiet styr tematiken perioderna och de växlande taktarterna. Satsen blir nästan absurd och jag petar fortfarande i de sista takterna. Varför blir man aldrig nöjd? Tillhör väl livet. Pianokonserten ligger där borta på skrivbordet, nedborrad i sin egen sörja. Jag vet att det plötsligt kan släppa, verket kan få fart och pennorna börja glöda. Men nu står tiden still, har komponerat ca. 6 minuter av 40. Jag spelar igenom inledningen på det 35:e preludiet. Inte så dumt, kanske hopp om livet, åtminstone idag.

Johan

Två pianister, en flygel. En solist från U.S.A. en annan från Sverige. De valde den gamla flygeln. Kanske den nya inte är inspelad ännu. Den gamla flygeln klingar ödmjukt, nästan vädjande. Kanske är det samma flygel som Grimaud slog av en sträng på i Brahms första pianokonsert, mitt i första satsen. Hon anlade en forte-ton, sedan ett bedrägligt plingande och musiken liksom gungade till. Varje gång hon slog ner den specifika tangenten ringde det till och pianisten var rejält störd av detta. I pausen mellan första och andra satsen kom pianoteknikern in på scenen, lutade sig in under flygellocket och knipsade av strängen. Men skadan var redan skedd. Grimaud kom aldrig in i musiken igen och Brahms pianokonsert kändes skadeskjuten. Nu klingar flygeln utsökt. Alla strängar är på plats och två monumentala verk ska genomföras. Två pianister, en flygel och vi har stora öron.

Johan

Det är Chopinår i år; nu fyra dagars festival, 35 pianister. Det kan krävas, med en sådan pianoproduktion. Ballad i g-moll. Jag hörde detta stycke live med Athur Rubinstein i början av 1970-talet. Jag var ung och hade spelat Chopin några år; minns fortfarande Rubinsteins poetiska pianospel. Vals i a-moll, just den vals jag spelade detta Rubinsteinår. Lärare, studenter och före detta studenter genomför denna Chopinfestival. Jag vill gå på alla konserter, men tiden är knapp och jag gör ett urval. Fantasi-impromptu, två karaktärer, två uttryck. Hur mycket har man inte kämpat med det stycke. Varianttonarten blir central bland alla tonkaskader. Sedan dessa preludier. De ligger alltid beredda att tas upp igen. Fyra dagars festival. Den andra dagen slutar med h-mollsonaten, det sena opusnumret med så mycket musik. Jag vill vara där, men tiden finns inte. Ballad i f-moll. Nu hör jag den med Rubinstein, Spotify; samma poesi jag minns från g-mollballaden i U.S.A. på -70-talet. Rubinstein gör som han vill och det blir rätt. Vals i ciss-moll. Hur många gånger har jag spelat detta stycke? Samma tonartstänkande som Fantasi-impromptut. På onsdag har jag tid att gå. Kvällskonserten slutar med 12 etyder, opus 10. Jag hörde dessa stycken nyligen och jag var förtrollad. Chopin föddes 1810 och han är i högsta grad aktuell nu 200 år senare.

Johan

Snart är det Valborg och första maj och nu börjar det bli kallt. Alltid kallt på Valborg, jag minns knappt en varm Valborg och hur många 1:a majtåg har man inte gått i utan att frysa ihjäl. Men för många är detta en helig helg. Jag har en kompis som fyller år på Valborgsmässoafton. Han är mycket stolt över det, anser att han alltid fyller år på en lördag och på sätt och vis har han ju rätt då första maj, en röd dag, alltid faller in dagen efter. I år infaller dessa dagar på en vanlig helg, närmare bestämt nästa helg, inget särskilt med det, ganska skönt tycker jag.

Men det blir inget första majtåg. Det var länge sedan. Tågen är väl inte så omfattande längre, med ”borgliga” sossar och trytande kommunism. Men orkestrarna finns kvar, blåsorkestrar som spelar internationalen med buller och bång. Det är väl det bästa med första majtågen nuförtiden. I dag är det kyligt. Nyss var det vinter, snart är det Valborg och jag undrar var våren är, för någon vårvärme finns inte och den lär inte dyka upp till Valborg.

Johan

Berwaldhallen, en timme före konsert. Det är jag och pensionärerna som är i god tid. Det infaller alltid en speciell stämning när jag stiger in genom dessa dörrar. Här har man periodvis bott; som student, massor med repetitioner för att lära sig allt om orkestern, på kollegers och egna konserter och uruppföranden genom åren. Här inne är det alltid magisk atmosfär. Det handlar om musik och en underbar orkester. Det är också här jag träffar musiksverige, både de som spelar på podiet och de som finns i publiken. Det börjar strömma till folk, Mahler 6, detta jubilerande år. Förra gången jag hörde symfonin var i Konserthuset med Tilson Thomas som dirigent. Nu är det dags igen och man kan egentligen aldrig få nog av Mahler live. Dessutom finns Tjaikovskij på programmet, första pianokonserten och ett spektakulärt inhopp av solist. Så det är högt i tak och nu väller en förväntadsfull publik in i salen. Evenemangskonsert, det är torsdag och snart tar musiken över verkligheten och jag ska falla in i andra seklers konstnärliga uttryck.

