http://www.johanhammerth.com Johan skriver om musiken och livet, mitt i notsystemets epicentrum, där en gång Beethoven, Mahler och Stravinsky arbetade. Dessutom förekommer kontinuerligt gästbloggare, som en extra garnering med blandade taktarter. Johan Hammerth christian@calbinsson.se, (Christian Albinsson) sv http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=898 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=898 Tågen går ofta i Kalmar. Framstahuset tar emot många lok och vagnar, som passerar dagligen. Hela dygnet utsmyckas atmosfären med klockor och nedfallande bommar; en tyst väntan på ca. två minuter, därefter bullrande tåg i båda riktningar, fast aldrig samtidigt. Här kan man leva efter tågens ankomster och avgångar. Mammas balkong ligger intill banvallen, precis vid järnvägsövergången. Det gäller att vänja sig, från dygnets första godståg, till ett sista ankommande persontåg. Det är nästan som en amerikansk film. Ni vet, där hela huset skakar då tågen passerar. Mamma har koll på tågtider, ställer nästan in dagen efter ankomster och avgångar. Tågen berättar om klockslagen. Ibland tar mamma adjö av avresande släkt och vänner, men inte genom avsked vid centralstationen. Istället står hon på balkongen och vinkar till det passerande tåget. VM-fotbollen är över. En hel månads fotbollsslit är förbi. Det har varit en intensiv period, med fotbollssoffa, ett annorlunda umgänge och allt detta i den lilla staden Kalmar. VM-soffa är en tradition sedan 1982. Nu bryter vi upp för denna gång och Spanien har blivit världsmästare. Idag reser halva fotbollssoffstyrkan iväg; tåg till Köpenhamn, avgång 09.05 och mamma och jag vinkar av sällskapet från balkongen, i rätt tid och det kändes faktiskt lite högtidligt. Wed, 28 Jul 2010 07:49:48 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=897 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=897 Bardomstankar De här veckorna i Kalmar är heta. Inte en dag under 30 grader. Svalast är det i mammas våning, i korsdrag. Att plötsligt, tillfälligt leva i gamla roller är inte helt enkelt. Och inte skulle man kunna flytta "hem" igen när 60-årsåldern närmar sig. Vissa generationsroller är delvis förändrade, andra rutiner är detsamma. Här handlar det om vardagsbestyr och trevliga, långa promenader. Men inte skulle man kunna flytta hem igen, inte ens till hemstaden. Jag försöker arbeta med mina kompositioner, men det är inte lätt. Visst är det lugnt, men det finns ingen ro. Det blir mycket P1, sommarprogram. Högläsning, Ranelid och Kalmars historia. Vi städar, organiserar, rensar ur garderober, skura balkongen och jag har redan glömt mitt eget liv i Stockholm. Jag är ingen resande person. Så fort jag lämnat min lägenhet längtar jag hem igen; är alltid en främling i andra miljöer och egentligen ogillar jag att leva på andra människors villkor. - Det är onsdag eftermiddag, 31 grader varmt. En ölandsutflykt har nästan knockat mig. Duschen reparerar de heta skadorna och plötsligt känner jag mig som en ny människa. Jag lever i kappsäck. Inget för mig. Snart ska jag tillbaka till de trygga rutinerna och jag kommer aldrig att flytta hemifrån, dvs. från mitt vuxna liv, i en lägenhet på Södermalm. Tue, 27 Jul 2010 08:34:36 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=896 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=896 Min älste vän. Vi ses på ett café i Kalmar. Han från Ystad, jag från Stockholm. En gång bodde vi grannar i ett gemensamt sommarparadis. Vi vet det mesta om varandra, känner igen varje spår av vår vänskap. Nu sitter vi återigen mitt emot varandra och går igenom våra liv. Allt som sägs är självklart, inget är främmande. Caféet ligger intill Kalmar slott, ett jazzcafé, bredvid en nerlagd skola. Slottsallén inramar området. Det är tropisk natt, 24 grader varmt. Klockan är 21.22. Min älste vän berättar om gemensamma vänner, som nu bor där vi inte bor. Inget märkvärdigt med det. Delvis handlar det om vårt gemensamma, gamla liv. Jag känner igen dramturgin, kunde lika väl sagt det själv. Det handlar om ett långt liv; situationer som utspelades i barndomen, i 30-årsåldern eller varför inte nu. I våra dialoger finns egentligen inga överraskningar. Uppväxtens somrar handlade om skogens äventyr, beachparties, att