Nu har jag varit i Kalmar i en vecka och värre trafikvett har i alla fall jag inte upplevt. Här råder bilarnas makt. De undanskuffade cyklisterna är något mindre cyniska. Offren är gångtrafikanterna. Även vid övergångsställen vägrar bilistern att stanna för gående. Än så länge har jag inte hittat knepet för att få bilisterna att släppa över mig. Detta otyg pågår i en liten stad, som inte på något sätt har livlig trafik. Det här handlar om ickerespekt och ohyfsat beteende. I Stockholm gäller andra regler; en helt annan respekt i trafiken och tur är väl det. Med kalmarbilisternas attityd skulle många gångtrafikanter bli överkörda varje dag. Så nog är man orolig i kalmartrafiken. Idag åker jag hem till Stockholm. Nu gäller det bara att klara promenaden till busstationen.

Johan

Det blåser alltid i denna småstad, har alltid gjort så länge jag minns, och jag är redan 57 år. Frågan är bara om det blåser varmt eller kallt, oftast kallt, fuktigt och bitande. Denna morgon, 23 juni, sitter jag nere vid hamninloppet, på Hamnkaféet. Alla sittplatser i solen är upptagna och jag sätter mig i halvskuggan, utmed gaveln på den lilla byggnaden. Klockan är nio på morgonen, kanske 15 grader varmt, det blåser kyligt från sundet. Detta är ett gammalt hederligt arbetarkafé, med kokkaffe, stora mackor och öppettider mellan 06.00 - 15.00. Vill man höra genuin kalmaritiska ska man gå hit. Tungomålet hörs överallt, gemytligt och trevligt. Öland syns klart denna morgon, ingen dis eller morgondimma. De gamla kvarnarna solar sina fasader och hamntrafiken har just kommit igång. En enorm lustjakt glider sakta in i hamnen. Den är så stor att den rymmer hela kajen och ombord finns både bilar och helikopter. Mängder av anställda, strikt, enhälligt klädda, rör sig elegant i olika service-sysslor. Fartyget måste vara minst 75 meter, kanske 100. Vid grannborden, på hamnfiket, diskuterar grabbarna farkosten och har bestämda uppfattningar om lustjakter och båtliv. Nyfikna rusar till och bilmontörernas kommentarer är blomstrande, på ren dialekt. Jag har druckit upp mitt kaffe och kanske ska jag nu deltaga i rotvälskan nere vi kaj. Klockan är nästan 10 och sommardagen har nyss börjat.

Johan

Fotbolls-VM består hittills av tråkiga matcher. Taktik och system förstör kreativitet och glädje. Spelarna skyller på bollen. De verkar inte kunna handskas med den. Bollen lyder inte, är alltför rörlig i luften, svår att greppa, oförutsägbar. Visst har vi hört liknande beskyllningar förut. Men nog beter sig bollen konstigt. Spelet i matcherna är hårt, nästan brutalt och domarna bestraffar med gula och röda kort. Förhandstippade lag åker på nöten av s.k. sämre nationer och nu brinner det i knutarna. Detta VM verkar bli sydamerikas turnering. Just denna match, minns faktiskt inte vilken, var extra brutal och bökig. Mamma och jag sitter framför TV:n och deltar i den ena fällningen efter den andra. Mamma lägger patiens, men har ena ögat på matchen. Jag kommenterar ideligen det brutala, söndertrasade spelet. Mamma är tyst. Domaren visar upp det ena kortet efter det andra; två gula, sedan ett rött, tre gula och ytterligare ett rött. Jag förbannar tilldragelsen. Mamma sitter tyst vid patiensen. När domaren tar upp matchens nionde kort säger mamma plötsligt: ”Har han en hel kortlek på sig”? Sedan går hennes koncentration tillbaka till hennes egna kort. Jag blir mållös. Det blev inga fler gula eller röda kort i matchen, som slutade 0-0.

