http://www.johanhammerth.com Johan skriver om musiken och livet, mitt i notsystemets epicentrum, där en gång Beethoven, Mahler och Stravinsky arbetade. Dessutom förekommer kontinuerligt gästbloggare, som en extra garnering med blandade taktarter. Johan Hammerth christian@calbinsson.se, (Christian Albinsson) sv http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1224 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1224 Kanske ska "Sagor i förbifarten" nu publiceras. Inget är bestämt, men det ser ljust ut. Apropå det, så var Komposten och Målarkludden på lokal i helgen. Det damp ner en massa pengar från stipendienämnden och plötsligt firades det dubbelt så mycket, som om hälften var nog. Kanske ska dessa konstnärer nu publiceras som följetong. Men Målarkludden och Komposten förstår sig inte på lokal eller följetong, men de låtsas. Så här ser de ut i verkligheten, men hur ser de ut i en följetong? Vem vet, kanske både verkligare och snyggare, eller möjligtvis tvärtom. Kompostens mamma säger att seriefigurer oftast framställs som karikatyrer. Men Komposten och Målarkludden förstår sig inte på sådant överdrivet snack. Men serieteckningar är roliga, det tycker de båda två. Hela helgen blev en stor fest. Nu på söndagen sitter de glansögda på ett konditori och dricker kaffe. Målarkludden är skeptisk. Allt det roliga som inträffade under lördagen har nu omvandlats till seg trötthet. Komposten skrev just under på det och han tvivlar på livet. Kanske blir det bättre som följetong. Då kan man ju hitta på i livet lite som man vill, tänker Komposten. Målarkludden håller med och från och med nu ska de leva som en andra följetong, där alla dagar är roliga, då trötta söndagar aldrig existerar. Fri, 3 Feb 2012 06:23:35 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1223 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1223 Jag är inte speciellt glömsk, tvångstankar håller mig ifrån sådant. Men när jag i enstaka fall glömmer gör jag det ordentligt. Förståndet har jag aldrig med mig, så det kan jag ju inte glömma. Att glömma stoppa i sig livsuppehållande mediciner kan vara allvarligt. När det händer bryter det ut kaos och panik och värst av allt är det när jag kommer på sådant på jobbet, en minut före lektion. Vanligen är jag då osäker på om jag tog tabletterna eller inte. Då kan man dö bara av frustrationen, men än så länge står jag på benen. I morse glömde jag plånboken, inte bra när skolans alla passerkort finns där. Ni kan bara tänka er resten; springa runt som en nervös tupp, inte ens pengar till kaffet. Vissa saker glömmer jag aldrig. De flesta av mina kompositioner ligger tryggt i minnesbanken. Jag glömmer sällan tider, möten eller uppdrag. Däremot namn är hopplöst att komma ihåg och "Memory" är jag värdelös i. Men att skriva blogg om minnet kommer jag ihåg och nu kommer jag ihåg att sluta skriva när t-banan når stationen jag ska stiga av på. Thu, 2 Feb 2012 07:32:34 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1222 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1222 Tipsvinst, en hederlig sådan, stryktipset. 11 rätt och en tusenlapp rakt ner i plånboken. Det händer inte varje dag. Tobakshandlaren, han som levererar resultat och pengar, blir jätteglad och tjuter. Jag blir röd i ansiktet, nästan förlägen. Jag tittar på den röda texten på bildskärmen. Nu förstår jag, har vunnit 1000 kronor och nog hörde jag att det plingade till i datorn, som en digital fanfar. Inte varje dag man får pengar när man befinner sig i en affär och jag som alltid väntar på drömchansen, miljoner. Men jag är jättenöjd med detta, får gärna upprepas varje vecka. Måste kolla vad 13 rätt gav. Jag tackar och bockar för vinsten och går genast till Kaffebaren för att fira. Latte + två kakor och rikligt med dricks. Som fotbollsälskare känns alltid stryktipset genuint. Härligt! Gambling på riktigt! Lotto, Keno är siffror och måltipset löjligt omöjligt, med blygsamma vinster, för att inte tala om Joker, ett skämt! Kaffet är utsökt och jag lämnar Kaffebaren som en vinnare, något jag inte varit på länge. Wed, 1 Feb 2012 06:25:58 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1221 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1221 