ro tunga ekor över sundet, midsomrar, fiske, att leva tillsammans i generationer, tonår, musik, den första cigaretten, den första fyllan. Vi behöver egentligen inte prata om det. Vi vet redan allt. Här finns inga hemligheter och här sitter vi nu igen. Denna vänskap kan inte tystas. Den bara finns, har alltid funnits, då och i högsta grad nu. Mon, 26 Jul 2010 07:49:07 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=895 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=895 Det är eftermiddag. Aldrig har jag tidigare varit på Fredrikskans i sådan hetta. Samma tropiska värme jag en gång uplevde i Miami. Vi sitter på norra läktaren; en relativt nybyggd läktare, som snart ska bytas mot ett helt nytt stadion. Vi sitter i mitten, åttonde raden, 33 grader varmt. Keps, solglasögon, shorts, mineralvatten och stor förhoppning på seger. Svenska cupen, mot Gefle. Kalmar spelar i helrött, snygga dräkter; hur man nu orkar spela i denna värme. Utmed sidolinjerna står det baljor med vatten och efter 30 minuter står det fortfarande 0-0; fast Gefle borde lett med både ett och två noll; en boll som passerade målinjen utan att domaren såg det, samt en boll i ribban, en annan i stolpen. Gefle trycker på. -I pausen går vi en runda kring arenan. Denna brännheta sommardag behöver man inte trängas på Fredrikskans, kanske tusen personer. Andra halvlek. Gefle tar ledningen, 1-0, men där tar det slut. Kalmar är som ett nytt lag, leder spelet på mitten och listiga mittfältare fördelar bollar till höger och vänster. 1-1, nu ännu varmare. Spelarna ser loja ut. Efter full tid fortfarande oavgjort. Förlängning. Kalmar får ganska omgående straff. 2-1. Några minuter senare 3-1. Tropisk värme, svenska cupen och Kalmar är nu i semifinal; en ny match redan på torsdag. Kanske går jag dit och åter utmanar värmen. Vad gör man inte för sitt lag. Sat, 24 Jul 2010 09:44:11 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=894 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=894 Köp tre, betalar för två. Jag ska inte köpa något, inte idag, bara granska vad jag möjligtvis ska inhandla i morgon. Mina maffialiknande solglasögon kanske bidrar till uppmärksamheten. Ganska omgående ser jag vakten som går omkring i mina fotspår. Ja, jag vet, jag ska inte köpa något, inte idag i alla fall, kanske i morgon. Ser jag verkligen ut som en som inte ska handla? Varför går annars vakten efter mig? Tröjorna ser trevliga ut. Byxorna inget vidare. Affären jag går i är modernt inredd, luftkonditioneringssval, få kunder. Jag är inte kund, men jag är här. De kvinnliga expediterna tittar på mig. Jag ler tillbaka och hälsar. De viker tröjor och väntar på nya kunder. Strumporna är billiga, men jag ska inte ha några idag. Vakten står nu vid kostymerna. Han har full koll på mig. Han ser inte trevlig ut. Han stirrar på mig. Ser jag ut som en snattare? Tänk om han visste att jag aldrig stuligt något i hela mitt liv. Skulle han bli lugn då? Som sagt, byxorna ser ganska förfärliga ut, men skjortorna är inte så dumma. Sommar-REA. Billigt! Jag ska ekipera mig, men inte idag, ska det vara så svårt att förstå! Vid entrén hänger t-shirts i alla dess färger. Tre för hundra, som hittat, nästan gratis. Det får bli några sådana, kanske i morgon. Till vaktens lättnad lämnar jag nu affären. Hans blick följer mig ut ur affären. Inget larm utlöses och jag har ännu en gång besökt en affär utan att köpa något. Måste man då känna sig som en bov? Tydligen! Vakten fick i alla fall mig att känna mig som en kriminell. Fri, 23 Jul 2010 08:08:11 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=893 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=893 På facegrupp är jag med i en grupp som kallas: "Vi som alltid måste bokstavera vårt efternamn". Krångligt efternamn; ofta är detta ett problem. Även om jag bokstavera mitt namn blir det nästan alltid fel. Vanligen har det sista H:et tappats eller så finns inget R. Värre blir det om någon vokal ersatts av en annan. När jag arbetade på Dramaten på 1980-talet hade mitt efternamn, i en recension, förvandlats till Hummerth. Nästan lite komiskt. Inte helt ovanligt kan följande felstavningar uppstå: Hamlet, Hamnett, Hummert etc. Visst tröttnar man, men i gengäld har jag blivit en