http://www.johanhammerth.com Johan skriver om musiken och livet, mitt i notsystemets epicentrum, där en gång Beethoven, Mahler och Stravinsky arbetade. Dessutom förekommer kontinuerligt gästbloggare, som en extra garnering med blandade taktarter. Johan Hammerth christian@calbinsson.se, (Christian Albinsson) sv http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=809 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=809 Cally Monrad Cally Monrad blev otvivelaktigt en sällsynt stor överraskning för den mycket talrika publik som på tisdagen samlats till hennes konsert i Vetenskapsakademien. Den norska sångerskan vann en seger som hon icke kan önska sig fullständigare: bifallet, som hela aftonen hade den spontana värmens och jublets klang, kom efter slutnumret, Griegs blixtrande genialt sjungna Tak for dit råd, forsade med en sådan hänförelsens våldsamhet att ingen enda åhörare förmådde resa sig - all kropps- och själkraft tycktes koncentrerad till händerna och till de av förtjusning lysande ansiktena. Med verklig fältherretalang hade sångerskan också sörjt för en briljant stegring i aftonens intryck. I de första romanserna av Alnaes och Sinding ljöd hennes friska, varma mezzosopran naturligt, mjukt, elegiskt, men icke särskilt stor; man njöt av den unge inledande tonsättarens melodiska och osökta musik, men ännu mer av den äldres starka stämningar, framför allt I seraillets have, som, så sjungen - kanske kunde den ha gjorts något mer orientaliskt i själva röstklangen - och så ackompanjerad med mjuka, brutna ackord, blev en fullkomligt ny och strålande uppenbarelse. Sedan fördjupades intrycken allt mer. Schuberts Nachtlied stod själfullt mörk och varm som en stjärnklar sensommarnatt, och Schumanns med ypperlig romantisk skogs och trollstämning återgivna Waldesgespräch måste tagas om. Här frapperade isynnerhet det käckt karakteriserande bruket av bröstklangen, som i de förgående numren väckt någon undran, när den framskymtat; häxan Loreley kan väl knappast målas bättre än med dessa kastningar mellan ljuva, smältande höjdtoner och grova mörka klanger i djupt läge. En ännu mer glänsande humoristisk effekt frambragtes med detta register i Griegs extra givna Killingdans. För övrigt blev den avslutade Grieg-avdelningen kvällens höjdpunkt. Det betydde intet att man hört så mycket Grieg dagen förut - fru Monrads okonstlat varma och elektriserande, intelligent musikaliska föredrag gjorde alla sångerna nya och man visste ej vilken man mest skulle njuta av, Jeg giver mit digt, En svane, den bisserade Med en primula eller den i vild och dock konstnärligt tyglad lidelse utslungade Tak for dit råd. I denna sistnämnda brusade även Wilhelm Stenhammars ledsagning fram som en sannskyldig havsstorm, med en flykt, kraft och skönhet som lyfte sången högre än anmälaren någonsin förr upplevat med denna rätt ofta sjungna - och misshandlade! - snilleblixt i toner. För övrigt bidrog, nu som ofta förr, ackompanjatörens utsökta konst i väsentlig mån till aftonens framgång. Att denna blev så enastående berodde på att han samverkade med en, som det tycktes, honom fullt jämbördig konstnärinna, vars föga kända namn aldrig en dag för tidigt trängt till våra nejder. Han applåderades även som tonsättare till den förtjusande sjungna Fylgia, som framförd i denna gestalt verkligen är en glimmande ädelsten och också efter dånande bifallsyttringar vederbörligen bisserades. Sångerskan hade nämligen också en svensk avdelning på programmet och gjorde den ingalunda sämst, varken i textuttal eller uppfattning. En vacker liten sång, Allt var dig, av en anonym debutant, måste sjungas om och Sjögrens Dröm blev som en dröm, aningsfull och allvarsam, med ett underligt skimrande stänk av mystik. Fru Monrad sjöng även undertecknads Titania och det är för mig så mycket större nöje att konstatera dess förträffliga utförande i sång och ackompanjemang som publiken tycktes vara av samma åsikt och ombestyrde en bissering. Samma publik och många fler önska säkerligen ännu en bissering - av hela konserten. P.-B. (9 mars 1904) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923" Wed, 10 Mar 2010 08:36:10 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=808 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=808 Vi firar Chopin, Schumann och Mahler; stora satsningar och vi som befinner oss mitt i musiken jublar. Men vad säger alla svenska skattebetalare, de som kanska aldrig satt sin fot i ett konserthus. Här uppe i Norden firar vi gamla kontinentala tonsättare. Hur kommer detta sig och är detta lika vanligt i andra konstarter. Mig veterligt firar vi in ex. Goethe, Picasso eller Tomas Manns födelsedagar. Möjligtvis uppmärksamma teatrarna de stora dramatikerna. I Finland firar de Sibelius, i Estland Arvo Pärt. Kanske firar de Carl Nielsen i Danmark och jag är säker på att Griegs födelsedag är helig för norrmännen. I Sverige verkar det aldrig har funnits några tonsättare, i alla fall inga värda att firas. Firar vi några konstnärer? Firar vi ens August Strindberg? Firar vi i huvud taget några betydande svenskar. Fast Linnéåret blev en uppmärksammad framgång, för vetenskapen och systematiseringen. Jag spelar Chopin och Schumann och jag älskar