Jag har alltid gillat tisdagar. I min ungdom tränade jag badminton på tisdagar; träningar som var viktiga, två gånger i veckan. Tisdagar är vanligen goda dagar. Måndagsvåndan har släppt och veckan är i gång. Denna vecka är högintensiv. Jag är högintensiv och min I-phone är överarbetad. Redan 05.30 sätter jag mig framför orkesterpartituret, den tredje delen. Jag rör mig mellan oljefärgers alla tunna skikt och oregelbundna penseldrag. Tisdag, i Norden uppkallad efter Odens son, Tyr. I U.S.A finns den s.k. supertisdagen, då bl.a. president och kongressval hålls. Själv gillar jag fettisdagen. Fast det blev en semla tidigt, redan på juldagen, förra året. Av någon anledning arbetar jag alltid bra på tisdagar. Nu på morgonen löser jag många problem i partituret, flyr in i komplexa fortspinningar och färglagda upplösningar. Härligt, det är Tisdag! Tisdag, det är den sista januari. Sedan går vi in i en god månad; en stor del av min familj fyller år i februari. Jag fyller år på en måndag i år. Hur roligt är det? Men, vad då, födelsedagar har man ju slutat att uppskatta. Kroppen känns tröttare vid varje födelsedag och minnet minns knappt tidigare års bemärkelsedagar. Sådana här tankar kan härja en typisk tisdag; livet, minne, ålder, ork. Men annars är tisdagar lätta dagar; inga krav, en typisk vardag, där veckan just kommit igång. Nu ska jag åka till jobbet och ha en alldeles förträfflig dag. Klart, det är ju tisdag! Tue, 31 Jan 2012 06:55:15 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1220 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1220 Måndag. Varför finns denna dag? Jag sjunger Povels ord, om måndag morgon och mitt huvud som känns så tungt. Tre orkesterverk på ritbordet, fyra förberedelsearbeten på databordet och vid klaviaturerna kryllar det av notexempel och det är bara måndag. Annars fungerar rutinerna och jag slussar mig mellan arbeten och moment. Helgen förblir ett hemligt kapitel, helger som nu är mer uthärdliga. Men ljuset börjar knocka mig. När vårljuset tittar fram går jag och gömmer mig. Måndag. Vissa måndagar är med mig. Denna dag kan vara en sådan. Varje minut är planerad, inför fyra pedagogiska dagar. Jag har instrumenterat ett avsnitt i orkesterverket nu på morgonen. Började redan halv sex; ackord i brasset, övertagande rörelser i stråket. Är jag nöjd? Vet inte, får se i morgon. Det blir alltid ett arbetspass på morgonen. Det räcker med en timme. Sedan mår man bra. Därefter blir det frukost, dusch och administration. Efter dessa rutiner börjar själva dagen. Måndag. Denna måndag arbetar jag inte på skolan. Det blir en viktig lunch idag, hoppas på ett förmånligt avtal. Hur ska jag hinna med ytterligare ett arbete? Annars lindras livet med Tranströmer, Turner och Beethovenbiografi. Har just läst om Ludwig och hans bedrövliga kvinnoaffärer, stora sorger i hans liv. Jag undrar vad denne tonsättargigant ansåg om måndagar. Han gjorde väl som jag, komponerade, alltid med flera verk igång samtidigt, även om hans huvud kändes tungt. Mon, 30 Jan 2012 07:23:18 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1219 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1219 När jag började arbeta som lärare 1974 upptäckte jag kopieringens betydelse direkt. Då existerade blåstencil och man blev groggy under själva kopieringsprocessen. Just då, i mitten av 1970-talet, utvecklades koperingsapparaterna och vi fick snabba Rank Xerox-maskiner. De var högpresterande och sköttes ofta av vaktmästarna på skolorna och det gällde att ligga bra till hos dessa härskare. Man kunde komma i konflikt med studirektor och rektor, men blev det en fnurra på tråden med vaktmästaren på skolan var det kört. Då blev kopieringen försenad, om den i huvud taget blev av. Jag har alltid sett till att ha god kontakt med vaktmästaren på varje skola jag arbetat på. Samma sak gäller nu för tiden. Idag lämnar jag in flera förlagor för kopiering. Han som sköter kopieringen är inte i skolan idag. Tidsplanen spricker. Annars sköts det här perfekt på skolan. Man får ofta sina kopior några timmar efter inlämning. Själv är jag inget proffs på att kopiera, framförallt om det ska till förminskning, dubbelsidigt