hejare på att bokstavera. Idag reser jag till Kalmar. Vid bordningen av bussen hittar chauffören inte mitt namn i passagerarlistan. Överraskad? Egentligen inte. Jag tittar själv genom passargerarlistan och upptäcker plötsligt, något förvånad, en ny variant av mitt namn: "Johan Hemmet". Det har jag aldrig sett förut. Som Hemmet får jag äntligen borda bussen, destination Kalmar. Thu, 22 Jul 2010 08:35:33 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=892 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=892 Känner ni till passagen mellan centralen och T-centralen i Stockholm? Jag talar om den smala gången som måste passeras oavsett om man ska med fjärrtåg eller T-bana; om den hissnande känsla när när mötande gångtrafikanter rusar förbi. Det gäller att ta spår, hålla blicken framåt, nästan hålla andan. Balans är bra att ha, fokuserad. Känslan är att alla andra är statister. Själv går man i huvudrollsfåran och snacka om promenadtempo! Här gäller inte långsamt promenadlunk. Folk nästan springer, oavsett om det är rusningstid eller inte. Denna morgon är det extra jävligt. Jag har både ryggsäck, stor resväska på hjul och två plastkassar. Oavbrutet springer folk på min rullande väska. Jag svär och de ber i bästa fall om ursäkt. Själv håller jag mitt spår så gott det går. Här gäller inte högerregeln. Folk springer som de vill, utan hänsyn till huvudrollsinnehavaren, dvs. jag. Passagen mellan T-centralen och centralen är en hissnande känsla och om du aldrig upplevt detta är det nog tid för det nu; en karusellkänsla i bergochdalbanefart och det bästa av allt, du har alltid huvudrollen. Wed, 21 Jul 2010 09:27:43 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=891 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=891 Och så var det funderingar kring tiden. Jag har varit hemma i 10 dagar och har inte fått hälften gjort som planerats. Vad håller tiden på med?!! För att ingen kan väl påstå att jag inte jobba. Jag ligger i som en rem. Fast idag är det för varmt; har jobbat hela förmiddagen, men nu står jag inte ut i den bastuvarma lägenheten. En eftermiddag i semestersverige. Finns det tid för sådant? Andra har tid. Då bör väl även jag kunna utöva semester. I morse satte jag igång översikten på Beethovens nionde symfoni; ett tidskrävande arbete. Efter det, Mahler's nionde symfoni, samtidigt som jag själv komponerar fler stycken. Detta förstår inte tiden, knappt jag själv. Tiden, ja. Har jag tid med semester, fotbolls-VM och allmän avslappning? Knappast, men jag har börjat jogga. Det måste jag ha tid med, annars kommer det inte finnas någon tid kvar. Varför kan inte tiden förstå att jag måste ha mer tid. Finns det tid för vanlig tankar, tid för att bara vara? Pianokonserten, på ritbordet, blänger på mig. Jag har komponerat ungefär 6 minuter på verket, dvs. effektiv speltid; satte igång stycket för två år sedan och var finns nu den tid för att fullborda konserten? I alla fall inte här och nu. Kan tiden förstå detta dilemma? Förmodligen inte och det är knappt jag själv gör det. Tue, 6 Jul 2010 06:09:03 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=890 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=890 I morse var jag hos min frisör. Vägen dit var inte lång, ca. 10 meter. Själva klippningen förestod i badrummet, då det var alldeles för blåsigt på balkongen. Det är juli. Hett som den värsta sommar. Då behöver man en klippning, även om man knappt har något hår. Privat hårfrisörska i förorten. Bra, praktiskt, men inte helt utan problem. Man måste sitta ytterst stilla. Man talar inte om väder och vind och framförallt läser man inte veckotidningar. Ej heller sitter man i en stol som kan pumpas upp. Dessutom sitter spegeln på sidan. Fast det finns fördelar. Inga äckliga hårfläktar, parfymer eller snaggar. Dessutom noggrann skägg och ögonbrynsvård, under det att intressanta samtal pågår. Efter hårvården erbjuds dusch, med efterföljande soltorkning och så om man vill kaffe och kaka på balkongen. Så, vem kan stå emot en privat frisering i förorten? Inte jag i alla fall. Tue, 6 Jul 2010 06:05:33 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=889 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=889 Precis som om det skulle vara lugnt på