Mahler. Men varför denna hysteri här uppe i Norden? Chopin och Schumann föddes 1810, Mahler 1860, det ska vi fira. Men vem minns 1910, kanske historiens viktigaste vändkors. Det borde firas världen över och där skulle det mesta rymmas, kanske också en och annan svensk innovation. Tue, 9 Mar 2010 06:39:23 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=807 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=807 Jag sover djupt, drömmer intensivt. Det är utlyst en kompositionstävling; det gäller att komponera en pianokonsert, ca 30 minuter lång, i Stravinskystil. Prissumman till vinnaren är enorm, en miljon dollar. Pianokonsert, klippt och skuret för mig, som redan komponerat två pianokonserter och en tredje på väg. Nu ska det bli en fjärde, den bästa, i Stravinskystil. Klart att jag måste vinna tävlingen. Orkestern ska vara väl tilltagen, en Debussyorkester, något väl stor kan man tycka. Jag komponerar i oändlighet, arbetet tar aldrig slut och det ligger notpapper i hela våningen; skisser, refuserade avsnitt etc. Det är snart deadline; har komponerat i över ett år. När jag drar slutstrecket är jag helt utmattad. Verket är exakt 30 minuter. Jag lämnar in min pianokonsert i absolut sista minuten. Jag hann och nu är det bara att vänta. Drömmen är nästan verkligh. Jag sover intensivt. Min pianokonsert går till final. Vinnaren ska utses på Stravinskys födelsedag, 5 juni; en stor händelse i något konserthus någonstans i världen. Jag är på plats, hela världen är på plats. Orkestern spelar Stravinsky och snart är stunden inne för att tillkännage resultatet. Efter pausen kommer juryn in på scenen. Spänningen är olidlig. Ordföranden bryter ett förseglat kuvert och nu förkunnar han vinnaren: "Igor Stravinsky"! In på scenen kommer en mycket gammal Stravinsky, nästan stapplande, stödjande på en stadig käpp. Vi protesterar högt. Detta kan inte vara Stravinsky. Han dog ju 1971. Likväl står han på scenen, leende och tar emot priset för sin pianokonsert, komponerad i sann Stravinskystil. Mon, 8 Mar 2010 07:34:45 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=806 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=806 Hela stan är i kaos. 20 grader kallt och hela samhället håller på att kollapsa. Människor är så aggressiva att luften skakar i tunnelbanan. Själv håller jag mig lugn. Tunnelbanan står still vid T.centralen. Tåget går bara till Kristineberg. Sedan får man traska. T-banetågen fryser, tål inte kyla och vi bor inte i tropikerna. Förortsbor får ta fram sina sparkar. Vi andra promenerar. Vi som inte har lokalsinne får klara oss bäst vi kan. Tåget rör sig, mot Kristineberg. Ersättningsbussar? 600 meter lång kö. Växthuseffekttider? Vi är inte vana vid denna kyla, 23 år sedan sist. Jag minns den vintern, 1987. Kylan tog aldrig slut, precis som i år. Min balkong är full av snö. Hoppas balkongen inte störta. I natt kommer nästa snöfall. "Nästa Rådmansgatan"! Det går långsamt. Trafikanterna är påpälsade. De pratar väder, kommunikationer och när de egentligen ska komma hem. Sibirisk vinter, i Stockholm 2010. Vädret får aldrig nog, mer snö. Folk är hyperstressade, urförbannade. Jag är lugn i vintern, på min promenad mellan Kristineberg och Brommaplan. Fri, 5 Mar 2010 09:10:43 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=805 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=805 Brahms, tredja symfonin. Jag ställer upp ett instrumentationsdiagram; 163 takter, ett tema som vandrar runt. Varje instrument får sin färg. Detta är ett pedagogiskt grepp; en utformning som kompositionsstudenterna ska tillämpa på sina egna instrumentationsuppgifter. Översikt, nästan fågelperspektiv. Den gamle Brahms hade full koll; egentligen ingen jätteorkester, ändå innehåller verket all dynamik. Detta är verkligen stor musik, allt inflätat i orkesterkroppen. Flöjten öppnar upp klangen och nog finner vi klassiska grepp när så behövs. Sidotemat är så listigt att man häpnar. Här har Brahms trollat bort varje takts första slag; inget melodiskt mästerverk, men det behövs inte här. Däremot trollbinder huvudtemat; upptakt, sedan seglar motivet på böljande harmonik. Mellanstämmor binder satsen, hörs knappt, men tar man bort dem blir allt tomt. Gester, figurer, övertaganden, så läckert och allt låter Brahms. En oas i en kompakt symfoni. Just här, i tredje satsen, finns mycket att lära, därför denna prototyp. Jag har alltid lärt mig av Brahms. Nu är det studenternas tur. Thu, 4 Mar 2010 10:18:50 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=804 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=804 Tosca På Operans senaste nyhet, Puccinis rafflande "musikdrama" "Tosca", behöver man icke spilla många ord. Visserligen tycks benämningen "musikdrama" utmana till en mer detaljerad granskning, men redan en genomläsning av texten är nog för att avslöja denna betäckning som en käck och tilltagsen usurpation. Handlingen är ett groft, bloddrypande sensationsstycke, utan djup, utan själsskildring eller inre motivering. Tillagad efter Sardous bekanta, torra och brutala teaterpjäs har den genom någon förenkling, och särskilt genom sammankopplingen med musik, blivit ännu brutalare och poesilösare i sin verkan. Då operan