Johan

Jag åker inte buss ofta, inte i Stockholm i alla fall. Varför! Det kan man fråga sig, för det är väldigt trevligt. Idag åker jag från Hammarby Sjöstad, över gamla skanstullsbron. Vårsol och klart, klockan är nästan 12.00. Chauffören kör fort och ryckigt. Annars är stämningen god på bussen. Många mammor med barnvagnar. Standardiserad speakerröst ropa upp hållplatser. När vi passerat bron är vi på Söder. Idag går bussen en kringelkrokrunda, via en avstickare till Södersjukhuset. Efter den stora backen stannar bussen vid sjukhusentrén. Tur att man inte ska stiga av här, inte ännu i alla fall. Men många andra stiger av. Bussen nästan töms. Jag sitter kvar. Chauffören vänder bussen och vi rullar nedför backen och nu tar vi av vid Rosenlundsgatan, nästan mina hemtrakter. Men jag ska inte hem. Som sagt, jag är ingen van busstrafikant och förvånar mig nu att bussen bara går till Mariatorget, jag som skulle nedåt skeppsbron. Vad göra? Det är väl bara att byta och ta en annan buss till Slussen.

Johan

Idag kom hagelskuren, den vi väntat på, en rejäl sådan, i mitten av april. Europas flygplatser är stängda. En vän kunde till sist ta sig hem till Sverige, via Finland och båten från Åbo. Som om inte islänningarna hade nog med sin härdsmälta till ekonomi; nu vulkanutbrott och i Sverige talar vi bara om krisen för flygbolagen. Jag var på Island på 1990-talet. Det vulkasniska landskapet glömmer jag aldrig och inte glömmer jag de trevliga islänningarna och nog minns jag utelivet i Reykavik. Så många berusade människor har jag aldrig sett på samma gång. Huvudstaden formligen raglade. Nu kan man undra hur islänningarna mår.

Hagelskuren har gått över, det är vår igen, t.o.m. solen tittar fram. Det är fredag. Kollegan och jag vandrar in mot Södermalm. Stadsdelen har redan förberett sig inför helgfirandet. Folk är på väg till sina ”afterworkpubar” och det ligger en arbetstrött glädje över människorna. Ikväll ska jag välja mellan tre konserter, med resultat att det förmodligen inte blir någon. Så trött är jag. Dessutom har hagelskuren dränkt mig. Dyblöt styr jag stegen hemåt, där en en varm dusch väntar. Väl hemma drar jag av genomfuktiga paltor. På TV visas dramatiska bilder från Island. Hela Europa verkar har stannat och jag tänker på utsatta islänningar.

Johan

Utan Beethoven ingen Brahms, utan Beethoven ingen Wagner, utan Beethoven ingen Bruckner, Mahler....Allt är uppenbart när man dissekerar Beethovens nionde symfoni. Ludwig van personifierade övergången från 1700-talets underhållningsmusik och in i borgarklassens romantiska 1800-tal. Han är den första tonsättaren som kan leva som en riktig konstnär, som beter sig som han vill, ordnar egna konserter, ställer krav på sina förläggare och fjäskar inte för adeln. Hans brev berättar mycket om hans person och relation till omvärlden. Ibland förstår man inte att det är den store Beethoven som skriver; han som för in musiken till en ny tid. Som sagt, Beethoven var ingen fjäskartyp, förmodligen den första som kunde tygla sina förläggare. Han anordnade egna konserter med egna verk och kunde inte förstå publikens ljumma reaktioner. Men konserterna var ofta långa mastodontföreställningar, med ex. två symfonier, en solokonsert, overtyrer och kammarmusik vid samma konserttillfälle, något som människor absolut inte var vana vid.

Studenterna studerar inledningen på Beethovens nionde symfoni. Sökande klang, kvinter, förväntan, varken dur eller moll, men en klar dominantisk funktion. Detta är någott alldeles nytt, något unikt. Förstår vi det? Studenternas uppgift är att på 20 minuter redogöra för huvudgruppens disponering, drygt 70 takter, men vid redovisningen kom de bara till takt 23. Ludwig van komponerar nionde symfonin, han är stendöv. Utan Beethoven finns varken Brahms, Wagner eller Bruckner, knappast jag heller.

Johan

Centralen, väntan, jag står mot en pelare. Folk väller mot mig, högt tempo, stressmiljö. De är, det rusande folket, inga individer. De är klungor, folkmassor. De har inga ansikten. Jag står kvar mot min pelare. De, människorna, rör sig in och ut genom mitt synfält. Jag känner ingen, känner inte ens igen någon. Ändå är vi intimt sammanträngda för en kort sekund. Ingen stannar. Men jag väntar på någon jag känner. Kommer jag att känna igen honom bland dessa anonyma ansikten? Vart är alla på väg? Jag är inte på väg någonstans, jag bara väntar.

Nu sitter jag på en soffa i stora ankomsthallen; massor med folk sitter ihopkrupna pressade mot varandra. Jag känner mig ihopkrupen. Runt oss går folk omkring och letar efter sittplatser. De blänger på oss. Jag tänker inte flytta på mig om det är det de tror. Hela centralhallen rymmer folk som är på väg. jag är inte på väg någonstans, bara väntar på någon som är på väg. Speakern ropar hela tiden ut tåg som ankommer, avgår eller är försenade. ”Tag plats och trevlig resa”! Min soffa är inte trevlig och kompisen är försenad. Jag väntar, är inte på väg någonstans, men snart ska jag avgå från centralstationen, liksom tusentals andra.

Johan

Och så var det de här med Facebook. Jag har vägrat in i det sista att gå med. Nu har jag givit upp, blivit övertalad; som jag visste, fascinerande, ett helvetes arbete och man är helt förvirrad. I början kunde jag inte ens kommunicera med mina vänner, kunde inte bekräfta min facebookidentitet, då jag inte bekräftade mailet de påstod att jag fått. Jag blev så trött! Vännerna hopade sig på min facebooksida och de undrade väl varför jag inte gav mig till känna. Nu har jag fått kontakt, massor av vänner, som jag inte visste att jag hade. Stor entusiasm, tar alldeles för lång tid. Men jag är fast, fast i Facebook.

Johan