landet; kanske i ödemarken, men absolut inte bland sommarstugor eller i förorten. Semestertider. Då kommer alla trädgårdsredskap fram, liksom alla rastlösa, "lediga" semesterfirare. Granntanten har just skickat ut maken, med uppdrag att klippa gräset, trimma häcken och köra jordfräs. Snacka om semester. Som granne blir det ingen lugn morgon. Överallt i grannskapet vaknar livet till, med sprinklersystem och trädgårdsmaskiner; och jag säger bara det, det är mycket lugnare på min gård i stan, bara det vanliga bruset och trevligt barnskrik från dagiset. Det smäller till. Vi hoppar högt. Grannen har kört på en stor sten med gräsklipparen. Maskinen dör omedelbart. Skönt! Endast svordomar från gräsklippsföraren försvinner nu i värmen. Äntligen tyst. Trodde vi, ja. Nu ska här trimmas, till höger och vänster. En högtryckstvätt aktiveras i huset mittemot och i grannhuset, till vänster slipas husfasaden. För att inte tala om jordfräsen, som fårar sig igenom ett nyprojekterat potatisland längre bort på gatan. Grannskapet har semester och det är då man rusta hus och trädgård. Dessutom ska nya staket göras klara, grindar byggas, husväggar slipas, för att inte tala om alla träd som motorsågarna ska fälla, och alla dessa båtar som ännu ej sjösatts. Så vi får nog ingen lugn sommar i år heller. Tue, 6 Jul 2010 06:02:11 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=888 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=888 Drottningholms slott står kvar efter allt ståhej och kronprinsessbröllop. Men kungligheterna är inte här, endast en massa turister. Märkligt, alla dessa människor från när och fjärran. Kanske är de här bara för att få en skymt av svensk kunglighet. Men här får de nöja sig med vaktande soldater och en rundtur på slottet. Själv är jag mest intresserad av Drottningholmsteatern, Kina slott och den angränsande naturen. För ett halvår sedan gick vi här och pulsade i halvmeter snö. Det var 17 minusgrader. Nu är det nästan 25 grader varmt. Evert Lundqvist's ateljé är stängd. Synd, men vi går kanske hit på söndag. Då är ateljén öppen för beskådning. Jag får nöja mig med att studera ateljéfoton, som är uppsatta på ytterdörren. Kina slott. Vi dricker kaffe på fiket, sitter i skuggan. Detta gåvoslott väcker österns tankar. Vilken present! Skillnad mot I-pod och konstböcker. Blir man lyckligare av att få ett slott i present? Vem vet. Vem vill inte bli slottsherre. Fast här kan man ju inte bo; finns inte ens platt-TV eller utomhusgrill. Nej, slott är nog för kungligheter och då i modernare tappning och slott kanske är bäst i sagorna. Drottningholm dyker åter upp i fjärran, på vår promenad i slottsparken. Visst, parken är fin och kanske har kungen och Silvia en egen, privat vrå bland alla dessa turister. Fast nog trivs man bäst i sitt eget slott, i hyreslägenheten någonstans på Södermalm. Mon, 5 Jul 2010 06:28:03 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=887 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=887 Mina nya solglasögon ger mig en ny syn på världen. Polaroid, har aldrig ägt sådana förut. Allt kisande mot solen är slut. Nu ser jag allt, även i stark sol; dessutom bär jag dessa brillor utanpå mina vanliga glasögon. Kan det bli bättre?! Jag ser alla. De kan inte se mina ögon. Kanske är det livet. Fast med dessa solglasögon ser man väl ut som en blandning av blind och gangster. Men vad gör väl det när man ser världen i polaroid-miljö. Mina nya solglasögon gör att världen ser annorlunda på mig; kanske mer anonym, hemlighetsfull eller tuff. Nu duger inga gamla säckiga kläder. Fram med stiliga kostymer, keps och märkesskor. Kanske måste man vara en riktig kapitalist för att matcha dessa solglasögon. Polaroid! Nej, nog ska jag väl duga som jag är. Fast världen ser annorlunda ut och kanske tar världen mig för något annat än jag är. Men vad gör det när man poserar i ett par polaroid. Mon, 5 Jul 2010 06:23:10 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=886 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=886 Snart ska mina preludier spelas in på skiva, åtminstone de 24 första; en speltid på över två timmar. Jag började komponera dessa förspel 1999, alltså för över tio år sedan. Nu håller jag på med preludium 37 och 38; pianostycken som