redan framförts fyra gånger och fjorton dagar förflutit sedan premiären, har allmänheten redan hunnit bilda sig en mening och uttrycker denna genom icke fulltaliga besök och tämligen stillsamma bifallsyttringar. Presskritiken, som denna gång genom allbekanta omständigheter* tvungits att först sedan flera föreställningar ägt rum framträda med sina uttalanden, kommer, efter vad det tycks, icke att väsentligt avvika från publikens uppfattning. En otäck och irriterande text, en melodiös, läckert instrumenterad musik, här och där något alldaglig visserligen, ibland även rå i harmoniken och långt ifrån ägnad att överskyla handlingens råhet, men i alla fall ej utan förtjänster - det torde bli slutomdömet här, som överallt annorstädes där "Tosca" uppförts. En närmare redogörelse för innehållet lär väl nu icke vara av nöden. Den som vill njuta av hur den unge målaren Cavaradossi, som hjälpt en statsfånge att fly, arresteras på misstankar av polischefen Scarpia, underkastas tortyr och till sist arkebuseras, medan både han och hans älskarinna Tosca i det sista tro att avrättningen endast skall bli en komedi med lösa skott, den gör det nog bäst på teatern - ifall han ej föredrar "morddramerna" i tidningar eller lånbibliotekens skatter på detta område. Och den som aldrig förr sett en nattsvart teaterbov få sin välförtjänta lön, han bör gå och se fru Hellström stöta en stor förskärare i hr Forsells bröst, vilket brott hon i sista akten förmodligen skall anses försona med att hoppa ned från Ängelsborgens takterass och slå ihjäl sig - ett av de italienska textbearbetarna tillagt, högst löjliga slut, som endast framkallar en undran varför icke alla de övriga uppträdande också hoppa, eller varför de över huvud skola få leva, då de med säkerhet ej gjort mindre ont än den arma Tosca. Av musikens enskildheter stannar icke mycket kvar i minnet. En duett i första akten lyser av glänsande orkesterfärger och italiensk melodik. Den långa och vedervärdiga tortyrscenen är däremot något matt illustrerad; om någon dramatisk eller symfonisk uppbyggning kan man ej tala. För övrigt verkar musiken löslig och godtycklig; motiv och melodier upprepas visserligen här och där, men vävas ej samman till någon högre enhet. I fråga om utförandet tar fru Hellström i titelrollen avgjort priset genom en vokalt och dramatiskt lika glansfull och genomtänkt framställning. Hr Forsell spelar antagligen Scarpia con amore, och herr Nyblom gör av Cavaradossis parti det mesta han kan, vilket dock i fråga om röstens välljud knappast kan anses tillräckligt mycket. Operan förefaller för övrigt väl inövad under hr Hennebergs ledning. Av uppsättningen fäster man sig vid sista aktens rätt stämningsfulla vy över Rom. Regien ger ej anledning till några invändningar. Det som ger anledning till invändningar är först och sist själva verket - ett utslag av en urartad och förråad smak, som det verkligen icke är någon ära att göra propaganda för i vårt hederliga, men lätt förförda land. *Genom operadirektionens plötsliga beslut att ej vidare inbjuda recensenter till generalrepetitionerna, blevo dessa tvungna att demonstrera: ingen Stockholmstidning anmälde premiären av "Tosca". Direktionen sträckte, som synes, vapen. P.-B. (1 mars 1904) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923" Wed, 3 Mar 2010 06:49:07 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=803 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=803 Vi talar om dialekter, nästan hela kvällens samtalsämne. Stor middag, renmiddag; allt som finns på renen bör ätas. Till det "vargtass", om det passar en söndag. Underbart gott och denna ljuvliga buljong. Ett sällskap på ca.12 personer och så var de' det här med dialekter. Finns det något härligare? Vi är rikt representerade, från översta Lappland till diftongernas Skåne. Det märks att vi behållit vår tillhörighet trots att vi alla bor i Stockholm med omnejd. Dessutom har någon enstaka stockholmare trängts in mellan de breda dialekterna. För visst finns det fortfarande lokala dialekter i storstaden. Jag hör ingrodda tungomål mest varje dag, från Södermalmsslang till den fiiinaste Lidingödialekten. När jag drar mina breda Kalmarskämt, på kalmaritiska, häpnar många, läs alla. Jag citerar två plåtslagare från Rockneby och visst, det låter alldeles otroligt. De skånska historierna är fantastiska; en följetong, som bara blir bättre och bättre för varje version. Sedan kommer historierna från västkusten. Dess dialekter trollbinder oss, som ljuv musik och då kommer vi plötsligt in på Jussi Björling; han som som sjöng italienska arior på svenska, en tenor från Stora Tuna. Jussi sjöng inte på sin barndoms dialekt, men han drog gärna till med höga C när han så ville. Och gud, vilken Puccini han kunde lägga framför våra knän, på hög, italiensk dialekt. Tue, 2 Mar 2010 08:55:41 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=802 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=802 Den vilde pojken har ställt in sin turné. Vad skulle han göra!? Ingen i vildmarken eller i staden har ju upptäckt hans existens, inte ens varit intresserad av hans berättelse. Han är framflyttad, till en annan tid, en framtid, en dag, kanske en morgon eller varför