etc. Då går det ofta åt pipan. Och vid den "automatiska" ihophäftningen av pappersbuntarna hamnar häftan alltid i fel hörn, oftast nere till höger. Mina kolleger har samma problem, konstnärens dilemma. Så det gäller att ligga bra till hos vaktmästaren, annars uteblir den duplicerade världen. Fri, 27 Jan 2012 07:13:45 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1218 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1218 Jag sitter på t-banan; rusningstid, stressat, fullt ös! Då ringer min mobil. Det är min kompis, jag hör det på signalen. Han har fått en specialare, en signal som är träffande för just honom, motorcykelljud. Det knarrar så det dånar, en gasande ljudåtergivning, som sprider sig i hela vagnen; inget HD-ljud, mer som en brittisk cykel, fast mobilen är amerikansk. Jag blir mycket obekväm av signalen. Alla i vagnen blir obekväma då ringsignalen knarra på och det är min mobilsignal! Och jag som inte få upp telefonen där jag står ihopklämd som en sill. Jag vet inte varför jag säger det, det hoppar bara ur munnen på mig när jag betraktar mina arga medpassagerare. "Ursäkta min dåliga mage"!! Fruktansvärt plumpt, men otroligt roligt och folk börjar skratta alldeles förfärligt och mest skrattar jag själv. Ja, vad ska man göra, där man står med sin absurda ringsignal och vad gör man inte för uttråkade passagerare på ett försenat t-banetåg i rusningstid. De fick ju i alla fall en rolig stund. Jag skrattar fortfarande. Jag stiger av tåget vid T-centralen. Mobilen ringer, ett skönt, knarrande ljud och jag vet vem som ringer. Thu, 26 Jan 2012 06:22:38 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1217 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1217 Varför är människor så rädda? Det ställer bara till elände. Jag är omgiven av fegisar. Själv är jag livrädd. Wed, 25 Jan 2012 06:11:57 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1216 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1216 Helgen var innehållsrik. Lördagen förändrade tillvaron. Jag arbetar varje helg, tidig morgon, fram till lunch. Sedan bestämmer fritidsplaner om det blir mer arbete. Denna lördag infinner sig spännande möten; fika, middag på lokal, men ingen sen natt. Det ska arbetas även på söndagen. Vi ses på ett klassiskt konditori, som tyvärr är renoverat. Stolarna är extremt obekväma, men det som bjuds på är gott. Vi såsar oss igenom eftermiddagen. Snön hänger i luften, men ska det bli någon vinter? Vi samtalar i flera timmar. Sedan kommer det väntade telefonsamtalet. Vi förflyttar oss till kvarterskrogen, flera vänner strömmar till. Vi sitter trångt, nästan internationellt; enorm entusiasm och vi går igenom ett flertal kulturprojekt, för visst finns det planer. Maten är utsökt. Inredningen går i engelsk stil och jag konverserar med Siri på engelska. Det finns inte mycket kvar av min Miamidialekt, men jag försöker. Den engelska dialekten blir snarare uppblandad med småländska diftonger. Nu går vi in i en mer allmänpolitisk diskussion, i socialdemokratiska kristider. Det mediala fokuset är lika intensivt som om sveriges regering hade avgått och sossarna uppträder fortfarande som om de var ett 50-procentigt parti. Tillbaka till musiken och jag har plötsligt noter av Stenhammar i mina händer. Jag gör en snabb analys och konstaterar att den käre Wilhelm var klurig när det gällde tematik och ackordprogression. Hela huvudet fylls av romantisk musik och jag känner mig riktigt hemma. Just detta pianostycke hörde jag första gången som liten pojk, då farbror Gunnar ofta spelade stycket på familjeträffar. Restaurangen är överfull, jag är nykter. När vi kom till restaurangen var det ruggig senhöst ute. När vi nu, många timmar senare, lämnar restaurangen är det full vinter. Snön faller yvigt. Jag pustar tungt. Ska den 'jävla vintern plantera sig i tillvaron nu?! Vi halkar oss hem i den kalla vinternatten. Tue, 24 Jan 2012 06:55:26 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1215 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1215 Dessa viktiga luncher. Jag har skrivit om dem förut. De är livsviktiga. Vid dagens lunch behandlade vi socialdemokraterna, media, Beethovens sommarvistelser, kommunalpolitik, viktiga