jag skriver på när jag har tid över, mellan större uppdrag och undervisning. På inget sätt är dessa verk kravfyllda. Jag känner mig fri i tillverkningsprocessen; spelar styckerna ofta och jag växlar hela tiden i uppfattning vilka jag tycker om och inte tycker om. Just nu spelar jag preludium 22 och 30, ibland nr, 3 och 5. Nu ska det i alla fall bli skiva, ett förevigande jag ser fram emot. Just skivinspelningar är något av det roligaste; fina inspelningar på verk man kämpat med. Oftast är jag inte med på själva skivinspelningarna, men ska vara det denna gång; dubbel-CD, kanske sju inspelningsdagar. Sedan väntan på det färdiga resultat, ofta en plågsam väntan. Jag sätter de sista tonerna i det trettioåttonde preludiet. Känner mig trött. Men stycket känns bra, i alla fall idag. Får se om jag är nöjd med det i morgon. Mon, 5 Jul 2010 06:18:22 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=885 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=885 Snart har jag läst ut Lars Noréns dagbok, första delen; kanske 800 sidor, vet inte så noga då det inte finns någon paginering. Man skulle tro att man var trött på dramatikerns upprepande handling efter denna tegelsten. Aldrig! Jag längtar redan efter del 2; njuter av det avskalade, virtuosa språket, utan klichéer och banala grepp. Rytm, form, tid och tanke. Men det håller förmodligen inte påhoppade journalister med om. Men tänk om de kunde skriva en tiondel så här bra. Här talar konstnären, geniet och han kan verkligen beskriva allt från vardagens enkla görningar till passionerad kärlek. T.o.m när han skriver om fotbolls-VM blir innehållet genialt. Han hittar infall som sportreportrar bara kan drömma om. Och visst förstår man hans dramatiska tankar, där han hela tiden försöker skala av och han längtar efter pjäsen utan repliker. Jag väger varje ord, mening och skildring, på guldvåg och läser de sista sidorna i första delen. I morgon ska jag börja på del 2. Mon, 5 Jul 2010 06:14:32 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=884 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=884 Klockan är tjugo över fyra. Det är midsommarafton. Jag sitter på perrongen, tunnelbanestationen Abrahamsberg. Bagaget, med alla midsommardelikatesser, står framför mig. Jag väntar på mitt sällskap. Det ska firas midsommar även i år. Fast på perrongen finns inget känsla av midsommarafton. Det är glest mellan tågen och medtrafikanterna är få. De sitter väl som bäst och tar sig en sillbit och en snaps. Förorten vilar. Det är varmt, om än en lätt bris. I min väska finns en flaska Champagne. Det sprakande vinet lär vara varmt när flaskan ska korkas upp. Visst är det något särskilt med midsommarafton. Nu kommer tåget mot Hässelby och det väller ut finklädda resenärer. Ska de fira midsommar i förorten? Jag undrar hur många midsomrar jag minns. Säkert många, om man få tänka efter. Men visst kommer jag ihåg midsommaren 1959, 1966, 1975, 1989, 1997 och 2005. Men, vad gjorde jag förra året??? Mon, 5 Jul 2010 06:08:16 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=883 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=883 Jag har skrivit om detta förr. Midsommaraftonens bedrägliga leende; alla dessa, annars så osynliga invånare, som plötsligt är ensamma på stadens gator. Jag ser de aldrig annars. Men nu är det bara de som existerar; utslagna, udda, hemlösa, isolerade, behövande m.fl. Nu står de här plötsligt mittemot varandra. De är de enda som finns kvar i stan, hänvisade till gatan, då alla utskänkningsställen är stängda. Stämningen är svår att beskriva, men den går att ta på. En blandning av försjusning och skräck. Staden luktar tomt, fränt och främmande. Och så denna tystnad, borta är bruset, bara ensliga skrik ekar i staden. Sofforna är fyllda av uttorkade medborgare, som förbrilt letar efter sig själva. Polisbilar cirkulerar runt Medborgarplatsen. Verkligheten är nästan som en film, en gammal svensk film i svart-vitt, där varje individ är en karaktär. Gängbildningar i Fatbursparken bryter mönstret. De sitter tillsammans med duvor och råttor och frossar i midsommarfirande. Detta är så långt ifrån en svensk midsommar i skärgården man kan komma. Jag står här tillfälligt, ska snart ut i förorten till ett annat firande och