inte en natt under ett annat år. Pojken växer inte, blir inte äldre, så vad gör det att berättelsen skildras senare. Musiken kommer alltid att finnas, även att tolkarna byts ut. Urtolkaren gestaltar nu pojken tillsammans med en pianist; men den senaste bearbetningen har tillfälligt stelnat i ett fermatliknande landskap. Men jag läser partituret och jag sjunger den sjunde sången. Den vilde pojken längtar till scenen, den enda plats där han får vara ifred; en plats som förklara, en pojkes andra liv, om en annan tid. Musiken lockar fram honom till sanningen och han berättar sin historia mellan fiol och brevis. Nu är han tyst. Ekot av hans sista sång klingar fortfarande. Pojken var just beredd att sprida sitt liv i en norrländsk geografi. Nu väntar han på sin nästa resa. Han blir aldrig äldre. Tiden står still. En septett är tyst. Jag läser partituret och jag sjunger den tolfte sången. Mon, 1 Mar 2010 07:20:34 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=801 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=801 Och i morgon fyller man år, och faktiskt idag fyller min mamma år. En stor del av släkten fyller år nu i februari, i denna kalla tid; ett släktdrag kan man säga. Hur har det blivit så? Visst minns man sina födelsedagar, inte alla, men många. Min mamma berättar om min tre-årsdag; kalas med släkt och grannars barn. Under kalaset lär jag har sprungit ut på trappan och skrikigt att ingen var välkommen på mitt kalas om de inte hade julklappar med sig. Detta skrek jag den 27 februari. Vad kan jag ha menat med det? Hade kanske fått saker och ting om bakfoten. Men jag var ju bara tre år. Sedan hade jag tydligen försökt att slå ihjäl ett av grannbarnen med en planka. Mamma berättade detta, fortfarande nästan chockad. Hon hade stoppat denna "kriminella" handling i sista stund. Mig veterligt har dessa bestialiska ofog inte upprepats sedan dess. Men vem vet, kanske hade man kriminella talanger som barn. Nu efter alla år, ackumulerade födelsedagar, går bemärkelsedagarna blygsamt förbi. Inga kalas, få uppvaktningar, gudskelov och inte blir man yngre med åren. Fri, 26 Feb 2010 07:09:50 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=800 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=800

Idag fyller bloggen 800 publiceringar. Det firar jag med champagne. Thu, 25 Feb 2010 09:28:15 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=799 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=799 Ett konserttal Hr Burmester gav på torsdagen i Musikaliska akademien sin andra konsert inför en mycket talrik och tacksam publik. Anmälaren hade ej tänkt yttra sig utförligare om denna konsert, då programmet ej upptog någon novitet eller annan mera ovanlig komposition, och han står fast vid detta beslut, ehuru konsertgivaren verkligen bjöd på ett mycket ovanligt nummer - före programmet. Hr Burmester ansåg sig nämligen böra i ett litet tal till åhörarna beklaga sig över undertecknads kritik av hans förra konsert. Ledsamt nog tycktes hr Burmester icke ha förstått nämnda kritik eller också läst den något flyktigt: hr Burmester påstod bl.a. att jag talat om hans hår och hans näsa, ehuru jag högtidligen bedyrar att jag aldrig haft och aldrig ämnat ha något med dem att göra. Vad jag i denna kritik tillät mig var en smula ironi över det reklammakeri, varmed en artist av hr Burmesters rang tror sig uppträda. Den som låter kalla sig "Paganini redivivus", "violinens Rafael" "violinvirtuosernas konung" måste finna sig i de jämförelser, vartill alla dessa granna namn utmana. Och om de äro något mer än namn, om verkligen hr Burmester står så utomordentligt högt som de vilja uttrycka, om han i London, Wien och Berlin fått sin storhet erkänd, hur kan då en enda liten kritik i en avlägsen vrå av världen bringa hr Burmester så ur fattningen att han demonstrerar offentligt vid sin egen konsert och försätter sin publik i en allt annat än musikalisk sinnesstämning? Svaret på denna fråga får man med stor sannolikhet, om man icke anser hr Burmester "bragt ur fattningen" utan endast handlade efter en bestämd plan. Det var denna plan jag hänsyftade på när jag tillät mig i min förra recension ironisera över förbindelsen mellan reklammakeri och virtuosväsen. Nu får jag en icke alldeles ovälkommen anledning att uttrycka mig tydligare. Under de år jag varit i tillfälle att noggrant på nära håll studera en större stads konsertväsen har jag nått den fasta övertygelsen att de kringresande virtuosernas konstutövning, hur mycket den än roar och intresserar publiken, hur mycket den än söker tillgodose en allvarligare smak genom gedigna program, dock endast i undantagsfall är av någon högre konstnärlig betydelse. Den är först och sist affär, och affären heter impresarions. Denne söker utbreda den tron att hans artist är något alldeles världsomskakande märkvärdigt; häri gillas han på det livligaste av artisten själv, om denne icke är en människa med allvar och själsadel. I regel lär han dock intaga en åtminstone skenbart passiv hållning. Emellertid förekomma, såsom de senaste dagarnas erfarenhet utvisa, undantag, då artisten själv nästan blir impresario. Sålunda har man fått uppleva att tidningsmän inbjudas till en "audition", där