Tågen går ofta i Kalmar. Framstahuset tar emot många lok och vagnar, som passerar dagligen. Hela dygnet utsmyckas atmosfären med klockor och nedfallande bommar; en tyst väntan på ca. två minuter, därefter bullrande tåg i båda riktningar, fast aldrig samtidigt. Här kan man leva efter tågens ankomster och avgångar. Mammas balkong ligger intill banvallen, precis vid järnvägsövergången. Det gäller att vänja sig, från dygnets första godståg, till ett sista ankommande persontåg. Det är nästan som en amerikansk film. Ni vet, där hela huset skakar då tågen passerar. Mamma har koll på tågtider, ställer nästan in dagen efter ankomster och avgångar. Tågen berättar om klockslagen. Ibland tar mamma adjö av avresande släkt och vänner, men inte genom avsked vid centralstationen. Istället står hon på balkongen och vinkar till det passerande tåget.

VM-fotbollen är över. En hel månads fotbollsslit är förbi. Det har varit en intensiv period, med fotbollssoffa, ett annorlunda umgänge och allt detta i den lilla staden Kalmar. VM-soffa är en tradition sedan 1982. Nu bryter vi upp för denna gång och Spanien har blivit världsmästare. Idag reser halva fotbollssoffstyrkan iväg; tåg till Köpenhamn, avgång 09.05 och mamma och jag vinkar av sällskapet från balkongen, i rätt tid och det kändes faktiskt lite högtidligt.

Johan

Bardomstankar

De här veckorna i Kalmar är heta. Inte en dag under 30 grader. Svalast är det i mammas våning, i korsdrag. Att plötsligt, tillfälligt leva i gamla roller är inte helt enkelt. Och inte skulle man kunna flytta ”hem” igen när 60-årsåldern närmar sig. Vissa generationsroller är delvis förändrade, andra rutiner är detsamma. Här handlar det om vardagsbestyr och trevliga, långa promenader. Men inte skulle man kunna flytta hem igen, inte ens till hemstaden. Jag försöker arbeta med mina kompositioner, men det är inte lätt. Visst är det lugnt, men det finns ingen ro. Det blir mycket P1, sommarprogram. Högläsning, Ranelid och Kalmars historia. Vi städar, organiserar, rensar ur garderober, skura balkongen och jag har redan glömt mitt eget liv i Stockholm. Jag är ingen resande person. Så fort jag lämnat min lägenhet längtar jag hem igen; är alltid en främling i andra miljöer och egentligen ogillar jag att leva på andra människors villkor. - Det är onsdag eftermiddag, 31 grader varmt. En ölandsutflykt har nästan knockat mig. Duschen reparerar de heta skadorna och plötsligt känner jag mig som en ny människa. Jag lever i kappsäck. Inget för mig. Snart ska jag tillbaka till de trygga rutinerna och jag kommer aldrig att flytta hemifrån, dvs. från mitt vuxna liv, i en lägenhet på Södermalm.

Johan

Min älste vän. Vi ses på ett café i Kalmar. Han från Ystad, jag från Stockholm. En gång bodde vi grannar i ett gemensamt sommarparadis. Vi vet det mesta om varandra, känner igen varje spår av vår vänskap. Nu sitter vi återigen mitt emot varandra och går igenom våra liv. Allt som sägs är självklart, inget är främmande. Caféet ligger intill Kalmar slott, ett jazzcafé, bredvid en nerlagd skola. Slottsallén inramar området. Det är tropisk natt, 24 grader varmt. Klockan är 21.22. Min älste vän berättar om gemensamma vänner, som nu bor där vi inte bor. Inget märkvärdigt med det. Delvis handlar det om vårt gemensamma, gamla liv. Jag känner igen dramturgin, kunde lika väl sagt det själv. Det handlar om ett långt liv; situationer som utspelades i barndomen, i 30-årsåldern eller varför inte nu. I våra dialoger finns egentligen inga överraskningar. Uppväxtens somrar handlade om skogens äventyr, beachparties, att ro tunga ekor över sundet, midsomrar, fiske, att leva tillsammans i generationer, tonår, musik, den första cigaretten, den första fyllan. Vi behöver egentligen inte prata om det. Vi vet redan allt. Här finns inga hemligheter och här sitter vi nu igen. Denna vänskap kan inte tystas. Den bara finns, har alltid funnits, då och i högsta grad nu.