jag undrar fortfarande var alla dessa ensamma medborgare kommer ifrån. Sun, 4 Jul 2010 17:00:59 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=882 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=882 Min instrumentationsöversikt av Beethovens femte symfoni är nu klar. Fågelperspektivet ger nya tankar, nya insikter. Detta är ett komplement, för studenterna, parallellt med partiturstudier. Orkestern är relativt liten, wienklassisk och bara det hur Beethoven disponerat instrumentariet är fascinerande. I översikten blir detta uppenbart. Huvudtemat sprider sig utmed det rutiga pappret. Rytmiska upprepningar till oändlighet, men aldrig tematiskt tråkigt. Det gäller också att förstå instrumenteringen utifrån Beethovens tid; hur instrumenten då lät och hur den tidens musiker utövade sina instrument. Redan inledningsvis, där huvudmotivet presenteras, kommer den första funderingen. Musikhistoriens mest kända inledning, stråkorkester och två klarinetter; fortissimo, den nedåtfallande tersen, tre oktaver. Jag har lyssna igenom minst 20 inspelningar och aldrig att jag hör klarinetterna. Alldeles för stor stråkstyrka, med dagens violinklang, ett 'jäklans drag, överkörda klarinetter. Blir det någon skillnad om man tar bort klarinetterna? Intressant tanke. Hur var det då på Beethovens tid, när symfonin uruppfördes 1808? Förmodligen färglade klarinetterna precis som upphovsmannen hade tänkt sig. Sidotemat, Ess-dur, blir uppenbar i översikten. Stråket leder denna första sats genom bearbetningar och modulationer. Huvudmotivet och oktavfördubblingar ringlar sig igenom en ypperlig första sats och nu ser man tydligt hur en enkel idé utvecklar formen. Sun, 4 Jul 2010 16:55:14 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=881 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=881 Jag hatar att bryta upp, förändra konventioner, lämna trygghet. Lika illa varje gång. Det är därför jag inte vill resa, nästan inte gå hemifrån. Trivs bäst där jag bör vara, alltså hemma. Mina kompositioner är hemma. Så fort jag flyttar dem, att komponera på annan plats, känns verken främmande. När jag for till Kalmar för en vecka sedan var uppbrottet plågsamt. Tryggheten var kvar i lägenheten i Stockholm och jag trippade omkring på Kalmars gator utan säkerhet. Även uppbrottet från Kalmar, en vecka senare blev en mardröm. Förvirrad lämnade jag mamma och hennes ensamhet vid busshållplatsen. Själva bussfärden blev ett transportsträcka mellan två uppbrott och mitt i det satt jag fastspänd i en ambullerad tid. Idag är det midsommarafton, som ska firas i förorten. Jag kommer inte hem förrän på midsommardagen. Det räcker. Uppbrottet är ett faktum. Som om man skulle fira midsommar hemma?!! Det går ju inte. Mina åtta år i psykoterapi har inte löst uppbrottsmysteriet, endast medvetandegjort det. Som om det skulle göra saken bättre. Uppbrottets tid är nära. Klockan är 15.00. Det är midsommarafton 2010 och jag har just tappat fotfästet, medan jag styr stegen mot tunnelbanan. Jag är inte säkrad, bara förankrad i den svenska sommaren, långt hemifrån. Fri, 2 Jul 2010 08:21:03 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=880 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=880 Denna händelse utspelar sig på morgonen. Klockan är knappt halv tio. Vi sitter på balkongen, i västerort och solen har knappt vaknat. Kaffe och smörgås, samtal om en stundande semester. Det är då han dyker upp, han i den lyxiga bilen. Efter honom kommer det en man, sittande på en gräsklippningsmaskin. Han ser skeptisk ut. Nu utspelar sig en dialog med stora gester, som ingen i området kan undvika att höra. "Det där klipper du på en minut, inga problem". Tydligen är det ägaren till hyreshuset som talar, som nu fiskat upp en gräsklippare vid något grannhus. Mannen på gräsklipparen skakar på huvudet, medan husägaren pratar på och ger ivriga instruktioner. Till sist går gräsklipparen motvilligt med på att klippa husägarens gräsmatta. Arbetet tar inte en minut, snarare fem minuter och yrkesskickligt kapas varje millimeter av gräsmattan, under det att husägaren, han med lyxbilen, går i cirklar och pekar på gräsgränser till grannhusen. Efter arbetet möts husägaren och trädgårdsarbetaren på trottoaren igen. För arbetet