en splendid supé vill skärpa deras förmåga att uppfatta konstprestationernas finhet, att personer som skola vinnas för ett fälttåg inbjudas till gratiskonsert och till sist att artisten ensam framträder på konsertestraden och håller ett sensationellt tal. Pachmann och Bülow ha gjort sig kända som "konserttalare"; åtminstone hos den förre var det ett sätt att göra reklam. Kanske hr Burmester har velat pröva även detta medel och endast tagit min recension, som även innehöll åtskilligt erkännande, till förevändning? I varje fall måste jag naturligtvis överlämna domen över ett sådant tillvägagångssätt åt de opartiska bland mina läsare. Wilhelm Peterson-Berger. (9 okt.1903) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923" Wed, 24 Feb 2010 07:55:21 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=798 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=798 Hur beskriver man universum, musikaliskt? Fråga mina elever, de vet. De gestaltar planeter, svarta hål, ljusår, svart materia etc., med alla möjliga musikaliska element. Form är viktigt; tid och tematik utgör förutsättningar. Jag sätter eleverna i arbete; lite grundforskning om det okända som svävar förbi oss. Tolkning, undertexter, ljudande exempel och resultaten är överraskande, ibland förvånadsvärt moget, ofta fantasifullt. Visst hör man förebilder, konventionella lösningar, ändå personligt; mitt i universum, mitt i planeten, mitt i kompositionsprocessen. Orkestreringen är full av den tidens tankar, tidens föreställning om universum. Partituret beskriver den moderna orkestern, den episka tanken. En subjektiv reflektion, som ger gehör genom orkesterns förmåga. Varför denna idé då, när tiden ofta rörde sig i andra riktningar. Planeter, lika många satser, tolkat på orkesterpodiet. Känns ordningen relevant? Möjligt, men nog kunde satsordningen stuvas om. Stråkar, ett uppvaknande brass, kanske en nyss anlagd flöjt, en grubblande fagott, en sövd tuba. För mig klingar detta som rapsodisk orkestermusik. För tonsättaren handlade detta om himlakroppar; mitt i universum, mitt i planeten, mitt i kompositionsprocessen. Tue, 23 Feb 2010 08:09:46 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=797 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=797

Snart fyller jag 58, trodde jag åtminstone, till för en månad sedan. I ett helt år har jag gått omkring och trott att jag varit 57, då jag egentligen är 56. Nu känns det nästan som om jag fått ett år extra i bonus. För visst är det så att jag är 56, snart 57. Är jag fortfarande i medelåldern? Tveksamt? Men vad kallar man oss i åldern 50+? Inte känner jag mig som 57, hur det nu kan kännas. I alla fall har jag fått ett helt i år i bonus, inte dåligt vid denna ålder. 57, Ludwig van Beethoven blev 57 år; just därför har 57 blivit åldern att uppnå. Ska jag bli lika gammal som Beethoven?; på hans tid en ansenlig ålder, idag nästan medelålder. Beethoven levde inget sunt liv, ändå blev han nästan 60 år. Mitt liv är sundare, men det är väl ingen garanti. Jag har fått ett år i bonus. Men jag känner mig ingalunda yngre. Nu undrar jag hur det kommer att kännas när jag verkligen fyller 57. Kanske bättre än vad Beethoven gjorde, vad vet jag; bara att jag snart uppnått samma ålder som Ludwig van, alltid något. Mon, 22 Feb 2010 08:45:14 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=796 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=796 Nu har det varit snö så länge att jag har glömt hur gräs ser ut, hur det luktar, känns och kan upplevas. Inte kan man nu tänka sig gröna gräsmattor, sommarvärme, blommor eller vårdofter. Jag kan inte, finns inte ens i min vildaste fantasi. Gräs, vad är det? Finns det ett liv utan snö? Från lärarrummet på Kulturama, där jag nu sitter, ser jag Hammarbybacken. Skidliftarna är i full gång. Folk åker i backen och jag har redan glömt hur den gamla soptippen ser ut utan snö. Men visst är den väl grå och trist? Eller finns det gräs i backen? Minns inte. Nu känns backen hög och vintrig, mängder av snö och det är 6 grader kallt ute. Hur känns värme? Det är t.o.m. lite kallt inomhus. Om fyra månader är det midsommarafton. Svårt att tänka sig. Är gräset grönt då? Har snötäcket släppt greppet? En gång på 1960-talet snöade det på midsommarafton. Det var konstigt, lika konstigt som om det skulle finnas gräs på vintern. Kallt! Det har faktiskt varit kallt sedan före jul. Blir det någon vår? Ska april bli en sådan där månad med varannandagsväder? Ska det snöa på varlborgsmässoafton? Finns det något gräs då och i så fall, hur ser det ut? Fri, 19 Feb 2010 06:52:06 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=795 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=795 I drömmen blir jag mordhotad, av dirigenten, av anonyma musiker. De hatar min oboekonsert. Jag förstår dem. Det låter förfärligt. Ospelbar! Det låter så i drömmen. Så fort solisten rör sin oboe klingar det falskt, fult och träaktigt. Lika illa är det med orkesterns inledning. Jag håller för öronen. Inte har väl jag komponerat detta!? Arga blickar dödar min konstnärlighet. Jag flyr, men förgäves; ju längre från konserthuset jag kommer ju närmare musiken är jag. På pappret, dvs. i partituret befinner