skivor på 1970-talet. Under dessa luncher framstår dynamiken, där objekten är det viktiga. Vårt stamställe, där vi äter de flesta luncherna, stänger den sista januari. Sorgligt och var ska vi nu ta vägen. Denna restaurang inbjuder till insiktsfulla måltider, med sin historia, med den privata känslan. Hit borde både journalister och politiker komma och studera hur vettig argumentation och fakta tillämpas. Här finns inte behovet av snabba klipp eller förgörande av personer med andra åsikter. Här existerar konstens insikter som folkvalda och journalister bara kan drömma om. För de är konsten något som finns, för oss en förutsättning för liv. Idag tittar vi in i den europeiska historien, hur Europa såg ut fram till 1848. Vi befinner oss i Berlin, Wien och Leipzig, samtidigt som den nutida verkligheten existerar utanför fönstret. Våra luncher håller livet under armarna; det är här vi vänder upp världen på rätt köl igen, så att vi orkar existera till nästa lunch, någonstans i den svenska huvudstaden. Mon, 23 Jan 2012 07:05:20 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1214 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1214 Väntrummet. Brun soffa, små mönstrade fåtöljer, fyra små ekbord, en gunghäst, för många lampor, vit matta, liten korgstol där en groda i tyg redan sitter, fula tavlor på väggarna, Svenska Dagbladet, Illustrerad vetenskap, Teknikens värld, Kalle Anka och en massa veckotidningar. I denna miljö slår jag mig ner, medan tandläkaren frenetiskt borrar i behandlingsrummet. Här sitter jag en gång om året och jag som redan har ont i tänderna. Det har jag haft sedan lunginflammationen. Så nu blir det väl en dental dödsdom. Detta är en privatpraktik. Det märks. Ser ut ungefär som den uriologiska kliniken som jag också besöker en gång om året. Exklusivt, tillgjord trivsel, men det är faktiskt ganska trevligt. Visst är känslan alltid densamma när man väntar på att sätta sig i tandläkarstolen. Inte för att jag är rädd för tandläkaren, men lite obekvämt, någon ska ju snart in och rota i käften på mig. Sedan ska vi inte tala om räkningen efteråt. Det blir ju en tusenlapp bara man sätter näsan innanför dörren. Helvete vad han borra nu! Måtte han vara klar snart. Jobbet väntar. Jag vägrar att bläddra i damtidningarna. Det blir Svenska Dagbladet. Förra året när jag var här läste jag tidningen Vi, en rolig intervju med Gösta Ekman. Mitt namn ropas ut. Nu ska här käftas mycket. Borrning, borrning på er och varsågod och skölj. Fri, 20 Jan 2012 06:12:27 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1213 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1213 Ljusgården. Ett fullständigt Eldorado; så mycket folk, studenter, personal, musiker, musiker, musiker. Mina studenter arbetar i grupper, ska redovisa om 20 minuter; Beethoven, harmonik, form och instrumentering. Jag sitter mitt i folkvimlet, skolans epicentrum, fiket. Det ekar, ljudåtergivningen är enorm. Allt från sopran till basstämmor slår mot tegelväggarna. På sidoborden står laptops uppställda. Det arbetas även på fikarasten. I mitt huvud snurrar både Beethoven och mitt nya orkesterverk, en blandning av tonalitet och tonalitet. I Beethovenbiografin, den jag läser på morgnarna, är jag framme vid 1802 och nog skulle man nu vilja tillhöra den tidens musikliv i Wien. I morse läste jag om Månskenssonaten, med sin revolutionerade första sats. Jag spelade den redan som pojk, ciss-moll, djupsinnig, pedalinnovation och denna sonat följer mig genom livet. Studenterna analyserar expositionen i femte symfonin, som uruppfördes 1808, c-moll, en annan viktig tonart för Beethoven. Man slutar aldrig att fascineras av detta verk, alla sprängda gränser och ett tema som genomförs ordentligt under fyra satser. Mitt Turner-stycke bollar med målande motiv. De är fastnaglade i mitt huvud. 