Johan

Det är eftermiddag. Aldrig har jag tidigare varit på Fredrikskans i sådan hetta. Samma tropiska värme jag en gång uplevde i Miami. Vi sitter på norra läktaren; en relativt nybyggd läktare, som snart ska bytas mot ett helt nytt stadion. Vi sitter i mitten, åttonde raden, 33 grader varmt. Keps, solglasögon, shorts, mineralvatten och stor förhoppning på seger. Svenska cupen, mot Gefle. Kalmar spelar i helrött, snygga dräkter; hur man nu orkar spela i denna värme. Utmed sidolinjerna står det baljor med vatten och efter 30 minuter står det fortfarande 0-0; fast Gefle borde lett med både ett och två noll; en boll som passerade målinjen utan att domaren såg det, samt en boll i ribban, en annan i stolpen. Gefle trycker på. -I pausen går vi en runda kring arenan. Denna brännheta sommardag behöver man inte trängas på Fredrikskans, kanske tusen personer. Andra halvlek. Gefle tar ledningen, 1-0, men där tar det slut. Kalmar är som ett nytt lag, leder spelet på mitten och listiga mittfältare fördelar bollar till höger och vänster. 1-1, nu ännu varmare. Spelarna ser loja ut. Efter full tid fortfarande oavgjort. Förlängning. Kalmar får ganska omgående straff. 2-1. Några minuter senare 3-1. Tropisk värme, svenska cupen och Kalmar är nu i semifinal; en ny match redan på torsdag. Kanske går jag dit och åter utmanar värmen. Vad gör man inte för sitt lag.

Johan

Köp tre, betalar för två. Jag ska inte köpa något, inte idag, bara granska vad jag möjligtvis ska inhandla i morgon. Mina maffialiknande solglasögon kanske bidrar till uppmärksamheten. Ganska omgående ser jag vakten som går omkring i mina fotspår. Ja, jag vet, jag ska inte köpa något, inte idag i alla fall, kanske i morgon. Ser jag verkligen ut som en som inte ska handla? Varför går annars vakten efter mig? Tröjorna ser trevliga ut. Byxorna inget vidare. Affären jag går i är modernt inredd, luftkonditioneringssval, få kunder. Jag är inte kund, men jag är här. De kvinnliga expediterna tittar på mig. Jag ler tillbaka och hälsar. De viker tröjor och väntar på nya kunder. Strumporna är billiga, men jag ska inte ha några idag. Vakten står nu vid kostymerna. Han har full koll på mig. Han ser inte trevlig ut. Han stirrar på mig. Ser jag ut som en snattare? Tänk om han visste att jag aldrig stuligt något i hela mitt liv. Skulle han bli lugn då? Som sagt, byxorna ser ganska förfärliga ut, men skjortorna är inte så dumma. Sommar-REA. Billigt! Jag ska ekipera mig, men inte idag, ska det vara så svårt att förstå! Vid entrén hänger t-shirts i alla dess färger. Tre för hundra, som hittat, nästan gratis. Det får bli några sådana, kanske i morgon. Till vaktens lättnad lämnar jag nu affären. Hans blick följer mig ut ur affären. Inget larm utlöses och jag har ännu en gång besökt en affär utan att köpa något. Måste man då känna sig som en bov? Tydligen! Vakten fick i alla fall mig att känna mig som en kriminell.

Johan

På facegrupp är jag med i en grupp som kallas: ”Vi som alltid måste bokstavera vårt efternamn”. Krångligt efternamn; ofta är detta ett problem. Även om jag bokstavera mitt namn blir det nästan alltid fel. Vanligen har det sista H:et tappats eller så finns inget R. Värre blir det om någon vokal ersatts av en annan. När jag arbetade på Dramaten på 1980-talet hade mitt efternamn, i en recension, förvandlats till Hummerth. Nästan lite komiskt. Inte helt ovanligt kan följande felstavningar uppstå: Hamlet, Hamnett, Hummert etc. Visst tröttnar man, men i gengäld har jag blivit en hejare på att bokstavera. Idag reser jag till Kalmar. Vid bordningen av bussen hittar chauffören inte mitt namn i passagerarlistan. Överraskad? Egentligen inte. Jag tittar själv genom passargerarlistan och upptäcker plötsligt, något förvånad, en ny variant av mitt namn: ”Johan Hemmet”. Det har jag aldrig sett förut. Som Hemmet får jag äntligen borda bussen, destination Kalmar.