sig musiken i ljuv konsonans. Men så fort det klingar låter det avskyvärt. Oboekonserten är uppenbart en betydande beställning. Jag befinner mig inför uruppförandet, generalrepetitionen. Musiken låter så vedervärdigt att alla orkestermusiker blir akut sjuka. De vrider sig i magsmärtor, huvudvärk och frossar av rampfeber. Så fort musiken tystnar blir alla musiker friska. Oboekonserten är så lång att den aldrig tar slut. Jag är slut, dessutom mordhotad, nu av hela musiklivet, med alla dirigenter i spetsen. Alla är efter mig. Jag flyr. Nu sjunger de citat ur den fruktansvärda oboekonserten, kräks och sjunger samtidigt. Hur långt jag än flyr finns jag kvar i konserthuset, bevakad av alla, bevakad av min egen oboekonsert och strax före den maratonlånga solokadensen vaknar jag, hysterisk, just då musikvärlden ska fånga in mig. Svettig, pinnrakt sittande i sängen bestämmer jag mig snabbt för att aldrig komponera en oboekonsert. Thu, 18 Feb 2010 08:11:17 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=794 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=794 "Paganini redivivus" hoc est hr Willy Burmester, gav på torsdagen åter en konsert i Stockholm, och att döma av den fullsatta stora salen i Musikaliska akademien och under förutsättning att flertalet åhörare sutto på betalda platser, hade den reklam som så energiskt bedrivits före konserten tydligen burit god frukt. Anmälaren har naturligtvis inte hört Paganini och kan alltså ej döma av erfarenhet; men törs man tro samtida vittnesbörd, exempelvis Heines i Florentinische Nächte, så måste man antaga att Paganini haft något rent diaboliskt fängslande och och suggererande i både konstnärsskap och yttre företeelse, något sådant där Sergelskt, ni vet, i allra högsta potens - och i så fall bör hr Burmester betacka sig för den vänskapstjänst som givit honom den farliga och nästan förlöjligande latinska hederstiteln. Ty med sin stora, ehuru ingalunda ofelbara, teknik är hr Burmester dock inte någon diabolisk uppenbarelse. Och för resten: kan man tänka sig något mer otidsenligt - d.v.s. icke i Nietzsches mening! - än en återfödd Paganini? Utvecklingen har, åtminstone för en kulturepok, fört oss ut över virtuosväsendet, och om vi ännu tro på häxmästare i konstens teknik, förväxla vi dem ej längre med de verkliga konstnärerna, poeterna inom varje konstart. "Vi" - det är bärarna av det nya ideal, varmed tidsmedvetandet arbetar; den stora publiken kan nog ännu ryckas med av bländande fingerakrobatik och högre musikcirkus-sensation. Vid ifrågavarande konsert applåderade man exempelvis ofantligt mycket mer det gräsligt svåra och tomma slutnumret, i vilket hr Burmester återupplivade hr Paganini med en mängd extra trics, än den inledande violinsonaten av Beethoven. Och ändå ställer sistnämnda stycke inga större krav på själsdjup. Beethoven visar här liksom i flera av sina violinduetter en i hans övriga alstring sällsynt egenskap: han konverserar muntert och spirituellt, utan att egentligen röra vid djupare strängar. Munter elegans var hela programmets stil, trots ett par Bachnummer. Och den stilen träffar hr Burmester tydligen säkrast, när han musicerar och inte bara gör konster. En liten menuett av Mozart visade det bäst. Mendelssohns konsert skulle nog också ha kunnat visa det, om ej den biträdande pianisten, möjligen på konsertgivarens begäran, hållit sitt ackompanjemang så matt och färglöst att den musik som finns i stycket ömkligen omkom. Det bevisar ingen god smak att göra ett i sig själv så ömtåligt och pauvre-honteux-artat stycke till en ren teknikuppvisning. Bästa intrycket skänker hr Burmester i rent sångbara moment; då strömmar ur hans ypperliga instrument en skir flod av silverklingande, härligt sammansmälta och grupperade toner. Hr Voss, pianisten, spelade några solosaker av Bach och Chopin mycket briljant och förståndigt; i en Lisztrapsodi räckte hans kraft ej fullt till. Båda herrarna måste naturligtvis ge extranummer. P.-B (2 okt. 1903) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923" Wed, 17 Feb 2010 07:39:39 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=793 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=793 Ny föreställning på Danshögskolan. Jag sitter i foajén och väntar; drygt en halvtimme kvar till min föreläsning, har ju varit här förut, känner mig riktigt hemma. Häftig byggnad, medvetet designad, allt är nytt och fräckt. Jag plockar bland mina noter, skivor och biografiskt material. Denna föreställning ska mer fokusera på tonsättaren, men jag kommer att älta principer, metoder, form och parametrar. En dansskola, ca. 200 studenter, överallt behagligt ljus, väggar med härliga färger och nu blir jag slussad till föreläsningssalen. Andra våningen, CD.spelare, ett piano, en tavla att skriva på. Studenter väller in i salen, jag är beredd. Det är knäppt tyst. Tidsaxeln, den beskrivande formen, innehåll, spänning och avspänning. Redan här kommer tänkvärda synpunkter från studenterna. Dans, musik; vi arbetar under gemensamt, konstnärligt tak. Har kamperat ihop genom många sekler. Studenterna känner igen sig i allt - metoder, uttryck, i musikens innehåll, andning, rörelser, dynamik...Musik klingar, sedan nästa metod, musik