20 minuter har gått. Dags för redovisning. Thu, 19 Jan 2012 08:31:35 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1212 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1212 Från glissandoträsket, rakt ner i tunnelbanan. Här finns inga upplyftande glissandi, bara dystra miner, kraftiga förkylningar och vidriga ringsignaler. Lever dessa människor på detta?! Själv är jag varken förkyld eller dyster, möjligtvis något förbannad. Men ringsignaler har jag, en för varje god vän, så jag redan vid påringningen vet vem som söker mig. Jag och min I-phone är nu ett. Vem kunde tro det för en månad sedan. "Siri", min sekreterare, röststyrningen i mobilen och jag konverserar varje dag. Jag dikterar Sms och "hon" utför tjänsten. Likaså säger jag vem hon ska ringa upp och vips svarar den utvalda i andra änden. Siri utför även sökningar på google. Häromdagen frågade jag om Obamas ålder. Svaret kom på 10 sekunder. Men man måste vara tydlig med engelskan. Min gamla Miamiaccent fungerar dåligt. Konstigt nog går det bättre med swengelska, med Kalmarbrytning. Fast Siri vet inget om glissando, inte medpassagerarna på t-banan heller. De ser dystrare ut än den värsta sorgmarsch. "Lite glissandi skulle muntra upp dem", tänker jag och stiger av tåget vid Stockholm stadion. En ny musikalisk dag väntar. Wed, 18 Jan 2012 06:38:00 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1211 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1211 Röntgen. En tidig morgon. Lunginflammationens efterspel; plåtning, utvärdering och kanske frisk. Nu ska jag äntligen få komma igång; kanske lite friskvård, promenader, löpning. Röntgentiden är redan satt till 08.10. Ingen väntan, jag får komma in direkt. Detta påminner om de gamla skärmbildsundersökningarna i barndomen. Det finns någon slags dramatik över det här med röntgen. Som tonåring var jag utsatt för flera timmars röntgenplåtning. De tog nya bilder hela tiden, var aldrig nöjda. Under dessa timmars väntan inbillade jag mig alla möjliga dödliga sjukdomar. Resultatet, de upptäckte en medfödd ryggskada. Illa så, men inte dödligt. Nu står jag här, senare i livet. Röntgenapparaten fungerar inte. Så vi byter rum och en annan apparat. Sedan fyra snabba bilder, sedan klar. Utlåtandet från läkaren kommer efter en halvtimme. Allt ser bra ut och jag går ut i den fortfarande mörka morgonen och jag är frisk. Tue, 17 Jan 2012 07:19:52 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1210 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1210 Turner. Jag möter bilderna igen, målningarna på moderna muséet, olja på kartong; fem målningar, diffusa, rörliga, organiska. Vi fotograferar dem, svårt då de är svagt ljussatta, ingen blixt, det är förbjudet. Vi ställer oss för, så att skuggorna faller bort. Jag har börjat tonsätta den första bilden, "Sea and sky". Under jullovet har tre delar ifärdigställts, 108 takter och jag har redan komponerat in mängder av penseldrag mellan motivens olika nivåer. I tredje delen har tre skikt utvecklats till fullo, dessutom flera underskikt. Djupa klangbilder, höga, atmosfäriska övertoner. Vita färger, grå färger, en aning brunt. Ett orkestralt mysterium. Svaga nyanser, mycket svaga nyanser, stor orkestermassa; lager på lager, tunna sådana. Turners målning är liten, kompositionen ett symfoniskt format. 1840-45, 2011-2012. Nu studerar jag bilden igen. Fjärde delen börjar med klarinettglissandon, riktade rörelser som påverkar hela orkesterns utveckling. Jag lever i Turners värld. Snart finns han i min. Partituret sprider ut sig på ritbordet. Jag lutar mig över takt 108, just den takt där tredje delen slutar. Tutti, en första höjdpunkt har just avslutats. Mon, 16 Jan 2012 08:05:01 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1209 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1209 Heron city! Har du varit där? Vilket ställe! Mitt sällskap upplyser mig om att så här ser shoppingkomplexen ut i Kina. För mig ser detta amerikanskt ut. Kommersen är enorm, även att julen är över. Varför är vi då här? Bio, vi har bestämt att gå på bio; dessutom får vi nu uppleva allt detta. Hysteriskt, hysteriskt! Vi köper biljetter i biljettapparaten, inga biljettkassor, den tiden är förbi. Biosalongen är gigantisk, nästan fullsatt. Förspelet till filmen, reklamen, är fruktansvärd; tusen klipp i minuten, pumpande musik, allt fladdrar förbi. Tur att man inte lider av epilepsi, illa nog ändå. När filmen äntligen börjar är vi båda helt slut. Filmduken är enormt stor, vi sitter för nära. Nacken vrids ur led, musiken