erbjuds nu gräsklipparen 5 euro. "Det är det enda jag har"! skriker nästan husägaren, som givetvis aldrig själv skulle drömma om att klippa gräset. Han med gräsklipparen ser snopen ut, säger något som vi inte hör. Däremot hör vi husägarens svar: "Du, jag ringer dig"! Sedan sätter han sig i lyxbilen, rivstartar och känner sig nog nöjd med att nästan fått en gratis gräsklippning. Snålhet föder rikedom. Thu, 1 Jul 2010 07:48:22 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=879 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=879 Nu har jag varit i Kalmar i en vecka och värre trafikvett har i alla fall jag inte upplevt. Här råder bilarnas makt. De undanskuffade cyklisterna är något mindre cyniska. Offren är gångtrafikanterna. Även vid övergångsställen vägrar bilistern att stanna för gående. Än så länge har jag inte hittat knepet för att få bilisterna att släppa över mig. Detta otyg pågår i en liten stad, som inte på något sätt har livlig trafik. Det här handlar om ickerespekt och ohyfsat beteende. I Stockholm gäller andra regler; en helt annan respekt i trafiken och tur är väl det. Med kalmarbilisternas attityd skulle många gångtrafikanter bli överkörda varje dag. Så nog är man orolig i kalmartrafiken. Idag åker jag hem till Stockholm. Nu gäller det bara att klara promenaden till busstationen. Wed, 30 Jun 2010 11:24:30 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=878 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=878 Det blåser alltid i denna småstad, har alltid gjort så länge jag minns, och jag är redan 57 år. Frågan är bara om det blåser varmt eller kallt, oftast kallt, fuktigt och bitande. Denna morgon, 23 juni, sitter jag nere vid hamninloppet, på Hamnkaféet. Alla sittplatser i solen är upptagna och jag sätter mig i halvskuggan, utmed gaveln på den lilla byggnaden. Klockan är nio på morgonen, kanske 15 grader varmt, det blåser kyligt från sundet. Detta är ett gammalt hederligt arbetarkafé, med kokkaffe, stora mackor och öppettider mellan 06.00 - 15.00. Vill man höra genuin kalmaritiska ska man gå hit. Tungomålet hörs överallt, gemytligt och trevligt. Öland syns klart denna morgon, ingen dis eller morgondimma. De gamla kvarnarna solar sina fasader och hamntrafiken har just kommit igång. En enorm lustjakt glider sakta in i hamnen. Den är så stor att den rymmer hela kajen och ombord finns både bilar och helikopter. Mängder av anställda, strikt, enhälligt klädda, rör sig elegant i olika service-sysslor. Fartyget måste vara minst 75 meter, kanske 100. Vid grannborden, på hamnfiket, diskuterar grabbarna farkosten och har bestämda uppfattningar om lustjakter och båtliv. Nyfikna rusar till och bilmontörernas kommentarer är blomstrande, på ren dialekt. Jag har druckit upp mitt kaffe och kanske ska jag nu deltaga i rotvälskan nere vi kaj. Klockan är nästan 10 och sommardagen har nyss börjat. Tue, 29 Jun 2010 15:34:44 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=877 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=877 Fotbolls-VM består hittills av tråkiga matcher. Taktik och system förstör kreativitet och glädje. Spelarna skyller på bollen. De verkar inte kunna handskas med den. Bollen lyder inte, är alltför rörlig i luften, svår att greppa, oförutsägbar. Visst har vi hört liknande beskyllningar förut. Men nog beter sig bollen konstigt. Spelet i matcherna är hårt, nästan brutalt och domarna bestraffar med gula och röda kort. Förhandstippade lag åker på nöten av s.k. sämre nationer och nu brinner det i knutarna. Detta VM verkar bli sydamerikas turnering. Just denna match, minns faktiskt inte vilken, var extra brutal och bökig. Mamma och jag sitter framför TV:n och deltar i den ena fällningen efter den andra. Mamma lägger patiens, men har ena ögat på matchen. Jag kommenterar ideligen det brutala, söndertrasade spelet. Mamma är tyst. Domaren visar upp det ena kortet efter det andra; två gula, sedan ett rött, tre gula och ytterligare ett rött. Jag förbannar tilldragelsen. Mamma sitter tyst vid patiensen. När domaren tar upp matchens nionde kort säger mamma plötsligt: "Har han en hel kortlek på sig"? Sedan går hennes koncentration tillbaka till hennes egna kort. Jag blir mållös. Det blev inga fler gula eller röda kort i matchen, som