Johan

18 juni. Och så var det kronprinsessans bröllop. Dagen före doppardagen som vitsiga reportrar förmedlar, journalistnivå. Hysterin är inte lika påtaglig här nere i Kalmar; på tryggt avstånd från alla avspärrningar i Stockholm. Fast man känner sig nästan avspärrad genom allt kungligt som tränger igenom tidningar och TV. Mamma gillar detta och jag ska hålla henne i sällskap igenom bröllopsdagen. Är väl inte helt ointresserad, men det räcker med själva vigseln och kortegen efteråt. Fast vi såg konserten för Victoria och Daniel i kväll; utsändning från Stockholm konserthus. Är detta verkligt eller fantasi på TV? Jag nyper mig mig i armen och nog är det verklighet och människor beter sig som i sagorna. Helt ofattbart och detta håller en hel nation i djup koncentration. Mamma är orolig för vilka kläder hon ska bära på bröllopsdagen. Det är ju bröllop, även att deltagandet ska ske via TV.

19 juni. Hela mediavärlden är i extas. Kulmen på en alltför lång förberedelsetid. Varje dag har det pumpats ut spekulationer och antaganden. Men nu är dagen inne, verkligheten står för dörren. Huvudstaden fylls av bröllopsdeltagare. Hela Sverige deltar. Hela världen deltar och vi finns med i varje sekund när två människor förenas. Detta är som en saga, en saga som är sann, i direktsändning till en hel värld. Konstigt, men vi är där, fast vi är här och sommaren har bara börjat. Den nyutnämnda prinsen håller tal till sin brud och hela landet jublar. Då har jag redan somnat i soffan. Bröllopsfesten pågår i natten, i ett land som nu, så småningom, ska ställa om från en romantisk saga till vardaglig verklighet.

Johan

Resdag, mot södra breddgrader, 42 mil genom Sverige. En resa jag gör några gånger om året. Som vanligt är jag tidigt uppe, alldeles för tidigt. Men med tanke på allt kontrollsystem som måste gås igenom förrän ytterlåset låsts för sista gången är det väl bra med den tidiga dagen. Packningen gjordes i ordning redan igår, men bör väl kontrolleras en sista gång. Spisen är avstängd, TV:n likaså. De datorer som ska vara hemma är av och inga vattenkranar droppar. Man glömmer ju inte farbror Gunnar och när han på 1990-talet gästade Stockholms konserthus och uruppförandet på undertecknads flöjtkonsert. Redan när han kom till konserthuset var han orolig att han glömt stänga av vattenkranen i sitt badrum. På den tiden bodde han i Eskilstuna och han reste hem omedelbart efter konserten. Allt är nu kontrollerat ett tiotal gånger och jag låser dörren för sista gången.

Resdag. Jag är tidigt på centralen alldeles för tidigt. Men det gäller att stå först i kön till bussen. Nu börjar helvetet om att komma ombord tidigt; bra plats, helst fönsterplats. Det är frustrerande, borde kanske ta tåget istället, med platsbiljett. Men bussen till Kalmar går snabbare; inga stopp, inga byten. Just denna morgon, mitt i veckan, en och en halv vecka före midsommar, blir bussen bara halvfull. Inga problem med fönsterplats och platsen bredvid min ockuperas av min ryggsäck. Kan det bli bättre? Resdag, 42 mil genom landet och det kallas svensk semester.

Johan

Nu har jag faan letat efter prylar hela helgen, förgäves! Inget ligger där det ska, där jag tror mig veta var saker och ting ska ligga. En lördag och söndag åt helvete. And I’ll tell you, detta sätter igång all stress i världen. Det enda positiva med helgen var Hamletföreställningen på Stadsteatern. Här fann jag allt, förutom möjligtvis mig själv, vad nu jag har med det att göra. Vid det här laget, under föreställningen, hade stressmagen brutit ihop av allt letande och frustration. Men Hamlet’s vara eller icke vara på scenen var uppenbar. Resten av helgen gick åt av att fortsätta letandet av allt och alla och möjligtvis kommer jag att hitta mig själv framåt hösten, då denna sommar rusat förbi i blindo.