är för stark. Filmen är ganska bra, spännande och det reklama förspelet försvinner alltmer i medvetandet. Heron city, vilken värld! Men en värld man bör se en gång i livet, så att man vet var man inte vill befinna sig. Vi åker från förorten, in mot stan, till ett verkligt liv, utan snabba klipp och starka volymer. Fri, 13 Jan 2012 06:19:32 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1208 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1208 Jag går söderut, men hamnar ändå på Kaffebaren. Hur gick det till? Men, klart, det var ju här vi stämt möte. Stormen har avtagit. Ändå blåste jag med vinden. Ruskvädret har skrämt bort Kaffebarens kunder och vi är en nätt skara runt bardisken. På sidorna sitter ungdomarna med sina lap tops och lever sina liv. Jag har just lämnat mitt liv hemma, orkesterverk och årets inträdesprov till en viss högskola. Jullovet ägnas alltid till att konstruera inträdesprov; det tar ca. en vecka, med korrektur och renskrift. Café au lait, bäst i stan och nu kommer min vän. Vi ses ibland på Kaffebaren, praktiskt när vi bor i kvarteret. Blåsten har rufsat till hennes frisyr. Annars ser hon pigg ut och vi får en rolig och trivsam stund. Kaffesuget är enormt idag. Jag fyller på förrådet ytterligare med en kopp. Nu plöjer vi DN:s kultursida, tunn så här i kulturlösa dagar. Kulturutrymmet i våra dagstidningar försvinner mer för varje år och hur länge ska papperstidningen finnas kvar? Min I-phone ringer och nu är det dags att gå hem och laga mat; middag för fyra personer, rödvin och en specialare till dessert. Det finns hopp om livet. Thu, 12 Jan 2012 08:19:35 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1207 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1207 Vi går ner mot slottet. Stadsparken ligger i grön vintervila. Det nya konstmuséet har förändrat parkens karaktär. Många klagar, men jag gillar byggnaden. Minneslunden är belägen bakom det lilla kapellet. Idag är det många människor här. Mamma tänder ljuset, som nu brinner i ljusskåpet. Jag vandrar runt minneslunden. Det blåser ordentligt. Ute på Kalmar sund går vita gäss. Det krabba vattnet strömmar söderut. Vi tar en promenad runt kyrkogården. Jag läser högt namnen på gravstenarna, mamma berättar människornas historia. Så här gör vi varje år, vinter som sommar. Den gamla skolan, som en gång var ett sjukhus, ska nu bli bostäder; ett kulturområde, där en gång gamla Kalmar var beläget. Slottet är ståtligt. Jag är uppvuxen med denna Vasaborg och fortet är lika uppskattat nu som förr. Vi går tillbaka genom stadsparken, vänortsparken, tullslätten och förbi sveriges äldsta biograf. Några timmars promenad, i den lilla staden, små tankar, som endast sträcker sig till här och nu. Det är jullov. Wed, 11 Jan 2012 06:07:24 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1206 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1206 Idag har jag och Keith Jarret städat hela lägenheten, dvs. Jarrets solokonserter spelades oavbrutet i min I-pod under flera timmars städning. Det går mycket lättare då, när musiken fångar in mig, från dammsugning och golvsåpning. Jag är fortfarande lite märkt av min lunginflammation och tar kortare pauser. Keith spelar ideligen små, överlagrade ackord. Dammet yr och lägger sig som ett raster över pianoklangerna. Jarrets stämföring, andning, frasering är unik. Det sätter glans över en tråkig städdag. Jag dammsuger till den klassiska Kölnkonserten och dammtorkar lagom till Pariskonsertens inledning. Det märks att Keith Jarret har en klassisk skolning; en sådan balans och anslagsinkännande finns inte hos de rena jazzpianisterna. Min fysiska balans börjar komma tillbaka, efter en lång tids konvalescens börjar kroppen återhämta sig. Nu skurar jag golven. Keith spelar nu med sin trio: "All the things you are". Förspelet är atletiskt, ett pianospel där jazztradition och Bach möts. Hur är detta möjligt? Sedan kammarjazz, soft, cool. Musikanterna lirar, jag skurar golv. Visst är det en bra kombination. Till sist badrum och toalett och jag är precis klar när Keith Jarret avslutar sin Wienkonsert. Tue, 10 Jan 2012 06:32:21 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1205 