Johan

Känner ni till passagen mellan centralen och T-centralen i Stockholm? Jag talar om den smala gången som måste passeras oavsett om man ska med fjärrtåg eller T-bana; om den hissnande känsla när när mötande gångtrafikanter rusar förbi. Det gäller att ta spår, hålla blicken framåt, nästan hålla andan. Balans är bra att ha, fokuserad. Känslan är att alla andra är statister. Själv går man i huvudrollsfåran och snacka om promenadtempo! Här gäller inte långsamt promenadlunk. Folk nästan springer, oavsett om det är rusningstid eller inte. Denna morgon är det extra jävligt. Jag har både ryggsäck, stor resväska på hjul och två plastkassar. Oavbrutet springer folk på min rullande väska. Jag svär och de ber i bästa fall om ursäkt. Själv håller jag mitt spår så gott det går. Här gäller inte högerregeln. Folk springer som de vill, utan hänsyn till huvudrollsinnehavaren, dvs. jag. Passagen mellan T-centralen och centralen är en hissnande känsla och om du aldrig upplevt detta är det nog tid för det nu; en karusellkänsla i bergochdalbanefart och det bästa av allt, du har alltid huvudrollen.

Johan

Och så var det funderingar kring tiden. Jag har varit hemma i 10 dagar och har inte fått hälften gjort som planerats. Vad håller tiden på med?!! För att ingen kan väl påstå att jag inte jobba. Jag ligger i som en rem. Fast idag är det för varmt; har jobbat hela förmiddagen, men nu står jag inte ut i den bastuvarma lägenheten. En eftermiddag i semestersverige. Finns det tid för sådant? Andra har tid. Då bör väl även jag kunna utöva semester. I morse satte jag igång översikten på Beethovens nionde symfoni; ett tidskrävande arbete. Efter det, Mahler’s nionde symfoni, samtidigt som jag själv komponerar fler stycken. Detta förstår inte tiden, knappt jag själv.

Tiden, ja. Har jag tid med semester, fotbolls-VM och allmän avslappning? Knappast, men jag har börjat jogga. Det måste jag ha tid med, annars kommer det inte finnas någon tid kvar. Varför kan inte tiden förstå att jag måste ha mer tid. Finns det tid för vanlig tankar, tid för att bara vara? Pianokonserten, på ritbordet, blänger på mig. Jag har komponerat ungefär 6 minuter på verket, dvs. effektiv speltid; satte igång stycket för två år sedan och var finns nu den tid för att fullborda konserten? I alla fall inte här och nu. Kan tiden förstå detta dilemma? Förmodligen inte och det är knappt jag själv gör det.

Johan

I morse var jag hos min frisör. Vägen dit var inte lång, ca. 10 meter. Själva klippningen förestod i badrummet, då det var alldeles för blåsigt på balkongen. Det är juli. Hett som den värsta sommar. Då behöver man en klippning, även om man knappt har något hår. Privat hårfrisörska i förorten. Bra, praktiskt, men inte helt utan problem. Man måste sitta ytterst stilla. Man talar inte om väder och vind och framförallt läser man inte veckotidningar. Ej heller sitter man i en stol som kan pumpas upp. Dessutom sitter spegeln på sidan. Fast det finns fördelar. Inga äckliga hårfläktar, parfymer eller snaggar. Dessutom noggrann skägg och ögonbrynsvård, under det att intressanta samtal pågår. Efter hårvården erbjuds dusch, med efterföljande soltorkning och så om man vill kaffe och kaka på balkongen. Så, vem kan stå emot en privat frisering i förorten? Inte jag i alla fall.

Johan

Precis som om det skulle vara lugnt på landet; kanske i ödemarken, men absolut inte bland sommarstugor eller i förorten. Semestertider. Då kommer alla trädgårdsredskap fram, liksom alla rastlösa, ”lediga” semesterfirare. Granntanten har just skickat ut maken, med uppdrag att klippa gräset, trimma häcken och köra jordfräs. Snacka om semester. Som granne blir det ingen lugn morgon. Överallt i grannskapet vaknar livet till, med sprinklersystem och trädgårdsmaskiner; och jag säger bara det, det är mycket lugnare på min gård i stan, bara det vanliga bruset och trevligt barnskrik från dagiset. Det smäller till. Vi hoppar högt. Grannen har kört på en stor sten med gräsklipparen. Maskinen dör omedelbart. Skönt! Endast svordomar från gräsklippsföraren försvinner nu i värmen. Äntligen tyst. Trodde vi, ja. Nu ska här trimmas, till höger och vänster. En högtryckstvätt aktiveras i huset mittemot och i grannhuset, till vänster slipas husfasaden. För att inte tala om jordfräsen, som fårar sig igenom ett nyprojekterat potatisland längre bort på gatan. Grannskapet har semester och det är då man rusta hus och trädgård. Dessutom ska nya staket göras klara, grindar byggas, husväggar slipas, för att inte tala om alla träd som motorsågarna ska fälla, och alla dessa båtar som ännu ej sjösatts. Så vi får nog ingen lugn sommar i år heller.

Johan