Johan

Aååhhh alla dessa soffor som inte finns. Jag letar, men finner ingen. Ingen på Södermalmstorg, ingen vid djurgårdsfärjan. Sol, 20 grader varmt. Det kryllar av turister, aldrig sett så många förr. Jag väntar, men inte på turister. Hur lång tid av livet har man väntat, på någon, något. Är det en bra tid, väntans tid? Lever man längre när man väntar eller är det bara förspilld tid. Nu väntar jag i alla fall. Känner mig gammal. I alla fall idag. Inte blir man yngre med åren, likaväl väntar man. Jag skriver blogg, alltid när jag har dö’tid, på tunnelbanan, bussar och när jag väntar på någon. Blir jag lyckligare av det? Ja, det tror jag faktiskt, en aktiv stimulans. Jag har nu väntat i fem minuter, därav denna blogg och jag känner mig riktigt upprymd.

Johan

Fredag. Terminshögtid och allt vad det innebär; sommarpsalmer, högtidstal, avtack, stipendier, vänner och bekantar. Det är nästan för mycket. Det handlar om alla livets avslutningar; man befinner sig i samma kropp, men åren går, hjärnan grubblar och nog är det svårt att klara av alla översvallande känslor. ”En vänlig grönska”. Jag sjöng aldrig denna hymn som barn. Däremot sjunger vi den fyrstämmigt på Musikhögskolans avslutning. Går fortfarande på ”Ackis” avslutningar, mycket för den homofona koralsatsen. Rektorers tal genom tiderna har också blivit minnesvärda sommarord. För två år sedan hörde jag ett briljant rektorstal, en tanke om ordet ”kreativitet”, en historisk och en beskrivande skildring. Terminshögtiden börjar om några timmar. Jag är preparerad med finkläder och minnesbilder. Sommaren ler, trots vädrets mulna uppsyn. Trevlig sommar!

Johan

Igår satt jag mittemot en 5-åring på tunnelbanan. Hon berättade en Bellmanhistoria för sin farmor, eller om det möjligtvis var hennes mormor. Hon drog en av de vanliga vitsarna om Bellman, tysken och norrmannen. Hela tåget visste poängen, själv har jag hört vitsen sedan jag var tre år. Hur kan det komma sig att dessa Bellmanhistorier håller sig kvar och går från generation till generation? Och varför just Bellman, denna tondiktare från 1700-talet, som de flesta barn inte har en aning om vem han var; och var kommer alla dessa historier från? Som vuxen drar man ju inga bellmanshistorier, eller....? Den 5-åriga flickan, framför mig, drar nu historien om Bellman som pissar på en stolpe. Då kom en polis......Jag känner igen den, drog den säkert själv på 1950-talet. T.o.m. bötesbeloppet är detsamma, trots att åren gått. Flickans mormor, eller om det möjligtvis är farmor, lyssnar tålmodigt och skrattar till synes överraskande vid poängen, även att jag är säker på att hon hört historien förut. Vem sprider dessa vitsar till varje ung generation? Inte jag i alla fall. Gör du? Apropå det, har du hör den där om Bellman, tysken och amerikanen..........

Johan

Biljetterna är i hamn, biljetterna till Hamlet, i sista stund, just före sommarens infångande av oss. Har försökt få ihop tiden till denna föreställning hela våren och nu kom jag i sista stund, nästan slutsålt. Stadsteatern på lördag. Annars är innerstan ett helvete. De bygger och röjer. Framkomligheten vid Sergelstorg är begränsad. Ett visst bröllop kräver en hel del av staden och det syns och märks överallt. De lägger nya spår där en gång gamla spår avvecklats. Tiden är vis och visst minns jag de gamla spårvagnarna, det gamla spårvägsnätet. Fast nu ser spårvagnarna annorlunda ut; moderna, klumpiga och fula. Nu väntar vi bara på trådbussarna, fast de är väl för alltid omoderna. Som sagt, staden fejas och putsas. Att det ska krävas ett kungligt bröllop för att få glans i spirorna. Fast jag bryr mig inte, är långt ifrån Stockholm den 19 juni. Men det blir Hamlet den 12 juni och det är så nära jag kommer kungligheter denna sommar.

Johan