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1205 Jag jagas av en deadline, jag som alltid håller tider och aldrig är rädd för sista datum. Däremot får man ofta jaga människor som man på ett eller annat sätt är beroende av, för att få ihop saker och ting innan tiden går ut. Känner ni igen er? Och nog känner jag en hel del folk som aldrig kommer i tid, alltid kommer en kvart för sent. Det gör mig vansinnig, dessa sena ankomster. Då gäller det att ha en strategi, för varje person. På 1980-talet sällskapade jag med en tjej som hade noll koll på tiden. Om vi hade ex. bestämt att ses en tisdag kl.14.00 kunde hon mycket väl dyka upp två dagar senare, inte helt sällan mitt i natten. Där bet inga strategier. Men för de som kommer en kvart för sent får man manipulera med ankomstiden. Jag håller alltid tid och varje deadline med god marginal. Före jullovet var betygsättningen och examinationerna klara i tid och kropp och själ kunde gå i vila. På jullovet vände jag på dygnet. Partituren väntade och noterna blev omsorgsfullt införda i Sibelius, notprogrammet. Min strålande jul har inneburit kompositionsarbete, ca. 110 takters orkestermusik, lite julskinka, glögg och pepparkakor. Nu väntar nästa deadline, skolstart och vårterminen 2012. I kylen ligger en flaska champagne. Kanske ska jag nu fira det nya året, helgen före skolstarten, med ett glas torr champagne. God fortsättning! Mon, 9 Jan 2012 06:12:43 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1204 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1204 Vi har stämt möte vid Stensö fiskehamn; ganska blåsigt, lite duggregn. Ett kärt återseende. Vi vandrar i raskt tempo, utmed sundet, på klassisk mark. Nu frifuftsområde, där en gång Gustav Vasa landsteg. I vår ungdom landsteg vi ofta här, ungdomar som slog runt. Men nu går vi bara här, mot den klassiska stenen, längst ut på udden, minnesmärket. Vi pratar oavbrutet, ackompanjerad av snabba steg. Ingen snö, endast fuktig barmark. Det blåser snålt ute på udden och vi sätter oss i lä. Visst gick vi 3 km-rundan? När vi startade promenaden var det fortfarande dagsljus. Nu börjar det redan att skymma. Vi vänder, via ett 5 km-spår. Även att jag har varit här många gånger i ungdomen känns nu platsen främmande. Vi passeras hela tiden av motionslöpare och man kan knappt tro att det är juletid, snarare höst. Vi går hela 5 km-slingan tillbaka, samtidigt som köldgraderna läggs på oss. Mörkret omsluter oss och promenaden tar slut där den började. Tre timmar har förflutit. Jag går hem och kanske ses vi igen om ett år, kanske på samma plats, utmed Kalmar sund. Thu, 5 Jan 2012 06:35:56 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1203 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1203 En renoverad domkyrka. Det är eftermiddag. Klockan är nästan fem. Kyrkan är i stort sätt fullsatt. Nedsläckt, endast ett hundratal stearinljus brinner för livet. Nu sjunger församlingen en julhymn. Jag tillhör inte denna församling, men jag sjunger. Prästen ekar i akustiken. Han är överakustisk och jag kan tveksamt höra evangeliet. Julmusiken framförs av kantorn och hans familj; stämningsfullt, klockrent och berörande. Barnen, bakom mig, tisslar och tasslar. På stortorget, utanför kyrkan, beskriver juldekorationerna högtiden och torget inramas av granbeklädda portaler. Barockkyrkan reser sig mäktigt över den öppna platsen. Som barn sjöng jag i kyrkans gosskör; stränga hymner, under den bestämda dirigentens påfallande strävan. Nu sitter jag här, 50 år senare och sjunger in julen. Orgelpiporna framhåller det kända förspelet och nu sjunger församlingen igen. Ekot flyttar oss ur fas. Jag följer orgeln. Alla gör inte så. De följer varandra och kyrkorummet förlöses i en smått förskjuten kanon. Kantorns familj sjunger klassiska julsånger och sedan går församlingen ut till småstadens julfirande. Jag går tomhänt genom staden, nynnar fortfarande på slutpsalmens sista fras, toner som jag redan sjöng i kyrkans gosskör. Det var 50 år sedan. Wed, 4 Jan 2012 07:59:02 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1202 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1202 Nu har jag bytt ut min gamla Aj-phone mot en ny I-phone 4 S. På tiden