och in i skapandets epicentrum. Dialogerna i salen blir allt intensivare. Vi glömmer tiden, som går alltför snabbt. Nu talar jag om upprepning, kontrast och variation, går längre in i musikens väsen. Tiden, vi fyller tiden på alla möjliga plan. Två timmar försvann lika fort som en längre symfoni, tre komponerade takter eller en het dansföreställning. Föreläsningen tar plötsligt slut. Tiden är ute. Tue, 16 Feb 2010 06:23:07 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=792 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=792 Grannarna har fortfarande julgransbelysningen igång, i februari.! Jag tyckte illa om det redan i november, när de kletade in sina balkonger med julbelysning. Vad är det som gör att de vägra ta bort juldekorationerna och när ska detta försvinna från grannskapet, till midsommar? Balkongerna, på andra sidan gården, lyser hela dygnet, blinkar och ljusdeoder förflyttar sig i olika tempi. Är de trygga med det? Jag avskyr det. Har det med snön att göra, att de fortfarande tror att det är jul bara för att det är vinterlandskap ute? För mig är julen slut för länge sedan, den existerade knappt de 24 december. Klockan är 23.30, nästan läggdags. Husen mittemot är upplysta av juldekorationer, i februari.! Det gäller att dra för gardinerna. Det blinkar och gnistrar, reflekterar mot den aggressiva snön. Julstjärnorna släcks i fönstren, men inte juldekorationerna på balkongerna. Dessa julpynt påminner oss om en tid som var då, inte nu, men får oss att tro att det är då och inte nu. Men jag vet att det är februari och att det inte är jul. Min familjs födelsedagar inträffar i slutet av februari, sedan är det meningen att våren ska komma. Jag undrar hur det då ska gå med grannarnas julstämning; ska hålla koll på dem, se till att vi inte ska ha jul året om, i alla fall inte på midsommarafton. Mon, 15 Feb 2010 08:36:34 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=791 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=791 Igår gjorde jag ett genidrag i min nya pianokonsert, var alldeles euforisk över tre briljanta takter. Idag tycker jag att just dessa tre takter är hopplöst dåliga. Hur kan det vara så? Alldeles förfärligt jobbigt. Kanske måste det vara så, det som är genialiskt igår är värdelöst idag. Det kallas kanske distans. Detta händer hela tiden i skrivarprocessen och aldrig blir man riktigt nöjd. Igår geni, idag bluff. Vad ska jag tycka i morgon? Ska jag ta de tre takterna till nåder igen? Ofta är det så, för att man till sist ska uppnå det maximala resultatet: idé, refusera, modifiera, kanske till sist acceptera. Tidskrävande och tungt. Inget är enkelt, inte ens konsten, framförallt inte livet. Nu sitter jag här med det refuserade tre takterna. Hur kunde jag tycka att detta var ett genidrag i går? Och vad händer i morgon? Har uppfattningen då förändrats; kan det finnas något stoft som kan användas? Det är som man blir tokig. Tre takter om dagen är inget bra för magen. Fri, 12 Feb 2010 07:30:12 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=790 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=790 Lakmé Operan uppfriskade i onsdags sin något fadda repertoar med en repris av "Lakmé", Délibes högtidliga och tragiska balett. Den som stöter sig på det sistnämnda uttrycket må granska: alla verkets musiknummer ha operettfaktur. Reprisen gjordes till förmån för fröken Carlström, som i titelpartiet hade sin tredje debutroll. Den unga sångerskan behandlade sin tyvärr endast i höjden klangfulla för övrigt ytterst späda stämma med mycken smak och skicklighet. Hennes dramatiska framställning uttryckte däremot en svunnen periods smak. Dessa balettsteg, dessa panoptikonleenden, dessa mekaniska blinkningar, med ungefär 10,000 slag i sekunden, ha de icke för länge sedan bannlysts från Europas operascener av de högre ideal dem en ärad kollega nyligen ägnade ett par falska toner? Ett par framställare voro nya. Hr Malm hade i tenorpartiet en icke alldeles lycklig afton; en viss indisposition underströks ännu mer av en alltför öppen och obehärskad tonbildning - såsom ofta förr - på vokalerna a och å. Fröken Fernquist innehade fru Lindbergs forna parti. Om utförandet i allmänhet är att säga att verket icke passar på en så stor scen som operans, och att det nu absolut saknade comique-stil. Vilken taldialog! Replikerna raglade in på det löjligaste, alnshöga styltor och slogo ordentligt näsan i golvet efter ett par steg. Det var en ren plåga att höra denna onaturliga operadeklamation. Och maskeringen! Om herr Lejdström ville dela med sig av sin "tjusighet" till hr Malm, bleve alla parter belåtna. Och toaletterna! Denna Lakmé bär mitt på sin framsida en stor, europeisk rosett till Brahmas ära - men, min Gud, vilka färger. Publiken var ovanligt långt från fulltalig, men så mycket mer hänryckt. Mest hänryckt föreföll fröken Carlströms lärare, hr Forsell, som mitt på parketten med demonstrativt och uppseendeväckande bifall mottog sin elevs prestationer. P.