slutade 0-0. Mon, 28 Jun 2010 11:51:11 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=876 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=876 18 juni. Och så var det kronprinsessans bröllop. Dagen före doppardagen som vitsiga reportrar förmedlar, journalistnivå. Hysterin är inte lika påtaglig här nere i Kalmar; på tryggt avstånd från alla avspärrningar i Stockholm. Fast man känner sig nästan avspärrad genom allt kungligt som tränger igenom tidningar och TV. Mamma gillar detta och jag ska hålla henne i sällskap igenom bröllopsdagen. Är väl inte helt ointresserad, men det räcker med själva vigseln och kortegen efteråt. Fast vi såg konserten för Victoria och Daniel i kväll; utsändning från Stockholm konserthus. Är detta verkligt eller fantasi på TV? Jag nyper mig mig i armen och nog är det verklighet och människor beter sig som i sagorna. Helt ofattbart och detta håller en hel nation i djup koncentration. Mamma är orolig för vilka kläder hon ska bära på bröllopsdagen. Det är ju bröllop, även att deltagandet ska ske via TV. 19 juni. Hela mediavärlden är i extas. Kulmen på en alltför lång förberedelsetid. Varje dag har det pumpats ut spekulationer och antaganden. Men nu är dagen inne, verkligheten står för dörren. Huvudstaden fylls av bröllopsdeltagare. Hela Sverige deltar. Hela världen deltar och vi finns med i varje sekund när två människor förenas. Detta är som en saga, en saga som är sann, i direktsändning till en hel värld. Konstigt, men vi är där, fast vi är här och sommaren har bara börjat. Den nyutnämnda prinsen håller tal till sin brud och hela landet jublar. Då har jag redan somnat i soffan. Bröllopsfesten pågår i natten, i ett land som nu, så småningom, ska ställa om från en romantisk saga till vardaglig verklighet. Fri, 25 Jun 2010 08:25:04 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=875 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=875 Resdag, mot södra breddgrader, 42 mil genom Sverige. En resa jag gör några gånger om året. Som vanligt är jag tidigt uppe, alldeles för tidigt. Men med tanke på allt kontrollsystem som måste gås igenom förrän ytterlåset låsts för sista gången är det väl bra med den tidiga dagen. Packningen gjordes i ordning redan igår, men bör väl kontrolleras en sista gång. Spisen är avstängd, TV:n likaså. De datorer som ska vara hemma är av och inga vattenkranar droppar. Man glömmer ju inte farbror Gunnar och när han på 1990-talet gästade Stockholms konserthus och uruppförandet på undertecknads flöjtkonsert. Redan när han kom till konserthuset var han orolig att han glömt stänga av vattenkranen i sitt badrum. På den tiden bodde han i Eskilstuna och han reste hem omedelbart efter konserten. Allt är nu kontrollerat ett tiotal gånger och jag låser dörren för sista gången. Resdag. Jag är tidigt på centralen alldeles för tidigt. Men det gäller att stå först i kön till bussen. Nu börjar helvetet om att komma ombord tidigt; bra plats, helst fönsterplats. Det är frustrerande, borde kanske ta tåget istället, med platsbiljett. Men bussen till Kalmar går snabbare; inga stopp, inga byten. Just denna morgon, mitt i veckan, en och en halv vecka före midsommar, blir bussen bara halvfull. Inga problem med fönsterplats och platsen bredvid min ockuperas av min ryggsäck. Kan det bli bättre? Resdag, 42 mil genom landet och det kallas svensk semester. Thu, 24 Jun 2010 07:29:34 +0200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=874 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=874 Nu har jag faan letat efter prylar hela helgen, förgäves! Inget ligger där det ska, där jag tror mig veta var saker och ting ska ligga. En lördag och söndag åt helvete. And I'll tell you, detta sätter igång all stress i världen. Det enda positiva med helgen var Hamletföreställningen på Stadsteatern. Här fann jag allt, förutom möjligtvis mig själv, vad nu jag har med det att göra. Vid det här laget, under föreställningen, hade stressmagen brutit ihop av allt letande och frustration. Men Hamlet's vara eller icke vara på scenen var uppenbar. Resten av helgen gick åt av att fortsätta letandet av allt och alla och möjligtvis kommer jag att hitta mig själv framåt hösten, då denna sommar rusat förbi i blindo. Wed, 16 Jun 2010 05:40:53 +0200