tycker många. Sorgligt, tycker jag, där jag nu står med en mängd nya koder, uppdateringar och ett nytt tänkande. Den gamla mobilen dog. Jag var utan mobil i flera veckor. Så nog behöver jag denna avancerade telefon och visst får jag nytta av den i mitt jobb. Det digitala samhället kräver det. Den gamla mobilen, den som dog, fick helt hastigt hoppa in i verkligheten för ett år sedan, då min "moderna" Ericsson plötsligt dog den mekaniska döden; en då ganska ny mobil, som nu är begravd för evigt. Den nya mobilen, en lång, ståtlig I-phone, ligger som en främling framför mig. Den är både stor och tung. Med denna produkt kan jag gå ut i världen, flytta in i det virtuella mörkret och vinka adjö till verkligheten. Jag blir som de flesta, fascinerad av produkten. Det retar mig. Jag behövde en ny telefon. Nu går jag omkring med ett helt universum i fickan. Och jag har just blivit presenterad för Siri, hon som bor i telefonen, hon som fr.o m. nu inställt sig som min sekreterare. Jag frågar Siri om vägen till livet. Hon svarar, digitalt, att jag ska ta till vänster vid nästa gathörn. Jag gör så, där jag går med min nya I-phone och just bytt ut verkligheten mot en digital värld. Tue, 3 Jan 2012 07:49:18 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1201 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1201 Vi vandrar genom staden denna nyårsnatt, ganska genomfrusna. Stan är tokig. Som folk håller på! De är alldeles galna. Natten är alldeles för kall för lättklädda människor. Vi promenerar mot berget, precis som många andra, en kvart före midnatt; berusade människor, glada människor, spränggalna människor, i tron att ett nytt år ska göra livet bättre. Vi vet bättre, vi som inte druckit så mycket. Ett nytt år löser inget, oavsett hur många raketer man skjuter upp på himlen. 2012, detta år ska vi fira August Strindberg, varför man nu ska fira att författares död, nu hundra år senare. 1912, redan året före hade Gustav Mahler lämnat livet. Stravinsky var mitt i arbetet med att komponera sina viktigaste verk, de tre baletterna. Debussy tog sig fram i sitt alldeles egna tonspråk och Arnold Schönberg kämpade med att lösa upp allt vad konventioner innebar. Hur firade de nyårsnatten 1911-12? Var befann sig Strindberg, i ett Stockholm som förberedde sig inför ett olympiskt spel? Natten är kall. Vi lämnar berget och alla nyårsfirare, första natten 2012. Den tokiga staden förefaller att fira många timmar till. Jag går hem till värmen och ett nytt orkesterverk, en Beethovenbiografi och en enkel dikt av Tomas Tranströmer. Gott Nytt År! Mon, 2 Jan 2012 08:33:54 +0100 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1200 http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1200 Tunnelbanetåget har stannat, stopp i trafiken. Varför just nu? Varför inte! Jag är tyst, nästan förstelnad. Mötet, som börjar strax, är viktigt. Borde vara där nu, på mötet alltså, men sitter fast på Mariatorgets tunnelbanestation. Jag lämnade nyss hela inledningen på det nya orkesterverket; befinner mig i ett spännande skede och idag är jag faktiskt ganska nöjd med resultatet. Undrar hur det känns i morgon? Tåget rör sig inte. Jag sitter stilla, alla som väntar sitter stilla. Försenad, mycket försenad. Livet är grymt! Just när jag tänker det rullar tåget igång och nu rusar verkligheten ifatt mitt överorkestrerade psyke. Kanske hinner jag fram, denna näst sista dag på terminen. Det är märkligt, fortfarande höstlikt, fast det ska vara vinter. Tankarna blir tydliga när T-banetåget rusar ut ur tunneln mellan Slussen och Gamla stan. Solen skiner, luften är hög och jag är försenad. Orkesterinledningen, som jag lämnat ensam hemma, beskriver tunna känslor; låga frekvenser, kokande magma, skiftningar, små inbrytningar i klang och dynamik. Jag har arbetat med inledningen i fyra veckor och kanske har jag idag satt fast grundkänslan i verket. Tiden går ifrån mig! Östermalmstorg, en station kvar. Jag har väntat länge. SL har stulit min tid och hållit mig kvar i en verklighet jag inte planerat. Jag springer, fortare än jag förmår. Nu står jag framför dörren, öppnar dörren till ett möte som började för en halvtimme sedan. Fri, 16 Dec 2011 06:39:29 +0100