-B. (10 sept.1901) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923" Thu, 11 Feb 2010 08:02:12 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=789 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=789 "Tala om växthuseffekt. Här har det inte varit en plusgrad sedan Obama lämnade klimatkonferensen i Köpenhamn". Källa: Sandholms bevingade ord Wed, 10 Feb 2010 05:30:50 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=788 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=788 Vad händer på kvällstidningarnas redaktioner? Hur tänker dessa nyhetsjournalister? Nu har de haft Tiger Woods på löpsedlar och förstasidor i över en månad; om golfstjärnans alla SMS till eventuella kärlekspartners. Vi, normala tidningsläsare, är inte intressade av människors SMS och tar kvällstidningsjournalistiken med en nypa salt. De vill ändå bara sälja lösnummer. Har redaktionerna tillgång till personers SMS-trafik eller vad är det frågan om? Nu börjar tydligen intresset för Tiger Woods att svalna och nu uppstår nästa SMS-bombning. Nu är det den förra polischefens SMS-trafik som ska skildras. Är det modernt att skriva om människors SMS-kontakter? Ska inte tidningarna skildra vad som händer ute i verkligheten, kanske verkligheten inte är lika spektakulär? De brinnande aktuella nyheterna slocknar ganska omgående. Det är då dessa SMS-beskrivningar uppstår. Man kan undra hur dessa journalister och redaktörers egen SMS-trafik ser ut. Är detta spännande nyheter? Vi läsare tycker detta är fånigt och har nog med våra morgontidningar och ev. egna SMS. Tue, 9 Feb 2010 06:03:22 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=787 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=787

Ett flautando rusar förbi, lätt som en fjäder, utan stråktryck, svävande bland övertoner. Tänk att fiolen kan låta så; stråken nära greppbrädan, vänster hand flyger fram på instrumentets hals. Sul tasto, vagt, nästan som i fjärran hör vi ett flyende glissando. Musiken håller sig från de högst belägna flageoletterna; pianissimo, vi anstränger öronen. Stycket andas, svaga nyanser. Nu tremolo, stråken mot stallet, en glasaktig klang, större dynamik, ett skört vädjande. Fiolen klingar, inte som en fiol, ändå är det en fiol. Sedan fler flageoletter, nu naturliga sådana; strävande, plötsliga pauser, sedan nästa överton. Hur högt ska tonerna nå, när tar det slut? Lösa strängar, svänger skönt, där i mellan pizzicaton, tydligt knäppande, bestämt. Nu kommer rörelsen, i ett allt högre tempo. Klangen är förändrad, mer introvert, sordinerat, försiktiga tremolo, utförda med spetsen av stråken, som bomull. Sextondelar gungar, nedstråk, uppstråk, snabba noter, starkt så det förslår. Högt tempo, vild artikulation, enkel frasering. Nu bombar fiolen gester, sprutar ut toner, inget rum för pauser. Accenter, accenter och ännu fler accenter. Hastigheten har uppnått möjligheten och fiolen fångar upp musiken i ett avslutande Bartokpizzicato. Sedan tyst, efterklangen, tyst, ett flautando, sedan tyst. Mon, 8 Feb 2010 07:37:16 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=786 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=786

Mina knän, fötter och höfter ömmar. Promenaderna är tunga på ojämna trottoarer. Nivåskillnader belastar min värkande kropp. Det gäller att man har rätt skor, kängor med kraftiga sulor. Mina är tunga som bly, men de enda som kan användas i detta väglag. Gatorna är hyfsat plogade. Trottoarerna är orörda, snömådd och under blankis. Hur många benbrott har detta orsakat i år? Vad kostar det? Vad kostar snöröjningen? Jag såg två ledande kommunpolitiker som i TV debatterade snöröjningen. De tyckte att trottoarernas "skötsel" var oacceptabel, de var överrens, men hade ingen lösning på problemet. Men jag har ömmande knän och fötter som värker. På 1970-talet växte jag upp i en villa i småstaden. Utanför huset gick det två trottoarer och nåde oss om vi inte skötte dessa kommunala gångstråk. Det var ett evigt plogande och sandande. Skulle någon halka var vi ansvariga. En vän refererar, om en insändare angående snösituationen på 1700-talet, då snöröjningen i Stockholm tydligen hade samma problem som idag. Man har tydligen inte lärt sig under seklers gång. Lätt irriterad går jag gatan fram, med mussteg, i väntan på att isen ska knackas bort och att man återigen kan gå på stadens trottoarer utan bräckliga höften och ömmande knän. Fri, 5 Feb 2010 06:53:03 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=785 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=785 Valborg Svärdströms debut Hr Parcival Garrat, en ung engelsk pianist gav vid sin konsert på torsdagen i Musikaliska akademiens orgelsal de talrika församlade åhörarna tillfälle att lära känna en ung, begåvad sångerska, fröken Valborg Svärdström, som med en något späd röst av förtjusande ungdomlig charme utförde sånger av Schumann, Josephson, Hallström och Adam. Mest lyckad blev "Du bist Wie eine Blume", vars utförande tycktes tyda på att fröken Svärdström, om hon kan förskaffa sig sin stämma större jämnhet och expansionsförmåga, bör kunna bli en förträfflig romanssångerska. Om hr Garrats egna prestationer behöver man icke yttra sig. Att döma av det sätt varpå de mottogos söker nog flertalet av åhörarna att snarast möjligt glömma dem så som man glömmer lyckligt överståndna lidanden. P.-B. (26 0kt. 1900) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923" Thu, 4 Feb 2010 06:50:13 +0100